Author Archives: Mia
Vad blev det …
... av april? Ja, så här långt har det varit en oredig blandning. Det började redan den första med att mellan tyckte det satt fint att ta säsongens första dopp. Orädd dök han i och simmade lugnt till badstegen. Klev upp på piren och hoppade i makligt tempo, i den den kalla vinden, åter ner i torra kläder. Uppfriskande enligt honom. Hm ... ?! Men; inte lätt att motsätta sig när man enbart står som feg betraktare.
När jag två dagar senare, i sällskap med nämnda "blötdjur", tog en promenad i skogsområdet intill där vi bor, gick vi genom de första vitsippemarkerna ...
... när en snögubbe plötsligt kantade stigen!
Lägger jag sedan tre dagar till det möttes vi så äntligen av behaglig vårvärme på den lilla dagliga turen. Hur härligt kändes inte det! Men ack som jag bedrog mig när jag trodde att våren landat.
Jag hamnar tio dagar längre fram i tiden när vi trotsar snöoväder och nästan ångrar att vi bytt vinterdäck till sommarvarianten. Under usla förhållanden tar vi oss flera mil västerut. Girar lite söder efter ett tag, och där möter vi till stor glädje grönska och uppsprickande himmel. Ett leende hamnar minsann på läpparna.
Nu, med en vecka kvar av april hör jag en suck från J när han tar en titt på sättpotatisen, sprängfulla av groddar. Men de delar inte J:s uppfattning att det är rättan tid att sättas i jorden.
Dahlian drar i väg där den tillsammans med mängder av andra krukor tar alldeles för mycket plats i vårt inglasade lilla rum, där vi försöker förhålla oss tålmodigt till att knappt komma fram till möblemanget. Den del av terassen som är tänkt ska ge plats för dem alla att "boa in sig" i "utet" gapar tom.
Moloken stod jag och tittade ut på snöovädret som stannade till hos oss en stund i går igen.
Hallå, våren! Var är du?!
Men någonstans här emellan tog vi en rask promenad i det kylslagna. Och vad fann vi? Om inte de allra tappraste av påskliljor i den ljuvliga narcisslunden. Tackar ödmjukast för detta sagolika.
Så har den vårliga …
...dagen och natten jämnats ut. Fint att veta. Är lyhörd för kvällsljuset som tilltar. Känns bra. Ger hopp. Tofsviporna hörs över ängen som fylls med havsvatten. Ger jag dem en stund mår jag gott av att höra dem, men det är också nåt alldeles extra att se hur de akrobatiskt tar sig fram i det blå. Så jag ger dem gärna den stunden. Då ser jag hur maden får fler besök. Först en häger, sen en till och där efter flera. Det är "kuckelur-tid", helt klart. Somliga är väldigt graciösa o privata mitt i "det heta", medan det blir ett herrans hallå på andra. Talgoxarna far ogenerat runt som ett jehu.
Diset lättar stundvis under promenaden, men tilltar igen. Fortsätter så under hela dagen, men vi får en liten stund med värmande sol.
Påsk är lika med vår, även om den ibland är obarmhärtig temperatur- och vädermässigt. Lagom till vi närmar oss påskhelgen har kossorna likväl "kläckt" alldeles bedårande små kalvar.
Ur en trasig kruka, full med fjolårets ogräsrens, får några snödroppar lust att titta upp i blygsam vårtemperatur. Man blir glad. Och mitt i en jordig fläck på gräsmattan, där oönskat grönt brett ut sig, säger en vårlig krokus "Hallå!". Det är så mycket som bara vill finnas ...
Den gångna helgen …
... såg vi vårens första stare flytta in i holken, under björkens hängande grenar. De som står på vänt att slå ut med små gröna musöron framöver. Men staren! Så härligt! Det fick bli en extra dag på landet, jag klarade inte av att lämna det ljuvliga vårvädret som överraskade oss. Solen värmde och ett par klappstolar fälldes ut för fikastunden efter en välgörande promenad. Lutade mot husväggen med nunan upp mot det klara blå. Allt medan staren fortsatte använda dagen till att "boa in sig".
