Vårens program får oss att ta ton oftare än brukligt. Utmaningen är påtaglig. Takter som å det bestämdaste uppmanar alla att väl bekanta sig med hela, halva, fjärdedelar, åttondelar och väldigt alerta sextondelar. Och inte minst hålla reda på olika långa pauser. Välbehövliga i varje tappning. Har man tur hinner man hämta sig en aning.

Tungan slinter över italienska ord som någon av oss har som modersmål, en annan känner sig hyfsat bekväm med, men som för de flesta av oss är fullständigt obekanta.
Noter och text till "Time to say goodbye" får oss att längta efter att få leva ut vårt musikaliska. "Åh", säger jag, "det här stycket är så vackert att det inte går att hantera utan att börja gråta." Flera instämmer.

Vi blir varse nästan bums att det var fel. Det blir genast en enda oreda med takter, noter och språk. Vi börjar tappert med do do do innan vi vågar ta upp vår obefintliga italienska. Det frambringar inte en endaste tår.
Men skam den som ger sig. "Hur svårt kan det vara", utbrister jag tappert när det blivit dags för mina sångövningar här hemma, "det uttalas ju som det stavas." Och så förbluffar jag familjen med att låta dem höra när jag stämmer upp på italienska. Inte heller detta väcker några känslosvall - tvärstopp förstås, redan på första raden.

Men vi kämpar. Det är något annat med sång som stärker välmåendet. Som får oss att vilja. Får oss att ha kul. Får oss att må bra. Komma hem glada.
Och väl hemma slår jag mig ner i soffan intill J, tar hans hand och säger lite malligt: "Io con te". Bara det! Han tittar frågande och jag fortsätter: "Du och jag".
Italienska - kärlekens språk.

Den kommer nog sitta där, italienskan, i sinom tid. Lite mer övning så ...

Jag har väntat en tid på att bli kallad till tandläkaren. Inte så att jag längtar dit, men inte heller på det viset att jag bävar för det. Fast trevligare kan man ju ha och därför tycker jag det är bra med tid att förbereda sig.
Men inget hör jag. Det kan nog bero på att tandläkarkåren är underbemannad, så som man har hört en del om på nyheterna senaste tiden, så det dröjer kanske ett tag, tänker jag. Dessutom var garnityret vid god vigör senast och klarar sig säkert ett tag till utan översyn. Den här typen av besök sällar sig ändå inte till de trevligheter jag vill tänka på och ägna mig åt i stundande advent.

Att gå till tandläkaren, ligga där tillbakafälld och gapa stort, kan jag tycka är att släppa någon väl nära. Egentligen är jag inte helt bekväm med det. "Intimzon" hörde jag norska vänner en gång uttrycka. Bra ord som jag inte hittar någon omedelbar svensk motsvarighet till. Tandläkarbesök inkräktar faktiskt på min intimzon.

Det är som telepati. Inte så att jag tror att odontologen är illasinnad, men självklart ligger det strax en kallelse i brevlådan med tid för undersökning kort före jul. Typiskt. Jag bestämmer mig direkt för att skjuta upp besöket. Fortsätter ändå läsa att en ny medarbetare och tillika delägare har börjat på mottagningen. Det är honom jag nu ska på besök till och han som fortsättningsvis "kommer att ta hand om dig", står det. Där på följer ett namn som jag vaknar till av. En gammal klasskompis! Jag känner instinktivt att jag inte vill ligga där och gapa inför honom. Så jag bestämmer mig för att ringa dagen där på och säga som det är. Jag tänker absolut be att få tid hos en annan tandläkare på samma mottagning, efter jul!
Men under kvällen börjar jag fundera på om det kanske ter sig lite fånigt. Det är ju onekligen en stund sedan. "Jo, för det är nämligen så att vi gick i samma klass i fyran och femman ..." Och det kan ju faktiskt vara möjligt att han är en jättebra tandläkare ... Och förresten kan det ju vara lika bra att ha det överstökat ...

