... i orangeriet. Redan i somras och en bit in på hösten satte jag in åtgärder. Några minusgrader efter det trodde jag att problemet var åtgärdat. Men de är stridslystna. Med såpvatten och såpsprit i högsta hugg sprayar jag och torkar sedan bladen på min stora citrus, ett och ett, i hopp om att fienden ska ge sig. Sköldlöss, de är ett gissel. Kräver tålamod att bekämpa, om ens det hjälper. Jag befarar att mitt lilla medelhav kommer att lida förluster. Några har redan fått sätta livhanken till för att vi har varit upptagna med bygget av vårt fritidshus de senaste somrarna. Man kan inte välja allt. Somligt får man annat går man miste, det är så det är. Allt som vanligtvis frodas i trädgården och orangeriet har fått stå åt sidan för länge, men vad gäller några utvalda har jag inte gett upp kampen.
Det är lite kyligt där jag står i orangeriet, men så kommer solen fram och värmer skönt genom glasrutorna. Vinden viner utanför men hittar inte in där jag står.

Medan jag gnuggar bladen med spåvatten funderar jag över vad batteriladdaren till kameran har tagit vägen. Borta, igen. Någonstans är den förstås men det innebär inte nödvändigtvis att den kommer till rätta. Attans. Samtidigt försöker jag samla mod för att öppna fakturan från elbolaget. Något som ingen av oss har lust att ta tag i. Än mer mod får man samla för att ta sig igenom nyheterna gällande läget i omvärlden.
Rosmarinen intill mig distraherar tankarna, den kommer snart att stå i blom. Jag klipper av ett par kvistar och tar med in till ett brödbak.

Ute känner jag att det är väder att hålla i hatten. Sol och tilltagna saltstänkta vindar är bra medicin för dagar då en orolig omvärld och triviala bekymmer nära mig tar för mycket plats i min vardag.

… för några dagar, till "civilisationen". Trafiken rullar utanför. Ganska tyst i dessa elbilstider, fast man hör den. Man hör också övriga förbipasserande, även om somliga rullar ljudlöst på två hjul. Andra håller joggingtempo, medan ytterligare andra kommer gåendes, ibland såsandes med blicken riktad mot den lilla digitala skärmen. Vår tids trafikfara.  
Det pratas och skrattas och man får en känsla av att vara mitt i händelserna. Någon gång, fast sällan, hör man de som väljer att lösa konflikter helt offentligt. Jag tittar undrande ut när jag hör högljudda, arga röster och tänker att väljer man denna plats för detta agerande är konflikten förmodligen inte lösbar. Ja, ja ... man ska inte lägga sig i andras privata. 

Jag kan också vara mer eller mindre beroende av att ratta ut bilen från garaget, men jag föredrar promenaden, om möjligt. Sätter fart mot centrum med en rygga. Promenadbagaget. Börsen blir oftast liggande kvar djupt ner. Nöjer mig med fönstershopping. Fast den i sin tur kan leda till en önskelista. Oskriven men på plats i minnet. Där får den ”mogna”. Jag tror att jag har spontanshoppat färdigt. Är mer eftertänksam med mina val. 

Det känns härligt att vara "mitt i metropolen", den lilla förvisso, men ändå mitt i allt som rör sig, där det händer ...
Några dagars miljöombyte. Det gör gott. Ett annat flow, ett annat tempo ... När vi "boostat" vänder vi tillbaka, axlar av oket och fyller sinne och lungor med lantluft. Möjligheten till ombyte, det gör något bra med oss, J och mig.

... och riktigt härlig tisdag. I dubbel bemärkelse. En go kompis hörde av sig och vi kombinerade en skön promenad i vår vintriga värld med cafébesök i stan. Så länge sen nu. Så välgörande att få till. Kanske har vi hållit väl hårt på restriktioner väl länge J och jag. Kanske var det i så fall det som fick tisdagen att bli nåt alldeles extra. Promenad med kompis, fika på café. Det enklaste enkla och så härligt. Som ofta annars det bästa.

Mitt i denna ödesmättade tid var det knappast en människa på caféet när vi traskade in. Vi valde båda ett hylla dagens bakverk. Smaskade i oss av grädde och mandelmassa när det kom in ett litet gäng, unga o glada, alla med likadana kartonger i händerna. Studentmössor, slog det mig. Visst var det så. Efter att de enligt dagens alla direktiv slagit sig ner på varannan stol, vid olika bord, så öppnade de sina kartonger och köade sen, med behörigt avstånd sinsemellan, framför spegeln för att få se hur de tog sig ut i sina mössor. Måtte de få fira sin student.

Hemma fortsatte kalasandet. Glatt överraskad över en i finaste trions omtanke att bjuda mig på fika så här på fastlagsbullens dag. Mysig stund tillsammans. Kring köksbordet, tända ljus. Sätter gladeligen i mig ännu en semla. Väldigt full i magen till trots är denna förstås den smaskigaste. Finaste stunden, det är bara så det är, är med dem man håller av allra mest.

