Livet på landet

8 Comments

... midsommarbukett har blivit kvar på bordet. Vi samlas runt den för en liten fikastund. En sån som man måste ha många av bara för att det är så himla mysigt. Vi känner doften av java och sippar mellan läpparna för att få den fulla smaken. Vissa gånger är det alldeles extra gott. Som till exempel en solig semesterdag när vi söker skuggan. De varma, soliga dagar när man söker en vilsam stund i skuggan ... ja, då är sommaren som allra bäst, om jag får tycka.

För övrigt tycker vi att vi lever mitt i en sommaridyll och att livet är bra skönt. Jag väljer en plats i solen denna morgon. Ett citat i dagstidningen fångar min blick och jag blir lite full i skratt:

Vem som helst kan vara god på landet. Det finns ju inga frestelser där.

Oscar Wilde

Emellanåt pockar lusten på lite influenser från pulsen i city. Kanske behövs en uns små "försyndelser" då och då.

Njut vår vackra sommar!

8 Comments

... som allra ljusast och nu är tiden då det ljusa varar som längst - små förändringar från dag till dag. Jag har barfotadagar på härliga platser och spretar med tårna i takt med att de som snabbt blir allt mer befjädrade sprätter i jorden. En lång sommarsemester lurar om hörnet och det är nästan då tillvaron känns som allra bäst. När man vet att det där man ser fram emot är så naggande nära. Som att sitta i kyrkbänken, sjunga om blomstertiden som kommer och ha ett sommarlov som väntar utanför portarna. Lite under sommarloven kunde mäta sig med den känslan.

"Sprättisarna" lever livet glatt och fridfullt i sin nya boning. Enplans med egen entré och en omgärdad jordig "tomt", perfekt att gå och sprätta i. Då och då ser vi räven smyga ute på ängen på andra sidan gatan. Den lurar på små fågelungar som sedan en tid tillbaka sett dagens ljus, inbäddade bland vassruggar i vattenhålorna. Jag tittar efter en gång extra att alla najtrådar tätar burens nätade väggar in till våra små kycklingar. Ingen där ska behöva vara rädd för den listige, som lätt skulle kunna ta sig in om vi inte varit sluga nog att stoppa den. Det gäller för den ene att överlista den andre.

I landet växer potatisen - som kom i jorden allt för sent - överraskande snabbt. J kupar medan jag läser bok och ser fram emot sill och färskpotatis till midsommar. Till dess är inte vår egen "plugg" redo att inmundigas. Denna sommar gläds vi åt att det alls blev ett litet trädgårdsland. Rädisor till tröst; de drar vi, några i taget, upp ur jorden och tycker att egen skörd känns bra lyxig. Jag förbereder fåran för nästa omgång med frön och tänker att en annan midsommar har vi hunnit sätta potatisen för att kunna skörda till svenska sommarens stora helg. Men nu är nu, och nu smakar rädisorna alldeles extra gott.

2 Comments

Vad är som väntans tider?
Det skiljer sig förstås åt beroende vad man väntar på.
Tre veckor väntade vi i detta fallet, och det gick an, men visst var vi förväntansfulla. Heller inte helt säkra på utfallet, så vi var mer än nöjda när det plötsligt "knakade till" bland fem stycken i den lilla gömman.

I detta, ett av de senaste projekten, har äldst varit drivande. Plötsligt har det "bankats" ihop ett hönshus och på en liten tillfällig innergård, så där i livets början, springer fem stycken små duniga "saker" omkring och är rackans nyfikna på livet. Det pips och det sprätts och det växlar mellan fullt ös - medvetslös med korta intervaller. En barnkammare med allt vad det innebär av skötsel och pass. Men de små liven är förstås helt charmerande, så där som små duniga liv brukar vara.

Full rulle ...

Några dagar gamla nu och redan så otroligt mycket mer spring i de små benen. Om drygt en vecka är de redo för sitt "vuxna" liv med eget hus och tillhörande nätad bur.

... å´ så helt utslagna under värmelampans sken.

Personliga befjädrade individer som sprätter kring på tomten och nyfiket tar del av vad som händer runt dem. Så brukar ofta livet med höns vara - jag har varit med om det förr - och så små ägg med gulaste gulan till sockerkakan.
En del av livet på landet.

... och många omeletter och pannkakor ...

Kackel i hönsgården nästa.

