Höst

•

... jag hade fått med mig lite sensommar in i september. Men efter en alldeles ljuvlig avrundning på augusti var det som om sommaren fått nock. Molnen tätnade och regnet som uteblivit under allt för lång tid började falla. Finaste trion som alla varit på besök i flera både olika och samma omgångar hittade tillbaka till sin vardag och jag fick lov att ladda om och landa på nytt. Så där någonstans befinner jag mig. Ganska "tankad" och på god väg att landa. Jag tycker om hösten. Vilsam och vacker. Den kom bara så rackans abrupt.

En och annan sensommardag har ändå varit på snabbvisit och vi som är tillbaka i vårt "vinterboende" tycker det är lite roligt att "utforska" stan och omgivningarna på nytt. Det känns så när man inte har varit här på en god stund. Vi höstar parallellt med långa promenader under soliga och varma dagar. I dag är det dags för förrådet att fyllas med ved för den tid då temperaturen sedan kommer att vara en annan. Vad det anbelangar så hoppas jag att vi får en vinter som är "lagom" kall och ett snötäcke som lägger sig runt advent och stannar kvar en stund. Önska kan man ju alltid.

Härligt denna höst är att jag har flera filmer inbokade. Fick en inbjudan till stadens filmstudio som jag nappade på. Så nu har jag tio lite udda filmer, som annars inte skulle segla upp på bioduken, att se fram emot i sällskap med ett antal medlemmar. Att sjunka ner i biomörkret i takt med att kvällarna blir allt mörkare och sedan avrunda denna filmsäsong när vi når advent, känns som en verkligt fin sak för mig att ha på programet.

Nu blir det en lunch och kaffe på trappan, sedan ska jag kavla upp ärmarna för veden som anländer.

• 2 Comments

•

... lyser solen på guldgula löv och den första nattfrosten har gjort luften krispig. Det är lätt att finna hösten otroligt vacker. Men man ska för den skull inte föringa gråmyset. Det tillåter kakelugnen att bjuda på en härlig brasa framåt kvällen. Vedförrådet är påfyllt så när kylan väl slår till ordentligt är vi redo.
Denna första frostnupna natt fick sommarens all underbar krasse att krokna. Vi påmindes om att det var hög tid att "hösta". Det blev dagar på landet då vi röjde på tomten. Krukor tömdes och ställdes för vinterförvaring, medan andra bars in för att få växterna att överleva vintern. Kannor och kärl tömdes på vatten, grönsakslandet grävdes och en brasa eldade upp det sista torra trädgårdsklippet. Jag hann med en körkväll också mitt i alltihop. Det var stärkande för både kropp och själ att sträcka ut sig och finna både stundom höga men framför allt rätt toner bland ett energiknippe till sångartropp.

Sommarens odling gav oss potatis i sådana mängder att vi kommer klara oss långt fram i vår. Det är något med potatis som känns så genuint. Även om vi odlar för nöjes skull får man på något vis känslan av att man kommer klara vintern utan att svälta. Trösterikt. Har man en gång odlat potatis blir man knappt av med den. Det är alltid någon liten knöl som blir kvar i jorden och ger nya pärer till nästa säsong, vilket genererade att grävningen fyllde ännu en gedigen kasse med denna delikatess. Kassen bars ner i källaren tillsammans med säsongens odling av lök, som vi också blev nöjda med, och där fann jag överraskad flaskor med fjolårsglöggen som vi satte till. Den tänker jag att vi ska värma på den lilla kaminen en kulen kväll.

Vi närmar oss allhelgonahelgen. Jag, som många andra, har ljus jag vill tända på kyrkogården. Jag tänder ljus hemma också, och i tanken, för de jag har långt ifrån mig. Från ett par av våra fönster där vi bor, kan vi se hur kyrkogården blir upplyst denna helg och det är så otroligt stämningsfullt och vackert. Det känns verkligen andligt, med alla ljus tända, att besöka de som vilar där, och det är fint, tycker jag, att finna en stund att få känna så.
Dessförinnan blir det en tur med besök hos delar av trion. Numer får vi göra en liten turné för att besöka dem. De bor långt bort på olika platser och det bästa som finns är förstås ett återförenas. Jag ska packa i kväll och väckarklockan ska stå på tidigt så att vi kommer iväg som vi önskar och får en lång fredag tillsammans. Det gäller att maxa helgen. Gläder mig.

