Monthly Archives: October 2013

I boden ligger veden staplad längs med ena kortändan. Gott att ha inför vintern. Att bära in ved, det är ett sådant projekt som involverar hela familjen. Äldst av de tre tonåringarna kom tidigt fram till att han inte skulle vara hemma vid tiden för vedleverans. Hela kroppsspråket tydliggjorde hur skönt han tyckte att det kändes. ”Men det går nog lika bra med en man kort”, grinade han.
Så en eftermiddag gör vi fyra, som befinner oss på hemmaplan, oss redo för att ta emot ved och bära in för att fylla boden inför kommande vinter. Arbetskläderna åker på. Någon riggar ett litet musikarrangemang. Vi räknar kallt med att detta kommer att ta vår fredagseftermiddag och en del av kvällen.  Jag rullar fram skottkärran och så intar vi våra positioner. En lassar på kärran - kommer och tippar, två agerar ”inkastare” och den fjärde, som detta år är jag, står inne i boden och staplar. Jag staplar väl, så att det inte ska rasa. Tänker på pappa när han sa att vissa klampar ska läggas på tvären, för att göra det stadigt. Ser till att det lutar något inåt, trycker till. Hör hur killarna gnabbas lite utanför medan klamparna hivas in. Inte helt överens om tempo och tillvägagångssätt. Men mest hör jag deras skratt. Och så musiken i bakgrunden. Kroppsvärmen stiger. Jämna, djupa andetag. Vi jobbar på bra och taktfast till musiken av Mumford & Sons som verkar kompa. Emellanåt tippas ett nytt lass som ungarna raskt hivar in och till slut är boden så full att jag är instängd. ”Stopp”, skriker jag med gäll röst och en känsla av klaustrofobi ”jag måste hinna stapla!” Så jag staplar medan resten av gänget pausar.

Jag kommer ikapp och hinner också inta viloläge. Vi sitter samlade - du, jag, mellan och yngst. Konstaterar glatt att: ”Oj, vad fort det har gått, vi är ju nästan klara!” Och det är fortfarande ett bra tag kvar till kvällen. Blir upprymda av att vi jobbat på så bra. Snackar, skrattar, höjer musiken när det kommer en låt vi verkligen gillar. Det sprätter i benen så pass att en av grabbarna grus bjuder på några härliga ”moves” på terrassgolvet. Kommer fram till att ikväll fixar vi hämtmat, så vi slipper laga. Det är så sällan att det nästan känns som fest. Vi mår bra.

Förra året var vi hemma alla fem när vedtransporten anlände. Då var det de två äldsta i trion som staplade. Allt merarbete när de nästan var klara och upptäckte hur det var på väg att rasa. Skratten från boden när en förtvivlat försöker hålla upp veden medan den andra jobbar med att tryggt förankra densamma. Tillfredsställelsen med att lyckas. Musik på hög volym. Hämtmat efter avslutat dagsverke och dusch.
Nästan exakt samma scenario som i år. Tiden tycktes gå lika snabbt då. Och det var lika härligt.

Det är märkligt. Tråkiga måsten som emellanåt behöver göras. Hur de får oss att känna tillhörighet. Bli glada. Må bra tillsammans. Hur dessa ”tråkiga” tillfällen nästan överträffar de mer glamourösa, med sitt generösa sätt att skapa välmående.

Det svider lite att vi är fyra hemma istället för fem. Det är en sådan gång då vi borde ha varit alla fem.
Men jag är alldeles säker på; om äldste junior bara ville minnas, så hade han också velat vara med.

