Author Archives: Mia

4 Comments

... för några dagar och styr kosan till vårt "gamla hus". Jag har en dag på egen hand. Njuter den men med en lite märklig känsla av att husera ensam i detta till synes stora, en gång inboat för oss alla fem. Flyttar ut med morgontidning och dagens första kaffe till orangeriet. Lite kyligt om benen där jag sitter, men pelargonerna har tagit rejäl fart. Gissar att de gillar de varma, nästan lite tropiska dagar som blir här inne, för att sedan få sval nattvila.

Jag hoppas på värme och sol idag, så shortsen åkte på när benen svängde över sängkanten i ottan. Trotsar den svala temperatur som råder i orangeriet under tidig morgontimma. Bleka vinterben med gåshud, tills kaffet har tinat upp mig och solen hunnit runt.

Vilsamt att börja dagen så, i ett svalt orangeri bland pelargoner. En tillflykt. "Gamla huset" blir så stort när alla andra är på annan plats. "De små" flyttar en efter en och nu så kännbart att yngst är på gång. För dagen på långväga besök till vad som ser ut att bli hans nya vardag. Bara tanken får det nästan att eka mellan väggarna. Kanske dags för oss också ... ? Lite mindre yta ... lite mindre att ta hand om ... Tiden får utvisa.

Snart vänder vi tillbaka till vårt lilla hus på landet. Där oket faller av och tillvaron är en smula enklare. Där vi vill skapa plats för alla "små" hemvändare, att tillbringa helger och sommardagar med oss. Där vi tålmodigt väntar in sommarvarma dagar och syrenblom, för att det omkringliggande havet kyler dagarna en aning längre. En samlingsplats för familj och vänner.

Men här och nu är orangeri och trädgård runt "gamla huset" en oas. Lummig nygrönska under tidig säsong ger oss dubbelt upp av detta efterlängtade. Syren och apel i blom. En lisa.

6 Comments

... försvinna bak krönet. Jag vinkar tills de inte längre ser mig och sedan tar jag mina noter och kliver vidare in i våren. Bland vitsippebackar. Vårens sista repetition. Finslipning på tonerna, få dem att sitta, så att vi verkligen lyckas få vintern att rasa ut på Valborg.

De springer så kvickt, de där dagarna tillsammans. Campar tätt och är generösa mot varandra, för att få allt, så långt det är möjligt, att fungera friktionsfritt. Förstås är det det bästa som finns när trion, eller delar av den, kommer hem. Också när de kommer i sällskap med vännen som de delar sin vardag med. Vännen som vi ännu inte känner så väl. Det är inte bara enkelt. Mest knepigt, sannolikt, för den som ännu inte känner sig riktigt hemma hos oss. Som tappert vill passa in. Lite knepigt också för oss som gärna vill öppna upp och välkomna. Inte bara enkelt heller för den som kommer hem och känner att allt inte är helt som vanligt. Det tar sin lilla tid. Man måste låta det få göra det. Vi har också varit där. Unga. Bli presenterade. Accepterade. Vara tolerant. Plötsligt ser konstellationen inom familjen annorlunda ut. Nej, verkligen inte bara enkelt. Men härligt. Och roligt. Förstås.

Det känns som om vintern rasar redan där vi står, mitt i aprilkvällen där solen börjar dala. Vi tar i så att förbipasserande ger applåder. Sträcker på oss. Sjunger ikapp med koltrasten.

När sången tonar ut blir det tid att vara i orangeriet. Oliv och citrus blir ansade och sticklingar ger hopp om en ny generation. Så faller ögonen på ett försummat paradisträd som blivit glömt under vintern. Å´ se där! Efter en sval övervintring bjuder den lilla taniga plantan på enkla, men väl så exotiska blommor. Hur många har sett ett paradisträd i blom, undrar jag.

I gröna rummet, utanför orangeriet, händer våren. Gula narcisser står resliga runt ett åldrat plommonträd som har sett sina bästa dagar.

I rabatten står backsipporna utslagna. Nickar blygsamt. Alldeles bedårande. Där måste jag sätta mig på huk en stund och dra försiktigt med händerna över de små blå sammetslena.

