Jag vaknar till en mörk frostnupen decembermorgon som har bäddat in trädgården i sagolik rimfrost. Medan jag ännu ligger kvar under det goa täcket, ovetandes om allt utanför, hör jag mistluren varna sjöfolket för tät dimma. Eller tjockan som mormor alltid brukade kalla den. Även om jag inte har nån större lust att lätta på täcket och sätta fötterna på det kalla golvet, det känns så brutalt, byter jag det inte gärna mot att vara ute till sjöss. Nöjd med att slippa det ligger jag kvar en extra kvart i det varma, mjuka, innan jag stiger upp och börjar min dag.

Det ger en kick åt en sömndrucken själ att se det magiska utanför fönstren. Det förstärker känslan av vinter och att julen är nära. Ibland kan jag verkligen önska att snön ville falla oftare och lägga sig lite längre stunder där jag bor. Men morgonens rimfrost tröstar.

Det känns lite märkligt, men också härligt, att jag denna kalla dag kan plocka in färsk timjan till kvällens torsdagsmiddag som går i sann traditionsenlig anda. Ärtsoppan står på spisen och efterkokar lite sakta för att smakerna riktigt ska sätta sig. Varm punsch kommer förstås, tillsammans med örtkryddor, sötstark senap, knäcke och ost, att serveras till huvudrätten. Och sedan pannkakor med hemmagjord glass och ett par droppar av den nu kylda punschen till dessert.

Så avrundar vi vår höstsäsong J och jag, med en värmande ärtmiddag. Nu ligger det lediga dagar framför oss, över alla kommande helger, som vi styr över helt själva utan att någon annan har synpunkter. Vi kommer i vanlig ordning att ha mycket julbestyr, för det är så vi tycker om att ha det. Då känns det förstås extra härligt att också få tiden för det.
Vi stökar medan vi väntar på att trion ska få julledigt och trilla hem en efter annan. Ser fram emot att samlas. Men det finns några önskemål från yngre gardet, sådant vi har lovat att vänta med tills de är lediga och har hunnit hem, sådant som de gärna vill vara med på. Det ska bli kul. Riktigt kul.

Vi får en vecka med ljusare morgnar du och jag, eftersom vår morgon börjar mitt i skarven där omslaget till vintertid blir märkbart. "Normaltid", rättar du. Hur som helst känns det bra nu när novembermörkret sluter tätt, att stiga upp och vara lite vaken när ljuset hittar fram till fönstren. Men det är mysigt i alla fall med tända stearinljus under frukosten. Det doftar gott och sprider ett varmt sken.

Höstlovet är tystare än vanligt här hemma i år. Men så är det ju också bara en av tre i det yngre gardet som tillbringar denna novembervecka under samma tak som vi. Han är inte så varse timmen på morgonen eller för den delen tiden på dagen över huvudtaget. Han är ledig. Långa sovmorgnar och pluggfria dagar för att sedan ha träning i vanlig ordning när kvällen kommer.
Vi ska också vara lite lediga du och jag. Skiner solen på oss gissar jag att det blir dagar med "det fina livet på landet". Är det allt för grått och definitivt om det regnar, inreder vi istället ett café framför brasan i kakelugnen. Ett café som serverar hembakat och nybryggt kaffe och som har levande ljus på bordet. Där slår vi oss gärna till ro efter en novemberpromenad i skogen, där de sista prasslande löven singlar ner innan träden står i lättklädd novemberstass, eller mer sannolikt i spritt språngande naket grenverk.

September är så varm att jag nästan inte vet vad jag ska göra av mig. Vill liksom sprida ut kroppen. Det är väl den fuktiga värmen gissar jag, som landar när sommaren är sen, nu till och med på gång att gå över i höst, som förstärker känslan. Hänger tvätten på tork gäller det att få in den innan första kvällstimmen nalkas, för då är den som knappt urvriden igen.
Det hettar också av någon slags infektion som bråkar med oss - far runt mellan oss och inom oss. Stundvis känner vi en släng av feber. Kurerar halsont, huvudvärk och ömma kroppar efter bästa förmåga. Idag ska jag koka skivad ingefära, "spetsa" med äppeljuice och citronsaft och sedan dricka varm med en klick honung. Gott för en hals som inte helt är i slag.
Rejält varmt är det också här hemma av alla brödbak som varit på gång denna vecka. Gräddningen höjer inomhustemperaturen till nästan outhärdlig. Baka eget bröd är något vi har hållit på med så många år att vi nästan har glömt att det finns att köpa. Och jag fortsätter baka som om jag glömt att det inte går åt lika mycket till vardags längre. Men några extra limpor i frysen gör att jag kan skicka med äldst och mellan lite hembakat bröd när de far tillbaka till sina vardagsliv efter en helg hemma. Ibland undrar jag om jag är för mycket mamma.
Men det är en fin september. De strålande solskensdagarna långt in i månaden får mig att känna att den kommande vintern inte blir så lång och mörk. Det är värt mycket.

