... ja, minsann, och vem hade trott det? Det knarrar under fötterna när jag lämnar första körövningen med julens repertoar. Sista november. Om det blir något framträdande inför publik i vår lilla eminenta villaförening, det återstår att se. Kanske sätter restriktioner stopp. Luttrad och less, nu kan det väl ändå räcka?
Men just den här kvällen lyser snön upp och stjärnor, stakar och slingor lyser varmt och inbjudande runt om i alla hus jag passerar. Har fått mig lite varmt "innanför västen". Glögg med en gnutta stärkande bland körvänner, det höjer stämmorna ett snäpp.

En annan novemberdag, en mörk, regnig och slaskig en, den sista lördagen i månaden, tänder vi lyktor utanför dörrarna och tar emot go´a vänner. Också det en kväll med lite värmande och stärkande i glada vänners lag. Kvar på bordet står de läckraste tulpaner. Sådant man sällan unnar sig själv i november.

Till sist en solig novemberdag strax före första advent. Jag roar mig kungligt för en stund i orangeriet, med björkriskrans och lärkkottar, bindtråd, sekatör, diverse "råvaror" och så lite klipp av det vintergröna från trädgården. Så när vi nu har tagit klivet in i advent och julmånaden är kransen på plats sedan några dagar. För mig betyder det en del. Somligt prioriterar man före annat.

Om nu Anders braskar, så återstår att se om jul ....
Jag låter det vara osagt, men hoppas att denna skröna gör ett undantag i år. Jag har gärna en vit jul.

... står de sedan några dagar i jord i väntan på att den första lilla knoppen ska våga sig upp. Några dagar sent, i sedvanlig ordning, hamnade de där. Men å andra sidan vet man ju aldrig om de klarar av att hålla tiden. Sex till åtta veckor rekommenderas. Som alla vuxenår tidigare är jag mycket närmre advent i almanackan än i tanken. Var det inte ganska nyss vi bommade igen sommaren? Nu har de i alla fall, amaryllislökarna, fått var sin patinerad kruka att börja ta fart i för att sedan ståta med sin blomsterprakt. Lagom till jul ... i alla fall inte före ... hoppas jag ... men, vad vet man?

Som barn tedde sig tiden före jul som en eeeevighet. Då hade det funnits massor av tid att planera för blomsterlökar till jul. Fast juliga lökar var just inte så prioriterade då. Men jag minns fortfarande doften av hyacint hemma hos mormor och det minnet räcker långt för att också minnas känslan av de jularna. Det lär ju befinna sig i en division för sig självt, efter vad man har hört; doftminnet, och med det följer så mycket mer.
i år började jag i vart fall med att "preppa" lökarna med att låta rötterna få ett dygn i ljummet vatten. Och ser man på! När jag tittade till dem tidigare i dag hade det minsann tittat upp en liten knopp hos dem var och en. Kul! Genast fick de var sin trevligare plats att vistas på. Söderfönstret framför arbetsbordet. Ett mysigt ställe för att följa deras "resa" under advent.

... så den trettonde smyger jag upp lite tidigare än övriga familjen för att få mig en sån. Tänder ljus och kryper upp i soffan, insvept i den goa filten, och knäpper på Tv:n. Stämningsfull sång som gör gott, lite gnistrande vitt och vidsträckta vintriga vyer. Det tas väl emot. Lussefikan, lite  senare på dagen, den tar vi i samlad tropp. Mysigt. 

Jag ser att granen lyser hos grannen ( tänk vad det lilla n:et kan göra 🙂 ). Tidigt kan jag tycka, men året har gett andra behov och nya önskemål än tidigare. Man saknar stundom ljuset. Därav grannens ”tjuvstart” skulle jag tro. Inte mycket att säga något om.

Vår adventsrush har satt fart. Vi hoppas fortsatt att inget ska hindra oss från att få se våra ”små” över stundande helger. Vi ser över vad som behöver göras för att så mycket som möjligt kommer bli som vi önskar. Traditionsenligt. Somliga i familjen har svårare än andra för att bryta mönstret. Men man får ta det som det kommer. Just därför lämnar jag brödbaket tidigare idag, mitt i pågående jäsning - solen tittar plötsligt fram! När hände det senast? 

