Vår

4 Comments

...dagen och natten jämnats ut. Fint att veta. Är lyhörd för kvällsljuset som tilltar. Känns bra. Ger hopp. Tofsviporna hörs över ängen som fylls med havsvatten. Ger jag dem en stund mår jag gott av att höra dem, men det är också nåt alldeles extra att se hur de akrobatiskt tar sig fram i det blå. Så jag ger dem gärna den stunden. Då ser jag hur maden får fler besök. Först en häger, sen en till och där efter flera. Det är "kuckelur-tid", helt klart. Somliga är väldigt graciösa o privata mitt i "det heta", medan det blir ett herrans hallå på andra. Talgoxarna far ogenerat runt som ett jehu.

Diset lättar stundvis under promenaden, men tilltar igen. Fortsätter så under hela dagen, men vi får en liten stund med värmande sol.

Påsk är lika med vår, även om den ibland är obarmhärtig temperatur- och vädermässigt. Lagom till vi närmar oss påskhelgen har kossorna likväl "kläckt" alldeles bedårande små kalvar.
Ur en trasig kruka, full med fjolårets ogräsrens, får några snödroppar lust att titta upp i blygsam vårtemperatur. Man blir glad. Och mitt i en jordig fläck på gräsmattan, där oönskat grönt brett ut sig, säger en vårlig krokus "Hallå!". Det är så mycket som bara vill finnas ...

6 Comments

... försvinna bak krönet. Jag vinkar tills de inte längre ser mig och sedan tar jag mina noter och kliver vidare in i våren. Bland vitsippebackar. Vårens sista repetition. Finslipning på tonerna, få dem att sitta, så att vi verkligen lyckas få vintern att rasa ut på Valborg.

De springer så kvickt, de där dagarna tillsammans. Campar tätt och är generösa mot varandra, för att få allt, så långt det är möjligt, att fungera friktionsfritt. Förstås är det det bästa som finns när trion, eller delar av den, kommer hem. Också när de kommer i sällskap med vännen som de delar sin vardag med. Vännen som vi ännu inte känner så väl. Det är inte bara enkelt. Mest knepigt, sannolikt, för den som ännu inte känner sig riktigt hemma hos oss. Som tappert vill passa in. Lite knepigt också för oss som gärna vill öppna upp och välkomna. Inte bara enkelt heller för den som kommer hem och känner att allt inte är helt som vanligt. Det tar sin lilla tid. Man måste låta det få göra det. Vi har också varit där. Unga. Bli presenterade. Accepterade. Vara tolerant. Plötsligt ser konstellationen inom familjen annorlunda ut. Nej, verkligen inte bara enkelt. Men härligt. Och roligt. Förstås.

Det känns som om vintern rasar redan där vi står, mitt i aprilkvällen där solen börjar dala. Vi tar i så att förbipasserande ger applåder. Sträcker på oss. Sjunger ikapp med koltrasten.

När sången tonar ut blir det tid att vara i orangeriet. Oliv och citrus blir ansade och sticklingar ger hopp om en ny generation. Så faller ögonen på ett försummat paradisträd som blivit glömt under vintern. Å´ se där! Efter en sval övervintring bjuder den lilla taniga plantan på enkla, men väl så exotiska blommor. Hur många har sett ett paradisträd i blom, undrar jag.

I gröna rummet, utanför orangeriet, händer våren. Gula narcisser står resliga runt ett åldrat plommonträd som har sett sina bästa dagar.

I rabatten står backsipporna utslagna. Nickar blygsamt. Alldeles bedårande. Där måste jag sätta mig på huk en stund och dra försiktigt med händerna över de små blå sammetslena.

Lyfter notbladen igen. Går igenom min omelodiösa altstämma : "Välkommen härliga vår ... "

8 Comments

... i sena mars, lyser dygnets sista sol upp himlen och speglar sig i vattenblänket. Det är sista kvällen före sommartid. Jag gillar verkligen tanken på att kvällen efter kommer att vara ljus en timme längre. Fast först vill jag vara här och nu.

Våren har kommit så långt att jag gluttar under spannet som täcker rabarberhubben. Ser att de första späda stjälkarna har tittat upp och blir förstås genast sugen på årets första paj, denna läckerhet.

