... koltrasten. Jag har förvisso sett honom i trädgården, henne också. Men jag väntar på att får höra honom. De ljusa vårkvällarna ... ännu kalla ... koltrasten som sjunger uppe i trädkronan ... det bästa på hela året! Vi rullar ut en sväng på vägarna medan vi väntar. Åker på antikmässa, en ny upplevelse. Vi "titt-hittar" en hel del men åker tomhänta därifrån, bättre förberedda för nästa års evenemang. Men besöket satte sina spår som följer oss på resan hem; den där kakelugnsmakaren ... Han hade flera fina gamla kakelugnar att sälja och vi vill gärna sätta upp en i "landet-huset". Stor mysfaktor och härlig värmekälla. Kanske är det dags? Vi funderar på det på vägen hem och lite till efter att vi landat hemma. "Hemma" denna gång är just huset på landet. Vi stannar några dagar. Ser koltrasten flyga över tomten. Inte ett pip från honom, irriterande nog, men tofsviporna hörs över maden och vårdagjämningen anländer. Kalla nätter, men allt ljusare kvällar och underbart soliga marsdagar. Morgonens första mål, en kanna te och nygräddade baguetter, tas rent av ute i den värmande solen på fjolårets snickrade frukostbrygga. Frukost ute en solig vårmorgon i mars! Det är grejer det!
... på landet. Härligt och stärkande med miljöombyte. Vi firar födelsedag. Äter gott och hämtar upp en flaska vin från källaren. En av de som fick följa med hem efter bilturen till södra Frankrike förra våren. Lite fest på tu man hand.
Dagarna är gråa och fuktiga. Soltrappan, med fullständig avsaknad av sol, är inte lämpad för sittning än på ett tag. Det har varit några tunga veckor. Mörkertungt. Ibland skaver delar av tillvaron. Det är bara så det funkar, livet.
Fint det där med lilla vinkällaren. Som en minnesbank. Födelsedagsmiddag med välsmakande druva som leder tankar och samtal till en fin resa tillsammans med vänner. Viktigt för tvåsamheten att bygga minnen ihop. Nya minnen. Men också förstås sina egna. Tid på egen hand eller tid med egna vänner. I dag har jag huset för mig själv. Jag sätter pris på den stunden. Behöver den ibland.
Vi skapar en färgklick inne. Som en liten kompromiss med det utegrå. Samtidigt blir jag varse hur den sena eftermiddagen och tidiga kvällen inte släpper ljuset ifrån sig på en bra stund. Stadiga kliv mot våren nu. Min tid.
... slut, slut, slut" hemma hos oss sedan trettondagsafton. Granen stod "så grön och grann i stugan" och doftade ljuvligt. Men vi bestämde oss. Alla de tusen tända juleljusen slocknade ett efter annat och det blev mörklagt. Lite lessesamt kändes det allt. Försökte tänka att det är skönt att ha det gjort, men jag är inte så bra på att känna så. Jag behöver en liten stund att vara ledsen färdigt. Men, sen ... ja, sen känner jag att detta med att sopa ut julen är litegrann att släppa in våren. Det blir luftigare i vardagsrummet när granen istället får ta plats utanför vedboden i väntan på vidare färd. Där ligger den nu, alldeles naken i det kalla, förundrad över vad som plötsligt hände. Kanske lite ledsen den också. Var tid har sin sak.
Snö har vi fått! Härligt med lite riktig vinter. Inte bortskämd med det som boende långt ner i söder. Härligt soliga dagar har vi också haft flera stycken. Sköna promenader i skog och längs med havet. Soliga och snöiga och välgörande efter helgdagar då man ätit och ätit. Och ätit igen. Nu är i alla fall skinkan slut. Det är bra, men också lite lessesamt när jag blir varse att det är säsongens sista frukostskinkmacka. De smakar ju så gott.
