För sinnen

8 Comments

... för att hinna i kapp februari. Jisses som jag flåsar fram för att vara jämsides vid målgång! Men här är jag nu, och några dagar återstår.

Jag har varvat härliga solskenspromenader i underbart väder, med stugsittardagar då stora blöta droppar tårats ner för fönsterrutorna. Lite varannan-dag-väder har det varit. Det ger utrymme att tillgodose lite av varje. Powerwalk-tempo med nosen mot solen, för att sedan unna sig en sittning på soltrappan med varm choklad eller kaffe. Nu är tiden kommen, så härligt! Sedan, en annan dag, då när dropparna faller - ja, då är det läge på att ta tag i allt annat, och kanske blir det en stund framför brasan med boken. Lite för själen i båda typer av väder.

Har gjort en lätt investering i fiberpottor i samma veva som årets botanisering bland fröpåsar gick av stapeln. Hamnade minsann mitt i rean av samtliga fröer den dagen jag roade mig med denna shopping. Så nu är vi på G! Det är allt bra mysígt med de där första sysslorna på året som ger försmak av kommande säsong. Den särdeles trögstartade chilin har äntligen börjat leta sig upp i ljuset. Späda gröna stjälkar hanteras som bebisar. Lagom av allt; värme, sol, vatten. Behov av daglig omsorg gör att de nu har fått följa med oss till landet där vi har tänkt bo under några dagar. Så här har vi nu, i sällskap med våra chilibebisar, landat mitt i ett för årstiden ödsligt och lite kargt landskap. Det är något tilltalande och vilsamt över att få ha det så - det gör något bra med mig. Så fort vi stiger ur bilen börjar det kacklas och galas i hönsgården, så välkomnad blir man också. "Hönshjärna", det är ju så man säger, men jag tror man underskattar dem. Våra små sprättisar är både nyfikna och sociala och är ett trevligt inslag i det fina livet på landet.

Jag tar en tur på tomten för att se om några av de tidigaste lökarna tittat upp. Dåligt med det. Kalla, tilltagna vindar från havet får dem att vilja stanna kvar i vintervilan lite till. Men så! Där! En liten - EN! - men i alla fall, snödroppe av den lite speciella sorten, hubben jag grävt med mig från trädgården i stan, med de allra sötaste små blommor. Jag ser den där, mitt i en blöt och ledsen gräsmatta som väntar på sol och värme.

Man blir glad. Och hoppfull.

6 Comments

… stegen blir i lågskor och vårjacka. De går längs med vattnet, över den lilla träbron, förbi koloniområdet, genom gatorna med sekelskifteshus och så, rätt vad det är, är jag hemma igen. En kopp varm choklad på trappan. Boken bredvid. Den blir inte uppslagen - fullt upp med att bara sitta där ... luta mig tillbaka.

Så mycket öppnare sinnet blir när koltrasten möter upp oss i den tidiga morgonen från äppelträdets allra högsta gren. Plockar in några snödroppar. Fyller försiktigt på vatten i små krukor med frön, i hopp om att plantor ska gro och spira. Knopp, grönska, sådd, skörd. En vinters vila till ända, ett djupt andetag, nya krafter.
Visst viner vindarna bistert emellanåt och visst vore det klokast att låta vårjackan vänta, men som vi redan har väntat.

Full av förväntan. Vår i sikte och äntligen, äntligen, kan man med gott samvete ha glada tankar på evenemang och vänträffar.

6 Comments

... tar vår vardag vid. Man hinner inte sätta ner foten förrän man är mitt i den. Gräsligt tidiga och på tok för mörka morgnar. Jag är verkligen inte kompis med dem.
Men veckan börjar också med att solen skiner när förmiddagen väl trängt undan "mörkan". Så där härligt lyser den. Det riktigt pirrar inne i mig. Alla lediga utrymmen fylls med energi. Känslan av vår. Det bästa ...
På radion varskor de om gråväder, men himlen vägrar bli mörk och jag fortsätter känna energin strömma till. Tittar efter snödroppar i trädgården ... nej, inte än.

I dag är det fredag. En "riktig" helg i sikte. Så där härligt vanlig. De försvinner lätt när de är inbakade i långledighet. Och det är fortsatt en solig himmel.
Alldeles, alldeles tillräckligt så.

4 Comments

... skir nygrönska längs med vägen. Träden är så där härligt gröna i kronorna och vitsippor vajar ännu, för att våren varit kall. En bra sak medan jag önskar mig varmare dagar. Några vintergröna, de som pappa kallade för pelleflink, tittar upp intill.
Jag viker av där, i dungen, dit jag tittat in så många gånger. Där ett hav av narcisser verkar fylla hela marken.

