Advent & jul

2 Comments

DSC_5115Ljuvligt att se och känna solen. Den bländar ögonen och värmer ansiktet och man kan nästan inte få nog. Tar sig in genom gamla repiga fönsterrutor som är nyputsade fast det knappt märks. Fönsterputs känns som ett otacksamt jobb fast ändå jättehärligt när det väl är gjort.
Vi lyckades med det vi föresatte oss till advent. Mässingen skiner, silvret glänser och fönstren ... ja, vad ska man tycka om dem?  Varken glänsande eller skinande, men rena är de. Gamla bubbliga, repiga, ohanterliga glasrutor till trots hör jag mellan säga, efter att jag torkat sista turen med trasa och tidningspapper: "Man tror ju inte att rutan sitter kvar. Jag måste gå fram och känna." Det säger en del om när de genomgick putsning senast. Det är roligare att låta julen ta plats i rena fönster.  Å´ det är härligt att se solen komma in.

Jag har julärenden idag och de går snabbt och lätt och känns roliga att göra när jag får sällskap av solen där jag cyklandes tar mig fram. Väl hemma kan jag bocka av allt som stod på listan. Nöjd med det  plockar jag sedan in lite kvistar av buxbom från trädgården, klär ett ståltrådshjärta som får ersätta det som blivit kvar på murstocken sedan förra julen.
Så sakteliga letar sig julen in lite i taget och precis som med solen blir jag glad av att se den ta plats här hemma och känna den runt om mig.
Dagarna fram till jul lär väl i vanlig ordning springa iväg. Jag gör tappra försök att få dem att stanna lite längre. Jag tycker om att vara mitt i advent.
DSC_5121

2 Comments

DSC_5099Köket är en mysig plats att vara på och en bröddeg är något skönt att sätta händerna kring. Att vara i köket och baka bröd gör något bra med mig. Att knåda och forma och sedan lägga i jäskorgar känns extra bra. Jag blir glad av mina fina korgar, de jag blev förärad av äldst, mellan och yngst när jag fyllde år sist. Och bröden som jäser där i känns dessutom extra lyxiga när de är färdiggräddade. Så vet jag att yngst blir glad av "jäskorgsbröd". "Jag sa ju det", säger han lite triumferande till brorsorna när jag öppnar presenten, "att hon skulle bli glad!" Så nöjd med att idén var hans. Jag känner en tydlig omsorg och omtanke som värmer så gott. Nu är det förvisso en bra stund sedan jag fyllde år senast med det kom i tanken när jag stod där med händerna mitt i degen.

Saffransbak har det också blivit under veckan som gått. Och även om en del av det dukades fram till första advent så infann sig inte den rätta känslan just då. Det är lätt att ha föreställningar om hur mysigt man ska ha det när man samlas kring första ljuset, men i år kom annat emellan utan att jag riktigt vet vad. I vilket fall; vi kompenserade det med adventsmys mitt i veckan. Glögg och saffransbullar och första brasan för denna säsong tändes i kakelugnen. Det har dröjt på tok för länge, men hösten har varit väl varm för att elda. Nu bryr jag mig inte längre om att inte heller vintern vill visa sig mer än med sporadiska snabbvisiter, nu har vi startat den mysiga  eldningssäsongen. Och den "rätta" känslan mitt i advent verkar ha landat i mig.

DSC_2141

DSC_5095Vi har ätit första saffransbullen efter söndagens bak och första adventsljuset har lyst upp både frukostbordet och stunden för eftermiddagens fika. Vi har hört stormen komma och dra över och ute i trädgården finner man kvastar, kannor och små baljor på nya ställen dit Gorm har dragit iväg med dem. Fast jag hellre vill ha snö så är det regn som faller i tunga droppar ner på en grå måndagsmorgon i advent. Solen hinner också titta fram innan dagen blir mörk, men det blir den tidigt och det är mysigt att stjärnor och stakar är på plats och lyser upp. Tillvaron blir en helt annan; ljus och förväntansfull. Fast snön ... den känns långt borta.
Stormen har bedarrat och jag plockar granris för att lägga vid trappan. Det doftar gott när jag torkar av stövlarna mot det gröna. Mossa och ris får ta plats i krukor där sommarens blommor nu har gjort sitt. Men en liten cyklamen, den klarar ännu en tid att vistas ute på trappan. Ja, så får det bli ... Det är verkligen hög tid för entrétrappan att klä sig lite mer säsongsbetonat.
DSC_5090

