Bara några dagar kvar av oktober. Tiden tycks rusa. Höstmys eller höstrusk undrar jag för mig själv. Kan inte just komma fram till något av det. Det känns inte riktigt som att man lämnat sommaren denna ljumma, härliga höst. Till och med yngst i familjen verkar reagera på att det vackra vädret, med för årstiden förvånande temperaturer, inte vill släppa taget. ”Det ska ju inte vara soligt nu – det ska ju vara gråmys!”, säger han en dag när vi fixar mellanmål tillsammans i köket. Visst, tänker jag och förstår precis vad han menar – det kan kännas riktigt mysigt med lite höstrusk.
Men denna dag får man känslan att höstrusket nog låter vänta på sig ännu ett tag. Jag tittar ut genom fönstret och konstaterar att ännu en dag ser ut att bjuda på sol som lockar till promenad. Jag klär mig för några raska steg runt slingan i skogen längs med havet. Fast hur det än är; så fort jag öppnar ytterdörren överraskas jag av höstliga vindar som blåser igen dörren med en smäll. ”Det brallar i” som vi säger i det blåshål där jag bor. Jag hinner inte långt förrän jag ser att förmiddagens lätta moln nu tornar upp sig till något mörkt, tätt på himlen. Strax kommer regnet.
Promenaden är, blåst och regn till trots, i vanlig ordning meditativ. Här bearbetas mycket. Ibland försvinner tid och rum – plötsligt är man hemma. Fast jag stannar till, likt jag brukar, vid gläntan. Måste låta blicken svepa medan jag tar ett djupt andetag. Till våren kommer här vara som snötäckt av vitsippor. Nu ligger istället ett täcke av fallna löv och skyddar det som ska gro och växa till våren.
En ekorre korsar vägen ett par meter framför mig. Jag lyckas få till ett lockljud som får den att stanna och lyssna. Den yviga svansen snärtar lätt. Den tycks så silkeslen – jag skulle så gärna vilja känna.
Jag går vidare. Kan inte låta bli att sparka med fötterna i en lövhög som vinden har samlat ihop. Hoppas att jag aldrig kommer bli för gammal för att vilja sparka med fötterna i och lyssna på det frasande ljudet av höstlöv.
Väl hemma är jag varm inuti och blöt utanpå. Konstaterar att det inte är läge att avsluta promenaden med en kaffe på trappan som annars är brukligt. Dessutom behöver degen som jäst under skogspromenaden tas om hand. Jag hänger av mig kläderna och går in i köket för att baka ut den. Solen tittar fram under tiden degen knådas och inom loppet av några sekunder är himlen klarblå. Men det får i alla fall bli kaffe inne. Medan bröden gräddas. Och med solen som lyser in genom fönstret. Ljuset avslöjar dammpartiklar som virvlar runt i rummet. Och dessvärre att det är dags för fönstertvätt. Den tanken slår jag snabbt bort och kommer istället fram till att en fika med nybakat bröd, det blir bra till kvällen. Och så en brasa i kakelugnen . Varma oktober till trots. Jag håller med yngst. Jag är redo för "gråmys".