Det bästa på hela året. Känslan av vår som tar plats och breder ut sig.
Fint också med kontrasten; att komma till landet efter en tur på ett par dagar till storstan. Det behövdes inte mer än så för att ledsna på det. Trängseln, ljudnivån, anonymiteten ... Som lök på laxen var det ett väder som inte borde få finnas. Men jag stålsatte mig, tog sikte och gjorde något bra av det. Utbudet, absolut, där finns det mesta, men samtidigt ... jag vet inte ... det känns på något vis ändå inte trivsamt tillgängligt. Det fick helt enkelt "vara nock" för denna gång.
Nu har vi hamnat i ett "mellanläge". Ett behagligt. Ett vant. Hemma, där allting finns. Tar en vända i trädgården och ser att de första vårlökarna börjar titta upp lite varstans. Ett promenadalternativ för varje väder och sinnesstämning. I eftermiddag blir det en till centrum för en fika med en go kompis. Närhet, enkelhet. Tänder fortsatt en brasa i kakelugnen när dagen känns rå eller kvällen blir mörk. Men de är inte lika mörka längre, kvällarna. Hur härligt är inte det!
Vi har slirat omrking …
... på moddiga, isiga vägar, men tack och lov lyckats hålla oss på benen. I ärlighetens namn har det inte blivit så många utomhusvistelser som jag kanske hade önskat. Utflykten med korvgrillning, promenaderna på outforskade små stigar, kaffet i den första januarisolen ... vad hände med det?! Vi hann inte med! Det känns redan längesedan som vi sopade ut julen och jag har lite blandade känslor till det. De där dagarna, att vara samlade, som jag såg fram så mot ... vips var de över! Var och en har landat i sin vardag. Men härligt var det så länge de varade. Förresten tror jag att det var vädret som "hände" - det var helt enkelt för grått och lockade inte alls till de där tänkta stunderna med utomhusmys. Nu har vi ändå lyckats ta igen en del efter helgerna. Utöver snöskottning har det blivit flera "modd- och issliriga" promenader, och en långhelg i vårt lilla hus ute på landet har också hunnits med. Det är något visst med det där; möjligheten att enkelt byta miljö och få sig lite annat till livs.
Vi kom tillbaka med laddade batterier efter några dagar omgivna av snötäckta ängar och hagar och "snökor". Friluftsliv direkt inpå knuten.
Stearin går det fortsatt åt i "brännande hastighet". Mörka kvällar, som ju fortsatt råder, byter vi gärna köket mot matrummet och där är det nästan enbart stearinljus som lyser upp. Den fina, vidlyftiga ljuskronan ovanför bordet. Ett fynd från då vi var precis nyinflyttade. Den slukar massor av ljus under höst- och vintersäsong och bidrar med verklig mysfaktor i hemmet. Här under har vi avhandlat mycket under långa middagar. Tända ljus kan rent av ha en meditativ effekt. Eftersom jag ännu känner mig lite sorgesam emellanåt, då huset blev så stort och tomt efter helgerna, är det en fin plats att ha. Vi kostade på oss en vardagsmiddag under den tända kronan, med gott att äta och en flaska vin. "Smörjmedel", sa J, när andra glaset vin ledde oss in på filosofiska samtal. Ja, ibland kan det nog vara bra att kosta på sig det.
Om nu det vita försvinner …
... så skulle jag önska att det vore grönt, men ack så grått det är. Utanför de avslöjande fönstren vill säga. Det vita som låg så fint har smält bort sedan flera dagar och termometern visar grader som gör att jag undrar om koltrastarna, som härjar i äppelträdet och sätter full rulle mellan buskarna i trädgården, får lust att börja sjunga. Sjunga in julen kanske, det vore väl nåt. Men gråvädret och allt det mörka får dem nog att spara på den fina sången till vårljuset börjar tränga fram.
Inne botar vi förstås det gråa med att tända stjärnor och ljus och en och annan brasa, och får till en härlig känsla som kompensation för det uteblivna vita. Så är det fint att veta, precis som jag tycker varje år, att det mörka är på väg att vända, så här strax före jul.