Det är viktigt att tillåta sig den där stunden. Att bara, i en eller annan form, luta sig tillbaka …

... sker det en utrensning här hemma. Nu när vi är tillbaka i vår ”vanliga” tillvaro istället för på landet, har jag inte kunnat undgå att bli varse vad hamstern i mig åstadkommit. Dessa högar! 
Vi bor för stort. Här finns för mycket plats att ”ställa undan så länge” på. Det märks att vi allt för länge ägnat oss för mycket åt just det. Så här kavlas upp ärmar. 
Jag lägger energin på att rensa och är nöjd med varje yta som frigörs. Den känslan är värd all den tid det tar från sådant jag hellre hade velat göra. ”Grovröj” är inte vad som sedvanligt ingår i min repertoar av julstök, fast så är det heller inget som har varit sig likt det här året. Lite extra nöjd är jag därför att kransen hamnade på dörren redan till den första advent.  Lite extra kul också att göra den. Och nu till tredje advent så är julburken full med nygräddade pepparkakor. Nåja, ganska full.

Jag plockar in hyacinter efter vart, har ett litet lager i orangeriet, och så tänder jag ljus. Eftersom dagarna är nattsvarta tänds också övrig belysning tidigt. En pannlampa hade inte var´t så dumt i tillägg, men det äger jag ingen. Tillräckligt nöjd med att dagsljuset vänder åter innan jul. Den tanken betyder en del för mig. 

Nu höll jag ju på att glömma, bland all tid som ”husrensning” tar från annat; den hemjästa glöggen är minsann tappad på flaskor! Det blir en finfin kombo med peppisar och cambozola inför den tredje. 

Efter en november som varit mörkaste mörk känns det extra fint att ha landat i advent. Hela tillvaron blir lite ljusare. Stjärnor och stakar i egna och andras fönster och slingor som lyser mysigt i trädgårdar runt om. Gillar. Fint också att veta att dagsljuset är på väg mot rätt kurs när julen sedan anländer.

I år finns inte bara en julstjärna i lilla huset på landet, där finns också lökar med amaryllis och hyacint, enekvistar och mossklädd adventsljusstake, för nu är det boklart och vi har så smått börjat boa in oss. Tänk va ... efter en sommar då vi rev det gamla, för att sommaren därpå fylla på med 45 ton makadam som grund för det nya, mer än massor av murblock och jag vet inte hur många vändor med bruk i cementblandaren. Hårt arbete i alla typer av väder med en emellanåt ömmande kropp, men också, i rättvisans namn, utlopp för kreativitet och tillfredsställelse och mängder av härliga visioner. Och så nu, tre och ett halvt år senare än den dagen hela resan tog sin början ... ja, då har vi nått destination. "Kommuninspektören" har gett oss klartecken att ta vårt lilla hus i besittning. Dags för amaryllis och hyacint att ta plats. Tre adventsstjärnor lyser upp lilla huset i det bäckmörker runt om som är så mörkt att man inte visste att ett sådant fanns. Där, det kan jag intyga, lyser stjärnhimlen i sin fulla prakt när kvällar och nätter är klara. Jag har längtat efter den stjärnhimlen. Jag har längtat efter saltstänkta, öronbedövande vindar från havet som riktigt ruskar om en, för att sedan komma in i ett varmt hus med all önskad komfort. Vi har skapat det vi har önskat och för oss är det stort. Jag är dessutom stolt, men kan inte låta bli att irritera mig aningens på maken som i en ödmjuk ärlighet inte tycker att det är något att vara just stolt över. Men lika glada och nöjda, det är vi båda två. Så är det så spännande tycker jag, att nu när vi rott i land så återstår en hel del som ska surras. Nu början liksom nästa "lilla äventyr".

Firar jul det gör vi gärna. Vi samlas för sedvanliga traditioner och numer är det verkligen fest att samlas. Med "stora" barn är det inte längre så enkelt att finna de tillfällen som passar alla. Men julen i år är ett sådant. Jag gläder mig och nu börjar den mysiga känslan kirra runt i magen. Jag har en liten överraskning för de "stora små" som jag ska ta tag i nu när jag lämnar trappan, så att jag hinner bli klar till dagen för dopp.

Jag hoppas att du har en rofylld advent och att stundande helger blir som du helst önskar dem.
En värmande kram i vintermörkret.

