... ser man foton och läser lovord kring hänförelsen över de blå små sipporna. Jag känner en saknad efter allt blått som fanns runt om när jag var liten. Pappa, som genom sitt jobb rörde sig mycket både till fots och med bil genom omgivningarna, hade full koll på var backarna lyste blå och kunde säga: "Titta där uppe till höger, där är ett hav av blåsippor."
Jag stannar till under promenaden, tar mig till och med med bil lite längre iväg, låter ögonen syna både åt vänster och höger, men de ofinns. Har jag tur hittar jag en, kanske ett par, i bästa fall rent av några stycken, men de är fortsatt lätträknade.
På en enkel önskelista står nu:
En tur till kalkrik plats där blåsipporna breder ut sig.
En tur till plats där jag får se tranorna dansa.
Den där turen som jag önskat till universitetstrappan, där man får höra Lundasångarna sjunga in våren, den är jag klar över får bli nåt bra att ha kvar.
Tur att somligt är som vanligt. Att det fortsatt finns blå backar, även om jag inte längre finner de nära.
Tur att tranorna inte behöver hålla coronadistans.
Vad jag har hört ska det i alla fall bli blå himmel i påsk. Och snart kommer blå små förgätmigej att vaja i gräsmattan. Det är inte så dumt det heller. Till dess satsar vi på lite gult. Hör tiden till.
Glad Påsk!