... dagar på landet. Lagt klinker, firat födelsedag, sett räven raska över isen, hört första vipan över maden, lagt märke till yra småfåglar i trädkronorna, blivit tydligt varse de allt ljusare dygnen, anat månskäran och stjärnorna högt där ovan en molntät himmel ... Så många självklara, kan tyckas, men ändå stora upplevelser, långt från ljus- och ljudföroreningar. Nära naturen. Balsam för själen. Djupa andetag. Meditativt. Ny energi.

Härligt att äntligen ha lagt klinker. Så barnsligt glada och nöjda vi känner oss över det. Det är nåt extra när det som väntat länge blir av. Man har bestämt sig för vad man vill ha, hur man vill ha det, skymtar ett extra välkommet mynt i kassan och har tid och energi för att kavla upp ärmarna. De som nästan fastnat i uppkavlat läge sett till allt arbete vi gjort på landet. Men vi har vilat nu en stund och känner oss redo på nytt. Vi har planer och den första har gått i lås med klinkern. Kul!

Det är också härligt med den där Dagen, den som är ens egen. Man är så värd den. Kanske börjar jag tycka att de blivit många, men det är nåt rikt över det. Vi firar den gärna med en hissad liten bordsflagga, frukost på sängen, skönsång förstås och nåt paket att få bli nyfiken på. Det känns stort att få och fint att ge. Denna gång var det jag som fixade frukostbrickan, hissade den lilla flaggan och stod för morgontrudelutten. Solen sken när vi lite senare dukade fram födelsedagsfikat ute i det soliga, småkyliga. DÅ! ... hör vi årets första vipa! Mellan berättade förresten för oss att i Danmark, dit han haft en sejour, säger man att om solen skiner på ens födelsedag, så har man varit snäll. Lite gulligt tycker jag

Jo, det var ju det där med räven också. Och det är inte så mycket med det egentligen. Men vi såg honom - ja, det kan ju förstås ha varit en hon - raska över den moddiga isen som fortsatt bar i den vattendränkta hagen. Är det så att just rävar gärna raskar över is ... ?

Det gick inte att undgå hur småfåglarna var alldeles ystra uppe i oxelns krona. Lika märkbar var skymningen som lät vänta på sig tills det hunnit bli kväll. När mörkret sedan lagt sig var det i vanlig ordning månen, i ohotad konkurrens, som stod för kvällens och nattens ljus. Nånstans där måste jag känna lite på "utet", så jag öppnar dörren på glänt. Hör havet, gäss och ankor som trots den sena kvällen inte kan hålla snattran. Så ser jag fyren också, bak det stora blå, blinka långt där borta på sin ö ...

... morgonens fukt ner på fönsterrutorna och kvällarna här ute på landet kräver pannlampa. Eller åtminstone reflex, så får man tränga in sig så gott det går längs den lilla, ja, faktiskt näst intill obefintliga, vägrenen, när billyktor blixtrar till. En och annan kör ännu förbi även om lugnet lagt sig när semesterveckor mest är ett minne blott och skolorna åter samlat sina elever. Men vi är några som håller stånd mot den daggvåta och mörka augusti. Några som fortsatt får njuta härliga sommardagar mitt i grönska, "kolunk" och vattenblänk. Förresten; på vår lilla väg, med några lätträknade hushåll, har kanske hälften genom åren bosatt sig permanent. Det är som om det finns en längtan att komma ut på landet. Kanske rent av ett behov. Men där är vi förstås alla olika. Jag väljer att berika min tillvaro med att kunna smita in till "metropolen" under den mörkaste höst och kallaste vinter. Titta ut till landet några dagar då och då där emellan och sedan ta min tillflykt hit på nytt när ljuset börjar "härja" allt mer ogenerat. Jag mår helt enkelt bra av att få lite stadspuls vintertid och sedan vårens första fräknar bland kossor och saltstänkta vindar.

... på soltrappan och konstaterar förundrat att jag visst tycker om honung. Jättegott ju. Det har jag väl aldrig nånsin gjort tidigare, och då har jag ändå hunnit vara med en stund. Det behövdes inte mer än ett besök på byahusets lilla vernissage, där boende i byn, hobbyamatörer inom olika områden, under ett par veckor visar upp och säljer lite av sina alster. Smörknivar, grytlappar, akvarellmålningar, raggsockar, skärbrädor, slungad honung - ja, lite av det mesta helt enkelt. På alla vis ett mysigt och trevligt inslag i vårt trivsamma lilla bysamhälle. Jag går där ifrån med ett par grytlappar och en burk närodlad honung.
Klibbig om fingrarna doppar jag skeden bara en gång till och låter det lena, söta slinka in mellan läppar som börjar klistras igen. Mmm ... de här små strävsamma bina måste ha hittat de bästa blommorna. Nej, nu har jag inte ro att sitta här längre. Lite rörigt i tillvaron och det finns annat än honungsburken som pockar på uppmärksamhet.

