I luriga tider är det lätt att önska att man bott på landet. Haft en ko att mjölka och ett litet självhushåll med lårar fyllda med rotfrukter över vintern. Bär och grönsaker i frysen och gärna några kvarglömda chokladkakor i skafferiet.
En liten del av mig har lätt att få domedagskänsla och symtom bara av att läsa och lyssna. En annan del av mig förhåller sig betydligt mer nyanserad. När man får som mest lust att isolera sig känns behovet som störst att ge sig ut i världen. Se att den pågår runt omkring. Nu menar jag inte den vida världen långt bort. Inte heller gärna trängsel bland folkmassor. Men den lilla, nära världen. Se att folk promenerar förbi utanför i vanlig ordning. Gå till matbutiken för att inhandla det man behöver. Möta ett leende och en trevlig hälsning. Träffa goa vänner för en kväll tillsammans. Ha sin vardag som brukligt. Känna att livet händer.

Nu vet jag inte vilken namnad storm i ordningen som här om dagen ruskade om mig, men den gjorde gott. Visst, den kändes väl dramatisk inledningsvis när den mörklade omgivningen med strömavbrott i tider som redan känns dämpade. Men den blåste också undan en del orosmoln och satt helt rätt i tiden.
Att ge sig ut på promenad i efterdyningarna av stormen, för att först bli rejält urblåst och sedan finna en plats i lä - det är nåt vilsamt med det.

Marssolen har börjat värma och lägger man tid på att tänka på den är det lätt att bli glad. Har man dessutom en stund att slå sig ner i solgasset, ja då mår man prima.
Tutar vinden i igen söker jag en fredad plats i orangeriet där mimosan blommar. Små stunder av lycka gör gott.