Monthly Archives: October 2018

8 Comments

Ska här hända nånting mer i oktober så gäller det att rappa på. Sista självande dagen innan vi landar i november. Dags för trappan att bli lite mer avskalad och kanske få ett ljus som lyser upp. Hotellet är i princip fullbokat men jag kränger in de sista små krukorna med australienska violer.Man kanske inte bör tala högt om sina vanor gällande starkdrycker och inte tycks de väl heller höra till det botaniska. Men i helgen tillät vi oss för ovanlighetens skull en drink före maten och det anmärkningsvärda med det, kan jag tycka, var att jag gick ut i trädgården och skördade de små oliver, som sedan las i drinkarna, från mitt lilla olivträd. Tada! 🙂
Nu trängs liten och modell större olivplanta med viol, citrus, nerium, passionsblomma, örter, kamelia, kiwi, fikon, pelargoner ... ja, jag vet knappt allt, i en enda medelhavskompott i orangeriet. En riktig vinteroas där glöggen nog kommer att inmundigas på självaste julafton.

Den sista oktoberdagen har varit synnerligen grå. Vår lilla handjagare knattrade på friskt med mig bakom styret. Friserade det lilla som finns kvar av gräsmattan, efter sommarens torka, för sista gången detta år. Det lär väl bli besvärjelser till våren, över att gräsmattan ersatts med annan välvillig frodighet. Men grönt är skönt. Strunt samma av vilken sort. Det blir mer vilsamt att göra som Carl-Anton; låta alla maskrosor finnas. Det är fint att minnas små solar i gräset när sommar´n är slut.

4 Comments

Man skulle vara som Karlsson, när man tar sig fram högt där uppe på taket; ha propeller. Min svindel till trots har jag krupit upp till, och längs med, nockbalken och lagt panna efter panna. Utan propeller på ryggen. Jag lyfter sakta en hand eller en fot åt gången. Håller mig hårt och rör mig försiktigt. Hela spektaklet ger mig en bild av sengångare. Som en sådan känner jag mig. Men också väldigt nöjd med att jag trotsar svindeln. "Man vänjer sig", säger J. "Nej, det gör man inte", svarar jag som upplever att jag känner mig allt mer knäsvag för varje tillfälle detta jobb ska göras. Men jag vill i alla fall. Det är något härligt med att lägga pannor i vackert rött lertegel. Och förstås oerhört roligt och tillfredsställande att se vårt bygge få en exteriör slutfinish. Nu är resterande pannor lätträknade. Inomhusjobb tar vid, rätt i tid inför vintern.
Tänk att vi har byggt ett hus ... det är knappt att jag kan ta in. Jag är så himla nöjd med att ha ritat och att vartenda lecablock i detta murade hus är satt av oss. Att vår egen mankraft har fått väggar och tak, bjälkar och balkar, fönster och dörrar ... ja, allt! på plats. Bäst av allt: projektet har från dag ett fått oss att må så rackans bra. Helt rätt tid i livet att göra något så mycket tillsammans.

12 Comments

Trädgårdsbestyr skulle lätt kunna lägga beslag på hela min oktober. Inom denna genre finns en hel del som skulle må bra av att tas itu med. Om man vill. Men all den tiden finns inte. Inte lusten heller. Att en trädgård är fin och välansad är ganska oviktigt. Men att en trädgård är lustfylld att vara i är oerhört viktigt. Så här läggs krut  efter lust, i den mån det är möjligt. Och därefter får trädgården lov att se ut.
Soliga oktoberdagar timar väldigt bra med lust och ork för tid i gröna rummet. Leriga gummistövlar och jordiga fingrar kan vara härligt befriande på nåt vis. Och så en termos med kaffe, som står där på trappen. Redo liksom. För den där stunden, på det mest soluppvärmda steget, med koppen i hand, medan man tittar ut över rabatter, stenpartier och gröna rummets alla vrår. Känner av vad som gjorts och mer bör göras.
Glad, nöjd och mör när solen börjar dala och det är dags att ställa in alla redskap. Ganska sliten också. Nästa dag i trädgården får bli en solig latdag. Jag mår väldigt bra av sådana också.

2 Comments

Det är en mysig torsdag, den där första, den fjärde dagen i månaden. Jag uppmärksammar kanelbullen och belönas med doft från köket. Jag provar kalljästa och hoppas komma fram till att det är det som är hemligheten bakom verkligt smaskiga bullar. Den fjärde oktober, kanelbullens dag. På radion hör jag glada barn som bakar bullar för glatta livet. Bullar som ska säljas, för helst väldigt många pengar, i hopp om att andra barn världen över ska få en tillvaro som får dem att må bättre, bli gladare. Fint.
Jag är också glad i dag. Familjen är på väg att samlas och av allt bra är det det bästa, det finaste. Tänker att det är härligt att komma hem till ett hus som doftar nybakat vid minsta lilla glipa på ytterdörren.
Det ska bli härligt med en helg tillsammans. Hjälpande händer och extra mankraft när bygget fortskrider. Pannor ska upp på taket och läggas på plats. Så ska vi äta gott och länge när kvällen kommer. Allt det där är en verkligt bra kombo.

Termometern har börjat sjunka ner till luriga grader för sådant som vill ha det lite varmare. Jag har fått hjälp av yngst att låta det krukodlade medelhavet komma in på sitt övervintringshotell. Nu gör sig orangeriet extra trivsamt för en vilsam stund.
Vi vill också gärna ha det lite varmare, J och jag, så nu är förrådet fyllt med den finaste staplade ved, som jag hoppas ska räcka under alla kalla kvällar innan de börjar bli varmare igen.
Det känns bra att ha börjat bädda för vintern. Det gör det lite lättare att ta sig an den.