Färger, ett litet block och penslar manar till att fixa ett födelsedagskort till yngst som fyller mittemellan två omnollningar, slutar på fem alltså, om inte alls lång tid. Några små ängsblommor får vara inspirationskälla och jag ska nog lyckas få till det tror jag. Vi har en gömma i garderoben med något som ännu inte blivit inslaget, som vi hoppas ska bli en födelsedagspresent att bli riktigt glad över.

Vi for in till "stora staden" en dag, på årets marknad. Där väntade finaste hängmattan på mig och börsen krympte. Nu ståtar den på vår tomt, vilsamt smått vajande i vinden mellan två träd, precis så som en hängmatta ska, enligt mig. Den behöver självklart få sin tid i anspråk. Känna att den är omtyckt och behövd.

Ja, det är mycket att stå i dessa sommarmånader ...

... den ljusaste kvällen på hela sommaren, tar ljumma vindar i allt mer under den korta promenaden till brevlådan. Morgonen är varm, men en ihärdig sydvästan gör det skönt att ha en extra tröja slängd över axlarna. Sommargästerna i den lilla röda stugan har lakansväv på tork, livligt vajande i vinden, lurigt nära att ta ett morgondopp i havet som gränsar. Där måste det nypas fast riktigt ordentligt, tänker jag och ångrar ännu en gång att jag inte då, för länge sen, la vantarna på moster Bets fina gamla klädnypor i trä. Sådana som man i bästa fall kan finna när man strosar runt på loppis och då får betala dyrt för.
Fiskar upp morgonens nyheter ur lådan och vänder näsan, och förstås resten av lekamen, 180 grader. Tillbaka på tomten, i solen på trappan, min favoritplats, blir håret inte längre lika vindrufsigt. Där slår jag mig ner med lokala morgontidningen, känner hur vindarna för med sig doft från vresros och kaprifol. Dessa svartlistade små "hemskingar", som måste angripas från alla håll och tuktas hårt, men som detta till trots doftar så ljuvligt att man låter sig charmas långt bortom förstånd.

Medan festförberedelserna pågår för fullt hemma på våran gata i stan, lutar J och jag oss tillbaka i solen och de ljumma vindarna, vid vårt lilla hus på landet. Jordgubbarna ligger på vänt och i storstugan doftar det gott av nybakat bröd. Havet glittrar bortom ängen med kossorna och alla deras kalvar, nio stycken i år. Sommar i kubik.
Jag har gärna en sommarfest nån gång under kommande ljus och härlig tid. Tomten blir vårt gröna rum och fylls med vimmel av vänner och bekanta. Men en annan gång, en "vanlig" fredag, när förväntningarna inte är så stora. Just nu är vi glada och mår lite extra bra för att det "bara" är vi.

Midsommar ...

... tofsviporna! Så himla härligt. Sett dem på sitt karaktäristiska nästan lite singlande vis uppe i skyn. Ystra fjolårskalvar, så där ystra som bara kalvar kan vara, leksamt stångandes och så plötsligt ränna iväg, sprättandes med bakbenen högt upp i luften. Starar i holken ...

Vår. Den brukar komma med vårt årliga V/A-möte. Vår lilla förening som sluter samman nån gång i mars varje år för att ombesörja att vi har fortsatt tillgång till fungerande vatten och avlopp. Livet på landet. Mötet har nästan kommit att bli startsignal för den säsong jag tycker bäst om av alla. Därför blir stunden också lite speciell när klubban slås i bordet och mötet startas, frågor anhandlas, "bonk" i bordet igen och så avlutas det hela. Helst hade jag sett att allt det där fungerat utan behovet av en liten ekonomisk förening som kämpar på. Men visst; en social samvaro där angelägna frågor hanteras. En gemensam stund för kaffe och kaka. Så ändå - ja, faktiskt - nästan lite mysigt.

