Vi

DSC_4337

Spaden vilar en liten stund, solen luras och påsken ligger ännu nerpackad. "Gluteus maximus", upplyser barnen när jag piper över ömmande bakdel, "det är kungen av muskler." Jag blir lite bekymrad när jag inser i vilket dåligt skick den verkar vara, men desto mer nöjd över att den nu används flitigt för ett gediget jobb. Jag tar gärna det onda med det goda - och förresten är det väl enbart av godo. Gluteus maximus, mycket vilja och stor nyfikenhet har sett till att min fina ullungrönn har fått en ny plats att ståta på. Det är förstås lite riskabelt att flytta den nu, strax före lövsprickning. Men den har tidigare stått där vårt aktuella trädgårdsprojekt nu dundrar fram.
Jag förbereder platsen väl. Gräver en djup, vid grop, innan jag börjar gräva runt och under rötter för att lirka upp den. "Du kan inte vara så himla petig", hojtar du från den grop där du står och gräver upp kvarvarande hiskeliga tujarötter, "då tar det hela dagen." Men tujorna ska ju döden dö - det är klart att man inte behöver vara så himla petig då - medan min ullungrönn helst ska slå ut med sina alldeles ljuvliga blad nu i vår och leva ett långt och lyckligt liv.
Så jag låter det ta hela dagen. Och när dagen nästan är till ända, då låter jag dig hjälpa mig med de sista krampaktiga grepp som den stackars rönnen tar för att inte behöva flyttas från den plats där den gjort sig hemmastadd. Sedan hjälps vi åt hela familjen, utom yngst som är helt förkovrad i studier - frivilligt?/ofrivilligt? jag vet inte - inför alla de prov som väntar i skolan. Han får dispens för att fortsätta plugga medan vi tar i för kung och fosterland för att få trädet i ny hamn. Och där står det nu. Jag kan inte mer än vattna, hålla tummarna och hoppas.
Så jag håller tummarna och hoppas, men behöver knappast vattna. Gråa moln tränger undan en liten stunds välkommen sol. Tunga droppar blir till blöt snö. Aprilväder. En dag i förväg. Sista mars och nästan påsk. Påsken som ännu är förpassad till kartonger i källaren och gärna vill plockas fram. Men först ska jag sätta min ömmande gluteus maximus i lite mer arbete. Sedan ska påsken få sin tid och sin plats.

DSC_4347

Vi har haft några morgnar och samlar kraft för några till, då det känts som om vi fått lämna den varma, goa bädden innan morgonen hunnit komma. Anledningen är att vi sympatiserar med yngst som under ett par veckors praktisk arbetslivsorientering får gnugga det sömniga ur ögonen allt för tidigt. Själv gör jag, utan större framgång, tappra försök att springa ifrån mitt morgontrötta väsen. Vi sitter samlade runt frukostbordet innan vi riktigt vaknat och definitivt före solen har makat sig upp. Förresten har den just inte ansträngt sig för att titta fram sedan november satte ner foten. Går inte ens att skönja bakom täcket.
En trio, med stämband som ännu vilar, bland tre sorters fil, frukostflingor, müsli, bröd, pålägg, juice och rykande tekoppar. Vi håller på att duka fram så vi knappt hinner sitta ner. Fast det blir en liten stund och den lilla stunden blir välgörande bränsle för dagen. Vi lyser upp den mörka morgonen med stearinljus och vaknar sakta i varandras samvaro. Har morgonradion på svag volym. Tar del av lokala kulturutbud och hör väderrapporten som spår ännu en dag med gråmys, medan våra händer möts över frukostbrickan. Yngst lägger en stund sin hand på min. Vi utbyter blickar och morgontrötta leende. Det är tydligt att han sätter pris på att vi delar denna arla timma med honom. Det är gott att starta upp ihop.

DSC_3878

 

Jag vill gärna se mig som en vän av ordning. Förhåller mig väl till vad som anses tillåtet respektive otillåtet, kommer hellre allt för tidigt än lite för sent, håller allt som oftast skeden i vacker hand och låter samvetet styra mig genom den goda moralens oskrivna regelbok. Samvetet kan rent av plåga mig om jag inte också läser mellan denna boks oskrivna rader.
Jag andas lättad ut vid tanken på att här hemma förhåller vi oss utan regler. Något oskrivet, outtalat får oss istället att ta den nödvändiga hänsyn som gör ett trivsamt hem. Tillsammans, förstås, med den självklara taktpinnen - känslan vi har för varandra.