Lyfter notbladen igen. Går igenom min omelodiösa altstämma : "Välkommen härliga vår ... "

8 Comments

... i sena mars, lyser dygnets sista sol upp himlen och speglar sig i vattenblänket. Det är sista kvällen före sommartid. Jag gillar verkligen tanken på att kvällen efter kommer att vara ljus en timme längre. Fast först vill jag vara här och nu.

Våren har kommit så långt att jag gluttar under spannet som täcker rabarberhubben. Ser att de första späda stjälkarna har tittat upp och blir förstås genast sugen på årets första paj, denna läckerhet.

Några dagar senare, när luriga april tjuvstartar redan i mars, kommer rabarbern av sig är jag rädd. När jag tittar ut på morgonen tänker jag att så här och till detta skulle jag önska att få vakna på julaftons morgon.

Nattens alla kalla minus och morgonens vita täcke får både mig och narcisserna att krokna en aning. Men vi reser oss igen. Marssolen värmer och sommartid råder.

8 Comments

... att locka tillbaka den lilla blåmesen var mödan värd. Fast förstås inte mycket "möda" just, mer ett nöje. Ett hemsnickeri av holkar med lagom stor entré, nu uppsatta lite runt om på tomten. Och minsann; med en kopp kaffe i handen, på den soliga terassen, såg vi hur blåmesen började göra sig hemmastadd när den flög in och ut genom holkens lilla "dörr". Fint besök att få över våren och sommaren.
Det krattas under buskar, beskärs alltför högväxta och vidsträckta grenar, tas rejäla tag med grepen i trädgårdslandet, röjs i oredan. Förbereds inför en lövad och blommande växtsäsong. Jag gör tappra försök att skona de tidigaste små blomsterlökarna som med all sin charm envisas med att vilja finnas just mitt i där räfsan samlar fjolårets allt vissna.

Räddad undan räfsans framfart.
Sällskap ute ...
... som mer än gärna vill hänga med in.

Dagar på landet varvas med dagar i centrum. Naturen runt husknuten, det tystaste tysta och mörkaste mörka, ja, jag vet faktiskt ingen annan plats där det är så tyst och mörkt som här, byts av med dagar där trafiken rullar på, människor passerar, gatlyktor lyser upp och kommersen är igång. Det gör något bra med mig att kunna skifta mellan dessa båda.
Visst slår jag mig som ofta annars ner på trappan med en kaffe i handen, gärna när solen värmer, för att få en stunds vila mitt i pysslet. Pyssel i tanken och pyssel i praktiken. Förbereda för att förverkliga idéer. De saknas inte, idéerna, och utifrån dem hushållar vi efter vad vi förmår med alla de olika resurser de pockar på.

Idébank bland blommor och java.

Jag trivs verkligen på soltrappan men i dag är det grått och disigt och i övrigt är jag mitt i en tid då jag inte har ro eller långa stunder att slå mig ner, så nu kilar jag helt sonika vidare. Ha det gott i våren!

4 Comments

... där havsvattnet tränger upp, ligger ett tunt täcke av is när morgonen är tidig och kall. Den soliga dagen som sen tar vid får isen att "snacka" när den spricker upp och blir till ett rörligt flöde. De första dagarna av vår som tränger undan vintern. Bland nakna grenar sätter vi upp nya holkar, med en entré som vi hoppas är lagom för att locka den lilla blåmåsen som flyttade ifrån oss när vi fällde det stora körsbärsträdet. Det gör alltid ont att fälla stora träd. Veta att man inte hinner se ett nytt växa sig så resligt. Men det känns inte heller nåt vidare att bli så mycket trädkramare att man inte klarar av att ta bort ett träd som inte står bra det vuxit upp. Föränderlighet.

På trappan har de första krukorna tagit plats. Inbjuder till att slå sig ner intill. Vi har lediga dagar på landet. Snack om "vårbruk" och fortsatta tag med upprensning av allt gammat bråte. Det förfärliga växthuset, som allt för länge blivit lämnat åt sitt öde, hoppas jag ska falla en gång för alla under den kommande sommaren. Somligt har gått för långt för att rädda med återbruk. Trist, men lättare för en själv att inse.

Vi lurar lite på hur vi vill att en grind ska se ut. Vi vet inte riktig ännu, men det vore bra om vi snart får upp något som hindrar de fjäderklädda att ständigt rymma ut på vägen och slå följe med förbipasserande.

En orolig omvärld grusar emellanåt de glada stunderna. Men jag håller i dem för allt vad jag kan.

