Monthly Archives: October 2014

Det är som om sommaren vill börja om på nytt. Jag tittar ner i rabarberblad och ser hur de börja skjuta nya skott. Det är frestande att täcka dem med en stor hink för att se om de vill bjuda på fler vårlika, späda stjälkar. Men det känns lite väl avigt så här när vi närmar oss november, så jag avstår. Fast tydligen, enligt lokalradions väderprognos, bor jag i ett stråk längs med havet i södra Sverige som ännu inte, meteorologiskt sett, har fått höst. Den har ändå tydligt satt ner foten. Kilat in den ordentligt utan att vi kan mota bort den. Tur det. Jag tycker om den.
Vätan tränger genom  jeansen där jag ligger på knä i den gröna mattan. Lökar, spade och benmjöl på plats. Jordiga knä och fingrar hör till och det får jag på köpet. Förhoppningen är att bäddarna i gröna rummet ska få fler blommor till våren. Men det får bli lite som det vill. Jag gräver små gropar lite varstans, mellan åldrade perenner som hävdar sin plats lika orubbligt som hösten. Det blir alldeles tillräckligt bra. Vår trädgård följer ju temat "röra" och jag ser en viss charm med det.

DSC_3792

DSC_3784

 

Det händer att de kommer och sätter sig på stolsryggen precis utanför köksfönstret. Sitter där och tittar in. Ser lite frågande ut, som om de undrar vad vi håller på med. Så nära men ändå tillsynes så trygga bakom glas. Om det inte vore just för glaset skulle jag kunna sträcka ut handen för att klappa dem - så nära är de. Det brukar vara helgens frukost vi håller på med när de dyker upp och gör oss sällskap. Åtminstone är de sällskapliga en liten stund. Tills vi börjar vifta för mycket med armarna, då ger de sig av. Ofta inte längre än till de blommor och fröställningar, tvärs över gången, som är kvar efter sommaren. Där sitter de och vippar på blomstjälkar och äter av fröna.
Den lite mer medelhavsinspirerade växtligheten brukar också vara ett populärt tillhåll för de små blåhättade. Bland citron och passion och oliver. Fast inte många dagar till gissar jag. Nattemperaturen slår sannolikt till när som helst med celsius ner på minus och då åker krukorna in. Det är i alla fall en mysig utsikt från köksfönstret så länge det varar.

DSC_3750

DSC_3746

Djupa, mörka, småländska skogar. Mellan är chaufför och jag sitter bredvid. Det är bara han och jag idag. Inte "bara" förstås. Tvärtom. Det är stort att vara två. Att vara två med ett av barnen är särdeles stort. Att han är chaufför och jag är passagerare känns omvänt och nästan lite fånigt. Det får min roll som förälder att vilja kompensera.
Djupa skogar i älgjaktstider. Vi har väntat ut gryningen som sägs vara tiden då skogen är som mest i rörelse. Låter blicken glida in i utkanten av tallar längs med vägen. Inga älgar, knappt några möten. På väg till glasriket. Skogsvägarna känns som våra denna morgon. Vi får ha dem nästan alldeles för oss själva tills vi når "KulTuren"; en vägledande skylt som antyder att vi är på rätt spår.
Vi har en bra dag tillsammans. Bland allt det som inte längre är vad det var. Glasbruk som inte längre finns och glasbruk som har blivit centrum för outlet. Vi fyndar av det mer okulturella slaget. Men vi väljer också att titta på konstglas och bruksglas som fortfarande har en plats i glasriket och vi tar en liten vända in i hyttan. Där arbetarna fortsatt blåser sitt glas precis som de alltid har gjort. Och där mellan för första gången får se dem göra det. Hoppas de blir fler.

DSC_3775

Höstlovet har lägrat sig innanför husets fyra väggar. Snusande tonåringar bak lyckta dörrar. En tystnad som är olik den det tomma huset ger. Jag tar del av lediga dagar fast låter morgonen starta tillsammans med dig. Tidigt. Du och jag på tu man hand vid frukosten. Jag är knappt vaken. Du sträcker fram handen och jag lägger min handflata mot din. Tar emot ett leende när du låter energin flöda från dig till mig genom händer som möts ovanför frukostbröd och ångande tekoppar. Tycker om att få ta del av ditt morgonvakna jag. Ditt energiflöde.
När du är redo att ge dig av behöver jag ännu en stund för att bli helt vaken. Jag låter tekoppen bli urdrucken och morgonen bli ljus. Sedan, medan huset fortfarande sover, smyger jag ut mitt i hösten. Omfamnas av ljumma vindar, sol och prasslet från gula, fallande boklöv. Långa steg. Många steg. Framför allt raska steg. Snart har de fört mig till den dörr som släppte ut mig lite tidigare. Öppnar försiktigt. Hör ljudet från ett hus som så sakteliga är på väg att vakna. Tonåringar i någon slags halvdvala. Skolungdom som njuter höstlov. Tar klivet in i en äkta höstlovslunk.