Idag är det regn-, go´fika- och bokläsardag. Här hos mig vill säga. En väldigt bra kombo.
Regnet smattrar mot rutorna medan jag tar sats med blomsaxen i högsta hugg, för att under en himmel som bjuder på glädjetårar av sympati för törstande blommor och träd, kämpa med taggar som sticks när händerna gör ett besök bland gillberga-rosorna. Fikastunden blir inte densamma utan en liten bukett från gröna rummet. Så dukas några överblivna dumlekakor fram - hur det nu blev möjligt eftersom de är försvinnande goda. De smakar precis som när farmor bjöd på dem och det är ett gott betyg.
Till att börja med har jag sällskap runt fikabordet av de två yngre ur trion som sedan är på väg mot nya mål. Inte mig emot, eftersom jag nu har "Mina fotsteg i ditt hjärta" i "släptåg". Jag är inte en sådan person som sträckläser böcker, men jag kan ändå på ett behagligt sätt drunkna i böcker som jag tycker om att läsa. Och jag menar verkligen tycker om. De där böckerna som får följa med en vart man går, för man vill ta till vara varje liten stund att få sig en dos av den där känslan som bara en riktigt bra bok kan ge.
En egen stund, uppkrupen bland inbjudande, mjuka, välstoppade soffplymåer, med regnet smattrandes mot rutan bakom, medan jag tar små tuggor av go´fikat för att det ska räcka länge samtidigt som jag är helt och hållet försjunken i bokens värld. Guld!

Självklart bjuder jag på farmors dumlekaksrecept för den som önskar det.

Medan jag fixar lite gott till fredagsfikat efter maten, sitter J samlad med Grabbarna Grus, hela härliga trion, som alla tillsammans utgör världens bästa kvartett, om ni frågar mig alltså, framför TV:n där några italienare, 11 stycken tror jag närmare bestämt, gör vad de kan (kanske inte mer än vad de behöver kunna) för att sparka undan en boll för lika många svenskar. De springer över en plan som känns evighetsstor och när jag kikar in kan jag inte låta bli att undra om det är meningen att det ska hända något snart. Jag vet inte om de håller på för att de tycker det är kul eller för att de som tittar på kanske tycker det. Alla, både publiken i TV-soffan och den på läktarna, men också de som kutar runt på planen verkar aningen besvärade emellanåt och grimaserar rysligt.
Det mesta av tiden rullar jag farmors efterlängtade dumlekakor, hett efterfrågade av äldst, medan jag tittar ut på sommarregnet som faller fint utanför köksfönstret. Rofyllt. Jag trycker en kola i varje medan jag ibland hör glädjevrål som ebbar ut i lågmälda besvärjelser. Yngst hinner tröttna innan de väldigt långa nittio minuter som annonserats är över. Han slår hellre ett slag för sextio tempofyllda handbollsminuter.
Med bara ett par minuter kvar av de nittio är jag glad att inte befinna mig i närheten av TV-soffan. Men så kommer till slut glädjevrålet. När äldst tittar in i köket och blir varse vad som vankas.
Farmor, i sin himmel - jag tror minsann hon tittat inom med stärkande dunderhonung.

En gråmulen tisdag. Det blåshål vi bor i får klotrobiniorna, som ännu inte  hunnit "sätta sig" efter fjolårets plantering, att krokna i vinden. Det gäller att surra. Bor man vid havet där vindarna ofta "brallar i" så lär man sig det, även om man är en landkrabba som jag.

Jag roar mig kungligt idag. Huset är tyst och känns tomt. Yngst och jag är lediga och pysslar med lite av varje. Bröddegen står på jäsning och jag har flyttat ut datorn i orangeriet, för att skriva lite och uppdatera mig på något bland den allsköns information som finns att hämta på nätet.
Läser listan där årets sommarvärdar presenteras och laddar ner den i min telefon. Sommarvärdarna vill jag ha koll på. Ett av mina verkliga favoritprogram. De där ljumma sommarkvällarna när J och jag sitter under stjärnhimlen och sätter på radion lagom till reprisen av det program som sändes tidigare under dagen. Det vi inte hade möjlighet att lyssna på för vi hade fullt upp med annat.
Ibland har vi lite för mycket av "fullt upp med annat" när vi är sommarlediga tillsammans. Det är ofta så många projekt som driver oss. Kul idéer som är svåra att låta bli att förverkliga. Då kan det vara extra skönt med en dag då man pysslar med det där lilla finliret som ofta faller mellan stolarna mitt i alla hus- och trädgårdsprojekt.