6 Comments

... jag har nämnt det förut och gör det på nytt: Jag är en betongkonsistensexpert. En fena på hur den ska blandas. Fingerspitzengefyhl ( hittar inget tyskt Y här. ) Inte mycket för världen kan tyckas. En profession med ett synnerligen snävt användningsområde. Men ack så väl det kommer till pass när det är dags för en blandning.
Här har vi slagit till ett otal. Murblocken med vilka vi byggt väggar med sockerkakssmetskonsistensbruk. ( Får en att vricka tungan. ) Lätt att "smeta ut". Väl lätt. Här gäller det att hålla den rätt i mun, tungan. Annat är det med trappor. Betydligt annorlunda struktur på betongblandning. Trögflytande är bara förnamnet. Det kräver sin man att jämna ut den för varje steg. Så har vi putsen med lite mer mittemellankonsistens. Lagom, var ordet. Den som fint ska läggas som ytskikt på murade terrassväggar. Medgörlig, det må sägas, men nu har maken tagit över görat, med vilken av blandningarna det än månde vara. Jag har blivit innerligt trött på den del av processen där vår cementblandare är inkluderad i arbetet. Jag är liksom färdig med den biten.

Jag har istället kommit till den del där det påtas i trädgården. Den gillar jag. Fram med spade och grep. Det ska till ett litet trädgårdsland. Tänkte jag. Så småningom. Jag vet att J tänker likadant ( nästan ). Så gemensam ambition ska nog ta oss dit. Vad det lider ...
Fram till dess är det inte så dumt att slå sig ner på ... Gissa vad!
Helt rätt: trappan. Jag lurar lite på vilken som blir bäst. Mot öster är det härligt när morgonen gryr. Södertrappan är riktigt skön om man verkligen vill lapa sol. Trappan mot norr är mest en praktisk variant, men fyller funktion även om solen blir allt för varm. Den tål minsann en kopp kaffe den också. Lite extra varmt om hjärtat håller jag de två mot väster, de som fångar kvällssolen.

Nu börjar du kanske ana ( tror du ) hur många blandningar det har blivit! Varför jag är så rackans trött på bruk och betong av olika slag!
Men det är fint att sitta där, på nån av trapporna. Lura lite på vad som ska sås och planteras i trädgårdslandet. Så småningom.
Förresten hörde jag på radion här om dagen att någon uttalade sig om hur det ska köas så här i pandemitider. Det var någon som titulerade sig "köteoriexpert". Allvar, fast det kan vara svårt att tro. I sammanhanget tycker jag att min betongkonsistensexperttitel ( se upp med tungan! ) gör sig riktigt bra.

6 Comments

... bestämmer vi oss hastigt och lustigt för att dra ut på landet. Vi tar var sitt ombyte i en rygga och åker iväg för några dagar. Så himla härligt. Det är en lyx som passar mig perfekt. Lite spännande och nytt i tillvaron fast samtidigt så bekant och tryggt. Och tillgängligt! Det blir nästan som en minisemester att plötsligt dra iväg så där utan en massa planerande.
När vi kommer fram är huset hyfsat uppvärmt. Vi börjar ändå med att skruva upp ett par grader för lite mer mysvärme. Sängarna är bäddade, tandborstar finns redo och det finns specerier och kylvaror så vi klarar oss i några dagar. Men på vägen hit gör vi ändå ett litet stopp för att handla med oss det där lite extra goda.

När morgonen kommer är inget i vägen för gryningen. Jag hänger i fönstret precis så där som jag föreställde mig att jag skulle under tiden vi höll på med bygget och jag längtade efter att en dag få vakna till detta. Nu står jag äntligen här och ser solen gå upp. När det är dags för skymningen finns den också precis utanför. Det gör nåt bra med mig.

Det vi kan längta efter är en eldstad. Men den kommer. Vi måste bara skynda långsamt först. Allt nödvändigt är färdigt. Därefter får man i lugnare takt ta tag i vad som är prio ett, prio två och sen kanske också prio tre. Eldstad ingår egentligen inte i någon av dessa. Det är mer en ren bonus. Just sådant får man ha lite extra tålamod med att införskaffa och förverkliga.
Nånstans måste man pausa lite. Att bygga hus är i flera avseende resurskrävande. Vi måste få tid att vila kropp och sinne, hålla i börsen och hinna få nya idéer. Allt det där passar bra in i tiden som är nu, medan vi ser fram emot våren. Då tar vi nya tag.

