... sker det en utrensning här hemma. Nu när vi är tillbaka i vår ”vanliga” tillvaro istället för på landet, har jag inte kunnat undgå att bli varse vad hamstern i mig åstadkommit. Dessa högar! 
Vi bor för stort. Här finns för mycket plats att ”ställa undan så länge” på. Det märks att vi allt för länge ägnat oss för mycket åt just det. Så här kavlas upp ärmar. 
Jag lägger energin på att rensa och är nöjd med varje yta som frigörs. Den känslan är värd all den tid det tar från sådant jag hellre hade velat göra. ”Grovröj” är inte vad som sedvanligt ingår i min repertoar av julstök, fast så är det heller inget som har varit sig likt det här året. Lite extra nöjd är jag därför att kransen hamnade på dörren redan till den första advent.  Lite extra kul också att göra den. Och nu till tredje advent så är julburken full med nygräddade pepparkakor. Nåja, ganska full.

Jag plockar in hyacinter efter vart, har ett litet lager i orangeriet, och så tänder jag ljus. Eftersom dagarna är nattsvarta tänds också övrig belysning tidigt. En pannlampa hade inte var´t så dumt i tillägg, men det äger jag ingen. Tillräckligt nöjd med att dagsljuset vänder åter innan jul. Den tanken betyder en del för mig. 

Nu höll jag ju på att glömma, bland all tid som ”husrensning” tar från annat; den hemjästa glöggen är minsann tappad på flaskor! Det blir en finfin kombo med peppisar och cambozola inför den tredje. 

Efter en november som varit mörkaste mörk känns det extra fint att ha landat i advent. Hela tillvaron blir lite ljusare. Stjärnor och stakar i egna och andras fönster och slingor som lyser mysigt i trädgårdar runt om. Gillar. Fint också att veta att dagsljuset är på väg mot rätt kurs när julen sedan anländer.

I år finns inte bara en julstjärna i lilla huset på landet, där finns också lökar med amaryllis och hyacint, enekvistar och mossklädd adventsljusstake, för nu är det boklart och vi har så smått börjat boa in oss. Tänk va ... efter en sommar då vi rev det gamla, för att sommaren därpå fylla på med 45 ton makadam som grund för det nya, mer än massor av murblock och jag vet inte hur många vändor med bruk i cementblandaren. Hårt arbete i alla typer av väder med en emellanåt ömmande kropp, men också, i rättvisans namn, utlopp för kreativitet och tillfredsställelse och mängder av härliga visioner. Och så nu, tre och ett halvt år senare än den dagen hela resan tog sin början ... ja, då har vi nått destination. "Kommuninspektören" har gett oss klartecken att ta vårt lilla hus i besittning. Dags för amaryllis och hyacint att ta plats. Tre adventsstjärnor lyser upp lilla huset i det bäckmörker runt om som är så mörkt att man inte visste att ett sådant fanns. Där, det kan jag intyga, lyser stjärnhimlen i sin fulla prakt när kvällar och nätter är klara. Jag har längtat efter den stjärnhimlen. Jag har längtat efter saltstänkta, öronbedövande vindar från havet som riktigt ruskar om en, för att sedan komma in i ett varmt hus med all önskad komfort. Vi har skapat det vi har önskat och för oss är det stort. Jag är dessutom stolt, men kan inte låta bli att irritera mig aningens på maken som i en ödmjuk ärlighet inte tycker att det är något att vara just stolt över. Men lika glada och nöjda, det är vi båda två. Så är det så spännande tycker jag, att nu när vi rott i land så återstår en hel del som ska surras. Nu början liksom nästa "lilla äventyr".

Firar jul det gör vi gärna. Vi samlas för sedvanliga traditioner och numer är det verkligen fest att samlas. Med "stora" barn är det inte längre så enkelt att finna de tillfällen som passar alla. Men julen i år är ett sådant. Jag gläder mig och nu börjar den mysiga känslan kirra runt i magen. Jag har en liten överraskning för de "stora små" som jag ska ta tag i nu när jag lämnar trappan, så att jag hinner bli klar till dagen för dopp.