Jag snubblar in i boden som är överfull av trädgårdspinaler. Där behöver verkligen rensas för att sedan ställa tillbaka grejerna på plats. De grejer man fortsatt behöver vill säga.
Jag gör en översyn av krukorna och får en känsla av att allt måste ha blivit urvuxet. Endast krukor i storlek S och XS är lediga för närvarande. Plantorna har förmodligen hoppat i vuxenstassen, medan somliga seniorer de senaste åren har fått ett äldreboende i rejält tilltagna terrakottakrukor. Kanske dags för nya små sticklingar att ta plats. Fast ingen brådska med det.

Idag lutar vi oss lite tillbaka yngst och jag. Det är en sådan där gråmulen tisdag, i mitten på juni, när sommaren känns väldigt lång. När det känns som att man har all tid för sticklingar och en massa härliga sommarprojekt.

I matrummet står ett otympligt gammalt arvegods. En gång flitigt använt, även efter att det kom i min ägo. Sedan var det många år som jag undrade över nyttan med det, eftersom det stod där helt oanvänt och bara tog plats. Massor av plats. Inte är det flyttbart heller. Åtminstone inte sådär i en handvändning. Jag vågar inte tänka på den dagen det ska bäras ut härifrån. Att vi överhuvudtaget fick hit det! Och tänk alla gånger som vi faktiskt har flyttat det. Hur mormor och morfar en gång fick upp det på sin ovanvåning, för den långa, smala trappen med en nittiograders gir, det framstår som helt obegripligt. Jag minns med fasa den dagen då jag var med om att få ner det därifrån. Men allt går.
Massor av minnen följde med "klenoden" ner för trappen den där gången. Minnen av hur min morfar brukade luta sig tillbaka i en av fåtöljerna och tända sin pipa. Hur han satt där och puffade efter att vi ätit färdigt lunchen som mormor hade lagat. Lunchen kring det gamla ekbordet i matrummet, som även hyste morfars fåtölj och det otympliga klaviaturet. Jag ville gärna spela, fast jag då inte alls kunde, och morfar, som ville ha en vilostund med sin pipa efter lunchen, han bad mig om pausmusik. Vad det nu var? Jag klinkade på. Och morfar, han skrattade. Min morfar som var, och är, lite kung för mig.
Så är det minnen av jular. När min moster satte sig tillrätta vid tangenterna och det bildades en kör kring henne. De mest välsjungande i den kören, eller snarare de mest entusiastiska, var min pappa och min morbror. "Åh", sa mormor, som sjungit i kör det mesta av sitt liv, "det är något speciellt med manskörer", och så nästan himlade hon med ögonen. Intill pianot läste hon sedan, eller någon annan som hon bad läsa, julevangeliet, för det var något som var viktigt för henne att ha med. Att samlas i skaran kring julsångerna, det var en sak, men sedan lämnade jag och mina kusiner ganska raskt. Julevangeliet tedde sig väl långtråkigt, men finns nu med bland fina minnen.

Den lilla högst lokala (de flesta från kringliggande hus faktiskt) damkören (uttrycket får mig att småle) som jag är med i, har fastnat i vårsångerna. Jag har blivit tilldelad tredje stämman i just "Vårsång". Inte för att jag vill mena att det på något vis låter lika häftigt, i alla fall inte min tredje stämma solo, så får det mig att tänka på när Lunds studentsångare sjunger in våren på universitetstrappan. Min absoluta favorit i det sammanhanget är "Mellan hägg och syren". Fast nu är det inte jag som väljer bland utbudet för våra sångövningar. "Vårsång" duger gott. Grejen är att sjunga tillsammans. Jättekul och så välgörande.
Jag tragglar min tredje stämma. Vill gärna vara lite förberedd och ha hyfsad koll på hur tonerna ska tas. Även om det "otympliga gamla arvegodset" skulle behöva en omgång av någon som är bra på att få det att låta som det ska, så är det en verklig tillgång när jag är alldeles allena med altstämman. Det hjälper mig att hitta de flesta toner.
Förresten går det inte längre att helt få pianot stämt. Det är en efterklang i det, som förvisso kan låta vacker, men som beror på att det är gammalt och nött. Det är numer stämt, så gott det går, en halvton lägre. Och en av tangenterna har en efterklang som aldrig tycks ebba ut. Det är bara till att hoppas att just den inte behövs.