Sakta men säkert märker jag hur eftermiddagsljuset stannar en liten stund längre. Känslan det ger är skön från första sund. Nu blir jag glad av att tänka att första tulpanbuketten ska få hedersplatsen här hemma vilken dag som helst. Medan jag tänder ljus och fönsterlampor, och gärna en brasa i kakelugnen, är det gott att veta att vi går mot ljusare tider.
... decembermörkret. Har det lugnt och skönt mitt i allt fix inför jul. Jag gillar det.
Finaste trion har landat hemma. Det är så härligt att få "känna o klämma" lite. Det blir många kramar, man får passa på. Huset doftar gott av rödgran. Den står färdigklädd i väntan på något litet paket att gömma under. Det är klappat och klart med rim. Julskinkan ligger på grillen. Nu är man bra sugen på den där första skinkmackan. Men jag hinner med en kaffe först, uppkrupen i goa soffan. Unnar mig något till. Lyfter på locket och norpar något litet julbak. Så en timme med senaste julavsnittet av "I vår herres hage". I den miljön och med de karaktärerna fyller jag på energi. Sedan är jag redo för det sista fixet och den sena kvällens traditionella råbiff. Jag hoppas och tror på en riktigt härlig jul ...
... i vanlig ordning i jorden så där en sju veckor före jul, men oj vad de drog iväg. Det blev en flytt ut till det ljusa men svala orangeriet i hopp om att kunna hålla de tillbaka för att inte bli allt för rangliga och blomma på tok för tidigt. Så där har de stått och huttrat kan jag säga, under flera nätter med rejäla minusgrader, och gör just nu inte många knop. I stället blev jag rädd att jag fullständigt tagit kål på dem med denna abrupta temperaturomställning. Men när jag tittade inom fick jag se dem tappert kämpa vidare, insvepta som de är i bubblig lite värmande plast. Nu hoppas jag att de kommer stå i full prakt lagom till helgerna. Fint med amaryllis under advent och jul.
Vi gladdes åt snön som kom och för ovanlighetens skull la sig som ett täcke under ett par dagar. Det sker sällan så tidigt på säsongen där vi bor. Hela tillvaron tycktes ljusare. Och tystare. Synen genom köksfönstret avslöjade att vintern överraskat oss. Där finns tydliga tecken på att vi fortsatt står redo för sol och städ i gröna (men under dessa dagar alltså vita) rummet. Jag tror att två boställen skapar en viss oreda. Å andra sidan står vi ju redo till våren ...
Lite nöjd ändå med att trädgården till del får sköta sig själv. Det gör att det finns äpplen kvar på vår Belle de Boskoop. Dit tar koltrastarna, som annars ser lite vilsna ut i denna snötäckta värld, sin tillflykt för att få ny energi och dämpa värsta hungern. Hela sjok med sidensvansar landar också i trädet emellanåt. Det är fint när det finns något också för djuren och det är en tröst att tänka så. Då gör det som inte blev skördat efter säsongen verklig nytta för någon annan.
Vi har finbesök av äldst under några dagar. Det satte fart på lussebaket och årets glögg tappades upp på flaska. Man vill ju gärna skämma bort "de små" när man har möjlighet. Dörrkransen kläddes och hamnade på plats. Några hyacinter har funnit sin plats lite runt om i huset. Doft som avslöjar att vi närmar oss det som för mig är årets stora helg och att starten gick tidigt i år.
Nu ska jag njuta hela advent. Hörde några prata på radion för lite sedan om sina passioner. Vidden av att leva passionerat över vad man än tar sig för. Där har jag nog lite att lära. Men advent, det landade jag i - det är en passion för mig. Jag har alltid alldeles för mycket att stå i under advent. Å´ precis så vill jag att min advent ska vara. Den där ljuvliga känslan som omger en när man tänder adventsstjärnor, dekorerar med grönt, har platser för pyssel, känner doften från nybakat, tända stearinljus och clementin, uppesittarkvällar med fix och en glögg vid sidan om ...
