Monthly Archives: February 2020

4 Comments

 

Jo, men visst blev det semlor i går. En riktigt fet tisdag. Så var det. Hembakat. Och hemgjord mandelmassa. Förstås. Så smakar det godast. En dag om året. Visst kan man ha lov till det.
Äldst är hemma några dagar. Tillbaka i sitt gamla pojkrum och samlade med oss vid kvällens feta, gräddiga fika med mycket mandelsmak. Tänker att i grannlandet där mellan nu har sin tillvaro, landet med alla wienerbröd med chokoläde, där kanske tisdagen är mager. I alla fall med studentekonomi. Vi stoppar i oss och önskar förstås att han varit med. Nästa tisdag håller nog en smalare linje.

2 Comments

Gamla trähus låter när vinden tutar i. Och det tar sin tid att bli bekant med hur de låter. I natt har vår gamla 110-åriga trotjänare vad gäller tak över huvudet och skydd för väder och vind låtit rejält. Det brukar ju vara ett och annat oväder som nån gång drar förbi och man tror ibland att taket ska lyfta. Kan verka lite spooky innan man lär känna sitt hus. Knakar som om nån är på väg att bryta sig in.
När vi tyckte att vi blivit kompis med vårt så byggde vi till och putsade hela huset. Efter det blev ljuden nya och jag blev nästan rädd av alla ovädersljud innan jag hunnit bekanta mig med dem. Nu är vi kompisar på nytt. Vi vet att det står pall för både Ciara, att det klarade Gudrun när den en gång drog förbi och sannolikt står väl förankrat också vid de kommande.
Murade hus där emot, det har vi märkt när samma väder dragit förbi vårt lilla lecablockshus på landet - inget som knakar i fogarna där inte. Huset på landet, det är nästan spöklikt tyst. Man får helt enkelt lära känna sitt eget hus.

Alldeles för tidig morgon i dag, så som de ju är när vardagen infinner sig. Och fortfarande också alldeles för mörk. I mitt tycke får morgonen gärna vara ljus när klockan ringer. Men nu har jag märkt att gryningen börjar ta vid innan vi lämnar frukostbordet. I  morse var det dessutom en praktfull måne som lyste upp. Sagolik och lite spöklik på en och samma gång där den lyste stor och rund och lite dimhöljd band molnstråken. Kameran! tänkte jag. Men den är på utlåning hos en av sönerna som har flytt landet till ett av grannländerna. Den skingras, barnaskaran, precis som det ska vara. Men än så länge har vi en hemma, trogen sin handboll och sitt lag. Jag njuter så länge jag kan.

2 Comments

Våren har klampat in i rabatten och det har jag alls inget emot. Motar undan vintern som inte fått fäste utan istället varit en utdragen, lite trist och väldigt grå höst. Så kom solen! Och den lilla människan, det vill säga jag, kom i rörelse. Härlig promenad i ett återvändande ljus och man blir som pånyttfödd.
Solen och ljuset har dragit mig mot små lockande fröpåsar. Full av visioner om sommarens trädgård väljer jag. Jag tar den... och så den... kanske den också.
... å så den o den o den o den o den o...
Jag kan verkligen gå i gång på fröpåsar. Det är underbart att föreställa sig all denna blomsterprakt och örtagårdsgrönt som kan bli av innehållet, fint förpackat i små påsar där alla frön smattrar ljudligt som om de redan poppar av liv.
Resultatet brukar bli att alldeles för många av dessa små "livliga" fröpåsar mellanlandar här hemma. Oftast i köket. De ligger där en stund och pockar på uppmärksamhet. Där någonstans, under den processen, falnar ofta glöden. Jag tycker inte det är speciellt roligt att så frön. Ännu mindre att sedan plantera om dem i var sin egen och större kruka. Värst är utskolningen; in och ut tills de har vant sig vid utomhuslivet. Jisses så pilligt och tålamodsprövande. Tråkigt helt enkelt.
Om man inte verkligen har lust. Ibland händer det. Jag brukar se till att de flesta frön hamnar i jorden. Där efter är behandlingen av de små liven ganska eftersatt.
Vis av erfarenhet till trots blir jag likväl varje år lika glad när alla dessa livsbejakande små påsar hamnar på hyllorna ute i handeln. jag går i samma fälla varje gång. Och jag gör det så gärna. Lägger god tid på att välja vilka frön jag vill ha i år. Ser för mig hur fint det kommer att bli. Det räcker alldeles tillräckligt långt för mig.