... den kan ju vara hela september ut. Men medan jag vägrar att släppa taget så känner jag samtidigt att morgnarna omger mig med den sensommarfukt som är typisk för säsongsbryt. Jag tar turen till brevlådan, ser i vanlig ordning upp med var jag sätter fötterna. På landet vet man aldrig vad man trampar i eller på. Både får, kossor och hästar gör mig uppmärksam på det, men denna sommar har det också varit ovanligt många huggormar i farten. Plötsligt ligger de där på den varma asfalten eller slingrar fram vid den lilla vägrenen, inte lätta att upptäcka. Man får lära sig se med rätta ögon. Just denna tid sätter man dessutom gärna fötterna in i det gröna längs med vägen får att nå björnbären som börjar mogna, klängande upp över stenmurarna. Taggar, rejäla sådana, är en annan sak att se upp med. Några pajer har det blivit och några små rivsår där till. Mödan värt.

Men också andra, inte bara jag, borde vara mer uppmärksamma på var de sätter fötterna. Så tänker jag när jag på väg att lämna hagen efter att ha gett de fina hästarna lite morötter, märker hur en av dem går ifatt mig. Hon vill nosa igenom mina fickor i hopp om att finna lite mer gott, när jag plötsligt känner hur hon står på min fot. Inget blev krossat som tur väl, men det har tagit en stund för foten att komma i form för att få på sig ett par vanliga skor. Blivit trampad av en häst ... nästan något för nästa partykonversation.

Denna sommar har en flaggstång kommit på plats. Så himla trevligt att bli mött av en välkomnande vimpel som fladdrar i vinden, vilket oftast är fallet i kännbara sydostvindar. Men det verkliga skälet är att vi ska hålla bröllop innan augusti är slut. Det är äldst om "tager sin Erika att älska i nöd och lust". Det känns alldeles underbart att de väljer denna plats för denna dag och självklart kommer flaggan att hissas i topp. Ja, så nu har vi lite fix att stå med. Det blir fint att avrunda augusti med ett bröllop här ute på landet.