De högar som har en benägenhet att växa till sig här hemma, i avsaknad av regler för ordning & reda, tillåts göra det därför att vi helt enkel inte tycker att det är detta som är viktigt, att det är det undanplockade, skinande, det vita och svarta och alla grå nyanser där emellan, som skapar trivseln. Ett hem behöver mycket kärlek, en del brokig kulör och en viss oreda för att bli hemtrevligt. För att kännas som ett hem måste det märkas att något lever och verkar där.

Fast alltså ... ibland ... man kan ju tröttna emellanåt. Den känslan får mig att börja gå igenom några av alla samlingar. Känslan kommer över mig så brutalt att den, mer sanningsenligt, får mig att börja röja. En intensiv lust att få undan. Jag rensar och slänger i ett aggressivt tempo, med en ambition att försöka förhålla mig mer positiv. Det är ju bra att få undanröjt - man brukar vara nöjd efteråt.
På kylskåpet sitter äskade hatobjekt. Magneter som håller små kreativa finurligheter och fyndiga citat på plats. Som omöjliggör att dra med trasan över kylskåpsdörren och torka rent. Nu ryker de och fram träder, efter lite gnidande, en ren, rostfriblänkande kylskåpsdörr. Ren, blank ... och naken.
Morgonen därpå när mellan  kommer ner i köket, blir han stående framför kylskåpsdörren. Som bländad av tomheten. "Men? ... här hade vi ju en massa kul." Alla fyndiga citat, sammansatta ord, kreativa klipp- o ritalster ... som bortblåsta.

Det är nog bra med ordning & reda, men hemma bör man inte fara för fort fram. Plötsligt känner jag att orden fattas oss. De som får oss att stanna upp, skratta, fundera, skapa nytt. Ord som ibland kan fånga livet.
Vi startar upp operation återskapa.

DSC_3847

Några mil bort och ett par timmars besök. Det känns som om man andas nytt. Det behöver verkligen inte vara mycket. Vi tar en sådan tur du och jag i helgen. God fika på ett mysigt café och så en parkpromenad där den gamla brunnen en gång samlade folk kring hälsovatten. Kanske en plats som fick vallfärdare att må bra mer av den samvaro brunnen medförde, än vad själva vattnet i sig var hälsobringande. Fortsatt en samlingsplats för sommaraktiviteter. En park för promenader längs med vattnets spegelblänk, vacker arkitektur och växtrikedom. Året om. Den gör sig fint en gråmulen novemberlördag. Det är med ny luft under vingarna som vägarna bär oss tillbaka hem.

IMG_0330

IMG_0326 IMG_0329

Höstlovet har lägrat sig innanför husets fyra väggar. Snusande tonåringar bak lyckta dörrar. En tystnad som är olik den det tomma huset ger. Jag tar del av lediga dagar fast låter morgonen starta tillsammans med dig. Tidigt. Du och jag på tu man hand vid frukosten. Jag är knappt vaken. Du sträcker fram handen och jag lägger min handflata mot din. Tar emot ett leende när du låter energin flöda från dig till mig genom händer som möts ovanför frukostbröd och ångande tekoppar. Tycker om att få ta del av ditt morgonvakna jag. Ditt energiflöde.
När du är redo att ge dig av behöver jag ännu en stund för att bli helt vaken. Jag låter tekoppen bli urdrucken och morgonen bli ljus. Sedan, medan huset fortfarande sover, smyger jag ut mitt i hösten. Omfamnas av ljumma vindar, sol och prasslet från gula, fallande boklöv. Långa steg. Många steg. Framför allt raska steg. Snart har de fört mig till den dörr som släppte ut mig lite tidigare. Öppnar försiktigt. Hör ljudet från ett hus som så sakteliga är på väg att vakna. Tonåringar i någon slags halvdvala. Skolungdom som njuter höstlov. Tar klivet in i en äkta höstlovslunk.