4 Comments

... en tur över bron till Nunnedalen. När tiden är inne sägs där lysa alldeles blått av Anemona Hepatica. I bokskogen nära mig, där jag gärna promenerar, har jag saknat de blåsippebackar som fanns i den tidiga våren när jag var liten. "Titta där", kunde pappa säga när vi färdades någonstans med bil, och minsann, intill vägen under nakna bokkronor - som ett blått hav av små sippor. Nu ofinns de.

Färgrika, doftande tankar ... inbäddade i nygrönska ... en del av den tidiga våren. Allt man gärna vill sätta, så och plantera ...
På trappan ... lite längre fram i april, maj ... jag längtar efter den ljuvliga doften av vivor som hittar hela vägen fram till mig när solen står högt på himlen.

Krasse i trädgårdslandet ... och så alla de maskrosor som jag gärna vill ska finnas, och som varje år, alldeles på egen hand, lyckas alldeles för bra med just det.

Några söta, små rutor får gärna bli ett inslag de också ... på trappan ... eller i rabatten ...

Men innan jag sätter mig med min kaffekopp och tummade trädgårdsbok bland Primula och Kungsängslilja, så blir det en tur över bron till Nunnedalen, i sällskap med fina kompisar och fikakorg. Någon gång när de sista dagarna i mars blir till april.

6 Comments

… stegen blir i lågskor och vårjacka. De går längs med vattnet, över den lilla träbron, förbi koloniområdet, genom gatorna med sekelskifteshus och så, rätt vad det är, är jag hemma igen. En kopp varm choklad på trappan. Boken bredvid. Den blir inte uppslagen - fullt upp med att bara sitta där ... luta mig tillbaka.

Så mycket öppnare sinnet blir när koltrasten möter upp oss i den tidiga morgonen från äppelträdets allra högsta gren. Plockar in några snödroppar. Fyller försiktigt på vatten i små krukor med frön, i hopp om att plantor ska gro och spira. Knopp, grönska, sådd, skörd. En vinters vila till ända, ett djupt andetag, nya krafter.
Visst viner vindarna bistert emellanåt och visst vore det klokast att låta vårjackan vänta, men som vi redan har väntat.

Full av förväntan. Vår i sikte och äntligen, äntligen, kan man med gott samvete ha glada tankar på evenemang och vänträffar.

4 Comments

... är fortsatt mörka som natten. Men något var väldigt annorlunda vid frukosten i morse. Koltrasten, jag hörde den. Det är som att höra våren självt. Är den så tapper ska jag minsann också försöka vara det. Stunden i ottan, den nattsvarta, varar ett par veckor till medan "efter-jobbe-tid" har blivit bra mycket ljusare. Det är väl den tiden nu, nära vårdagjämning, som det går som fortast. Känns så härligt att tänka på och ännu mer förstås när det så tydligt märks. Har sagt det förut, säger det igen: Våren är bäst. Speciellt den tidiga. Full av förväntan.

I rabatten knoppar de droppar man först av alla sticker ner näsan för att leta efter. En hög av påsar med mängder av frön väntar på att bli nerbäddade i lucker jord. Kanske har jag tagit mig vatten över huvudet. Det blir lätt så när man ser alla fröpåsar locka, men jag är inte lika flink med det som följer. Fast i år är vi på gång med något nytt. Den lilla jordplätten på landet är tänkt att under några härliga sommarveckor "försörja oss" med lite av säsongens olika primörer. Tanken på det, nu i februari, är fylld av lust och energi, men jag vet också att allt arbete som följer kan få de depåerna att sina. Vi får väl se hur det blir. Vi är i alla fall glatt "på språng". Precis som våren.

4 Comments

... ordentligt när Malik blåste upp sig. Vi hade en härlig och snackesam lördagskväll medan vi hörde hur det ven om knutarna. Mysigt, tyckte vi, att sitta inne i stugvärmen och höra ovädret, njöt god mat och fyllde på vinglasen. Mätta och nöjda makade vi på oss, slog oss ner och lutade oss tillbaka i var sin fåtölj. Lurade på om vi skulle se en bra film. Vilken då? Svaret blev: Ingen alls!!! Plötsligt tog det i nåt så gruvsamt. Allt, utom stearinljusen som behöll sitt lugn, slocknade och blev svart. Som om nån hytte med näven och sa: "Nu är det dags för er att gå till sängs!" Vi trotsade en stund, men sen gav vi upp och gick och la oss. Det tog ett tag att somna. Vi ryckte till flera gånger när det mullrade på alldeles särdeles och tyckte att huset nog borde ha varit surrat, ja, i alla fall taket. Men jag måste ha somnat, för några timmar senare vaknade jag av att TV:n stod på och lampor lyste. Jag tassade upp, stängde av och släckte. Gick och la mig igen och lyckades somna om.