Jag hoppas att du har en rofylld advent och att stundande helger blir som du helst önskar dem.
En värmande kram i vintermörkret.

 

Det lackar å´ det är härligt. Jag gillar julen. Men det är förstås inte enbart tomteblossglittrande. Nej, det vore allt för bra. Smolket i den väl kända bägaren leder till plötsliga och ganska oväntade insatser. Diskmaskinen byttes för ett par veckor sedan och tog en halv fredag, en hel söndag och  så en del ur plånboken i anspråk. Men den diskar likt Tingeling svänger staven - glimrande! 🙂 Då var det bara det där fejandet innan det verkliga julstöket tar vid. Passar på att frosta av frysen en dag när det är ett par minusgrader. Sen vill den rackar´n inte starta upp maskineriet mer. Med en extra frys i källaren får detta inköp vänta på sig.
En rockad sker snabbt av bröd, frysgrönsaker och allt annat frostbitet och sen väntar två dagars saftkok på halvfrusna bär. Med locket på dem (saftflaskorna alltså) tar jag en ny tur till källaren för att hämta upp lite julpyssel. När jag står där och rotar undrar jag vad det är för vagt, obekant ljud. Det liksom droppar. Som en lucka i kalendern: Surprise! Där gömmer sig ett gammalt gjutjärnsrör som har rostat sönder. Rörmokaren - ja, vi lyckades, hör och häpna, få tag på en sådan från en dag till en annan - kom farande som en liten nisse mitt i adventstid. Kirrat och klart. Alla är nöjda och börsen har fått ytterligare utrymme. Till skillnad från frysen i källaren där lussebullarna kommer att få trängas både sked och skavfötters tills de blir uppätna. Så kan livet te sig för den som vill och har lyckan att bo i eget hus.
Livet ter sig också långt bortanför. Nyligen var jag på en fin, stämningsfull ceremoni i kyrkan. Sorgesamt så det gjorde ont, men också med plats för glädje och många fina minnen. Det spelades ljuvlig musik och sas fina ord för en vän som borde ha fått fira betydligt fler jular samlad med sin familj.
Ibland får man behövlig distans.
Här hemma tar vi strax tag i det julstök som vi mår bra av och gläds åt att få samlas med de vi håller av mest. Och mitt i detta vill jag gärna önska dig en jul och kommande helger så som du allra helst vill se dem.

Några frostnupna morgnar talar om att vintern är på gång. De får gärna bli fler de där morgnarna. Jag tycker om att se det glittra vitt när jag tittar ut genom fönstren. Känna hur det biter i kinderna under promenaden och andas in luften som den kallan natten har gjort härligt klar och ren. Det lilla ståltrådshjärtat, nu virat med nyplockad buxbom och vita pärlor, talar om att advent är i faggorna. Och klapparna, gömda lite varstans i huset, ännu inte inslagna, säger mig att nu går tiden fort till julen bankar på.

Adventstid. Av allt som hör julen till känner jag lite extra för advent. När jag klär in dörrkransen med murgröna och lurar lite på hur jag vill pynta... vad jag vill baka... medan julmusik och doft från köket fyller huset med trivsel och mys.
Jag dammar av de gamla noterna som hamnat långt ner i högen sedan förra gången. Kollar in om rösten håller. När jag tror att ingen hör tar jag ton och drämmer i med "Glooooriaa in excelsis deeeoo". Värmer mig med glögg och stunder framför brasan och med tankar på att det känns mysigt att kliva in i december och advent.

Juliga sångövningar med mycket skratt, tillsammans med vår lilla kör, blir ett härligt inslag i advent. Sångstunden vid stranden, när vi låter våra familjer ta del av vad de "repen" lett till, medan brasan sprakar och korvarna grillas, får gärna bli något återkommande. Glögg med vännerna gläder jag mig till. Men bäst, förstås, blir dagarna samlade med de som står mig närmst.