• 4 Comments

•

Vi tittade långt och länge. Hade undrat en tid över när ljudet från strecken skulle avslöja deras flytt. Så fann vi dem, högt upp i skyn - tranorna. Kanske snarare en flykt detta år. Trötta på inflation, stigande boräntor, eltaxa ... men på väg utan behov av påfyllning vid bränslepumpar. På bärande vingar, tack och lov. Att höra tranorna ge sig av i stora fågelstreck, högt däruppe ... ett avslöjande ljud om en kommande höst.

Sommarens högresta ...

... storvuxna ...

... mångfaldiga ...

... och omtyckta av många ...

... har nu mist sin sommarskrud. Tittar visset ner i marken. Kanske lämnar de avtryck, med alla frön som nu faller, genom att åter gro och spira när sommaren hittar till oss på nytt. När tranorna ånyo kan skymtas på fälten.

Lönnarna lyser vackert röda. Till och med några ekar har börjat skifta färg. Tid att boa in sig ...

En liten tapper höna lade sig till ro sent på säsongen för att ruva. Med två små dagsgamla kycklingar verkar hon vara en mamma som inte tar notis om att hösten kan vara kall för de små. Vi gör vad vi kan. Försöker boa in också hönsens lilla hus, redet för familjen, och hoppas på det bästa.

Medan dagarna ännu var varma, lyckades vi märkligt nog med konststycket att komma i tid till mjölkbonden. Där kan man köpa komjölk på glasflaska och gårdens egen glass. Den glassen får mig redan att längta till nästa sommar. Jag hoppas vi åter lyckas passa tiden ...

• 4 Comments

•

... begagnat. "Gamla" foton som kommer fram på nytt. Återbruk lär ligga rätt i tid.

Någon undrade var man finner ...

... detta fallande vatten. Så inbäddat i höstfärger ...
Jag hade nog också undrat om jag inte redan visste.
Från samma plats, vid samma tid, har jag hittat mer "begagnatmaterial" som jag tycker tål att återanvändas.

Har man möjlighet att ta sig till Sveriges trädgård och Ronneby Brunnspark, så finner man det. I stunden härligt iklädd höstskrud.

Ronneby Brunn, med sitt hälsovatten, har en gång tjänat som kurort. Den omkringliggande parken och bebyggelsen är imponerande. Hit tar jag mig gärna någon gång emellanåt för att flanera.

Den gamla direktörsvillan är rena Villa Villekulla.

Om man sedan styr stegen över gångbron ....

... till caféet där de lockar med smaskig mandeltårta eller andra läckerheter - ja, då kan man välkomnas av denna trio. En tycks vråla medan en annan visar onda ögat och så en tredje som inte vill vara med på bild.

Det är härligt att ta en tur ibland, få sig en go´fika på ett mysigt ställe och lite annat nytt till livs.
Men ofta räcker det långt bara att få sparka med fötterna i de prassliga löven under promenaden hemikring.

• 4 Comments

•

Jag kikar runt och in lite varstans med en tanke att försöka finna inspiration. Finna lust och tid och en kombo för dessa för några skrivna rader.  Den där "rätta" känslan; jag lyckas liksom inte fånga den. Så är det att vara konstnär tänker jag, i en stund med höga tankar om mig själv, och försöker finna tröst i det. Inte anklaga mig själv för det som inte blir gjort. Istället försöka tänka att det är något bra att ha kvar. För det är det ju.
Oktober. Höst överallt. Jag funderar över var dagsljuset tagit vägen i dag. Smatter mot rutan och plask när stöveln sätts mot marken. Där ogräset i gången lätt kan ge mig en släng av en känsla jag försöker mota bort, över ansning som jag inte har lust att ta tag i. Men det är också ovanligt mycket krasse som lyser i det lilla trädgårdslandet. Mycket önskad. Och en och annan efterblom av lavendel. Mmm, gillar. Så de helt bedårande små kottarna på humlen ... aah, blir nästan lyrisk.
Doft av svavel från stickan när jag sätter mig med morgontidningen. Tanken landar i kommande vinters fat med clementiner. Mysigt med den lilla lågan intill även utan citrus men väl med lokala aktualiteter.
Så börjar en tisdag i oktober. En mörk och blöt som får mig att undra var i gömmorna de "små barnens" pannlampor återfinns. Jag vill ta hand om oktober och trivas med den. Jag vet att det mörka, blöta varvas med det ljusa, krispiga. En annan dag.