... decembermörkret. Har det lugnt och skönt mitt i allt fix inför jul. Jag gillar det.

Finaste trion har landat hemma. Det är så härligt att få "känna o klämma" lite. Det blir många kramar, man får passa på.
Huset doftar gott av rödgran. Den står färdigklädd i väntan på något litet paket att gömma under. Det är klappat och klart med rim.
Julskinkan ligger på grillen. Nu är man bra sugen på den där första skinkmackan. Men jag hinner med en kaffe först, uppkrupen i goa soffan. Unnar mig något till. Lyfter på locket och norpar något litet julbak. Så en timme med senaste julavsnittet av "I vår herres hage". I den miljön och med de karaktärerna fyller jag på energi. Sedan är jag redo för det sista fixet och den sena kvällens traditionella råbiff.
Jag hoppas och tror på en riktigt härlig jul ...

... i vanlig ordning i jorden så där en sju veckor före jul, men oj vad de drog iväg. Det blev en flytt ut till det ljusa men svala orangeriet i hopp om att kunna hålla de tillbaka för att inte bli allt för rangliga och blomma på tok för tidigt. Så där har de stått och huttrat kan jag säga, under flera nätter med rejäla minusgrader, och gör just nu inte många knop. I stället blev jag rädd att jag fullständigt tagit kål på dem med denna abrupta temperaturomställning. Men när jag tittade inom fick jag se dem tappert kämpa vidare, insvepta som de är i bubblig lite värmande plast. Nu hoppas jag att de kommer stå i full prakt lagom till helgerna. Fint med amaryllis under advent och jul.

Vi gladdes åt snön som kom och för ovanlighetens skull la sig som ett täcke under ett par dagar. Det sker sällan så tidigt på säsongen där vi bor. Hela tillvaron tycktes ljusare. Och tystare. Synen genom köksfönstret avslöjade att vintern överraskat oss. Där finns tydliga tecken på att vi fortsatt står redo för sol och städ i gröna (men under dessa dagar alltså vita) rummet. Jag tror att två boställen skapar en viss oreda. Å andra sidan står vi ju redo till våren ...

Lite nöjd ändå med att trädgården till del får sköta sig själv. Det gör att det finns äpplen kvar på vår Belle de Boskoop. Dit tar koltrastarna, som annars ser lite vilsna ut i denna snötäckta värld, sin tillflykt för att få ny energi och dämpa värsta hungern. Hela sjok med sidensvansar landar också i trädet emellanåt. Det är fint när det finns något också för djuren och det är en tröst att tänka så. Då gör det som inte blev skördat efter säsongen verklig nytta för någon annan.

Vi har finbesök av äldst under några dagar. Det satte fart på lussebaket och årets glögg tappades upp på flaska. Man vill ju gärna skämma bort "de små" när man har möjlighet. Dörrkransen kläddes och hamnade på plats. Några hyacinter har funnit sin plats lite runt om i huset. Doft som avslöjar att vi närmar oss det som för mig är årets stora helg och att starten gick tidigt i år.

Nu ska jag njuta hela advent. Hörde några prata på radion för lite sedan om sina passioner. Vidden av att leva passionerat över vad man än tar sig för. Där har jag nog lite att lära. Men advent, det landade jag i - det är en passion för mig. Jag har alltid alldeles för mycket att stå i under advent. Å´ precis så vill jag att min advent ska vara. Den där ljuvliga känslan som omger en när man tänder adventsstjärnor, dekorerar med grönt, har platser för pyssel, känner doften från nybakat, tända stearinljus och clementin, uppesittarkvällar med fix och en glögg vid sidan om ...

... minusgrader och genast känns det vintrigt. Härligt! Jag får det inte att stämma med grådask och känsla av advent. Men nu står vi mitt upp i den. Det doftar bak från köket, gröna kvistar ståtar lite runt om och hyacinter sprider den där nästan lite magiska känslan med minnen från när jag var barn. Allt faller bättre på plats när jag tittar ut i det frostnupna.
Kugghjulen maler på här inne, ihärdig tomteverkstad. De hakar i bra, kuggarna, men emellanåt kan julförberedelser fresta på. Lite slitsamt, men mest kul - så vill jag ha det.

En otroligt blygsam, men likväl ( för mig ) storartad succé från i höstas var "egenproduktionen" av saffran.

Ja, det blev några små trådar från några krokusar. De var lätträknade kan jag säga, både blommorna och trådarna, men lite kul ändå. Till saffransbaket har jag fått punga ut med de slantar som det "gula guldet" slukar. Mina egna små trådar gör inte mer nytta än ligger i en fin ask för beskådan.

Det känns som att december är särdeles mörk detta år. Kanske har året som gått frestat på lite hårt. Livet går ju inte alltid som på räls. Det kan bli kännbart under de allra mörkaste veckorna. Snart vänder ljuset åter. Det är fint att tänka. Men också; utan mörker inget ljus - det kan vara trösterikt.