En liten bit in i september blåser nya vindar. Härligt! Vemodet drog vidare med de gamla till nånstans där det inte längre stör mig. Det är nu jag avlägger mina nyårslöften. Sällan andas året så mycket nytt som just i september. I år känns det väldigt mycket nytt eftersom det inte längre är skolstarten som signalerar "nyår". Första gången på nitton år som vi inte har någon "liten kotte" som drar iväg med skolväskan. Blandade känslor.

Jag håller i hatten. Känner hur det "brallar i". Ni vet hur det kan vina om knutarna i tillvaron ibland. Den gångna veckan började i hundratio knyck. Mest angenäma saker som gör det värt att trycka huvudbonaden rejält ner över öronen. Sedan slutade veckan med att luften gick ur. Rejält och bokstavligt.
Vårt bygge som nu har tagit en ny fas får mig att jaga folk. Plötsligt blir det bråttom. Plåtslagaren, som vi hade tänkt skulle försegla taket med skydd för kommande höstoväder, är omöjlig att få tag på. När någon av de alla äntligen kan nås visar det sig att de har fullt upp året ut. Tomma löften ges om att återkomma. Vi väntar. Förgäves. Bestämmer oss för att byta plåt mot taktegel efter ett okej från kommunen som hanterat bygglovet.
Leveransen anländer tisdag eftermiddag. Samtidigt är jag på plats för att visa runt fasadfirman, som jag hoppas ska ha tid till och ett rimligt pris för att putsa huset innan blåsdagar med hällregn riskerar att pressa in vätan mellan de murade fasadblocken.
De små byvägarna fram till vårt bygge är svårframkomliga. Landsbygden ska få fiber. Stora grävskopor hörs mullra när jag försöker hålla in midjan på bilen och pressa mig förbi. Väl där gäller det att hänga på. Ett ypperligt tillfälle att i samma veva få grävt för vatten och avlopp.
Jag jagar folk och bokar tider. Till helgen spikar vi läkt och svettas i den sköna septembervärmen, som gör sig bättre ihop med annan syssla. Tar oss hungriga hem framåt kvällen. Där och då går luften ur. Vårt lilla ekipage; bilen, J och jag och två av juniorerna, bärgas till lämplig däckfirma.

Denna vecka har jag en lugn tisdag. Promenad framför hyrbil. Doft av nybryggt kaffe medan regnet smattrar mot rutorna. En stund i skrivarlyan. Energidepån fylls på.

Jag känner att jag skulle göra annat. Både för att jag vill och borde. Så känns det. Fast det är just inte så mycket av det jag kan göra. Så då bestämmer jag mig för att göra det jag kan, för att göra något. Bättre än inget och kanske inte så dumt det heller. Kanske rent av väldigt bra.
Att göra det jag kan är i stunden att unna mig det jag annars sällan gör. Och även om anledningen inte är så angenäm, så har jag den ändå att tacka för de där stunderna jag annars inte hade tillåtit mig.
Så jag staplar. Lite smått & gott. Väl valt. Somligt tar jag mig an på nytt, annat blir första gången. I väntan på att ryggen ska säga att det nu är okej igen med lyft och lite lediga rörelser.
Det är viktigt att lyssna på sin kropp. Den talar ofta till en. Så medan jag lyssnar, läser jag. Tänder ett ljus, fyller på en kopp te och vänder blad. Jag unnar mig medan jag läker och jag tror det tillför något bra.

Bygg- och blogglov är något som tycks gå hand i hand, har jag blivit varse under sommaren. Det är liksom svårt att hänge sig åt det ena och samtidigt hålla liv i det andra. Motsvarande tycks gälla det mesta. Det är inte lätt att stå sida vid sida med ett bygglov. I konkurrensen faller de andra stackarna platt. Direkt.
Jag strosar runt i trädgården som i år känns som en enda röra. Den magnifika idegranshäcken har blivit lämnad åt sitt öde och jag vet att nästa år blir det svårt att kompensera den med en rejäl klippning. Mitt lilla medelhav i sina krukor kommer att hämta sig, men de har haft det tufft i år och inga oliver är i sikte. Men faktiskt; citronen som blev fullständigt nerklipp tidigt på säsongen stoltserar med ett nytt, tjockt, härligt bladrufs och en frukt. Ser man på!
Jag vågar inte titta bland stenläggningarna där vi trodde att vi "tätat" mot ogräs. Min positiva make kallar det biologisk mångfald. Den har vi gott om i gröna rummet i år.