Några dagar senare, när luriga april tjuvstartar redan i mars, kommer rabarbern av sig är jag rädd. När jag tittar ut på morgonen tänker jag att så här och till detta skulle jag önska att få vakna på julaftons morgon.

Nattens alla kalla minus och morgonens vita täcke får både mig och narcisserna att krokna en aning. Men vi reser oss igen. Marssolen värmer och sommartid råder.

4 Comments

... är fortsatt mörka som natten. Men något var väldigt annorlunda vid frukosten i morse. Koltrasten, jag hörde den. Det är som att höra våren självt. Är den så tapper ska jag minsann också försöka vara det. Stunden i ottan, den nattsvarta, varar ett par veckor till medan "efter-jobbe-tid" har blivit bra mycket ljusare. Det är väl den tiden nu, nära vårdagjämning, som det går som fortast. Känns så härligt att tänka på och ännu mer förstås när det så tydligt märks. Har sagt det förut, säger det igen: Våren är bäst. Speciellt den tidiga. Full av förväntan.

I rabatten knoppar de droppar man först av alla sticker ner näsan för att leta efter. En hög av påsar med mängder av frön väntar på att bli nerbäddade i lucker jord. Kanske har jag tagit mig vatten över huvudet. Det blir lätt så när man ser alla fröpåsar locka, men jag är inte lika flink med det som följer. Fast i år är vi på gång med något nytt. Den lilla jordplätten på landet är tänkt att under några härliga sommarveckor "försörja oss" med lite av säsongens olika primörer. Tanken på det, nu i februari, är fylld av lust och energi, men jag vet också att allt arbete som följer kan få de depåerna att sina. Vi får väl se hur det blir. Vi är i alla fall glatt "på språng". Precis som våren.

8 Comments

... doftar det så gott. Det tar mig runt. Får ögonen att söka in, under, ovan.

Tar mig ner på knä till små violer.

Djupt in under buskar, som gömmer hyacinter.

Scilla som fyller en sårad gräsmatta.

Jag lyckas inte sätta fingret på vad. Eller näsan i vilket.
Men doftar gott, det gör det.

Härliga vår. Fast den är kall och trilskas. Och i dag regner det.
Ett vårregn ... det doftar härligt.

10 Comments

... ser man foton och läser lovord kring hänförelsen över de blå små sipporna. Jag känner en saknad efter allt blått som fanns runt om när jag var liten. Pappa, som genom sitt jobb rörde sig mycket både till fots och med bil genom omgivningarna, hade full koll på var backarna lyste blå och kunde säga: "Titta där uppe till höger, där är ett hav av blåsippor."
Jag stannar till under promenaden, tar mig till och med med bil lite längre iväg, låter ögonen syna både åt vänster och höger, men de ofinns. Har jag tur hittar jag en, kanske ett par, i bästa fall rent av några stycken, men de är fortsatt lätträknade.

På en enkel önskelista står nu:
En tur till kalkrik plats där blåsipporna breder ut sig.
En tur till plats där jag får se tranorna dansa.

Den där turen som jag önskat till universitetstrappan, där man får höra Lundasångarna sjunga in våren, den är jag klar över får bli nåt bra att ha kvar.

Tur att somligt är som vanligt. Att det fortsatt finns blå backar, även om jag inte längre finner de nära.
Tur att tranorna inte behöver hålla coronadistans.

Vad jag har hört ska det i alla fall bli blå himmel i påsk. Och snart kommer blå små förgätmigej att vaja i gräsmattan. Det är inte så dumt det heller. Till dess satsar vi på lite gult. Hör tiden till.

Glad Påsk!

8 Comments

... har våren tittat in. På väg med sjumilakliv sa en meteorolog. Med stormsteg sa en annan. Jag väljer med glatt sinne att ta dessa båda på orden. Snödropparna har tittat upp i trädgården och fåglarna hörs bland trädgrenarna. Lyfter man blicken ser man hur de har börjat "kuckelura". Till våtmarken ute på ängen har tofsviporna anlänt. Jag blir glad av "kuckelurarna" och jag blir nästan salig över tofsviporna. Hur de flyger ... hur de låter ... För mig är det vår och tidig sommar på landet med allt vad det innehåller. Det berör mig långt in. Väcker något. Och i synnerhet detta år mår man särdeles bra av att detta något vaknar till liv.