DSC_2240

Vi sitter i vardagsrummet med händer som omsluter ljumma koppar med varm dricka. Lyssnar till husets alla läten. Medan stormen drar utanför. Tar stora kliv tätt, tätt inpå knutarna och sveper över takpannor. Fast vi känner huset väl tycks nya ljud aldrig sluta överraska. Det knakar i golvet ovanför. Jag kämpar mot lusten att spinga upp på övervåningen. Skulle vilja kolla så det verkligen inte är någon där. Men jag vet att vi alla är samlade. I kakelugnen knastrar veden och sprider ett varmt sken. Det känns rogivande och lindrar känslan av att befinna sig mitt i stormens öga. Lindrar känslan av litenhet.
En förberedande rockad av trädgårdspinaler har gjorts för att så långt det är möjligt undvika att saker blåser bort och sönder. Trädgårdsmöbler har fått ta skydd under tak och olivträden, som länge fått stå kvar ute på verandan i väntan på en frostknäpp, har fått ta sin tillflykt till källaren. Där står de i gott sällskap av pelargoner, agapanthus, passionsblomma och det stora citronträdet. Samlade för att övervintra.
Jag kasar fram en aning där jag sitter på golvet vid kakelugnen. Tittar mot fönstret men ser knappt ut för det mörker som ligger nära inpå och det regn som slår mot rutan. Gråmys ... , tänker jag.   Dricker det sista ur koppen och lägger mig ner på fårskinnet intill. Där somnar jag. Omgiven av en stormvinds och ett gammalt trähus alla läten och av värmen och knastret från en brasa som skänker lugn.

DSC_2141

Bara några dagar kvar av oktober. Tiden tycks rusa. Höstmys eller höstrusk undrar jag för mig själv. Kan inte just komma fram till något av det. Det känns inte riktigt som att man lämnat sommaren denna ljumma, härliga höst. Till och med yngst i familjen verkar reagera på att det vackra vädret, med för årstiden förvånande temperaturer, inte vill släppa taget. ”Det ska ju inte vara soligt nu – det ska ju vara gråmys!”, säger han en dag när vi fixar mellanmål tillsammans i köket. Visst, tänker jag och förstår precis vad han menar – det kan kännas riktigt mysigt med lite höstrusk.
Men denna dag får man känslan att höstrusket nog låter vänta på sig ännu ett tag. Jag tittar ut genom fönstret och konstaterar att ännu en dag ser ut att bjuda på sol som lockar till promenad. Jag klär mig för några raska steg runt slingan i skogen längs med havet. Fast hur det än är; så fort jag öppnar ytterdörren överraskas jag av höstliga vindar som blåser igen dörren med en smäll. ”Det brallar i” som vi säger i det blåshål där jag bor. Jag hinner inte långt förrän jag ser att förmiddagens lätta moln nu tornar upp sig till något mörkt, tätt på himlen. Strax kommer regnet.
Promenaden är, blåst och regn till trots, i vanlig ordning meditativ. Här bearbetas mycket. Ibland försvinner tid och rum – plötsligt är man hemma. Fast jag stannar till, likt jag brukar, vid gläntan. Måste låta blicken svepa medan jag tar ett djupt andetag. Till våren kommer här vara som snötäckt av vitsippor. Nu ligger istället ett täcke av fallna löv och skyddar det som ska gro och växa till våren.

IMG_0089

En ekorre korsar vägen ett par meter framför mig. Jag lyckas få till ett lockljud som får den att stanna och lyssna. Den yviga svansen snärtar lätt. Den tycks så silkeslen – jag skulle så gärna vilja känna.
Jag går vidare. Kan inte låta bli att sparka med fötterna i en lövhög som vinden har samlat ihop. Hoppas att jag aldrig kommer bli för gammal för att vilja sparka med fötterna i och lyssna på det frasande ljudet av höstlöv.
Väl hemma är jag varm inuti och blöt utanpå. Konstaterar att det inte är läge att avsluta promenaden med en kaffe på trappan som annars är brukligt. Dessutom behöver degen som jäst under skogspromenaden tas om hand. Jag hänger av mig kläderna och går in i köket för att baka ut den. Solen tittar fram under tiden degen knådas och inom loppet av några sekunder är himlen klarblå. Men det får i alla fall bli kaffe inne. Medan bröden gräddas. Och med solen som lyser in genom fönstret. Ljuset avslöjar dammpartiklar som virvlar runt i rummet. Och dessvärre att det är dags för fönstertvätt. Den tanken slår jag snabbt bort och kommer istället fram till att en fika med nybakat bröd, det blir bra till kvällen. Och så en brasa i kakelugnen . Varma oktober till trots. Jag håller med yngst. Jag är redo för "gråmys".

DSC_2115