Man hade kunnat önska att det vore lite vitt. Och lite kallare. Åtminstone inte fullt så grått. Men vi klär in trappan med granris och inne har vi julstök med mycket tända ljus och trängsel i köket. Grabbarna grus, och de är ju några stycken, stoppar korv medan jag kokar knäck. På köksbordet ligger papper och pennor och rimmen på klapparna kommer på pränt efter hand som de kommer till och klapparna blir under tiden några fler i säcken och under granen. Det är varmt och doftar gott och det är glatt och förväntansfullt. Granen står på plats och väntar på att kläs.  Vi lämnar köket för en stund och dyker ner i jullådan med alla julgranskulor. De stora, röda längst ner och de lite mindre högre upp. Vi krånglar med sladdar till julgransbelysning som har hamnat huller om oreda sedan fjolårets plundring. Men efter en liten tålamodsprövande instats sitter de på plats. Alla julgransljusen tänds (nåja, de allra flesta - ett litet bortfall med några som inte vill vara med) och så står vardagsrummet som i en gloria ännu ett år. En julgranskula har ensam blivit kvar i botten på lådan. Vi letar omsorgsfullt efter den gren som saknar den. Och där finner vi det; det lilla fågelboet som följt med granen hem till oss och in till vår jul. Jag hoppas det blir en riktigt fin jul i år. För alla.
DSC_3983

"Tålamod, man måste ha tålamod", en gammal melodi- och textslinga som satt sig på minnet sedan den tid då barnskivorna gick varma. Jag kommer på mig med att stå och nynna medan jag rör runt i kristyren. Tillsätter mer florsocker i några omgångar för att få den rätta konsistensen. Just detta moment är förvisso inte speciellt tålamodsprövande, men jag laddar för det kommande. Utgången när det gäller byggnation av pepparkakshus, från scratch till beboligt, är alltid mycket oviss. Jag har redan lyckats få ihop alla delar, så nu håller jag på tålamodet, tar åter fram det och sätter tungan rätt i mun, lagom till kristyren ska spritsas på. Då visar det sig att byggkonstruktionen är undermålig. Tak och väggar faller som ett korthus. Tät- och fogmassa håller inte måttet. Jag tittar missmodigt på de fem huskroppsdelarna. Snett och vint, visst, må så vara, det är som traditionen bjuder. Klumpar i kristyren, som förvisso inte är helt överensstämmande med hur jag föreställer mig det färdigt, likaså, men ett fullständigt sönderfall ... det hade jag helst varit utan.
"Tålamod, man måste ha tålamod" ... Jag håller god min, bestämmer mig för att spritsa delarna och sedan göra ett nytt försök att bygga ihop det. Jag hinner inte mer än en liten kludd så brister tyllpåsen och det väller ut kristyr. "Tålamod" ...
För vems skull utsätter jag mig för detta? Min egen? Är det en kvarleva sedan barnen var små? Är det någon som frågar efter det? Jag lappar efter bästa förmåga.
Nu står det traditionsenligt på plats. Lyser inbjudande och gör att doften av pepparkaka och jul står tät. Ingen har just kommenterat skapelsen - frågat om blessyren. Men hade traditionen kring vårt lilla husbygge inte levt vidare - då hade frågor och kommentarer inte uteblivit.

DSC_3953

Mandelmusslor ...  bakade på smör och med kärlek. Jag tycker att jag är frikostig med de båda. De är ju trots allt något speciellt med mandelmusslor till jul. Legenden, trions variant, säger att de alltid bakas av far i huset. Men jag vill bestämt hävda att det är en myt, för jag kan inte komma fram till något annat än att detta har skett vid ett enda tillfälle - en advent för flera år sedan när jag hade åkt på influensa. Legenden säger också att det finns en stor tunna med vipplock, mellan matrummet och köket, som är fylld med mandelmusslor och där förser man sig med en när man går förbi. Också detta en myt, sprungen ur en dröm som någon i trion hade som liten.
Nåväl, något fallerade idag. Trots generositet med de båda huvudingredienserna. Kanske var det ett svek när flytande smör/rapsolja blev en genväg att pensla formarna med. Och kanske var det detta som orsakade att det kärleksfulla inslaget tog vägen någon annanstans. Det blev ingen tunna att fylla. Inte ens en liten burk. Det mesta blev till smulor och många grodor hoppade ur munnen.
Denna mytomspunna jul. Den mer sanningsenliga versionen innehåller fler fadäser och inte alltid allt man förställer sig. Bäst blir det att lämna lite utrymme även för detta. Vara lite mer tillåtande. Det kan också ha sin charm så här i adventstid. Och det förenklar en hel del.

DSC_3941

DSC_3940 Somliga dagar känns det extra härligt att ha ett bonuskrypin, där man kan höja mysfaktorn med brasa och ljus när regnet smattrar och vinden viner. Där man kan fixa med jularrangemang utan att behöva vara så försiktig med att jorda ner. Klampa in med leriga gummistövlar på golv av betongplattor. Använda det stora, gamla slagbordet som planteringsbord och torka av jordiga händer på ett par slitna snickarbrallor.
Här, så har vi tänkt, kommer vi att samlas till glögg på julafton. Samsas med citron och oliv, nerium o bougainvillea, rosmarin och lager. Vara samlade kring en sprakande, värmande brasa och tända ljus som vilar i bullig, mjuk mossa. En plats där vi önskar att det är grönt och fint och kommer att dofta gott av hyacinter och nejlikaapelsiner.
Men mot en av väggarna, i det annars så gröna orangeriet, finns en stackare som naken blottar sina frukter. Inte ett fikonblad som döljer och skyddar. För trött för att generas över detta. Som istället gått i vila och i tålmodig väntan på våren och nya stora, gröna, fina blad.