Någon, nära, vid ett rött hus, påtar i sin trädgård. En man med de grå tinningarnas. Han berättar att det en gång legat ett trädgårdsmästeri i närheten. Långt efter att det lagt ner har narcisserna allt eftersom förvildats och ogenerat tagit för sig av närliggande marker. "Om kanske en månad", säger han, "så växer här orkidéer".

Vilken plats att finna. Vilket liv att leva. Ibland kan man önska extra mycket att det gärna får lov att bli väldans långt.

4 Comments

... står i full blom på den lilla ekbyrån. Det är så dags. Visst, de är ståtliga och fina när de än behagar blomma. Men så här i februariljuset har de svårt att mäta sig med buketten tulpaner. De blev kvar för länge i orangeriet, amaryllislökarna, innan jag kom ihåg att ta in dem i värmen. En annan står med sprängfärdig knopp i fönstret och kommer vilken dag som helst att bjuda på den mest överdådiga rosaskimrande blomning. Men i februari föredrar jag tulpanerna.

Jag har varit djupt försjunken i "kräftornas sång". Att det har varit svårt att lägga ifrån sig "Där kräftorna sjunger" är ett väldigt blygsamt betyg på en underbar bok av Delia Owens. Men solen lockade och pockade och jag kunde inte annat än att ge efter. Hemma igen med trötta ben som fick vila i februarisolen på trappan, med en kopp choklad och sidorna som ännu var olästa. Där och då läser jag den sista meningen, sakta. Detta sorgliga, att lämna miljöer och karaktärer. Möten och avsked.

4 Comments

... och kalla nätter. Så en solig idag och folkfest på stranden. Termosar som blänker, korvgrillning som osar och fullt av folk som skrinnar långt ut på fjärden. Att redan förlita sig på isarna? Förstår inte hur de vågar. Utan att ha varken varm choklad eller grillkorv med, eller mod att ge sig ut på det frusna havet är det likväl mysigt att få vara en del mitt i detta.
Promenaden fortsätter förbi, längs med strandkanten, runt öar och tillbaka hem. Vi avrundar med en fika framför brasan. En gräddfylld mandelmussla av de som blev kvar från i julas. Smaskar med gott samvete i oss efter en lång promenad med solen som följe.

Vaknar till en mörk måndag. Kall. Tidningen hämtas från brevlådan efter att först att "brutit" upp det fastfrusna locket. En stor måne utanför köksfönstret. Händerna kring varma tekoppar. Ljus tända intill. Väldigt mörkt och ruskigt kallt där ute. Himla mysigt där vi sitter.

4 Comments

Nja, inte riktigt ... men om man får lov att byta den lilla gula vivan mot en smörig blomma i samma kulör, ja, då är man nära. Kattfoten saknas förstås, men den har jag inte lyckats hitta hur jag än ser mig omkring. Den är väl nån annanstans. Möjligen skulle det vara Majas små vita tassar då, som försiktigt tar sig genom tallet under det barriga och sedan ses smyga runt på vår tomt. Maja, det är närmsta grannens lilla katt som är lycklig att få komma ut på strövtåg och upptäcktsfärd efter en vinter i stan. Fler av oss känner så.
Andra små tassar ses också ta sig runt huset. Avtryck i sanden avslöjar besök av Jösse med maka, samtidigt också att vi är på gång med andra sejourens murning. En terrass är tänkt att få bli ett rum under bar himmel. Om det nu är Jösse eller makan som plötsligt en morgon sitter precis utanför den glasade köksdörren, det är inte jag man ( hm, kvinna snarare ) att säga säkert, men aldrig förut har jag sett en hare på så nära håll. Så skuttar den vidare ut i hagen, när den plötsligt lägger sig på rygg och balar sig där kossorna har trampat upp en stor jordplätt. Det ser ganska festligt ut. Sen kommer andra hälften skuttande över ängen och gör sällskap.
Det blir dagliga besök under ett par veckor. "De måste ha ett bo i närheten", säger jag till J, när plötsligt en liten palt en dag dyker upp ett par meter ifrån mig. Jag sitter så still jag kan medan den mumsar frodigt gräs och sedan, likt de som sannolikt nu blivit lyckliga föräldrar, tar sig vidare runt huset. Sen ett par veckor tillbaka har det blivit dagliga "palt-besök" och storleken har tilltagit. 

Medan de fyrfota tar sig runt huset tar jag mig en längre bensträckare på annat håll. Jag andas vårluft. Alldeles särdeles djupa intag av sådana, nästan så näsvingarna fladdrar, när jag tar mig genom syrenstråken.
Lockad att stanna med snoken mitt i grönskan tar jag mig ändå vidare.
Det blir här jag istället låter kropp o knopp få en stunds vila, innan jag vänder hemåt.