Så jag ringer aldrig. Nu förbereder jag mig istället. Och jag har bestämt mig för att vara så anonym som det bara går. Och att det nog är lämpligt att "gapa stort".

Stora, tunga sammetsgardiner hänger för fönstret. Tanken är att freda morgonsömnen mot ljus och ljud. Fast vad är nyttan med det, nu i oktober, när klockan väcker oss tidiga morgnar som är helt nattsvarta? Lugn musik i radion och mysigt småprat av någon stackare som redan varit igång länge. En och annan bil susar förbi, någon buss öppnar pysande passagerardörren och det tidiga morgontåget drar iväg.
Lyssnar jag noga så kan jag höra allt det där. Men det är ganska tyst och väldigt mörkt. Jag blir kvar under det varma, goa täcket medan de första låtarna spelas på radion och stiger upp först efter morgonnyheterna, när jag hör dig börja spola vatten från kranen. Sömndrucken sätter jag fötterna i golvet, kommer på benen och drar med ett ryck undan den tunga sammeten. Jag tycker det känns lite märkligt att så i ett bli varse att världen utanför redan är ett myller av rörelse, medan det ännu är nattsvart och väldigt tidigt. Var kommer alla ifrån? Vart är de på väg? När slog de upp ögonen för att möta en ny dag? Hur kommer deras dag att se ut?
Sådant kan jag undra medan jag står där kisandes med ögonen och låter nattruset rinna av mig. Fast det går förstås inte att ägna så mycket tid åt de funderingarna. Det gäller att få fart på sin egen dag. Dränka ansiktet i kallt vatten är nästan en nödvändighet för att bli något så när alert.

Vi landar vid frukostbordet, du och jag, tillräckligt i tid för frukost i lugn och ro, med morgontidning, lite av dagens agenda och tända ljus.
När morgonen inte längre är så mörk får jag en stund i orangeriet. Där samlar jag kvistar från lärkträdet. Kvistar som jag tog med mig hem här om dagen, från trädet som pappa en gång planterade vid sommarstugan. Jag binder en liten krans och blandar med ljung. Inte idag, men en annan dag, ska jag ta med mig kransen till pappa, där han har sin minnesplats, och göra fint hos honom till allhelgona.

Det känns bra att låta dagen börja med en stund i en miljö där jag tycker om att vara, med någon jag tycker mycket om och med något jag tycker om att pyssla med. Jag hoppas att alla andra som irrade kring där utanför, tidigt i den nattsvarta morgonen, också finner en sådan stund.

Gråmyset utanför fönstret ger en känsla av att tillåtas andas ut. Man är inte riktigt van vid att september är en månad som förväntar sig att man ska hantera den som om det vore augusti. Det är lätt att man börjar flytta in och det kan ge en aning dåligt samvete att inte "ta vara" på dagarna. Så det är lite mysigt idag att höra dropparna slå mot rutorna, höra vinden vina och se hur den ruskar om i trädgården. För den del ingen skam åt september - det har verkligen varit en jättefin månad, men nu är jag redo att välkomna oktober som idag känns lura bakom hörnet.

Igår passade jag på att "ta vara" på den kanske, enligt meteorologerna, sista sommardagen med att gräva trädgårdslandet. Eller ... vad man nu ska kalla det. Vi satte vår enda och stora förhoppning till bönor och sockerärtor som fullständigt har tvärvägrat. Men inget kan väl växa i något som är så torrt att dammet kring det yr. Jag brukar inte "skämma bort" trädgården med vattning, men i år hade det nog varit läge. Trotsat denna öken har somliga ändå lyckats med. En liten örtagård blev det också i år. Det är härligt att plocka av den till maten eller till vasen som står på bordet.
Det var en fin dag att vara ute och slutet av september känns som rätt tid för att "vända" jorden, men jag saknade lite av hösten runt om mig där jag stod och grävde. Några små ringblommor och krassar som inte hunnit ge sig av törst, blev till en pytteliten bukett som fick följa med mig in. Den lyser fint idag framför ett gråmysfönster.