... lyser solen på guldgula löv och den första nattfrosten har gjort luften krispig. Det är lätt att finna hösten otroligt vacker. Men man ska för den skull inte föringa gråmyset. Det tillåter kakelugnen att bjuda på en härlig brasa framåt kvällen. Vedförrådet är påfyllt så när kylan väl slår till ordentligt är vi redo. Denna första frostnupna natt fick sommarens all underbar krasse att krokna. Vi påmindes om att det var hög tid att "hösta". Det blev dagar på landet då vi röjde på tomten. Krukor tömdes och ställdes för vinterförvaring, medan andra bars in för att få växterna att överleva vintern. Kannor och kärl tömdes på vatten, grönsakslandet grävdes och en brasa eldade upp det sista torra trädgårdsklippet. Jag hann med en körkväll också mitt i alltihop. Det var stärkande för både kropp och själ att sträcka ut sig och finna både stundom höga men framför allt rätt toner bland ett energiknippe till sångartropp.
Sommarens odling gav oss potatis i sådana mängder att vi kommer klara oss långt fram i vår. Det är något med potatis som känns så genuint. Även om vi odlar för nöjes skull får man på något vis känslan av att man kommer klara vintern utan att svälta. Trösterikt. Har man en gång odlat potatis blir man knappt av med den. Det är alltid någon liten knöl som blir kvar i jorden och ger nya pärer till nästa säsong, vilket genererade att grävningen fyllde ännu en gedigen kasse med denna delikatess. Kassen bars ner i källaren tillsammans med säsongens odling av lök, som vi också blev nöjda med, och där fann jag överraskad flaskor med fjolårsglöggen som vi satte till. Den tänker jag att vi ska värma på den lilla kaminen en kulen kväll.
Vi närmar oss allhelgonahelgen. Jag, som många andra, har ljus jag vill tända på kyrkogården. Jag tänder ljus hemma också, och i tanken, för de jag har långt ifrån mig. Från ett par av våra fönster där vi bor, kan vi se hur kyrkogården blir upplyst denna helg och det är så otroligt stämningsfullt och vackert. Det känns verkligen andligt, med alla ljus tända, att besöka de som vilar där, och det är fint, tycker jag, att finna en stund att få känna så. Dessförinnan blir det en tur med besök hos delar av trion. Numer får vi göra en liten turné för att besöka dem. De bor långt bort på olika platser och det bästa som finns är förstås ett återförenas. Jag ska packa i kväll och väckarklockan ska stå på tidigt så att vi kommer iväg som vi önskar och får en lång fredag tillsammans. Det gäller att maxa helgen. Gläder mig.
... dryper av fukt, en stund senare är den härligt krispig, dagen är sommarvarm och skymningen är bedårande vacker. Den sänker sig allt tidigare nu och en stund senare är kvällen ogenomträngligt mörk. I alla fall här på landet, långt ifrån alla ljusföroreningar. Det kompakta mörkret bjuder på den mest fantastiska stjärnhimmel under klara nätter. Jag smyger upp ibland och tittar. Tänker att vi borde ha en stor plansch över alla stjärnor väl placerad där jag kan lära mig mer om alla stjärnbilder. Den skulle redan ha suttit där på väggen men det är en sådan där "något-bra-att-ha-kvar"-sak.
Stjärnorna är fina, men alla nätter är inte lika klara. Fukten och mörkret får mig att längta efter det lite mer urbana, medan krispet, sommarvärmen och skymningarna ibland får mig att vilja bli lantis på heltid. Jag slits mellan alternativen och kan någon gång känna det lite jobbigt, men förstås tycker jag att möjligheten att kunna göra ett val är något verkligt fint.
Det är dags att välja stan nu. Det märkliga är att just denna dag anar vi den första hösten. Vi har sagt att vi inte "flyttar" från det ena stället till det andra, det är nära emellan och vi kan vara var vi vill när vi vill, men det är ändå så att vi halvårsvis tillbringar mer tid på det ena stället än det andra. Mer än jag hade trott packas ner, lastas in i bilen. Jag borde ha lärt mig nu att det är så det alltid är.