De har börjat "trilla in" nu, "de små", en åt gången och det är tydligt hur gott det gör oss att för en kort tid få rå om dem på hemmaplan. Prat och skratt och många kramar. Vi samlas med familjen. J och jag och finaste trion. I år lägger jag av oket - "hundratusen-bitar-pusslet" för att få fix på allt för alla. Men medan vi lutar oss lite tillbaka, så har vi också sedvanligt pyssel. Det vore ingen jul för mig annars. Det är de här dagarna; alla "dan-före-dan-dagarna" som är de bästa, tycker jag.
Veckorna går fort …
... men i år tycker jag ändå att vi har varit på tårna. Vi gillar ju det där med jul. Glöggen har "bubblat" färdigt och ska strax tappas upp. Men också vår alldeles egna julebrygd, någon form av IPA , ska tappas på flaska senare i dag och sedan få vara med på julbordets sillavdelning.
Jag rotar runt i skafferiet ... Nej, förresten, det gör jag ju inte alls! För jag har tömt och torkat rent och ställt tillbaka allt på någon form av ordning-och-reda-plats. Det känns härligt. Så jag hittar alltså väldigt enkelt hasselnötterna och får klart för mig att de mycket väl går att använda till en sats med härliga småkakor, fast bäst-före-datum är passerat. Det där datumet tål ofta, med förmån, att kollas upp en gång extra.
Tidigare i år, när sommaren strax var på väg in i höst, hade mellan och jag en liten sejour över sundet. Vi roade oss kungligt i huvudstaden. Strosade runt hellre på smågator än de mest välbesökta. Något gott i magen från det mångkulturella utbudet där vi, i sällskap med lunchhungriga "dannebrogare", slog oss ner en stund. Sedan en vända in med smakprov på baren, där mellan tjänat extrapengar under sin tid i det danska gemytet. Och så ett besök bland det lite förbjudna och spännande, där det plötsligt rasslar till bakom ryggen på oss, när polisen springer in och beslagtar varor som inte får finnas till försäljning. Men det här lilla besöket, med tillhörande inköp, helt inom lagens ramar, visade sig bli en formidabel investering för julbaket. Jag kom nämligen där ifrån med en våg som med precision kan väga mina små halvgrams saffransportioner. Lite festligt tycker jag, att jag har fyndat nåt så smart på just denna plats.
Medan graderna på termometern visar en bra bit under nollan och snön singlar utanför, pysslar vi med advent. Jag väger saffranstrådar och doften från det första baket letar sig ut genom ugnsluckan. Hemtrevligt. Det är så stämningsfullt när skymningen tar vid och den vita marken lyser upp. Advent är en fin tid, en tid jag tycker mycket om. Om jag får önska, och det får man ju, har jag gärna en vit jul. Fast där jag bor är den inte sällan grön. Det går bra det också, men jag önskar ...
Vi styr norrut …
... på höstliga vägar. Tar in så mycket vi kan och som får plats av höstens alla färger. Underbart är kort. Snart faller dem, alla löven, och en naken vinter tar vid. Jag önskar att solen hade lyst. Då hade det brunnit som av guld och koppar där vi far fram. Men vi har det bra, du och jag, precis som det är. Talar om livet under alla de där milen och timmarna. Om allt mellan himmel och jord. En termos med kaffe. Koppar som fylls med några droppar då och då. Inte för mycket, då skvätter det över när vägen blir skumpig. Nej, lagom mycket ska det vara, och gärna en kanelbulle. De ligger i en påse nere vid fötterna. Samsas med annat som också packats ner och in i bilen. Det är en bra plats och stund för just det där: allt mellan himmel och jord. En grå dag med tunga droppar som faller mot marken. Du och jag. På väg norrut.