Var sak har sin tid, så är det och man får helt enkelt finna sig. Hur mycket man än vill att allt ska få plats i tillvaron samtidigt.
Lediga kvällar när vädret håller drar vi, fortsatt - fast vardagen satt igång, till landet och husbygget för en stund. Blandar en säck bruk och tänker att nästa gång är det mindre ogjort. Och kanske, om vädret håller, hinner vi lägga tak innan säsongen är över. Tanken gäckar. Vi håller våra tummar för tillåtande väder och så fort det bjuds greppar vi den lilla bagen med förnödenheter för några kvällstimmar ute på bystan. Det kan vara segt ibland att dra iväg när eftermiddagen är sen, men när jag står där innanför "murarna" och tittar ut ... ja, då känns det helt rätt.

Fast det är ju det där med trappan ... den blir liksom bara halvt avsopad. Jag kånkar fram ännu en säck med murbruk medan cementblandaren vevar runt den första och jag upprepar sommarens mantra: "Var sak har sin tid".

Fröpåsarna ligger oöppnade på köksbänken. Jag nästan hör hur de små fröna förtvivlat försöker ta sig ut. Jag samlar ihop påsarna. Läser angivna råd för hur och när på baksidan. Tänker att jag kanske skulle. Eller, mycket värre, borde. Den känslan får mig att lägga tillbaka dem igen. Trädgård ska, eller i alla fall bör, vara kul - inget måste.
Det är inte helt lätt att kombinera husbygge med att vara mitt i livet. Tiden som blir över har jag inte riktigt kraften. Städ och tvätt. Ogräsrensning. Matlagning. Frösådd inte minst.

Att mura en hel dag, det är en sak. Det förvånar mig hur bra det flyter på. Hur kul vi har. Hur vi trivs med tillvaron och livet och, allra bäst, med varandra. Mitt bland kletiga murbrukspytsar och en mullrande cementblandare. Hur vi till och med blir glada av att tvätta och göra den klarorangea blandaren ren och skinande efter dagens insats. Det känns verkligen som att detta är "vår resa".
Men efter en hel dag ute, med så mycket fysiskt arbete, önskar man gärna att allt annat som behöver till för att vardagen ska gå ihop sig, skötte sig självt.
Man får helt enkelt sänka kraven. Ha lite tålamod med tvättkorgen som inte tömmer sig på befallning. Låta "råttorna" få virvla runt några extra varv. Värma upp "skrammelmat" som man tacksamt hittar i kylskåpet. Det går faktiskt alldeles utmärkt att leva så, när livet är uppfyllt med annat.

Idag får trappan en stund av min tid. Inget uppfordrande möter mig där. Den är en tillgång när det gäller att fylla energidepåerna.
Från den ser jag blåregnet i full blom. Hör regnet smattra mot plåttaket över entrén. Det mår allt grönt bra av efter en underbar vecka med sol och värme. En "ledig" vecka med husbygge.
Stunden på trappan - som ett litet rehab för själ och kropp.
Hoppas nu att det fortsätter "smattra" tills de blå klasarna har fått vad de önskar. Så att utsikten, vid platsen för återhämtning, ges lång blomning.

Vårens program får oss att ta ton oftare än brukligt. Utmaningen är påtaglig. Takter som å det bestämdaste uppmanar alla att väl bekanta sig med hela, halva, fjärdedelar, åttondelar och väldigt alerta sextondelar. Och inte minst hålla reda på olika långa pauser. Välbehövliga i varje tappning. Har man tur hinner man hämta sig en aning.

Tungan slinter över italienska ord som någon av oss har som modersmål, en annan känner sig hyfsat bekväm med, men som för de flesta av oss är fullständigt obekanta.
Noter och text till "Time to say goodbye" får oss att längta efter att få leva ut vårt musikaliska. "Åh", säger jag, "det här stycket är så vackert att det inte går att hantera utan att börja gråta." Flera instämmer.

Vi blir varse nästan bums att det var fel. Det blir genast en enda oreda med takter, noter och språk. Vi börjar tappert med do do do innan vi vågar ta upp vår obefintliga italienska. Det frambringar inte en endaste tår.
Men skam den som ger sig. "Hur svårt kan det vara", utbrister jag tappert när det blivit dags för mina sångövningar här hemma, "det uttalas ju som det stavas." Och så förbluffar jag familjen med att låta dem höra när jag stämmer upp på italienska. Inte heller detta väcker några känslosvall - tvärstopp förstås, redan på första raden.

Men vi kämpar. Det är något annat med sång som stärker välmåendet. Som får oss att vilja. Får oss att ha kul. Får oss att må bra. Komma hem glada.
Och väl hemma slår jag mig ner i soffan intill J, tar hans hand och säger lite malligt: "Io con te". Bara det! Han tittar frågande och jag fortsätter: "Du och jag".
Italienska - kärlekens språk.

Den kommer nog sitta där, italienskan, i sinom tid. Lite mer övning så ...