Staden pulserar. Trafiken rör sig i en ström längs med vägarna. Folk går förbi, någon stannar till, röster hörs överallt hela tiden. De gamla invanda promenadstråken känns lite spännande på nytt. Cykeln till centrum, kanske en fika på stan, eller en lunch. Om inte shopping så i alla fall fönstershopping. Det är lite som att boa in sig för vinterhalvåret. Det känns som att tiden är väl vald.
... strandflundra kittlar under foten. Jag blir full i skratt när jag ser hur den tar sig loss och snabbt pilar vidare för att skunka ner i sanden en liten bit bort. Jag vänder mig mot hagen för att kolla vad som prasslar. Det är hästarna som står där, mitt i den högvuxna vassen, och nyfiket iakttar mig. Jag anar att de väntar på att jag ska komma upp ur vattnet för en ny liten kroppsvisitering som de hoppas ska ge fler morötter. Det är ljummet, hästarna får vänta. Till och med jag stannar kvar en liten stund extra, tar några fler simtag, när jag väl doppat mig.
Ljumma kaprifoldoftande julikvällar har gått över i fuktiga och allt tidigare augustiskymning. Jag börjar lite grann att runda av. Fast bara lite grann. Dagen har bjudit på sol och värme och godaste glassen på den trevliga mjölkgården en bit här ifrån. Mjölkgården med sommarens alla smaskiga glassar, ljuvliga möten med sötaste kalvarna, godaste mjölken och det alltid lika fina bemötandet från mjölkbonden Per. Bonden med det stora hjärtat och öppna famnen, dit det alltid är mysigt och välgörande att ta en liten tur. Man får ha koll bara, på deras öppettider.
Det tidigaste morgonmålet tas allt som oftast på vår nya frukostbrygga. Inte en brygga över havet, mer en brygga över nejderna. Lite på en höjd så där, med utsikt över hagen och vattnet som glittrar där bakom. Dit får boken, den jag just då läser, följa med en stund. Det gör ofta att jag blir kvar lite för länge. De senast utlästa har varit ett par ganska råa kriminalare. Mådde nästan lite dåligt, det var hög tid för byte av genre. Nu är jag som uppslukad i Jenny Colgans härliga värld på den fiktiva skotska ön Mure. Någon av karaktärerna som kommer dit för första gången utbrister: "Det är som detox bara att gå omkring här". Jag försöker tänka lite så när jag hämtar tidningen ljumma sommarmorgnar, kossorna tittar på mig och solen lyser över havet. Det gäller att finna det stora i det lilla.
Dagen efter doppet tar jag, liksom nästan var dag denna sommar, knäckebröd och morot med mig till hästarna i hagen. Inte för att bada denna gång, utan bara för att det är så himla mysigt när de kommer lunkande mot mig, nosar igenom händer och fickor i hopp om att få något de tycker är gott. Men då ser jag att deras vattenho ligger tömd uppochner och de är inte längre kvar i hagen. Det var denna sommar.
Men nej, inte är den över än inte, sommaren. Jag börjar bara förbereda mig. Lite smått.
... i hatten. Ja, jisses vad vi håller i den. Soliga blåsdagar. Tvätt på tork. En strandremsa där vågorna är beskedliga gäckar till bad. Men det stannar vid ett litet tådopp, vattnet är ännu isande kallt. Hästarna nosar oss i nacken, väntar sig att vi har med något gott. Det har vi. "Hästknäckebröd" och "hästmorötter" finns alltid redo för turen ner till stranden. Stranden i hagen som vi delar, hästarna och vi. Det är så himla mysigt på landet.