Vi kör in i det snöblöta innan vi når destination. Smuttar på kaffet och är glad att vinterdäcken kom på. Så mellanlandar vi där det hunnit bli lite kallare, men tar oss snabbt in i värmen hos äldst. Här får vi upp ångan under ett par dagar. Fint med en liten tur och en dos av "de små". Mellan ansluter, men yngst hittar inte tiden att vara med. Det får bli en annan gång.
När vi vänder hemåt har klockan tre blivit klockan två, och vi kör in i mörkret, det regniga blöta, tidigt under resan.
Innan vi lämnar oktober har vi hunnit bli både blöta och genomblåsta. Men vi har också fått med oss välbehövliga, härligt soliga dagar då det har "brunnit" bland höstlöven. I morgon är det november, och månaden efter den lyser vi upp advent.
Solrosorna …
... som ståtade i slänten ner mot det gamla växthuset, har nu kronbladen runt fötterna och dagliga besök av småfåglar som äter sig mätta på frön. Luktärt slingrar sig upp bland pyntekorg. Buketter plockas idogt för att locka dem att blomma länge. Chiliplantor får mogna färdigt i sensommarsolen bakom glas i det lilla drivhuset. Jag har för länge sen gett upp hoppet om saftiga, söta vattenmeloner, men bönor skördas dag för dag och potatislåren är så gott som full. Sommarvarma septemberdagar lockar till äventyrliga promenader där vi genom snåren hittar små stigar som tar oss ner till vattenbrynet.
En solros, ännu gul, hamnar på middagsbordet när vi dukar. Lagar mat som doftar och smakar av kryddor skördade från gröna rummet. Slår mig ner bland de finaste - min familj. En härlig stund på dagen som fyller depåerna.
Värdefulla inslag i vardagen när livet kommer emellan, så där som det gör ibland, och man har svårt att finna ro att slå sig ner.
Sköna, varma dagar. Nu fulla med dagg tidiga mornar och allt mörkare kvällar när fukten sluter sig tätt. Säsongen närmar sig slutdestination. Men hösten får vänta lite till. Denna september gör sommaren lång och hösten lite kortare. Fast det börjar bli dags att se över vedförrådet, innan kylan hinner slå till. Ett energifyllt inslag som håller oss varma. Vi har sen länge lärt oss att ved värmer flera gånger.
Sydvästan ligger i …
... i vanlig ordning. Vi räddar situationen med att börja morgonen med frukost på trappan utanför köket. En fin plats för att starta dagen, med morgonsolen glittrande i havet bortom ängen. Men det leder till ett helt dagsverke, för där, från trappan, har vi full uppsyn över det vi önskar kunna kalla en "anlagd rabatt". Där sprätter våra "kacklisar" kring och tar för sig av vad som faller dem i smaken.
Efter en kaffe på frukosten sätter jag på mig stövlar och handskar och tar fram spade och hink.
Medan solen värmer "ändalykten" som, när jag ligger där på knä, sticker upp ur det vi vill ska likna nån form av ordnad plantering, rensar jag frenetiskt det som under högsommarveckor istället har blivit en oas för "oönskad biologisk mångfald". Torkar svetten ur pannan, skjortan klibbar och det killar på ryggen. Somligt får komposten att växa, men inte mycket är hårdvaluta för den. Det mesta hamnar på högen som efter lång tid med eldningsförbud nu åter får brännas, medan annat ges till hönsen som med motsvarande frenesi krafsar i det gröna. Påtar man i jorden är de ivriga att sällskapa. En del av vårt liv på landet. I dag, i rabatten, är de ett charmigt inslag. Fast ibland, det måste tillstås, är det som att vara småbarnsförälder på nytt. Hålla styr på "oredor" som allt som oftast dras till ställen där man verkligen inte vill ha dem.
Det tar det mesta av min dag, men det är mödan värt, och fortfarande eftermiddagssol när jag går den lilla promenaden runt udden. Skönt att sträcka ut både ben och rygg. Långa kliv i lagom takt. Jag får se att någon annan har ägnat dagen åt strandnära byggprojekt, fullt tillåtet utan "översyningsmannens" tillstånd.
Det är en härlig tid för kreativa skapelser, både skulpturala och blomstrande.