DSC_3921

Nu har vi smakat glöggen, tänt första ljuset, lyst upp med skenet från stjärnor och med saffran gul som solen och vi har haft första adventsfikat. Efter en särdeles grå november känns det lite extra välkommet. Även om väckningen i morse bryskt påminde om att det åter var dags att landa i vardagen, är det en annan vardag som tar vid så här i adventstider och jag gillar den. Ombyte förnöjer. Mellan påminde mig om det när vi knaprade kanter och trasiga bitar efter lördagens bak av saffransskorpor. "Ja, just det", som om skolböckerna, som upptog mycket av hans tid i helgen, hade fått honom att glömma, "nu är ju den tiden då det blir en massa kakor." Aldrig annars fylls väl kakburkarna på som under advent. Det är härligt när hemmet blir som ett doftmoln av nybakat, stearin, apelsin, granris och julkryddor.
Även för oss andra i familjen har skolan tagit en del av helgen i anspråk. Men självaste solen gjorde minsann också det, vilket förstås blev ett överraskande och uppskattat inslag. Vi kände den värma ryggtavlan där vi gick i sällskap med yngst till gymnasieskolorna som höll öppet hus. Snart tid att välja och han verkar, som ofta annars, vara klar över vad han vill.
Den första julmusiken fick också sitt utrymme. Jag passade på när resten av familjen var på annat håll. De får ofta nog av den innan den ens har hunnit dra igång och får de välja blir genren istället en annan. Men jag fick mitt lystmäte i helgen, medan saffransbrödet jäste och stjärnorna sattes upp. Och de slipper inte undan. Det kommer att bli mer av den varan. Både av julmusik och saffransbak.

DSC_3916

Rockad i almanackan och haveri i köket. Envisa förkylningar tenderar göra kalendern till ett sammelsurium. Vi har bokat av och håller på att boka om och vet inte var det landar. Kökets centrala gestalt i dessa tider - ugnen - som är tänkt ska bistå med gräddade verk till helgerna och matbröd för vardagen, lägger ner verksamheten istället för att bistå med det man förväntar sig av den: värme! Ugnsluckan kollapsar och går inte längre att få på plats. Ingen ugn blir varm då. Till en början tar jag det med ro, men paniken börjar sakteliga sprida sig, för att senare tillta, när jag inser vilka konsekvenserna kan bli.
Om nu saker ska gå sönder, bör de göra det när man kan förvänta sig att det sker. Det vill säga när åldern tillåter, när tiden är inne, för att de börjar bli uttjänta och man inser att det är dags. Man förbereder sig och är redo när det händer. Eller förekommer man. Det ingår i vilket fall inte i planen att ugnen ska stå där och tyckas räcka lång näsa precis inför adventsbak.
Reparation eller ny ugn? Nu är det bråttom. Jag börjar med att ta ugnsluckan under armen och drar iväg med den till närmsta reparatör. Det visar sig vara en empatisk man som inser mitt dilemma. Han sveper med blicken över den havererade delen och strax därpå låter han sin taktfasta tumme ta ett stadigt, nästan magiskt grepp. Som i ett trollslag är luckan återställd.
Så kom ungen att åter bli fit for fight och det fick mig att trilla in i en mer behaglig och rofylld adventsstämning. Så nöjd och lättad över detta att också innehållet i kalendern verkade falla bättre på plats. Nu ligger franska pepparkaksrullar i kall vila över natten, i väntan på att bli skurna och gräddade, för att då ersätta de hjärtan som fått rycka in under tiden.

DSC_3899

Dagen har gått i skytteltrafik. Lämna - hämta, lämna - hämta ... jag har tappat hur många gånger, men en hämtning återstår. Har parerat stunderna emellan med brödbak som välkomnar med doft av nybakat. Så har jag berett plats för det som komma skall. Tömt, torkat rent, rensat, ställt tillbaka. Nu finns utrymme för det nya - plats för advent i skåpen. Fast den trillar ju inte in av sig självt bara för att man är i städtagen.
Lurar på hur listorna ska se ut. Vad de ska innehålla. Vad de ska åstadkomma. Gärna fint papper ... snirklig text ... att göra ... att inhandla ... smått & gott till klapparna. Det som ska göras är att få veckan att dofta jul. Jag tänker pepparkakor och saffransbröd. För hyllorna och för njutningen. Innehållet har just nu julkryddor i centrum. Och inspiration och lust, det är vad jag vill att de ger mig. Dags för julbak och adventspyssel.

DSC_3888