Det är lite höst över en daggvåt dahlia. En tidig morgon en dag i september. En solig morgon efter en regnig natt.
Daggvåt trädgårdsgrönska utanför fönstret intill frukostbordet. Solstänk. Det är en skön avrundning på ett abrupt uppvaknande till en ny vecka.
Jag är inte riktigt kompis med väckarklockan som retfullt signalerar att den härliga, lediga helgen på nytt har ramlat in i vardagen. Fast att lämna en helg med fin inramning; det är något bra att ta med in i en ny femdagarscykel.
Så lite guld går att strö även över en måndagsmorgon. När dagen bara fått en chans att starta och jag är tillräckligt vaken.
Det är alltid lite spännande att ta klivet in i en ny vecka.

Sommaren är sen. De tidiga morgnarna mörka. Skylten, med bokstäver som bildar ordet semester, är inåtvänd och skaver mot panelen. Vi har ju varit där en stund nu, mitt i vardagen, när sömnen gnuggas ur ögonen allt för tidigt. När vi startar innan morgonljuset helt har öppnat upp sin ridå.
Det är med blandade känslor vi lämnar det liv som infunnit sig under semestern. Men det är också härligt, upptäcker jag, med det liv vi är tillbaka i. Vardagsliv. Det liv, där jag ensam för en stund, kan rodda med det som jag ska ordna och fixa. Det som är mitt. En värdefull stund. Det liv där också övriga familjemedlemmar hamnar i det som är deras syssla. Sommarens hemvändare - äldste sonen - är åter stationerad i sin värld bland universitetsstuderande. Mellan - han som nyligen i ren och skär lycka sjöng (skrek?) sig hes om studentens lyckliga dag - hankar sig fram som lärarvikarie och kommer nöjd hem om dagarna. Anförtror oss att "hans elever" utnämnt honom till "den coolaste läraren". Och yngst är nu förstaårsstudent på handbollsgymnasium. Så glad för detta. Och du och jag, vi ler när vi känner vad denna vardag ger.
Det har varit härligt, att för en sommar och under en lång semester, vara samlade. Men nu känner jag att vi alla mår bra av att vara tillbaka. Tillbaka i att kolla in hur almanackan ser ut. Vad som står på schemat för dagen. Nästa dag. Och för hela veckan. Tillbaka i att få njuta av lyckan med fredagskänsla. Lediga helgmorgnar. Räcka lång näsa åt väckarklockan.
Jag tror, ja, jag känner mig rent av helt förvissad om, att det blir en spännande höst. Jag gillar alla de där oskrivna bladen som september bjuder på. Nystart. Det andas nytt. Jag drar djupa andetag.
Så här känner jag varje år när sommaren är på väg in i hösten.  Och då vet jag att jag är redo att tacka för en skön sommar. En sommar som förstås ännu har lite att bjuda. Men också redo att välkomna september. Helt trygg andas jag den höstluft som så smått har börjat besöka oss. Som försiktigt knackar på. Under tidiga mognar när vi gnuggar våra morgontrötta ögon. Och står redo inför vardagen.

Regnet smattrar mot rutan medan jag övar stämmor. Stämmor som man inte tror låter som de borde, fast jag vet att de låter precis som de ska. Altstämmor. Jag våndas innan de sitter. Vi övar inför Valborg, då alla de som kommer för att se brasan tändas nere vid stranden också kommer att få höra oss, den lilla kör jag är med i, sjunga in våren. Vare sig de vill eller inte stämmer vi upp strax innan brasan tänds och välkomnar våren med sång.
Den känner sig minst sagt lite bortkommen, alten, där jag kämpar med att få den ta ton utan sällskap av sopranen. Fast å andra sidan åstadkommer den stordåd när de väl slår sig i slang med varandra. Då får den minsann sin revansch. Den blir allt kaxigare ju mer jag övar. Lite till så kan inget någonsin rubba den.
Till slut är jag säker på varenda ton. Till Valborg kommer den att sitta som en smäck.