Tack för titten. Nu önskar jag dig en riktigt härlig advent och sköna helger framöver.

Vi är mitt upp i och jag tycker om att vara där. Det stökas. Det är kul. Ingen stress. Lustfyllt. Men det känns också fint att stanna upp en stund, fundera lite över vad julen betyder för mig. För oss. Det värmer gott att känna att vi inom familjen har bildat egna traditioner. Traditioner som våra barn på nytt gärna vill uppleva när julen klappar på dörren. Jag önskar mina barn att få vara mitt i sådana jular som jag hoppas kommer att ge dem fina minnen att bevara.

Traditioner är fint om man önskar dem. Men kanske vill man hellre vara öppen för ombytlighet, eller låta julen gå förbi utan att den ger så mycket väsen ifrån sig. Det fina ligger i möjligheten att göra så som det känns bäst.
Traditioner förändras oavsett, därför att innehållet under tid blir annorlunda. Man får släppa på somligt och välkomna annat.
Yngst har hunnit in på andra halvan av tonåren och jag tänker att det nog är dags för oss att släppa på sådant som han och de två äldre sannolikt vuxit förbi. Medan han verkar ha tankarna på helt annat än jul, glimtar det plötsligt till i ögonen på honom en kväll och så säger han: "Julstrumpor, det får allt tomten komma med, det tycker jag är kul." Och naturligtvis hänger de strumpor, som funnits med under barnens alla jular, snart på plats för att gillras julaftons morgon.

Så lutar vi oss tillbaka en stund du och jag, mitt i förberedelser. Den där stunden som gör det. Som får våra dagar före jul att kännas lustfyllda och förväntansfulla. Som får oss att känna att vi är mitt i det som vi helst vill vara i.

Hur man än väljer och hur man än önskar, så tänker jag att omtänksamhet och doft ändå är fint att få med sig in i jultid. Så här kommer ett härligt färgsprakande, doftande gäng i sällskap med en varm julekram.

Jag vill känna julen omkring mig när jag står och tummar ut mandeldeg i välsmorda musselformar. Det kräver en liten puff. Jag tänder ett ljus och ställer en nejlikoklädd apelsin intill. Tar en kopp kaffe och en pepparkaka. Kanske allra mest vill jag höra musiken fylla köket och rummen intill.
Jag väljer med omsorg. Finstämda julsånger tar plats. Det doftar smör och mandel. Det känns fint och rätt - den där känslan jag så gärna vill ska finnas med.
"Jag kan se min gamla mamma där hemma, hur hon penslar formarna med smör och tummar ut degen", kan jag ännu höra hur min pappa säger till mig. Det gör att han blir närvarande mitt i musselbaket och att jag känner anknytningen till min farmor, som jag inte har några egentliga minnen av.
Verkliga finsaker - minnen och känslan så här inför julen. Som gör att alla nära, fast förutsättningarna är annorlunda än tidigare, på sitt eget lilla vis samlas och finns med.

Man tror den ska vara så länge, innehålla så mycket ... tiden under julhelg och nyårshelg, alla dagar före och mellan helgerna ... Jag har kommit till sidan 46 i boken jag öppnade för att läsa under julledigheten, vi har spelat två av alla de spel jag tänkte att vi skulle samlas kring, vi har tagit härliga promenader men långt ifrån varje dag vilket var tanken, jag har knappt läst en TV-tablå och vet därför inte vilka fantastiska filmer jag hade velat se av de som vanligtvis sänds under storhelger. Jag känner att jag har haft lite svårt att "hålla" i dagarna, att jag har låtit de passera för fort. Men allra mest har vi haft sköna, lediga dagar. Inga hotfulla signaler har väckt oss och tvingat upp oss ur den varma goa sängen okristligt tidigt, inga tider att passa. Vi har haft fin tid med varandra. Det är guld.

