Första taget är gjort i gröna rummet. Klematisen klipptes ner till ett intet för att under den vår som nu står och stampar få till nya frodiga blad och riklig blom, där den kommer att klänga sig hög i spaljén bredvid Madame Boll. Ja, hon heter ju så den ruskigt taggiga skönheten bland rosor. Åtminstone är tanken att de ska bli ett radarpar även i år, men vad vet man ...
Soltrappan har hunnit göra skäl för namnet vid några lätträknade tillfällen som jag önskar varit fler. Men det är ju väldigt tidigt på säsongen ännu. Desto mer uppskattat de få och korta stunder som hittills gett nunan de första D-vitamintillskotten. Och fräknarna. De är väl ganska lätträknade de också numer, men tanken är så himla mysig att man nu som då får sina första fräknar i den första vårsolen.
Så har vårens små doftvioler anlänt i skydd under den gulbladiga ligustern. När jag ligger där på knä och lutar mig långt ner mot marken, mer än vad som nästan är möjligt, så slinker den fantastiska doften av de små blå rätt in i mig. Mödan värd, helt klart.