Jag strosar runt i sommaren och försöker vara vaksam för att få med mig det jag vill stoppa ner i en liten ask. Mandelblommorna som kommer och går , tofsviporna som har svingat färdigt skyn och nu ligger på vak för de luriga som vill åt deras små ungar, nykläckta kalvar som kesar i hagen, smaken av jordgubbar, glädjen i att skörda vår egna potatis och just nu rosorna som börjar prunka. Lite av allt som man vll ha med i minnesasken.
Jag har kvar stunden i hängmattan. Repändarna brast efter en vinter ute, så den är ännu inte på plats. Men än är det tid, länge än ...
Det är mysigt här på soltrappan och skönt att slå sig ner en stund. Fast jag har ändå inte riktigt ro. Tittar ut över "ägorna" och känner att de behöver mig. Odlingsbädden ropar högt efter nån som kommer och lägger en hand vid den. Min hand, anar jag. Stenläggningen runt rabatten står på tur. Först måste jag fylla stora kannor och ge en slurk vatten till alla behövande. Ja, det finns att göra. Härligt. Så stunden på soltrappan ... det får helt enkelt vara så för nu.
... för en jäkla maj! Visst; häggen står i blom, syrenerna börjar komma ikapp och den är sedvanligt vackert skir och nygrönskande. Men: Så kall! Så grå! Det är ju maj som bjuder på de där första varma sommardagarna när den modige tar ett dopp i havet, tinar upp i solen och njuter tjuvstart på sommaren, samtidigt som man har den orörd framför sig. Åtminstone är det så jag minns dem, alla maj tidigare år.
Jag blir extra glad att vi startade första dagarna denna månad med att möta sommaren under vår resa ner till södra Frankrike. Sol, värme, spirande grönska och mycket i full blom, dök upp allt eftersom längs den långa bilfärden ner till Languedoc. Först var det rapsfälten som tornade upp sig och bredde ut sig allt mer, sedan syrenerna, ginsten som klädde hela vägrenen gul, hägg som doftade gott. Till och med flädern stod i blom. Inte att förglömma; blåregnet som kronan på verket. Allt medan vi närmade oss målet genom ett häpnadsväckande vackert och hisnade centralmassiv. Berg som vi aldrig tidigare passerat med bil. Vilken upplevelse.
Väl på plats, ömma i rumpan och stela i kroppen, blev vi varmt mottagna, på franskt manér, av goda vänner som blivit lyckliga ägare till ett gammalt vackert stenhus med bibehållen charm. Svalkande vin serverades i deras muromgärdade trädgård bland olivträd, doftande citrus, stora agave, högresta fikonträd, en imponerande häck av nerium oleander ... ja, det var lätt att luta sig tillbaka och njuta och faktiskt kanske känna ett litet sting av avund. Mest förstås lycka över att ha vänner och få ta del av detta.
Dagarna som följde blev det promenader i charmiga små byar och närmsta stad, vandring i bergen, vinprovningar, välsmakande luncher på mysiga ställen. Vart man tog sig bredde vinodlingarna ut sig, de tycktes finnas överallt, och på kvällarna satt vi nöjda trötta och fulla av intryck och njöt på takterassen. Det står tydligt; det gick ingen nöd på oss.
Fullastade med buteljer och andra små delikatesser styrde vi sedan kosan åt det håll dit resan startat några dagar tidigare, och fick på nytt möta nygrönskan som under tiden vi varit iväg hade börjat ta fart också här hemma. När vi till slut stelbenta landade på hemmaplan fick vi klä oss varmt.
Nu är jag åter mitt i sommarhalvårets vardagstillvaro på landet, bland kossor och små "nykläckta" lamm. Upplevelsemässigt nyrik. Vi har fortsatt klä oss varmt och tagit skydd för regn och envisa vindar. Men så hände det, den arla morgonstunden var ljum, nästan vindstilla och molnen skingrade sig. Den lilla turen till brevlådan, där bladet med rykande nyheter väntade, blev en behagfull och efterlängtad liten runda. Mitt "lilla liv" på landet lyckades charma mig till fullo. Borta bra, men ...