IMG_0324

Tänder! Som jag har borstat tänder. Barntänder. Inte mina egna, när de var små mjölkvita, så mycket som mina barns. Har inget minne av att min generation hör till den vars föräldrar blev uppmanade att lägga tandkräm i storlek som en liten ärta (för så minns jag att tandsköterskan sa, när vi satt en stor föräldragrupp inbjudna till BVC, på ett föredrag som handlade om att det vid tre års ålder är dags att börja borsta tänderna på sina barn) på mjuka tandborstar och dra x antal gånger över varje mjölktand. Men det har uppenbarligen gjort susen. Medan mina tänder har genomgått diverse lagningar, så har trion här hemma inte haft ett endaste aggresivt besök utav Karius och Baktus. Det är bara att gratulera. Både barnen som slipper genomgå alltför långa besök i tandläkarstolen (fast den nu för tiden är oerhört mycket mer komfortabel än under min mjälktandsera) och kanske också oss föräldrar, som rådde framgång när vi  hittade på de mest sagolika historier för att lyckas få barnen att öppna upp för detta intrång; få tandborsten mellan små hårt hopknipna läppar.
"Somliga har varit oftare på Mallorca än mellan sina tänder" står det på ett litet anslag på tavlan, när jag denna dag sitter i väntrummet hos tandläkaren. Nu har förvisso Mallorca inte varit den plats som behövt rusta för mina besök, men mellan tänderna är jag ofta. Jag kompenserar med råge bristande tandhygien i tidiga barnaår. Min tandläkare blir skinande glad när jag ber om recept på fluor. Men lagade tänder håller ju dess värre inte lika bra som icke lagade. Så när munnen tömts på fräsande slangar och den välstoppade stolen åter fäller upp ryggen från horisontalläget, hoppar jag glatt ur till kommentaren: "Det ser ju fint ut det här."DSC_3769

DSC_3766Röriga rör med byggare Bob, tänker jag när jag hör hur det fixas nere i källaren. Minns hur barnen med tungan rätt i mun och klurig blick hjälpte tv-spels-Bob att fixa rören rätt. Fast nu är det på riktigt. Gamla hus! Alltid är det något som behöver åtgärdas. Typiskt, just nu, när dagarna blir allt ruggigare och kallare, att det ska vara något som är kopplat till värme. Varmt vatten i dusch och element känns som en tillgång man inte vill undvara så här års.
Jag släpper glatt in rörmokaren när jag hör honom banka på dörren. Eller rättare; jag hänvisar honom runt huset ner till källarentrén, dörren direkt in till gamla pannrummet, rätt på pudelns kärna. Där värmepumpen i allt för många dagar har betett sig märkligt. Där lämnar jag honom  och jag har inte för avsikt att släppa iväg honom förrän han klurat ut hur de där röriga rören ska fixas. Funderar på om jag kanske ska låsa dörren utifrån, men det skulle nog framstå som något märkligt. Jag väljer att lita på att han inte smiter förrän han fått ordning på dem. Rören.
Alternativa värmekällor kan man lita på. Det är förstås extra gott att tända en brasa när man inte enkom gör det för myseffekten. Vi låter kakelugnen visa sin verkliga styrka. Värma oss och huset när moderniteterna bråkar. För i rättvisans namn; det är sällan det riktigt gamla huset som bråkar, utan betydligt oftare alla de senare tilläggen som gjorts under tidens gång. De som ska göra det enklare och bekvämare att bo. Och visst blir det enklare överlag, men också emellanåt huvudbestyr som kräver åtgärder. Vi låter brasan värma och toppar med lite hembakat framför skenet och knastret den bjuder på. Vi glömmer de röriga rören för en stund. Men rörmokarn sviker inte han heller - han fixar dem minsann.

DSC_3764

Denna dag känns mörk som natten. Lamporna tänds tidigt för att åstadkomma någon form av hemtrevnad och för att slippa bada i mörker och ljudet av  de tunga droppar som slår hårt mot plåten på kökstaket. En dag som gjord för att tända ljus och brasa. En dag som gjord för att botanisera bland de högar som växer fram efter hand som hösten traskar på. En trave som inbjuder till att bläddra bland bildsköna ting. En hög som möjliggör bekantskap med nya miljöer, nya karaktärer och personligheter. Bläddra sig runt världen och resa i sitt inre. En resa som för en långt.

