Vaknar för tidigt. Det skulle ha varit skönt med en sovmorgon. Men något tar tag i mig som gör att jag helt lämnar det sköna stadiet av slummer. Kan omöjligt somna om så jag väljer att stiga upp. Jag tassar fram. Huset känns så tomt och tyst. Och inbjudande. Det kan vara skönt någon gång att vakna ensam. Att i sin egen takt starta dagen. Frångå vanor och rutiner som vanligtvis råder.
Familjen har varit på spridda håll i helgen. Maken packade väskorna tillsammans med yngst i gänget för att fara 25 mil västerut på idrottsevenemang. Handboll. En ska delta på planen, den andra är med som coach. Äldste junior är ”spridd” sedan tre månader tillbaka, har egna morgonrutiner. Studier har fört honom till ny plats. Den tonåring som ännu inte nämnts, han är här hemma med mig. Sover fortfarande. Jag skulle gissa att jag får ännu en god stund på mig att ”tassa runt” innan jag hör honom stiga upp. Precis som jag slår han hälarna hårt i golvet när han går. Vi avslöjar oss. Fast idag smyger jag lite. Känner liksom in huset. Andra i familjen sätter fötterna i golvet så mjukt att de alltid tycks smyga. Efter alla år tillsammans överrumplas jag fortfarande av hur du plötsligt bara kan dyka upp. Obemärkt. Stå där bakom mig.
Med helgens olika familjeaktiviteter passade det bra att bli inbjuden till vinlotteri igår. Vi är ett gäng tjejer, fjorton stycken, som har hållit igång sedan barnen var små. Det började som att sätt att träffa ändra, lära känna nya och ha något med kontinuitet vid sidan om småbarnslivet som då tog mycket plats. Det har gått en stund sedan dess. Flera i gänget har hoppat av, nya har tillkommit. Under processens gång har en … lite knepigt att hitta rätt ord för det, men … något verkligt genuint vuxit fram. Något utöver det vanliga. Nu är det inte någon som slutar längre. Det finns inte längre plats för nya. Nu är vi.
Det doftar gott när Farhana öppnar dörren och välkomnar oss. Doftar gott av indisk mat. Underbara Farhana. Glad, öppen, godhjärtad. Som är en fena på att laga mat från det land där hon har sitt ursprung. Spännande för oss andra. Nya smaker och dofter inspirerar. Tända ljus. Musik i bakgrunden. Det uppsluppna infinner sig nästan genast. Ungefär som med maten är det också mellan oss i gänget. På ett sätt en brokig skara. Där allas våra egenheter och karaktärer blir en inspirationskälla, en väl sammansatt helhet. Alla är alltid så glada när vi ses och sätter så otroligt stort värde på dessa tillfällen. För mig är det fortfarande ett sätt att ”träffa andra”. Träffa vänner som jag aldrig träffar annars. Det är där och då. Och det är mycket. Det finns en förtrolighet, respekt och acceptens oss alla sinsemellan. Vi delar utan betänklighet innehållet i våra liv. Om vi vill och behöver. Om vi mår bra av att få berätta. Alla känner vi oss trygga med att det tas väl omhand. Ibland är vi flamsiga som ett gäng tonårstjejer. Och då är det helt tillåtet utan att någon dömer. Vårt vinlotteri är guld.
Så det är helt okej att sitta här idag. Med för lite sömn i bagaget. Det är en skön söndagskänsla. Trött i mjukiskläder. Jag ser fram emot att fortsätta läsa boken jag börjat på. Ser fram emot att lägga äppelskivor i calvados och baka en äkta Tarte tatin. Som vi ska ha ikväll. Men först ska vi äta en sen söndagsmiddag. Tillsammans. När handbollsduon åter har landat på hemmaplan. Äta gott medan vi utbyter helgens olika begivenheter. Och jag ska tända ljus och sätta igång en brasa. Det lockar extra när jag hör smattret på rutorna och känner avsaknaden av dagsljus in i huset. Det är en mörk tid nu. Och regnig. Men nästa månad inträffar vintersolståndet. Dagarna blir längre. Det sker sakta, men det är ändå så det är. Det blir jag lite glad av att tänka på.
En vän är en människa i vars sällskap man törs vara sig själv
Frank Craine (1861-1928)
