Monthly Archives: October 2021

... kanelbullar dag fyra, men det har blivit skördedagar denna första "riktiga" höstmånad. Solen lyser och vinden håller sig lugn när vi försöker locka våra små "kacklisar" att picka efter mask efter hand som vi vänder upp potatis. Jag trodde det skulle vara mumma för dessa fjäderklädda att sprätta runt i trädgårdslandet, men de tycks föredra alla andra platser. Det är lite som att passa småbarn när vi med jämna mellanrum får lämna spaden i jorden och ta en koll så att de inte ger sig ut på vägen. De har vuxit, är yra som höns i allmänhet och tupparna galer som om de vore i målbrottet. Nyfikna, sociala, ja, till och med aningen tillgivna, men också ostyriga. Allt som allt ett charmigt sällskap.

När de alla har hittat och klämt in sig i en solig hörna - där gillar de att lata sig en stund - då kan vi fortsätta gräva i godan ro, tills vi hör hur det åter börjar kacklas.

Så! Fullt fokus på potatis. Vi tar fram lövkorgarna som förvaring åt våra pärer. Förundras över hur många vi gräver fram från varje planta som dras upp. Somliga är något motsträviga och i stunden får vi för oss att någon verkar vända baken till ... 😉

... men vi får likväl ihop en hel lövkorg med vinterpotatis och så lite sommarpotatis som blivit kvar. Det är en tyngd som är lätt att bära när vi tar dem vidare ner i källaren för övervintring, eller så länge de nu räcker. I vart fall en hygglig skörd för att vara en bonus, sprungen ur en spontan känsla av att nyttja en jordlott vi såg oss ha.

Något att bli lika glad över är att solrosorna, som förde en tynande tillvaro i kruksådd ute under en kall vår, överraskande sträckte ut sig i sin fulla längd när vi hittade en plats där det fanns utrymme för dem att "spreta med fötterna". En fröjd för ögat, men också något gott och närande över vintern för andra än oss själva. Där kommer sannolikt bli välbesökt av traktens alla småfåglar. Känns fint att bidra med.

Man anar en och annan tall bak de högresta gula. Men inte längre. Också marken intill har sin "skördetid" i samma veva som vår. Den mer än sjuttio år gamla tallskogen blir avverkad för att furan inte ska tappa gnistan, bli för gammal och ha ståtat helt förgäves under många årtionden. En ny landskapsbild breder ut sig över omgivningarna och en historia är all. Ny era för de lövprydda, de som länge stått inklämda i ett barrigt mörker, att få dagsljus.
Före ...
... och nuet.

2 Comments

Så var vi på andra sidan höstdagjämningen. Morgonen är mörk när vi efter några veckor med en "upp-och-nertillvaro" på nytt ska starta dagen i vanlig tid. Letar och känner mig fram. Tänder ett par ljus, det blir behagligare sken så. På med tevatten. Så slår vi oss ner för en skön frukoststund innan dagen splittrar oss. Med händerna om var sin varm kopp ser vi morgonen ljusna.

Den månatliga kassan för brödfödan har under en tid inneburit att en av oss varit nattaktiv medan den andra har försökt "gå i vanlig takt". Det har funkat sådär. Där av "upp-och-nertillvaron". Där av också känslan att det är skönt att vara tillbaka i gängse banor.

Egentligen fordrar inte min dag att jag är uppe i ottan. Jag är solidarisk med J som ska vidare efter frukosten. Jag värdesätter stunden tillsammans. Det fick mig att maka mig ur den varma goa sängen, fast mörkret gjorde sitt för att hålla mig tillbaka.

Mellan är hemma för en tid. Han har välförtjänt sovmorgon. Innan han tar fruksoststund hinner jag börja rydda med det som jag har tänkt att min dag ska innehålla. Han sitter yrvaket vid frukosten och tittar på mig. "Jag tycker att ni är så produktiva", säger han, medan han hyvlar osten till rostemackan. Ett fint betyg att få, känner jag, för lite småfix en dag på hemmaplan.