Medan jag sitter här i mina tankar, går emellan då och då med brödbak och pyssel, har det frostnupna åter tagit form av små droppar som glimmar i solen. Det får vara som det är med det där frostnupna ...

Önskar dig en fin jul.

... så skulle jag önska att det vore grönt, men ack så grått det är. Utanför de avslöjande fönstren vill säga. Det vita som låg så fint har smält bort sedan flera dagar och termometern visar grader som gör att jag undrar om koltrastarna, som härjar i äppelträdet och sätter full rulle mellan buskarna i trädgården, får lust att börja sjunga. Sjunga in julen kanske, det vore väl nåt. Men gråvädret och allt det mörka får dem nog att spara på den fina sången till vårljuset börjar tränga fram.

Inne botar vi förstås det gråa med att tända stjärnor och ljus och en och annan brasa, och får till en härlig känsla som kompensation för det uteblivna vita. Så är det fint att veta, precis som jag tycker varje år, att det mörka är på väg att vända, så här strax före jul.

De har börjat "trilla in" nu, "de små", en åt gången och det är tydligt hur gott det gör oss att för en kort tid få rå om dem på hemmaplan. Prat och skratt och många kramar. Vi samlas med familjen. J och jag och finaste trion. I år lägger jag av oket - "hundratusen-bitar-pusslet" för att få fix på allt för alla. Men medan vi lutar oss lite tillbaka, så har vi också sedvanligt pyssel. Det vore ingen jul för mig annars. Det är de här dagarna; alla "dan-före-dan-dagarna" som är de bästa, tycker jag.

... men i år tycker jag ändå att vi har varit på tårna. Vi gillar ju det där med jul. Glöggen har "bubblat" färdigt och ska strax tappas upp. Men också vår alldeles egna julebrygd, någon form av IPA , ska tappas på flaska senare i dag och sedan få vara med på julbordets sillavdelning.
Jag rotar runt i skafferiet ... Nej, förresten, det gör jag ju inte alls! För jag har tömt och torkat rent och ställt tillbaka allt på någon form av ordning-och-reda-plats. Det känns härligt. Så jag hittar alltså väldigt enkelt hasselnötterna och får klart för mig att de mycket väl går att använda till en sats med härliga småkakor, fast bäst-före-datum är passerat. Det där datumet tål ofta, med förmån, att kollas upp en gång extra.

Tidigare i år, när sommaren strax var på väg in i höst, hade mellan och jag en liten sejour över sundet. Vi roade oss kungligt i huvudstaden. Strosade runt hellre på smågator än de mest välbesökta. Något gott i magen från det mångkulturella utbudet där vi, i sällskap med lunchhungriga "dannebrogare", slog oss ner en stund. Sedan en vända in med smakprov på baren, där mellan tjänat extrapengar under sin tid i det danska gemytet. Och så ett besök bland det lite förbjudna och spännande, där det plötsligt rasslar till bakom ryggen på oss, när polisen springer in och beslagtar varor som inte får finnas till försäljning. Men det här lilla besöket, med tillhörande inköp, helt inom lagens ramar, visade sig bli en formidabel investering för julbaket. Jag kom nämligen där ifrån med en våg som med precision kan väga mina små halvgrams saffransportioner. Lite festligt tycker jag, att jag har fyndat nåt så smart på just denna plats.

Medan graderna på termometern visar en bra bit under nollan och snön singlar utanför, pysslar vi med advent. Jag väger saffranstrådar och doften från det första baket letar sig ut genom ugnsluckan. Hemtrevligt. Det är så stämningsfullt när skymningen tar vid och den vita marken lyser upp. Advent är en fin tid, en tid jag tycker mycket om. Om jag får önska, och det får man ju, har jag gärna en vit jul. Fast där jag bor är den inte sällan grön. Det går bra det också, men jag önskar ...

... tillräckligt gräddade", säger J.
"Jo", ryter jag, "du ser väl att det är gyllenbruna längs med kanten. Förresten hade jag dem inne tre minuter längre, ännu längre så bränner jag dem."
Jag knackar med knogen på baksidan av de små formarna. Alla de fyra första går sönder. Jag slår hårdare på femman och sexan; kommer ut i delar de också. Mitt humör får J att lämna köket och när han har gjort det ställer jag in de som är kvar ett par minuter till. Jag vill ju inte att han ska märka ... ge honom rätt.
Jag tar ut plåten och börjar om. En kommer ut hel, en trasig. Knackar hårdadre. Nu blöder knogen.
Allt som allt: tolv hela, tretton mer eller mindre trasiga.

Denna mandelmussledramatik!