8 Comments

Jag har en liten dipp. Så där som man kan ha ibland. Känner mig trött och håglös. Lägger över foton i bildarkivet och rensar kameran. För att göra nåt av nytta. Mellan tittar hem om till helgen, mest för att låna kameran tror jag, och då är det ju bra om den inte är full av gamla foton. Den ska följa med honom till Uganda, dit han, blivande geologen, av alla möjliga ställen ska åka på exkursion. Vi är förstås nyfikna och vill gärna se många foton när han kommer hem, så J tyckte det var en bra idé att han har en schysst kamera med sig.

Bland alla foton som radar upp sig hamnar jag mitt i våren, sedan bland syrenblom, yngsts student, ja, till och med hans konfirmation. Då inser jag verkligen att det är hög tid att frigöra minneskortet. Så blir det plötsligt sommar och buskarna dignar av bär. Jag går tillbaka till vintergäck och krokus och längtar till våren. När jag känner att jag längtar som allra mest ser jag vita tussar singla ner utanför fönstret. Vill inte. Fullkomligt dyker ner bland sköna foton för att undkomma och tillbringar istället en stund ...

... bland vintergäck och krokus.

... tillsammans med familjen hela vägen upp för trapporna till "La Citadelle de Dinant", i början av april när syrenerna blommar ...
... för att få ta del av hela härligheten när vi når toppen. Ett av Belgiens "måsten".

... med en liten promenad bakom världens finaste trio,
på väg upp till Grand Place i belgiska Mons ...
... för att ge denne lille krabat, som en gång var en del av vår vardag, en klapp på huvudet. ( Sägs vara lyckosamt för de som önskar familjetillskott. )

... mitt i vitsippebackarna ...

... för att strax där efter ta en båttur runt Manhattan.
... bland äppelblom.

... med mysigt födelsedagsfika.

... bland fröpåsar och huvudbryderi om vad som ska i jorden.

... bland gubbar ...
... och då allra helst förstås min man, som vunnit mitt hjärta.
( Det finns kärlek i allt han gör i sitt anletes svett för sin familj. 😉 )

... med att bli uttittad.

... med kreativt flöde mitt i stundentsäsong.... med akvarell mitt i ...
... krasseblom.

... med att tillsammans med hela min familj vara en bland nästan 70000 på sommarens häftigaste konsert ...

... med Axl ...
... o Slash o hela gänget i Guns N´Roses.

... med att lyssna till sommarens vågskvalp på en solig brygga.

... bland öländska raukar med Blå jungfrun där mitt ute i baljan.

...  med att "bara" vara, mitt i sommarnatten.

... med att skörda vinbar ...
... till sommarens godaste paj, medan jag utmanar äldst på wordfued.

... med dig.

 

Nu orkar jag lite mer "grå vardag" och  vinter. Man får ju ändå ge dem att de har sina stunder.

 

4 Comments

Kvällen är så ljummen att skrivarlyan flyttas ut i gröna rummet. Dagarna är så varma att samma rum knappt kan intas innan solen dalar bak grannens häck.
Vi har några jobbeveckor innan andra halvan av vår semesterperiod drar igång. Jag är så lyckligt lottad att jag kan spendera tiden till stor del som jag själv önskar, så jag tar helt enkelt ledigt det mesta av den. Värre är det för J som har veckor med pendling och korta helger hemma där emellan. Den hårda skolan gör klart att livet inte är rättvist. Och minsann inte alltid lätt att hantera. Just nu är det mest värmen som kan vara knepig att ha att göra med. Men när man kan sitta i skuggan med ett klurigt sudoku, ett inte alltför knepigt korsord, en bok att drunkna i, eller med radion intill med nån av sommarpratarna, som förkunnar sånt som man mår bra av att lyssna till - ja, då känns tillvaron lätt och go att tas med.