DSC_3761

Idag var första morgonen som jag kände att det bet i kinderna under den tidiga cykelturen. Hösten har annars varit så ljum att jag knappt släppt taget om sommaren. Men backarna jag trampade uppför, de där berget en gång sprängdes för att bygga väg, avslöjar att oktober månad nu är inne på sin andra halva. Där bildar vildvin höstväggar som lyser rött i morgonsolen.
Väl hemma igen, när jag går genom grinden, är sommaren för en liten stund tillbaka. Det är doften från strandkrasse som får mig att minnas långa sommarlov och strandliv. Jag hörde någon annan säga att den luktar honung. Jag sticker näsan i och tänker att jo, kanske gör den det. Men då får jag också gå tillbaka till de där tidiga åren, när man tog fram burken och lyfte på locket till den hårda, kylskåpskalla honungen. Den som pappa ville att jag skulle dricka som varmt honungsvatten när jag var förkyld. Jag tyckte aldrig att det smakade gott, fast han var envis och jag drack. Och jag minns doften. Samma som grindstolpens strandkrasse.

IMG_0288

IMG_0312

Det bästa är helt klart en helg med familjen. Samlas i köket en stund på fredagseftermiddagen, sammanfatta veckan och i långsamt tempo och länge förbereda för kvällens middag. Men utan de små utstickarna tror jag inte att dessa helger skulle vara lika speciella och värdefulla. Kvällen är en "utstickarfredag". Jag är inte direkt någon gambler, men i kväll kommer jag att satsa en flaska vin i hopp om att vinna flera. T bjuder in till vinlotteri och vi är ett gäng med glada tjejer som ser fram mot detta. Vi går förväntansfulla dit och välmående där ifrån. Det är så det alltid är när vi har våra träffar.
Yngst har också satsat ett beskedligt litet belopp inför denna fredag. Han har fått lov att vara med på LAN med kompisarna. Premiär för honom och han är taggad så rackans inför denna, som han tycker, spännande spelkväll. Hoppas förstås på att, trött och urlakad, stå som lycklig vinnare någon gång in på småtimmarna. (Då det blir någon av föräldrarnas tur att glatt hoppa upp ur sängen för att köra och hämta.)
Äldst drar möjligen nitlotten. Han laddar för en riktig plugghelg inför stundande tentaperiod, helt försjunken över böcker någon annanstans än hemma. Men han tror, efter vad jag fick veta när vi hördes på telefon, att det nog finns en stund för "samling vid pumpen". Nytta förenas med nöje.
Du drar en sann vinstlott som bjuds på en grabbkväll med mellan. En fin duo på tu man hand. Lovande.
Kanske, med lite tur, bjuder jag på ett glas vin när jag kommer hem. Fast vinsten är oväsentlig. Vad som betyder väldigt mycket är att få tillbringa en stund av kvällen tillsammans med goa kompisar. Fyllas med härliga skratt, roliga samtal, ärliga och allvarliga samtal, samlade kring något gott att äta och dricka. Ladda batterierna och sedan ändå ha det bästa kvar. Hem till familjen - familjen som är hemmet.

DSC_3738

 

Det ena ger det andra, lite katten-på-råttan-effekt. Det började med ett litet citronträd för några år sedan och nu har det slutat med... ja, fast slut är det förstås inte, snarare börjar väl råttan närma sig repet, för att sedan låta katten börja jaga på nytt ... nåväl, med ett orangeri. Och trädgårdsplaner! Otaliga säckar med trädgårdsavfall och rester från, inte endast sommarens bygge utan också flera projekt sedan längre tillbaka, har äntligen slutat hänga här i vår trådgård. Nu är tippen deras nya tillhåll. Det välkomnar vi. Speciellt som vi har haft visning av vårt gröna rum för två superträdgårdsproffs. Och varför har vi haft det? Det kan jag själv undra, för det var just inget som var planerat. Men jag skyller faktiskt på citronen. Vid besök på en bomässa tidigare i höstas lyssnade vi på ett föredrag om trädgård, jag passade på att fråga hur jag skulle klippa mitt citronträd som vuxit sig helt ohanterligt stort och rätt som det kom sig hade vi bokat in en tid för hembesök. "Hembesök", det låter som om doktorn skulle komma. Fast, faktiskt ... kanske är det lite så - trädgårdsdoktorn ... som helar gröna rummets mentala hälsa, skapar lugn och harmoni, eller vad det nu är för välmående man eftersträvar. Hos oss har det fram till nu mest varit en röra som bara blivit och ska jag vara ärlig har det kommit mycket gott även ur den. I vilket fall är  detta ett projekt som känns spännande så in i bomben och helt rätt i tid. Så här sitter jag nu med uppslagna böcker och försöker förstå hur man bäst gör upp en trädgårdsplan. Mycket med hjälp ur Peter Englanders bok "Första spadtaget". Det här ska bli kul!

DSC_3731