Så plötsligt blixtrar vardagen till som en neonskylt framför ögonen. Medan yngst och jag har ett par bonusdagar har resten av familjen lämnat boet för att inställa sig på jobb och skola. Vi blev en man kort här hemma när äldst for tillbaka till Campus mitt i den småländska vinterskogen. Visserligen har vi blivit vana vid att det är så livet ser ut numer, fyra hemma istället för fem, men det blir ruskigt tomt kring middagsbordet de första dagarna efter lång, gemensam ledighet.
Det är lätt att känna att det blivit dags för julen att städas undan. Efter trettonhelgen står granen ofta generande lättklädd med barren fällda under nakna grenar. Man vill få undan allt snabbt för att slippa ha det ogjort.
Men denna jul står granen ännu överraskande grön och välklädd. Stjärnorna lyser fint i fönstren. Julen klär hemmet med värme och ro och jag tänker att jag ska låta hemmet få vila i detta. Skaka av mig känslan av att allt helst ska vara gjort nyss och tillåta mig att må bra av det det varma, rofyllda så länge det varar. Kanske för en gångs skull ända fram till tjugondag Knut.  Jag hoppas att jag lyckas med det.

Termometern visar åtta grader, himlen visar sol, kaprifolen ute i trädgården visar gröna små skott och almanackan visar att det är da´n före da´n före den då det ska doppas. Märklig kombination. Man får ta det som det är.
Detta med att doppa - det har vi aldrig gjort här hemma. Här grillas istället skinkan och ljuvliga dofter sprider sig runt grannskapet när den börjar ta färg. Grillkol fylls på i omgångar för det tar sin lilla tid. Helt klart värt att vänta på. Vad är väl som en skinkmacka med ljummen nygrillad skinka på en skiva hembakat bröd? Ja, det kan man undra just när man står där och tar första tuggan, men ganska snart kommer man förstås på att det kanske står sig blygsamt i konkurrensen.
I köket står senior och äldst i trion och stoppar korv. Egen korv hade premiär på julbordet här hemma förra året och resulterade då i väl stora och oerhört välfyllda sprickbenägna korvar. Med det i bagaget står de nu som sanna charkuterister och ser med varsam hand till att det blir små, fina, lagom stoppade julkorvar.

Med hela familjen samlad så här dagarna inför jul har vi verkligen ambitionen att njuta just av det och att låta förberedelser gå i en lugn och behaglig takt. Men såklart har vi låtit julstressen krypa väl tätt inpå. Är det ens möjligt att undkomma? Listan visar ännu sådant som jag gärna vill kunna bocka av. Inte för att jag känner att det nödvändigtvis behövs utan för att jag gärna vill och tycker att det är kul. Det är heller inte så att jag stressar fram i ett oerhört tempo, men det går lite väl fort inne i mig.
Hur gärna jag än vill är tiden ändå vad den är - allt som oftast en aning otillräcklig. Jag har lite att jobba på gällande mitt förhållningssätt till det, men jag har blivit bättre på att förlika mig med att det blir bra precis som det är. Det finns fantastiskt mycket annat som är viktigare än att "hinna med". Får jag önska något, och julen är väl ändå rätt tid för det, då önskar jag att var och en får fira jul just så som var och en helst vill.
Nu tänker jag tillåta mig att bli alldeles lycklig av den där lilla stunden med första tuggan av en bit ljummen, nygrillad skinka på en skiva hembakat bröd. Och vara lycklig över att se familjen samlad runt mig under helgerna som kommer.