 

Det kan kännas lite surt när helgen är slut, men det är också oftast med nyfikenhet jag möter en ny vecka. Man kan ju aldrig helt veta vad den kommer att innehålla, eller hur det man vet står på programmet kommer att vara. Det kanske inte alls blir som man föreställer sig det, om det nu alls blir, för det kan man ju inte säkert veta. Ett sammelsurium som jag tycker gör en ny vecka spännande. Denna börjar med hemmavarande familj kring frukostbordet. Ett trevligt sätt att börja veckan på. Sedan ett gomorronmess till de båda studenterna på annan ort, som är snabba med att hälsa tillbaka. En liten gest att bli glad av och samla till den energipott jag tar med under dagen. Jag är grindvakt när yngst cyklar till skolan, det är lite mysigt tycker jag, och så får jag en stund med morgontidningen och en kopp kaffe på en plats dit solen når i gröna rummet. Den når inte lika långt nu solen och inte lika länge ända fram, men jag hoppas den ska räcka till att färga druvorna blå. Gör den inte det, gör det inte så mycket. Jag har redan blivit lite glad av små gröna klasar, smått skiftande i blått. Det behöver inte alltid vara så mycket.

Vi slår armarna både om oss själva och varandra bara vi tittar på termometern i köket. Natt- och morgontemperaturen visar överraskande många minus och får oss att huttra redan där vi står. Ska man ut idag gäller mössa, vantar och goa, varma kängor. Och det är klart att man måste ut idag, för det dröjer inte länge, så stiger solen och bjuder med råge på helande ljus och värme. Precis vad jag behöver. Speciellt efter en måndag som nästan inte kan lyckas med annat än att bjuda på något bättre, och det gör den verkligen storstilat. "Vanlig sketen tisdag", sa Findus till Pettson. Han skulle ha varit med idag. Vår gamla baka-matbröds-bok har lagts fram på köksbänken och manar till att ta sig an någon av innehållets utmaningar, men det får vänta, först måste jag ut.
Tillbaka hemma gör en go yllefilt om rygg och axlar det möjligt att ta kaffet ute. Sådana här dagar vill man inte in. Brödbak! Det får bli sent i kväll i så fall.

Att det är vanlig vardag igen blev jag bryskt varse i morse. Mitt i det varma, mjuka, mörka vaknar kockradion till liv på en helt galen tid vad det verkar. Mest får jag lust att banka all livskraft ur den och krypa ner igen. Tre veckor med morgnar utan tider att passa gör mig klar över hur obarmhärtig den kan vara. Men det är bara att upp och studsa till en disigt mjölkvit januaridag.
Den elfte dagen närmare bestämt av de 366 som står till förfogande under detta nya purfärska år. En ny almanacka att fylla med ... ja, det återstår att se. Det är spännande med de där oskrivna bladen. Känslan av en "ung" kalender, utan rynkor och hundöron. Ett år att fylla med ... ta nya kliv mot ... ja, vem vet? "Spåkulan" avslöjar inte mycket men ger små aningar.
Å´ hur det än är känns det gott att ta klivet in i vardagslunken igen. Fem allt för tidiga ännu mörka morgnar som följs av skola och jobb, "vanliga" kvällar och sedan en efterlängtad helg kan bjuda på alldeles tillräckligt med överraskningar.

Idag åker vinterkängorna fram. De borstas och impregneras innan jag sticker fötterna i dem och sen, under promenaden, känner jag hur de värmer och skyddar mot den kalla, frostvita marken. Jag har hunnit längta en stund nu efter frostnupna morgnar och det gör mig lite glad att se trädgården ligga vintervit utanför fönstret. Snön är inte kommen och där jag bor kan man minsann inte var säker på att den alls kommer, men nattens alla minusgrader gör marken vit och ger känsla av vinter - och det är härligt.