När morgonljuset anlände hörde jag J kliva upp och gå ut. Rättade till takpannor och ersatte nån som blåst ner och gått sönder. Men värre än så var det faktiskt inte. Tack och lov. I vissa sammanhang är man inte så stöddig och ibland kan det kanske vara bra att få känna på.

Fredagskväll på landet. Lugnet före stormen.

En bit in i veckan blev vi åter tagna "med storm", fast nu i form av ett vitt, tjockt täcke. När jag nästan börjat räkna timmarna till våren var det dags att klä sig "stadigt" och skotta för att göra det framkomligt. Jag hade lätt kunnat vara utan detta vintriga nu när vi hunnit in i februari, men kan ändå inte låta bli att tycka att markerna runt omkring blir lite som i en saga när det vita lägger sig på grenar och kronor på mörka stammar. Ter sig nästan grafiskt. Alldeles tyst ... blekt ... och vackert.

Somliga blir glada och kreativa en snöig dag. En "snögubbe-tant" med tilltaget dekolletage ...
... och här, bland vitsippebackar och nygrönska, ska vi sjunga in våren, så småningom. Utan restriktioner, hoppas jag. Trångt, härligt och pandemifritt tänker jag mig snarare.

6 Comments

... ett par fotbollsskor, storlek sex år. Fina, vita, med guld på. Halleduss, tänker jag nu, flera storlekar senare och efter tidigt "genrebyte". Fotbollen blev en handboll och vi blev "fast". Så många träningar vi backat upp och matcher vi sett sedan det blev en handbollslirare av yngste sonen. Och vi, som en familj med handboll i fokus, höll förstås på att fullständigt gå upp i limningen efter matchen i veckan som tagit svenska herrarna i handbollslandslaget till EM-semifinal. Jisses, vilken match! Handboll när den är som bäst. Så spännande att man inte vet vad man ska göra av sig. Underbar känsla när utfallet blir som efter denna match - som kronan på verket.

Men! Här är handboll i parti och minut. Som att vara på läger. Jag måste smita undan ibland. Jag är inte familjens största handbollsnörd, fast jag ibland, med en stor portion självironi och ett gott skratt, kallar mig för "expert". I ren iver fäller jag omdömen om spelarna och matchen, med enda erfarenhet att vara entusiastisk publik utan någon vidare kunskap kring sporten. Jag tycker det är kul, det är allt. Jättekul rent av.
Det duggade tätt med meddelanden som "plingade" från telefonerna, när alla i familjen, på spridda geografiska platser, inte kunde hålla undan glada kommentarer mitt i den sanna lycka som sprudlade efter slutsignalen. Glada inslag i tillvaron som förenar. Vi har blivit "bitna" allihop.

Handboll är en publikvänlig sport, det kan man inte ta ifrån den, men det kan bli väl bra. Det var då jag av en händelse fick se att Netflix har lagt ut Downton Abbey. Varenda säsong tror jag minsann. Som jag ångrat att jag inte följde den när det begav sig, "alla" pratade om den. Så gissa vem som är på nu. Jag skulle lätt kunna ha fullt upp. Det är ingen konst att bli fast när man hittar en serie man verkligen kan försjunka i och tillgången finns att streama. Men jag tar mitt lilla lugna. Ett avsnitt då och då en gråmulen dag, i mitt eget sällskap, uppkrupen i soffan med en kopp rykande latte. Lyx.

Fast, så klart, efter lite "miljöombyte", från "hårdbarkade lirare" på handbollsplanen till brittiska herresäten, så ser både jag och hela familjen fram emot nästa "drabbning" med boll i huvudrollen. Det är härligt med den nationalistiska känsla som riktigt bra idrott bjuder på. Och om det sedan är lagidrott som slutar lyckligt ... ja, du vet vad som sägs om delad glädje. Den smittar. Mångfaldigt.