 

Det lackar å´ det är härligt. Jag gillar julen. Men det är förstås inte enbart tomteblossglittrande. Nej, det vore allt för bra. Smolket i den väl kända bägaren leder till plötsliga och ganska oväntade insatser. Diskmaskinen byttes för ett par veckor sedan och tog en halv fredag, en hel söndag och  så en del ur plånboken i anspråk. Men den diskar likt Tingeling svänger staven - glimrande! 🙂 Då var det bara det där fejandet innan det verkliga julstöket tar vid. Passar på att frosta av frysen en dag när det är ett par minusgrader. Sen vill den rackar´n inte starta upp maskineriet mer. Med en extra frys i källaren får detta inköp vänta på sig.
En rockad sker snabbt av bröd, frysgrönsaker och allt annat frostbitet och sen väntar två dagars saftkok på halvfrusna bär. Med locket på dem (saftflaskorna alltså) tar jag en ny tur till källaren för att hämta upp lite julpyssel. När jag står där och rotar undrar jag vad det är för vagt, obekant ljud. Det liksom droppar. Som en lucka i kalendern: Surprise! Där gömmer sig ett gammalt gjutjärnsrör som har rostat sönder. Rörmokaren - ja, vi lyckades, hör och häpna, få tag på en sådan från en dag till en annan - kom farande som en liten nisse mitt i adventstid. Kirrat och klart. Alla är nöjda och börsen har fått ytterligare utrymme. Till skillnad från frysen i källaren där lussebullarna kommer att få trängas både sked och skavfötters tills de blir uppätna. Så kan livet te sig för den som vill och har lyckan att bo i eget hus.
Livet ter sig också långt bortanför. Nyligen var jag på en fin, stämningsfull ceremoni i kyrkan. Sorgesamt så det gjorde ont, men också med plats för glädje och många fina minnen. Det spelades ljuvlig musik och sas fina ord för en vän som borde ha fått fira betydligt fler jular samlad med sin familj.
Ibland får man behövlig distans.
Här hemma tar vi strax tag i det julstök som vi mår bra av och gläds åt att få samlas med de vi håller av mest. Och mitt i detta vill jag gärna önska dig en jul och kommande helger så som du allra helst vill se dem.

Några frostnupna morgnar talar om att vintern är på gång. De får gärna bli fler de där morgnarna. Jag tycker om att se det glittra vitt när jag tittar ut genom fönstren. Känna hur det biter i kinderna under promenaden och andas in luften som den kallan natten har gjort härligt klar och ren. Det lilla ståltrådshjärtat, nu virat med nyplockad buxbom och vita pärlor, talar om att advent är i faggorna. Och klapparna, gömda lite varstans i huset, ännu inte inslagna, säger mig att nu går tiden fort till julen bankar på.

Adventstid. Av allt som hör julen till känner jag lite extra för advent. När jag klär in dörrkransen med murgröna och lurar lite på hur jag vill pynta... vad jag vill baka... medan julmusik och doft från köket fyller huset med trivsel och mys.
Jag dammar av de gamla noterna som hamnat långt ner i högen sedan förra gången. Kollar in om rösten håller. När jag tror att ingen hör tar jag ton och drämmer i med "Glooooriaa in excelsis deeeoo". Värmer mig med glögg och stunder framför brasan och med tankar på att det känns mysigt att kliva in i december och advent.

Juliga sångövningar med mycket skratt, tillsammans med vår lilla kör, blir ett härligt inslag i advent. Sångstunden vid stranden, när vi låter våra familjer ta del av vad de "repen" lett till, medan brasan sprakar och korvarna grillas, får gärna bli något återkommande. Glögg med vännerna gläder jag mig till. Men bäst, förstås, blir dagarna samlade med de som står mig närmst.

Tack för titten. Nu önskar jag dig en riktigt härlig advent och sköna helger framöver.

Vi är mitt upp i och jag tycker om att vara där. Det stökas. Det är kul. Ingen stress. Lustfyllt. Men det känns också fint att stanna upp en stund, fundera lite över vad julen betyder för mig. För oss. Det värmer gott att känna att vi inom familjen har bildat egna traditioner. Traditioner som våra barn på nytt gärna vill uppleva när julen klappar på dörren. Jag önskar mina barn att få vara mitt i sådana jular som jag hoppas kommer att ge dem fina minnen att bevara.