4 Comments

Medan  penseln sveper över pappret tittar jag mig över axeln. Än har de inte gått i vila, jag ser hur de kryper runt. Inte många, men en och annan. Nånstans ska de ju vara, det är klart, men inte inne hos oss, om jag får tycka. Det borde jag få, men de bryr sig inte. Kanske är det ett febrilt sökande efter vintertillhåll som pågår. Jag vill inte ha dem övervintrande hos oss. Ett "rollypollys-hus", det är ett sånt vi tillsynes bor i. Kanske tycker de som vi att det är något genuint med murade väggar, för det är vad de verkar gilla.
Jag lämnar färger och penslar för en stund och öppnar dörren ut. Där gömmer sig nästa "överraskning", klämd mellan dörr och karm men i allra högsta grad levande och rörlig - ett "honmonster"! När jag tittar efter är där fler. Jag skyndar mig att bomma igen.
Tar några drag till med penseln, sen vågar jag mig på en vända i trädgården. Synar karm och dörr noga innan jag passerar. Ute surrar det. Bålgetingarna som har sitt bo i gamla utedasset förvarnar att de närmar sig. Ett par stycken låter som en helikopterskvadron, men är fredliga och ganska trevliga att ha bland trädgårdssurret. Humlorna som ju egentligen inte kan flyga, men gör det ändå, låter också förvarnande. Det är lite bra tycker jag för de är så himla fina att titta på. Och bumblebee, det må vara på engelska, men det är nog det gulligaste ord jag vet; buummbellbeee ...
Det var just det där med engelskan. Roly-poly fick vi lära oss av vårt kanadensiska besök nu i somras, besöket som emellanåt gästar oss i sällskap med mellan, att det är vad de kallar gråsugga för i Kalifornien. 
( I min google translate betyder det syltrulle - vad nu en sån är? ) Det låter lite kul tycker jag; roly-poly. ( "Sylt-rulle" - också rätt festligt. 🙂 ) Det har blivit försvenskat här hos oss, därav rollypollys-hus. Förresten hade vi ett bonusbesök i sällskap med det kaliforniska. Ett tolv veckor gammalt litet yrväder som lekfullt tog upp jakten på "syltrullorna".
Medan jag gör min lilla trädgårdsinspektion sätter jag foten på en gammal grindstolpe som fallit av ålder, låter den rulla ett par varv. Plötsligt blir det ett rackans surr och jag inser för sent att jag har fått ett gäng förargade getingar att se mig som någon som kör tombola med deras lilla bo. Vips så har jag en läpp som med en ekologisk variant av botoxeffekt.
Blir lidande sittandes på trappan medan jag gnider en alvedon mot det angripna. Tycker lite synd och mig själv, men mest är jag rädd för hur stor effekten kommer att bli av denna eko-botox. Det var charmigare med humlorna som surrade i somras och som gärna slog sig ner mitt i de solrosor som vi alla ( nästan bara jag ) vårdade med omsorg för att gå segrande ur solrostävingen. Yngst vann. Mest för att det var hans födelsedag den dagen vi avgjorde tävlingen och för att hela familjen, med kanadensisk bonusmedlem, var samlad. "The great announcement ..."
Akvarellen hinner torka. Precis som solrosorna som nu är vissnade och torkade, men  i ljust minne bevarade. Vad gäller rollypollys och mångbenta honmonster ... ja, de går nog snart i vila.

 

2 Comments

30 liter sand, 10 liter cement, men inte nödvändigtvis upp till brädden och sen 6 liter vatten. Möjligen några droppar färre, fast oftast fler, beroende på hur blöt sanden är. Sen är man glad att man inte behöver veva runt det för hand. Tungt så in i den. Cementblandaren gör jobbet. Går runt, runt medan jag checkar av och slänger in några extra droppar vatten. Jag skulle nog kunna ta konsultarvode som betongkonsistensexpert. ( Säg det snabbt tio gånger! ) Så vips! Nä, förresten, inte vips, för det tar sin tid - men efter några sådana blandningar och timmar har man ännu en trappa. Ungefär så bygger man hus också. Om man gör som Bror Duktig vill säga och fixar en murad variant av bygge. Nu kan det pustas och frustas bäst det vill. Ingen rädder för höststormarna här inte. Men jag tänker att det får bli en kopp på trappan då och då året om. Både i storm och i sol. Kanske i regn också, i min nya gula regnjacka och sydväst. Vart har sitt.

8 Comments

Med lika mycket bakom som framför oss av de heliga, lediga sommarveckorna, är vi mitt i en ljuvlig tillvaro där vi rättar dygnet efter ljuset istället för efter visarna på uret. En tillvaro utan tider att förhålla sig till. Så skönt. Rock´n´roll-listan ljuder ur högtalaren på terrassen, efter önskemål från J som står lutad över trädgårdsmöblemanget för att ge det en finslipning. Så penslar vi med nån speciell avsedd olja för ändamålet som får det att lukta som morbror Kalles fina träbåt under sommarens skvalpande utflykter till intilliggande öar. Då, för längesen, när sommarloven var långa och vi var hemma hos mormor och morfar. Sommar ....Nu när cementblandaren äntligen kan luta sig tillbaka, vår nya trappa är ju färdiggjuten, kan också vi slå oss ner med ett häligt gung i slipade och nyoljade trädgårdsstolar. Nosen mot solen, en kaffe i handen och med tankar på vad som ska packas i picknickkorgen för dagens cykelutflykt. När vi "gungat" färdigt fylls korgen med diverse smått o gott, fästs på cykeln och så går färden på lätt rullande hjul till ... ja, vart vi vill. Där stannar vi. Tar packningen och går förbi alla solande och badande på sandstranden mot klipporna där det bara är du och jag. Där sätter vi oss och dukar fram våra små "frestelser". Njuter sommar och sol och en tillvaro där dagsljus och vindar får styra.

