Nya mål

8 Comments

... när jag tittar inom någon bland fina bloggvänner, dyker BPs skyltsöndag upp. Där har jag vandrat runt och bekantat mig med diverse på olika vis tänkvärda skyltar av flera slag. Nu är söndagen passerad och vi har lite bryskt "brakat in" i en ny vecka, så där som det ofta är att lämna helgen för att ta tag i vardagen. Men medan det ännu var söndag var J och jag på "finpromenad" i "stora staden". Vandrade runt och roade oss med fönstershopping, när blicken fastnade i skylten till en av butikerna. Lite extra fin tyckte jag, i tider som dessa. Något att ta med sig.

10 Comments

... lätt att få, och vanligt att ha, blommor på sin aloe. Jag vet inte, men för mig är känslan lite exotisk. Den lilla patinerade krukan, innehållande en bladrosett med en liten grön knopp mitt i, får följa med mig in en dag efter ett besök i fjolårets försummade orangeri. Det var där, i orangeriet, vi brukade ha vårt mysiga "häng" under sommarhalvåret. Vårt lilla guldställe dit vi flydde när vårkvällarna ännu var kalla, sommardagarna väl heta, myggen för envisa eller kvällarna blev kylslagna.
Det "fina livet på landet", som vi brukar kalla det oss sinsemellan, har kommit att bli en ersättare. "Baksidan" med att ha två ställen. Det ena får mer omsorg än det andra. Lätt hänt. Väl medvetna om det. Men vi visste inte då, mitt i vår härliga ambition om ett orangeri, att det fanns en plats på landet som väntade på oss. Tillvaron är föränderlig.


Mitt lilla krukodlade medelhav, som blivit kvar med orangeriet som hemvist, övervintrar tappert kämpande. De flesta ännu hoppfulla. En bra plats på vintern, men sämre under heta sommardagar när ingen riktigt ser till dem. Somligt gav upp efter fjolårets varma, soliga dagar.
För en del är det tufft.

Man kan inte stoppa förändringar. Lika bra att förenas med en gång. De där förändringarna som man inte är i stånd att rå på.
Andra skapar man själv. Det kan vara spännande att "röra om i grytan". Stunder kommer då det är helt rätt att "röra lite".
Solen lyser in i vårt lilla orangeri. Det kommer den att fortsätta med. Vem eller vad som framöver kommer att ha sin hemvist där, det vet vi inget om.
Vi kommer att ha en del att ta ställning till.
Men nu är det vi och vårt "medelhav".
Fast vi lämnar lite öppet. Det känns spännande och bra att ha "utkiksutrymme".

8 Comments

... de ska bara fungera! Absolut inte bråka!

När jag tittar till soltrappan denna morgon, efter dagen D, med påtvingad flytt från en server till en annan, så möter jag till en början en bekant syn och jag pustar lättad ut. Det har nästan varit sömnlösa nätter inför detta. Jag har ett mycket märkligt förhållande till bilar och datorer när de inte fungerar som de ska, eller kanske snarare inte funkar som jag vill. Sannolikt beroende på ett fullständigt ointresse för motorer och teknik. Pulsen går upp och rationellt tänkande avstannar. Det märkliga är att samtidigt som jag känner att jag blir handlingsförlamad, så åstadkommer jag ofta en massa saker i bara farten. Nåt jag flera gånger bittert fått erfara. Nån gång kan det också vara en momentan glädje över att lyckas, samtidigt som jag måste hantera frustrationen i att jag inte fattar hur det gick till.

När jag sedan samma morgon navigerar vidare på min "nya" trappa, ja då är det dags. Plötsligt stiger pulsen igenkännande och tänkandet avstannar. Det är när jag öppnar upp för ett nytt inlägg som jag stöter på patrull. Plötsligt har det kommit en massa "finesser" i tillägg. Många skulle säkert jubla över möjligheterna det bjuder. Jag förfasas. Känner inte igen mig. Effekten är ungefär som att jag inte hittar det jag vill ha på trappan och om jag väl finner det så vet jag inte var eller hur jag ska ställa ner det. Och när jag försöker igen så är det omöjligt att finna det på nytt.

Men här står jag nu. Ingen återvändo.
Jag behöver, mitt tillkortakommande till trots vad gäller stresshantering, gå varsamt fram. Det här kommer ta tid ...

Jag försöker mig på ett nåt så när passande foto i tillägg. Det är där, i hemsidans lilla fotogalleri, som den verkliga utmaningen ligger.