Lite så har vi det i advent. Mycket mys med inslag av småirritation emellanåt. Det är en del att fixa med. Inte för att vi måste utan för att vi vill. Dramatiken kring mandelmusslorna är återkommande från år till år. Tradition. Hos oss är det mycket det det handlar under veckorna före jul. Tradition och önskningar. En önskan jag haft i år är att vintern rakt genom skulle kunna få vara mild och blåsig. Det är ändå så den ofta är där jag bor och just i år skulle det komma särdeles väl till pass, tyckte jag. Det är en sak att hålla sig till traditioner, men sina önskningar ska man hålla tyst om. Jisses vad det har knarrat under fötterna. I orangeriet, som är ouppvärmt i år, står oliv och citrus och samsas tätt intill varandra, inlindade i filtar och bubbelplast. Jag tittar till dem då och då och hoppas de har gett sig fanken på att stå pall för alla bistra minus. Själva håller vi ångan uppe genom om att se till att kakelugnen inte kallnar mellan brasorna. Väldig myseffekt på det. Och så bak och pyssel förstås - det håller oss också varma. Nån gång löser vi korsord, helst tillsammans - kul tycker vi. En stund för rykande hett kaffe och naggande goda småbitar av mandelmusslor.

... kompakt utanför rummet där vi sitter, tänder vi ljuset här inne, dricker kaffe och tycker att saffranskakan som vi bakat och serverar till blev riktigt god.
Första advent och vi är ute på landet. Torkar till efter en blöt promenad, denna gråmulna regniga söndag. Varje steg vi tar runt udden, där doften av tång stundvis ligger tung, kräver koncentration och stabilitet för att inte slira kull i lerig sörja eller på glatta, mossklädda stenhällar. Skönt nu, här inne, med gofika, glorian runt ljuslågan och stearinet som luktar gott. Lätt förstås att tycka att första helgen i advent hade gjort sig bättre med den sol och gnistrande vita snö som söndagen en vecka tidigare bjöd på. Men också snöiga promenader kan vara luriga med fläckar av ishalka. Jag har märkt av träningsverk, i muskler jag inte visste att jag hade, efter spända stelbenta promenader. Men så har jag lyckats hålla mig på benen. Nu får samma muskler vila medan vi har gråmys inne.

Mysigt var det också på den julmarknad som fått ta plats under helgen. Småskalig men allt igenom genuin, med fint hantverk för den som önskade. Vårt besök där ledde till fler önskningar än inköp, men vi fick med oss nåt verkligt fint därifrån bara genom att strosa genom stånden och få ögonfägnad, medan doft från granris och allsköns läckerheter bland delikatesstånden följde oss där vi gick.

Nöjd så. Vår advent har startat och jag tycker det är en fin tid. Stjärnor och stakar är på plats. Ljuset behövs under dessa mörka veckor. Påminner gärna mig själv om att det vänder tillbaka innan vi når jul - ljuset alltså. Den tanken tycker jag om.

... önska en riktigt fin julhelg.

... kaveln i högsta hugg och inbakad i pepparkaksdoft kommer hjärtat på plats och burken gapar inte längre tom när jag lyfter på locket. Det fick bli en liten deg, bara för att. Den har vilat i kylskåpet över natten och tittade yrvaket fram när lag lade den på köksbänken. Men sedan minsann, knådade jag liv i den. Långa tag med kaveln ...

När vi lämnar denna vecka har jag fått med mig en dos Lucia. Tur det, jag behöver den för att känna var jag är i tiden. Något fattas mig om jag inte får med mig ljuset och sången denna arla, mörka morgontimma den trettonde. Helst med saffransbullar framdukade.

Tar en titt runt om i rummen. Släpper kaveln. Hoppar i varma kängor och drar en varm sjal om mig. Nu har turen istället kommit till att greppa sekatören. Det städsegröna från trädgården får bidra med gröna hjärtan i tillägg till det kryddoftande.
Sedan är det tid att slå sig till ro en stund. Nog så viktigt.

... dofta clementin och stearin och hyacint lite varstans. Doft av jul helt enkelt. Några nybakade småkakor bidrar också. Kanske bästa tiden, de där dagarna före, från första advent och fram till tredagarshelgen efter att alla fyra passerat. En smakbit av något som tas ur ugnen, eller av något mer matigt som trillats på stekpannan. En hyacint som hamnar i en ledig bytta av nåt slag, lite mossa omkring ... Ja, jag tror faktiskt att jag tycker att dagarna under advent är de som gör julen.

Jag ger hals med uppvärmande skalor för att sedan få den omelodiösa altstämman att sitta där den ska, tills det är dags för lilla körens framträdande i all enkelhet. Mysigt och stämningsfullt med glöggdrickande "publik" tillhörande vår villaförening. Om nu restriktioner säger att kören ska framföra sångbidragen iklädda munskydd (vilket ger mig en syn som får smilgroparna att fördjupas) ja, då blir evenemanget troligtvis inställt och jag lägger jag nog ner övningarna. Fast å andra sidan är det ganska trevligt med lite nynnande medan klappar slås in, köttbullar trillas och julbaket gräddas. Men då byts den knepiga, omelodiösa alten ut till en trevligare och mer igenkännbar melodistämma. Klädsamt, tycker jag, med julmusik i någon form mitt i "stöket".