
... i orangeriet. Redan i somras och en bit in på hösten satte jag in åtgärder. Några minusgrader efter det trodde jag att problemet var åtgärdat. Men de är stridslystna. Med såpvatten och såpsprit i högsta hugg sprayar jag och torkar sedan bladen på min stora citrus, ett och ett, i hopp om att fienden ska ge sig. Sköldlöss, de är ett gissel. Kräver tålamod att bekämpa, om ens det hjälper. Jag befarar att mitt lilla medelhav kommer att lida förluster. Några har redan fått sätta livhanken till för att vi har varit upptagna med bygget av vårt fritidshus de senaste somrarna. Man kan inte välja allt. Somligt får man annat går man miste, det är så det är. Allt som vanligtvis frodas i trädgården och orangeriet har fått stå åt sidan för länge, men vad gäller några utvalda har jag inte gett upp kampen.
Det är lite kyligt där jag står i orangeriet, men så kommer solen fram och värmer skönt genom glasrutorna. Vinden viner utanför men hittar inte in där jag står.
Medan jag gnuggar bladen med spåvatten funderar jag över vad batteriladdaren till kameran har tagit vägen. Borta, igen. Någonstans är den förstås men det innebär inte nödvändigtvis att den kommer till rätta. Attans. Samtidigt försöker jag samla mod för att öppna fakturan från elbolaget. Något som ingen av oss har lust att ta tag i. Än mer mod får man samla för att ta sig igenom nyheterna gällande läget i omvärlden.
Rosmarinen intill mig distraherar tankarna, den kommer snart att stå i blom. Jag klipper av ett par kvistar och tar med in till ett brödbak.

Ute känner jag att det är väder att hålla i hatten. Sol och tilltagna saltstänkta vindar är bra medicin för dagar då en orolig omvärld och triviala bekymmer nära mig tar för mycket plats i min vardag.