Vi går tillbaka till stugan efter avslutat möte, förbi hagen där vi brukar gå ner för att bada, och undrar när hästarna släpps dit in för sommarbete. Då ska jag ta med morot och knäckemacka varje gång jag går förbi. Bli sommarkompis med dessa fina. Men först hoppas jag att det blir tid och lust för vårstädning på tomten. En vårbrasa då vi eldar upp gammalt torkat trädgårdsbråte. Å´ då ska jag se till att det blir korvgrillning. Fest! Inte mycket smakar lika gott som en grillad korv, när man står där och värmer sig runt brasan, efter en vårdag ute med trädgårdsröj.

... till frukost på framsidan, innan solen hunnit runt och det blir för varmt. Men "för varmt" blir det just inte mycket av denna sommar. Härligt lediga, sköna sommardagar, lagom varma på svenskt manér, med frukost ute och sen kaffe och kryss på det. Vi börjar bli lite av korsordsexperter, så länge de inte är allt för knepiga. Skönt att börja dagen så.

Måsen sätter sig på taknocken. Tittar lite nonchalant på oss. Spanar sen ut över våtmarkerna som någon här om dagen lite skojsamt kallade för Serengeti. Kossorna fick agera vattenbufflar, iakttagna av den gästande vita fågeln, på taket, med spanande blick.

Vi har skördat första kronärtskockan. Det gör något bra med oss. Nyper blad efter blad och doppar i smält smör och salt. Smakar lycka. Precis som sommarpotatisen. Med sådan lycka i omlopp i kroppen penslar jag flitigt blommorna på melonplantorna, precis som pappa lärt mig. Inte självfertila, det var så han en gång blev lärd av trädgårdsmästaren där han som "liten lue" - som han brukade omtala sig själv i berättelserna från när han växte upp - tjänade sina första slantar. Med pappa sådde jag mina första vattenmeloner, som vi också skördade. Jag hämtar penseln, doppar den i blommorna och för den mellan dem och hoppas på favorit i repris.

Vi trotsar badtemperaturen och tar ett dopp oftare än vad jag nånsin gjort nån sommar tidigare, helt enkelt bara för att jag har bestämt mig. Efter första isande doppet kunde det inte bli värre. Jag stålsätter mig och badar vidare. Till min förvåning tycker jag att det är skönt.

Bland bad och sådd har vi också roat oss med att brygga öl. Jag är i och för sig inte så väldigt inblandad i just det projektet. Det är J och mellan som agerat "ölnissar". Men jag fick en liten uppgift på min lott. På agendan i dag stod: "Upptappning av öl på flaska" och då fick jag äran att göra etikett. Så nu har vi vår egen Li(ndö)PA med etikett inspirerad av traktens fauna; lilla Serengetis egen ekoxe och häger.

... att locka tillbaka den lilla blåmesen var mödan värd. Fast förstås inte mycket "möda" just, mer ett nöje. Ett hemsnickeri av holkar med lagom stor entré, nu uppsatta lite runt om på tomten. Och minsann; med en kopp kaffe i handen, på den soliga terassen, såg vi hur blåmesen började göra sig hemmastadd när den flög in och ut genom holkens lilla "dörr". Fint besök att få över våren och sommaren.
Det krattas under buskar, beskärs alltför högväxta och vidsträckta grenar, tas rejäla tag med grepen i trädgårdslandet, röjs i oredan. Förbereds inför en lövad och blommande växtsäsong. Jag gör tappra försök att skona de tidigaste små blomsterlökarna som med all sin charm envisas med att vilja finnas just mitt i där räfsan samlar fjolårets allt vissna.

Dagar på landet varvas med dagar i centrum. Naturen runt husknuten, det tystaste tysta och mörkaste mörka, ja, jag vet faktiskt ingen annan plats där det är så tyst och mörkt som här, byts av med dagar där trafiken rullar på, människor passerar, gatlyktor lyser upp och kommersen är igång. Det gör något bra med mig att kunna skifta mellan dessa båda.
Visst slår jag mig som ofta annars ner på trappan med en kaffe i handen, gärna när solen värmer, för att få en stunds vila mitt i pysslet. Pyssel i tanken och pyssel i praktiken. Förbereda för att förverkliga idéer. De saknas inte, idéerna, och utifrån dem hushållar vi efter vad vi förmår med alla de olika resurser de pockar på.

Jag trivs verkligen på soltrappan men i dag är det grått och disigt och i övrigt är jag mitt i en tid då jag inte har ro eller långa stunder att slå mig ner, så nu kilar jag helt sonika vidare. Ha det gott i våren!