IMG_0324

Det bästa är helt klart en helg med familjen. Samlas i köket en stund på fredagseftermiddagen, sammanfatta veckan och i långsamt tempo och länge förbereda för kvällens middag. Men utan de små utstickarna tror jag inte att dessa helger skulle vara lika speciella och värdefulla. Kvällen är en "utstickarfredag". Jag är inte direkt någon gambler, men i kväll kommer jag att satsa en flaska vin i hopp om att vinna flera. T bjuder in till vinlotteri och vi är ett gäng med glada tjejer som ser fram mot detta. Vi går förväntansfulla dit och välmående där ifrån. Det är så det alltid är när vi har våra träffar.
Yngst har också satsat ett beskedligt litet belopp inför denna fredag. Han har fått lov att vara med på LAN med kompisarna. Premiär för honom och han är taggad så rackans inför denna, som han tycker, spännande spelkväll. Hoppas förstås på att, trött och urlakad, stå som lycklig vinnare någon gång in på småtimmarna. (Då det blir någon av föräldrarnas tur att glatt hoppa upp ur sängen för att köra och hämta.)
Äldst drar möjligen nitlotten. Han laddar för en riktig plugghelg inför stundande tentaperiod, helt försjunken över böcker någon annanstans än hemma. Men han tror, efter vad jag fick veta när vi hördes på telefon, att det nog finns en stund för "samling vid pumpen". Nytta förenas med nöje.
Du drar en sann vinstlott som bjuds på en grabbkväll med mellan. En fin duo på tu man hand. Lovande.
Kanske, med lite tur, bjuder jag på ett glas vin när jag kommer hem. Fast vinsten är oväsentlig. Vad som betyder väldigt mycket är att få tillbringa en stund av kvällen tillsammans med goa kompisar. Fyllas med härliga skratt, roliga samtal, ärliga och allvarliga samtal, samlade kring något gott att äta och dricka. Ladda batterierna och sedan ändå ha det bästa kvar. Hem till familjen - familjen som är hemmet.

DSC_3738

 

DSC_3482Torkväder. Jag hänger tvätten ute. Konstaterar att nu är det kläder med långa ben och långa ärmar som tar mest plats på linan. Linne och shorts börjar bli utbytta. Snart ny säsong. Höst. Dags att börja klä sig lite varmare. Göra sig beredd på dagar, kanske framförallt morgnar och kvällar, som är lite kallare. Vi är redan där.
Det får mig onekligen att grunna en aning på garderobsinnehåll. Jag går igenom det i tankarna. Kommer fram till att det nog håller för den kommande tidens temperatur- och väderskiftningar. Visst, det vore ju kul att fylla på. Och kanske byta ut en del. Men behövs det? Hm ... en fråga med vitt skilda svar.
Äldst har en fantastisk förmåga att fylla på. Att shoppa loss. Jag kan dela den härliga känslan med honom. Den härliga känsla som det faktiskt ibland kan vara att sätta sprätt på pengar. "Va!", utbrister mellan med ett uttryck i ansiktet som tydligt visar fullständig oförståelse, "Tycker du det är härligt att göra av med pengar?" Mellan som verkligen, så länge det bara går, drar ut på stunden innan det blir dags för nya inköp. "Jag tänker alltid", säger han, "vad kan jag göra istället för de här pengarna?" Då tittar äldst och jag på varandra: ???
Så har vi yngst. Han förhåller sig rent praktiskt till de här bestyren. I alla fall när det gäller klädinköp. Han tar sig till butiken och springer rätt på det han vill ha. Bestämmer sig på en gång. "Men", säger jag, om jag följt med som smakråd, "ska du inte se dig om och prova lite mer först?" "Varför då?" Han köper det han behöver, pang på bara. Kolla in mer när man redan sett något man vill ha! Vad ska det vara bra för?

Om man liknar vår trio med det där bekanta äpplet, från det omtalade trädet, som enligt vad man säger inte faller så långt bort, så tycks de ha fallit från väldigt spretande grenar. Men det är faktiskt ingen annan än du och jag som är förälder till denna sammanlänkade lilla skara. Det är väl skaparglädjen, gissar jag, som gett denna mångfald.