Det bästa, och det är då man verkligen känner att det är bra, är att det här gamla arvegodset har fått våra barn att bli nyfikna på musik. Att det sedan är mellan som har familjens flest musikaliska gener är en annan femma. Numer är det han som ibland får lust att låta pianot ta ton. Självlärd. När han någon gång sätter sig med guran, det instrument han verkligen behärskar, bredvid pianot och kompisen sätter sig på pallen framför, då mår man riktigt bra. Örongodis som ger själen sitt.  "Som gjort för ragtime", säger kompisen och låter fingrarna flinkt fara över tangenterna, lyckligt ovetandes om att det gamla stränginstrumentet inte längre kan låta som i sina glansdagar. Vilken tur.

Julen försvann med Knut. Alltihop. Somligt lades varsamt tillbaka i de kartonger som stått gömda i källaren under helgerna, annat slängdes på komposten. Några hyacint- och amaryllislökar blev tillvaratagna och får nu tillbringa tid i orangeriet tills våren knackar på.
Strax utanför ytterdörren ligger en ledsam gran intill rabattkanten. Grön och grann och med nästan alla barr kvar på sina grenar, fram till igår morse ovetandes sitt öde. Ett styng av dåligt samvete tar tag i mig. Men jag kan faktiskt inte minnas att jag något år tidigare gett mig till tåls fram till tjugondag Knut. Allra mest känner jag mig nöjd. Som om jag klarat en prövning. Det är underbart att välkomna julen, så varmt och ombonat att få ha den omkring sig och lite vemodigt när det sedan är dags att dansa ut den, men också alldeles fantastiskt att ge plats för något nytt. Den känslan har blivit extra påtaglig i år.
Nu längtar jag efter tulpaner på bordet och primula i fönstren. Små pärlhyacinter som får blomma inne för att sedan få en plats i rabatten till våren. Jag tycker om känslan som dagen ger mig när den nu är ljus en stund längre och tanken på att många dagar framöver kommer att få mörkret att tillbringa allt längre tid någon annanstans.

En gråmulen och kylig novembermorgon. Första gången denna säsong som yngst glider ner i den nyinköpta vinterjackan när han är på väg till skolan. Morgonen är nog faktiskt den första denna höst som verkligen kräver lite varmare kläder. Nu hoppas jag att det kylslagna håller i sig. Det skulle klä advent att få vara inbäddat i frostiga morgnar.
Å´ tänk, nästa vecka landar vi där - i advent. En energifylld iver har drabbat mig sedan ett par, tre veckor tillbaka att vårt hem i år ska vara bättre förberett för ett lugnt och skönt adventsfirande. Vanligtvis hopar det sig under veckorna före jul, men i år, när jag kände flåset av advent i nacken, ökade jag tempot och gav var och en i familjen ett tydligt budskap om vad som önskades vara färdigställt till det blivit dags att tända första ljuset. Uppdragen som fördelats har lett till att det nu står en stor pappkasse laddad med putstrasor. Jag ansvarar för fönster och det kräver verkligen tio djupa. Viss tveksamhet har förekommit kring att ambitionen för mina mål kommer att hålla, men, peppar peppar, det är inte många fönster kvar nu. J har fått äran att få mässingen att skina. Ljusstakarna återstår men luckorna till kakelugnen kan vi numer nästan spegla oss i.
Så är det silvret; några ljusstakar och lite bestick. Den biten vilar på mellan och yngst. "Jag tycker det verkar kul att putsa fönster", säger mellan och försöker deala bort silverputsningen. Men eftersom fönstren ligger inom mitt tilldelade område så är ju detta knappast till gagn för yngst som högljutt protesterar mot förslaget. Äldst är på behörigt avstånd och kommer inte hem förrän några dagar före jul, så där har de två yngre i trion inte mycket att hämta.
Bomullstrasorna som är tillägnade vår lilla silversamling ligger kvar i pappåsen och putsmedlet står oöppnat på bänken. Jag tänker inte falla till föga. Jag putsar färdigt de fönster som återstår och låtsas som om jag inte hör den pågående diskussionen. Kanske, kanske inte, glänser silvret innan det blivit dags att föra svavelstickan till plånet, men undan med det kommer de inte.