... där havsvattnet tränger upp, ligger ett tunt täcke av is när morgonen är tidig och kall. Den soliga dagen som sen tar vid får isen att "snacka" när den spricker upp och blir till ett rörligt flöde. De första dagarna av vår som tränger undan vintern. Bland nakna grenar sätter vi upp nya holkar, med en entré som vi hoppas är lagom för att locka den lilla blåmåsen som flyttade ifrån oss när vi fällde det stora körsbärsträdet. Det gör alltid ont att fälla stora träd. Veta att man inte hinner se ett nytt växa sig så resligt. Men det känns inte heller nåt vidare att bli så mycket trädkramare att man inte klarar av att ta bort ett träd som inte står bra det vuxit upp. Föränderlighet.

På trappan har de första krukorna tagit plats. Inbjuder till att slå sig ner intill. Vi har lediga dagar på landet. Snack om "vårbruk" och fortsatta tag med upprensning av allt gammat bråte. Det förfärliga växthuset, som allt för länge blivit lämnat åt sitt öde, hoppas jag ska falla en gång för alla under den kommande sommaren. Somligt har gått för långt för att rädda med återbruk. Trist, men lättare för en själv att inse.

Vi lurar lite på hur vi vill att en grind ska se ut. Vi vet inte riktig ännu, men det vore bra om vi snart får upp något som hindrar de fjäderklädda att ständigt rymma ut på vägen och slå följe med förbipasserande.

En orolig omvärld grusar emellanåt de glada stunderna. Men jag håller i dem för allt vad jag kan.

... midsommarbukett har blivit kvar på bordet. Vi samlas runt den för en liten fikastund. En sån som man måste ha många av bara för att det är så himla mysigt. Vi känner doften av java och sippar mellan läpparna för att få den fulla smaken. Vissa gånger är det alldeles extra gott. Som till exempel en solig semesterdag när vi söker skuggan. De varma, soliga dagar när man söker en vilsam stund i skuggan ... ja, då är sommaren som allra bäst, om jag får tycka.

För övrigt tycker vi att vi lever mitt i en sommaridyll och att livet är bra skönt. Jag väljer en plats i solen denna morgon. Ett citat i dagstidningen fångar min blick och jag blir lite full i skratt:

Vem som helst kan vara god på landet. Det finns ju inga frestelser där.

Oscar Wilde

Emellanåt pockar lusten på lite influenser från pulsen i city. Kanske behövs en uns små "försyndelser" då och då.

Njut vår vackra sommar!

... som allra ljusast och nu är tiden då det ljusa varar som längst - små förändringar från dag till dag. Jag har barfotadagar på härliga platser och spretar med tårna i takt med att de som snabbt blir allt mer befjädrade sprätter i jorden. En lång sommarsemester lurar om hörnet och det är nästan då tillvaron känns som allra bäst. När man vet att det där man ser fram emot är så naggande nära. Som att sitta i kyrkbänken, sjunga om blomstertiden som kommer och ha ett sommarlov som väntar utanför portarna. Lite under sommarloven kunde mäta sig med den känslan.

"Sprättisarna" lever livet glatt och fridfullt i sin nya boning. Enplans med egen entré och en omgärdad jordig "tomt", perfekt att gå och sprätta i. Då och då ser vi räven smyga ute på ängen på andra sidan gatan. Den lurar på små fågelungar som sedan en tid tillbaka sett dagens ljus, inbäddade bland vassruggar i vattenhålorna. Jag tittar efter en gång extra att alla najtrådar tätar burens nätade väggar in till våra små kycklingar. Ingen där ska behöva vara rädd för den listige, som lätt skulle kunna ta sig in om vi inte varit sluga nog att stoppa den. Det gäller för den ene att överlista den andre.

I landet växer potatisen - som kom i jorden allt för sent - överraskande snabbt. J kupar medan jag läser bok och ser fram emot sill och färskpotatis till midsommar. Till dess är inte vår egen "plugg" redo att inmundigas. Denna sommar gläds vi åt att det alls blev ett litet trädgårdsland. Rädisor till tröst; de drar vi, några i taget, upp ur jorden och tycker att egen skörd känns bra lyxig. Jag förbereder fåran för nästa omgång med frön och tänker att en annan midsommar har vi hunnit sätta potatisen för att kunna skörda till svenska sommarens stora helg. Men nu är nu, och nu smakar rädisorna alldeles extra gott.