När jag hämtar tidningen klockan sju på morgonen är det som att gå ut mitt i natten. Jag är omringad av mörker men märker på allt som rör sig in och ut från centrum att dagen börjar vakna. Bilar och bussar rullar förbi, folk stiger på och av, kommer gåendes och cyklandes. Alla på väg till sitt.
Just den här morgonen är kall och jag klampar chippskodd kring i för stora kängor för jag stack fötterna i de som stod närmast till hands, ännu klädd i morgonrock och insvept i yllefilt. Locket på brevlådan smäller metallsikt igen när jag plockat upp bladet. Marken ligger frostvit och jag känner det kalla svepa in i mig när jag andas den isiga morgonluften. Det gnistrar i buskar och perenner som orörda står kvar i rabatten efter sommaren. Jag vet inte vad som ger denna effekt - kanske ljuset från gatlyktorna som letar sig in under träd och mellan grenar, eller om det är himlen som sakta börjar öppna upp för solen. Trots morgontrafiken vid sidan om vilar det något finstämt över den lilla stunden då jag hämtar tidningen. Eller kanske just på grund av den. Jag tycker om att känna dagen vakna och känslan blir påtaglig när jag ser och hör hur det rör sig runt omkring mig.
Under stunden vid frukostbordet, med en stor kopp varmt te och lite förstrött bläddrande bland morgonens nyheter, ser jag solen försiktigt men bestämt ta plats på himlen. Det är så bedårande vackert med allt som gnistrar utanför köksfönstret. Snabb nedräkning nu till jul och denna soliga vitgnistrande morgon skapar verkligen den känsla inombords som man vill hålla hårt i. En dag som gjord för pepparkaksdegen som ligger i kylskåpet och väntar på en dust med kaveln. Eller ett dyk i kartonger efter julpyntet som är djupt nerbäddat däri. En dag att traditionsenligt klä ljuskronan med murgröna, låta hyacinter få sin plats nerbäddade bland mossa och ställas på bordet med nymanglad julduk.
Det är allt sådant jag gärna vill använda tiden till, men det mesta av den går åt till att ligga nerbäddad under varma filtar och dricka hett honungste. Först vill vi kurera oss från halsont och hosta som huserar här hemma och bli varse hur det känns att vakna efter en god natts sömn.
Solen stannar över dagen. Trappan till entrén vilar i solljus och lyser upp en hostig tillvaro i rummen innanför. Jag vill så gärna behålla det så; soligt och gnistrande av frost, men vintern tycks bara göra snabbvisiter detta år. Termometern har ännu en gång gjort ett häpnadsväckande hopp högt över nollan. Men det väcker ändå en förväntan att under några få dagar få ett avbrott mitt i det gråa och blöta. Och denna gråa dag lyfter jag på filten, reser mig upp och lämnar tekoppen halvdrucken och avsvalnad. Styr kosan mot kaveln med intentionen att låta härliga kryddor fylla hemmet med doft av jul.

Ur radion strömmar julmusik. På köksbordet väntar pyssel på att bli gjort och hyacinter på att bli planterade. Men de får ge sig till tåls för jag har händerna i kladdig köttbullssmet och lingonbröd i ugnen. Var sak har sin tid.
Vitlök och kryddpeppar sticker till i näsan men kommer till sin rätt i lammfärsen. I övrigt kryddar jag med färska örter som ännu står gröna i det lilla trädgårdslandet eller i krukor i orangeriet. Jag vet inte vad gourmanden skulle säga om salvia, rosmarin och riktigt finhackad mjukbladig lager, men strunt samma - jag gillar det. Jag tycker om känslan det ger mig att hämta julbordets kryddor bland egna odlingar. Jag springer ut flera gånger innan jag är nöjd med vad jag har fått med mig in. Trillar små fina köttbullar... ungefär nittio stycken (trettiofem om maken tar sig an detta projekt - vi har provat den modellen tidigare).
Efter mycket kladd och lite tålamod ligger de där färdigstekta för att svalna. Små, trinda och svåra att stå emot. Det tar sin tid. Doften som möter juniorerna efterhand som de kommer innanför dörren får ögonen att tindra. Givetvis måste de provsmakas.
Men... det är något mer som... osar... ? Mörkrostad lingon från bortglömda, oerhört välgräddade limpor. En ny doft bland julens kryddiga.