Morgonen inleds med en stunds meditation. Det är inget jag är speciellt flink på, men de stunder jag tillåter mig  är väl tillvaratagna. De ger mental vila som följer mig under dagen. En skön start på en ny dag och ny vecka.
Medan jag ännu sitter vilsamt lutad mot sänggaveln, med ljuv musik i lurarna upprepandes mitt mantra med slutna ögon, hittar solljuset  in genom det lilla fönstret vid sidan om. Det blir ljust innanför ögonlocken. När jag lämnar min "heliga formel" för att fortsätta vardagen tittar jag upp i en klarblå himmel.

Temperaturen ligger fortsatt på stadiga minusgrader och marken ligger frostvit så länge solen inte hunnit smälta den. Jag trampar kring i mina varma, goa vinterkängor, andas kall, klar luft och känner solen värma.
Helt okej att börja veckan så.

"Mini-moni-mini-moni-mini-moni-mini-moni-mini-moni-mini-moni-mini-moni-mi" - och så tillbaks igen. Familjen drar verkligen en nitlott när jag tar plats vid pianot för att öva skalor och sedan stämmer upp med en ensam alt.  Det har betydligt större underhållningsvärde när musikutövaren i vår trio låter fingrarna i ren känsla och sann glädje röra sig över tangenterna. Men jag behöver klaviaturens hjälp för att ha koll på hur det ska låta, så familjen får helt enkelt stå ut.
Det har blivit dags att damma av julsångerna. Å´ korka upp den första glöggen tror jag, jag börjar bli lite sugen nu. De sitter inte helt där de ska ännu, julens sånger, fast sakta men säkert närmar jag mig toner som hamnar på rätt plats.
Efter en stunds soloövning hemma drar jag, till familjens stora belåtenhet, iväg till körkväll. Sjunga upp ihop är väldigt mycket skojigare, och man blir absolut gladare av att höra alten tillsammans med sopranen; de gifter sig fint kan man nog säga. Så smids det lite planer. Det lutar åt en grillkväll på stranden, den fjärde söndagen, samlade med våra familjer och inbjudna grannar, varm glögg på termos och med texterna till julsångerna i fickan. Fast till dess kanske de sitter, utan fusklapp ... och jag har definitivt hunnit smaka på glöggen.

Veckans tidiga mornar - när benen har letat sig över sängkanten efter en extra kvart insvept i det varma, goa täcket, medan man med ett halvt öra lyssnat till klockradions lokalnyheter - har lyckats med konststycket att bjuda på ett ljusare uppvaknande. Å´ andra sidan; utanför fönstren har gröna rummet varit helt nedsläckt redan när vi samlats kring middagsbordet. Det är den där första veckan, efter att tiden gått över till vinter, som skillnaden blir så tydlig.
Redan ser jag fram emot att det om två månader har vänt igen och att dagarna så sakteliga börjar bli ljusare. Inte så att jag längtar dit - det är en skön och rogivande tid när oktober- och novembermörkret omsluter oss, lockar till brasa i kakelugnen och stearinljusen står redo i alla rum, för att så småningom leda oss in ett upplyst advent. Men jag tycker om tanken på att ljuset har vänt åter när vi firar jul.
Också frosten gjorde sin entré i veckan. Höstens första vita matta täckte gräset en morgon när våra sömniga ögon tittade ut. Nöjd konstaterade jag att pelargonerna sedan helgen som gick står i tryggt förvar i sin vintergömma.
Lite extra glad blir jag för det som ännu ett tag vill blomma på trappan, det första man möter när man kommer hem. Dags också för lite pumpapynt, även det en prydnad vid entrén. Med ett inslag av små spöken? En liten påhälsning kanske? Trick or treat!