Traditioner är fint om man önskar dem. Men kanske vill man hellre vara öppen för ombytlighet, eller låta julen gå förbi utan att den ger så mycket väsen ifrån sig. Det fina ligger i möjligheten att göra så som det känns bäst.
Traditioner förändras oavsett, därför att innehållet under tid blir annorlunda. Man får släppa på somligt och välkomna annat.
Yngst har hunnit in på andra halvan av tonåren och jag tänker att det nog är dags för oss att släppa på sådant som han och de två äldre sannolikt vuxit förbi. Medan han verkar ha tankarna på helt annat än jul, glimtar det plötsligt till i ögonen på honom en kväll och så säger han: "Julstrumpor, det får allt tomten komma med, det tycker jag är kul." Och naturligtvis hänger de strumpor, som funnits med under barnens alla jular, snart på plats för att gillras julaftons morgon.

Så lutar vi oss tillbaka en stund du och jag, mitt i förberedelser. Den där stunden som gör det. Som får våra dagar före jul att kännas lustfyllda och förväntansfulla. Som får oss att känna att vi är mitt i det som vi helst vill vara i.

Hur man än väljer och hur man än önskar, så tänker jag att omtänksamhet och doft ändå är fint att få med sig in i jultid. Så här kommer ett härligt färgsprakande, doftande gäng i sällskap med en varm julekram.

Jag vill känna julen omkring mig när jag står och tummar ut mandeldeg i välsmorda musselformar. Det kräver en liten puff. Jag tänder ett ljus och ställer en nejlikoklädd apelsin intill. Tar en kopp kaffe och en pepparkaka. Kanske allra mest vill jag höra musiken fylla köket och rummen intill.
Jag väljer med omsorg. Finstämda julsånger tar plats. Det doftar smör och mandel. Det känns fint och rätt - den där känslan jag så gärna vill ska finnas med.
"Jag kan se min gamla mamma där hemma, hur hon penslar formarna med smör och tummar ut degen", kan jag ännu höra hur min pappa säger till mig. Det gör att han blir närvarande mitt i musselbaket och att jag känner anknytningen till min farmor, som jag inte har några egentliga minnen av.
Verkliga finsaker - minnen och känslan så här inför julen. Som gör att alla nära, fast förutsättningarna är annorlunda än tidigare, på sitt eget lilla vis samlas och finns med.

Man tror den ska vara så länge, innehålla så mycket ... tiden under julhelg och nyårshelg, alla dagar före och mellan helgerna ... Jag har kommit till sidan 46 i boken jag öppnade för att läsa under julledigheten, vi har spelat två av alla de spel jag tänkte att vi skulle samlas kring, vi har tagit härliga promenader men långt ifrån varje dag vilket var tanken, jag har knappt läst en TV-tablå och vet därför inte vilka fantastiska filmer jag hade velat se av de som vanligtvis sänds under storhelger. Jag känner att jag har haft lite svårt att "hålla" i dagarna, att jag har låtit de passera för fort. Men allra mest har vi haft sköna, lediga dagar. Inga hotfulla signaler har väckt oss och tvingat upp oss ur den varma goa sängen okristligt tidigt, inga tider att passa. Vi har haft fin tid med varandra. Det är guld.

Så plötsligt blixtrar vardagen till som en neonskylt framför ögonen. Medan yngst och jag har ett par bonusdagar har resten av familjen lämnat boet för att inställa sig på jobb och skola. Vi blev en man kort här hemma när äldst for tillbaka till Campus mitt i den småländska vinterskogen. Visserligen har vi blivit vana vid att det är så livet ser ut numer, fyra hemma istället för fem, men det blir ruskigt tomt kring middagsbordet de första dagarna efter lång, gemensam ledighet.
Det är lätt att känna att det blivit dags för julen att städas undan. Efter trettonhelgen står granen ofta generande lättklädd med barren fällda under nakna grenar. Man vill få undan allt snabbt för att slippa ha det ogjort.
Men denna jul står granen ännu överraskande grön och välklädd. Stjärnorna lyser fint i fönstren. Julen klär hemmet med värme och ro och jag tänker att jag ska låta hemmet få vila i detta. Skaka av mig känslan av att allt helst ska vara gjort nyss och tillåta mig att må bra av det det varma, rofyllda så länge det varar. Kanske för en gångs skull ända fram till tjugondag Knut.  Jag hoppas att jag lyckas med det.