Nu kan jag lägga nyckelpiga och humla till årets vårliga lista. Förmodligen också några fräknar. De brukar landa på näsan under någon av de första trädgårdsdagarna. För hur isande kall vinden än är den där första dagen i gröna rummet, när det gräs man önskar skulle ofinnas redan börjat titta upp för att våren stegat fram och tar plats, ja, då landar förstås också jag med åtminstone en kopp kaffe på soltrappan, mellan stunder av vårstädning bland kvarlämnade fjolårsperenner, höstlöv och ogenerat ogräs.
På någon av soltrapporna blir det en stund med både lunch och fika. För jag har faktiskt tre stycken. Soltrappor alltså. Denna dag väljer jag den stökigaste men ändå kanske charmigaste. Den vid de gamla utedassen som sedan länge istället tjänar som bod för krukor, trädgårdsredskap och ved. På den plats där vi alltid säger att vi ska röja upp och rensa, vilket varje gång resulterar i något vi har kvar. Det är där den allra första vårsolen verkligen ger sig till känna. För där bakom orangeriet bland allt gammalt bråte, vid sidan om ett alldeles tokväxt persikoträd, på trappan mot söderfasaden av den gamla boden, är en plats dit vinden inte hittar. Där sitter jag med vårens första trädgårdsfika och lunch. Så klarar man lätt av att ha det, en stund. Den lilla stunden blir förstås lång. Och välgörande. Ger mer ork att se över alla trådgårdens vrår.
När jag är nöjd med dagens insats har eftermiddagen fått vinden att mojna och solen att landa på vår entrétrappa som är en annan av de tre soliga. Där sätter jag mig en stund med den sista koppen kaffe och trädgårdsböckerna staplade bredvid. Bläddrar lite, men bara för att snabbt släppa taget igen om visa råd och istället luta mig tillbaka. Mör i kroppen och glad i sinnet. På den soltrappa som gett inspiration för min tredje, virtuella variant - den som har mest utrymme för att ge orden svängrum. Hur den tar sig ut är inte min sak att bedöma. Men alla tre ger mig mental vila som för mig i rätt riktning. Just nu med lätt sinne mot våren.