6 Comments

Nu har vi ju ingen mjölkko. Inte heller nåt självhushåll i övrigt. Några övervintrade kryddor i trädgårdslandet går att finna. Aromatiska och härliga på alla vis, fast inte mycket att bli mätt på. Men! Ett hus på landet, det har vi. Dit har vi "flytt" sen ett par veckor tillbaka för att bättre landa mitt i denna märkliga tid. Men också, och kanske allra mest, för att vi kan och vill. Det är vilsamt att möta våren på landet och väldigt roligt att efter en lång resa, med uppkavlade ärmar och nariga murarhänder, nu äntligen ha vårt lilla stenhus med de bekvämligheter vi önskar för att kunna bo och leva. Nyhetens behag gäckar.
Vi tar våra promenader runt udden. Blir trädkramare bland de krattekar som genom åren formats av havets alla hårda vindar. Får lust att vila kinden mot den mjuka mossa som bildar kuddlika kullar över bumlingar och block. En gång har man brutit sten här och man kan följa små vägar där man sannolikt drog den i vagnar för att sedan forsla i båtar. När den fysiska världen, vänner och platser, plötsligt och hastigt blivit så begränsad är det härligt att få andas nära. Jag väljer romantik framför kris.
Medan J och jag känner den härligt tröttande effekten av all frisk luft, har andra ork också för erotik. Fågellivet som pågår precis utanför där vi bor, som lockar mängder av fullfjädrade ornitologer att stanna med stativ och enorma objektiv, där pågår sedvanligt det vårliga promiskuösa som inom kort kommer att ge en och annan munsbit till havsörnarna som spanande flyger över.
Vi äter middag i vårt glasade rum efter att de som skådar gett sig av, när till och med fåglarna tagit kväll, ser fyren blinka långt där borta och finner vila i solnedgången.

6 Comments

Många veckor sen nu som jag tittade inom här. Efter alla de känns det riktigt kul att "styra spakarna" i lilla skrivarlyan för en stund. Veckor av sommar som har passerat där somligt inte har rört på sig alls, medan det nån annanstans har glidit fram i maklig takt och på ytterligare ett annat ställe har känts rent överrörligt. Plötsligt har det rasslat. Så pass att det enda som återstår nu är bara. Och "bara", det är rackans lurigt. Man går från klokhet och tålmodighet till att alldeles förhastat och i rena villfarelsen tro att: "Snart!" Ja, faktiskt rentav: "Nu!" I värsta fall: "Nyss!"
När man har "bara" kvar; där nånstans är det lätt att plötsligt tappa tålamodet, göra riskabla bedömningar, ta risker. Tappa sansen helt enkelt. Tur då att jag lever med en man som får mig på rätt köl igen. En man som aldrig verkar förivra sig. Som, tråkigt nog kan jag tycka ibland, hela tiden verkar ha koll på läget. Han är praktikern, jag är drömmaren och tillsammans är vi mer än bäst.

Också denna sommar har livet på landet tagit det mesta av våra resurser. Det är där vi har varit.  Det är där vi är. Fysiskt och/eller i tanken. Bra, väldigt bra, får det att känna oss. "Livet på landet", det är vårt alldeles eget bygge från tå till topp; från ritning till skorsten och allt där emellan.
Ibland jagar vi får, när vi har en paus i bygget, då vi väljer att titta på den ljuvliga utsikten som i stunden störs av de raggiga får som har sin hage intill, men inte har förstånd att hålla sig inom den. Rent vansinnig kan jag bli på de fårskallarna, men förstås finns det en charm också i detta. Annat är det med kossorna som nyfiket står och glor när jag med frenesi, medan maken får sig ett gott skratt, jagar deras ulliga grannar långt bort från vår trädgård.
Kossorna är ovanligt sociala. Kommer nära i hopp om att få en smarrig grön kvist serverad. Och de har förmågan att förmedla ett lugn. Jag sätter pris på det efter den vilda jakten. Precis som jag gör när hästarna lugnt och troget möter mig i hagen i hopp om att jag har något läckert att spisa också till dem.

Det är en plats där det som kan tynga glider av. Där man till råge fylls med tilltro och lugn. Och snart, alldeles snart, står det klart att ta i full besittning. Först ska vi "bara".