Medan den ene åker kommer den andre. Vi har mellan hemma över sommarveckorna och det är härligt att se honom ta plats i huset som om han inte varit nån annanstans emellan. Så som man gör på en plats som är "hemma".
Mellan, yngst och jag gjorde nyligen en nostalgitripp till en plats som en gång, som känns längesen nu, var som hemma för mig. Vi packade picknick och badkläder och for norrut. Så många mil att vi alla hann önska låtar som fyllde karossen med "tung-gung" och oss med glädje och förväntan.
Många låtar senare stiger vi ur bilen och går sakta längs med de där bekanta stigarna och vägarna som nu ser annorlunda ut men ändå är sig så lika. Badplatsen, affären, fabriken och mormors och morfars hus som nu ofinns, för där finns istället ett annat hus. Fast grindstolparna, de stora i granit, som står på diagonalen in till trädgården, de finns kvar. Jag kan inte gå förbi utan att först smyga igenom dem, in till gården som en gång var mormors och morfars men också kändes som min. Och så fabriken där morfar rörde godissmeten i stora koppargrytan och sedan klippte lagom stor bitar med den jättelika saxen. Självklart blir det ett besök hos de som nu har tagit över. Och visst berättar jag min historia, hur jag som liten smet in och ryckte morfar försiktigt i förklädet och sen gick därifrån med en klubba i handen. Hur jag och mina kusiner lekte kurragömma på lagret bland alla stora kartonger. Och minnet av morfars smörgåspack när "koken", där karamellsmeten värmdes över öppen eld, fick bli lunchrum.
Man mår bra av en nostalgitripp emellanåt.

Nu har vi lämnat det nostalgiska dithän och ställer istället in oss på att headbanga. Det blir Guns N´Roses på Ullevi till helgen. Vi fick frågan av våra barn om vi ville hänga på. Klart vi gör! Så vi drar iväg hela familjen. Vi har några mil på oss att värma upp. Jag gissar det blir hög volym på den resan.

Dags att avrunda skriveriet på uteplatsen vid köket. Men först en liten trädgårdsrunda. En titt ut över allt som i den soliga, varma och torra sommaren blommar väl tidigt och över för fort. Som alltid finns pappa med mig vid rabatten när floxen står i blom. "De luktar höst, så jag tycker", säger min salig pappa, så som han alltid har sagt. Fast nu pappa, står vi mitt i sommaren.

10 Comments

DSC_6852Jag har skaffat mig en sekatörernas Rolls Royce. Den far flinkt över den relativt nyplanterade ligusterhäcken. Ett skydd ut mot gatan. Tål minsann att läggas omsorg på. Något av fingrarna får sig också ett litet klipp. Hanterligt, men både blöder och svider. Fast det märker jag inte förrän jag är klar.

Jag har gått ut i trädgården med en kaffekopp i ena handen och min lyxsekatör i den andra. Jag ska liksom bara prova lite. Hur klippet känns och om det är spänst i grenarna. Solen lyser och vinden virvlar. Jodå, det känns verkligen bra och det är en oerhörd spänst. Måste bara prova lite till. Ställer koppen bredvid mig, på marken.
Efter ett par timmar är häcken färdigklippt. Kaffet är kallt. Jag har roat mig kungligt, känner mig glad och mår bra. Men bara strax innan, med några grenar kvar, hör jag grannen mitt emot, på bred skånska hojta över gatan: "Mia! Varför använder du inte häcksax?" Han menar förstås elektrisk, något annat finns inte, och jag tänker att han förstår ju ingenting. Det är ju alldeles ljuvligt att med ro låta sekatören leta sig fram och göra tänkta klipp. En solig dag. Med vind i seglen. Tänk, vad han går miste om, tänker jag, ha en trädgård men inte förstå nyttan med den. Att låta den ge själaro. Men alla är vi ju olika förstås.

Nyligen gjorde jag årets första besök på plantskola. Det tog en stund, en rejäl en, innan jag kom därifrån. Ville så gärna ta en extra vända i alla gångarna, ifall jag hade missat något. Så då gjorde jag det.
Besöket gör mig glad hela dagen. Det doftar så gott, känns så lustfyllt, där jag i sakta gemak tar mig fram mellan plantor och andra trädgårdsattiraljer. Effekten gör att det blir tungt att få med hem alla säckar med olika sorters jord. Och otympligt med de stora rosmarinplantor som var rena fynden och omöjligt kunde lämnas kvar på plantskolan. Lite till köksfönstret också förstås. Och inte minst; lite vår till trappan. Nu står det små plantor där i väntan.

Något helt annat som jag nyligen gjorde var ett besök hos frissan. En god stund under värmehuven för att få till solblekta slingor. Kaffe och liten kaka medan jag bläddrar förstrött i alla möjliga olika heminredningstidningar. Få hårbotten masserad och håret rentvättat. Bli av med slitna toppar och få håret torkat med varmluft, medan en skön borste reder ut och ger fint fall. Nu känner jag mig vårfin i nyklippt och "solblekt" hår.

En stund att vila och bli ompysslad. Det är minsann också att roa sig kungligt. Passar fint så här i början på våren, när det är lätt att bli trött bara av alla kreativa tankar på allt man vill göra, när värmen och ljuset gör sitt återtåg.
DSC_6846