Nya mål

• 4 Comments

•

Vi tittade långt och länge. Hade undrat en tid över när ljudet från strecken skulle avslöja deras flytt. Så fann vi dem, högt upp i skyn - tranorna. Kanske snarare en flykt detta år. Trötta på inflation, stigande boräntor, eltaxa ... men på väg utan behov av påfyllning vid bränslepumpar. På bärande vingar, tack och lov. Att höra tranorna ge sig av i stora fågelstreck, högt däruppe ... ett avslöjande ljud om en kommande höst.

Sommarens högresta ...

... storvuxna ...

... mångfaldiga ...

... och omtyckta av många ...

... har nu mist sin sommarskrud. Tittar visset ner i marken. Kanske lämnar de avtryck, med alla frön som nu faller, genom att åter gro och spira när sommaren hittar till oss på nytt. När tranorna ånyo kan skymtas på fälten.

Lönnarna lyser vackert röda. Till och med några ekar har börjat skifta färg. Tid att boa in sig ...

En liten tapper höna lade sig till ro sent på säsongen för att ruva. Med två små dagsgamla kycklingar verkar hon vara en mamma som inte tar notis om att hösten kan vara kall för de små. Vi gör vad vi kan. Försöker boa in också hönsens lilla hus, redet för familjen, och hoppas på det bästa.

Medan dagarna ännu var varma, lyckades vi märkligt nog med konststycket att komma i tid till mjölkbonden. Där kan man köpa komjölk på glasflaska och gårdens egen glass. Den glassen får mig redan att längta till nästa sommar. Jag hoppas vi åter lyckas passa tiden ...

• 4 Comments

•

Så var vi på andra sidan höstdagjämningen. Morgonen är mörk när vi efter några veckor med en "upp-och-nertillvaro" på nytt ska starta dagen i vanlig tid. Letar och känner mig fram. Tänder ett par ljus, det blir behagligare sken så. På med tevatten. Så slår vi oss ner för en skön frukoststund innan dagen splittrar oss. Med händerna om var sin varm kopp ser vi morgonen ljusna.

Den månatliga kassan för brödfödan har under en tid inneburit att en av oss varit nattaktiv medan den andra har försökt "gå i vanlig takt". Det har funkat sådär. Där av "upp-och-nertillvaron". Där av också känslan att det är skönt att vara tillbaka i gängse banor.

Egentligen fordrar inte min dag att jag är uppe i ottan. Jag är solidarisk med J som ska vidare efter frukosten. Jag värdesätter stunden tillsammans. Det fick mig att maka mig ur den varma goa sängen, fast mörkret gjorde sitt för att hålla mig tillbaka.

Mellan är hemma för en tid. Han har välförtjänt sovmorgon. Innan han tar fruksoststund hinner jag börja rydda med det som jag har tänkt att min dag ska innehålla. Han sitter yrvaket vid frukosten och tittar på mig. "Jag tycker att ni är så produktiva", säger han, medan han hyvlar osten till rostemackan. Ett fint betyg att få, känner jag, för lite småfix en dag på hemmaplan.

• 8 Comments

•

... PANG!

... när vardagen slår till.
Det tar en stund att landa.
I nuet är vi på väg att ta fast mark.

Lediga veckor.
Tillbaka på nytt.
Somligt kommer av sig. Annat tar vid.

Papper, penna och tangenter hamnade långt in i gömmorna under somriga, lediga veckor.
Sommaren själv har nästan kommit av sig och en anings höst tagit vid. Fast det fortsatt är augusti. Det varma byttes snabbt till något som fick mig att dra på tjocka tröjan under den tidiga turen till lådan med morgonens tryckta nyheter.

Jag släpper inte taget helt. Än är det sommarmånad.

Härligt att bli jordig om händerna när vi skördar vår potatis. Som förstås smakar godare än all annan när den dukas fram till middagen. Trist, så klart, att kålfjärilslarverna fullständigt invaderade den magnifika krassen som slingrade sig över odlingsbädden. Men glad över att vi inte skördat kronärtskockan som "håller hov" där det gapar tomt efter krassen.
Och så lite annat smått & gott. Som till exempel att fredagen gör ny entré. Den där härliga känslan av att åter gå mot välkommen helg.

• 8 Comments

•

... när jag tittar inom någon bland fina bloggvänner, dyker BPs skyltsöndag upp. Där har jag vandrat runt och bekantat mig med diverse på olika vis tänkvärda skyltar av flera slag. Nu är söndagen passerad och vi har lite bryskt "brakat in" i en ny vecka, så där som det ofta är att lämna helgen för att ta tag i vardagen. Men medan det ännu var söndag var J och jag på "finpromenad" i "stora staden". Vandrade runt och roade oss med fönstershopping, när blicken fastnade i skylten till en av butikerna. Lite extra fin tyckte jag, i tider som dessa. Något att ta med sig.

• 10 Comments

•

... lätt att få, och vanligt att ha, blommor på sin aloe. Jag vet inte, men för mig är känslan lite exotisk. Den lilla patinerade krukan, innehållande en bladrosett med en liten grön knopp mitt i, får följa med mig in en dag efter ett besök i fjolårets försummade orangeri. Det var där, i orangeriet, vi brukade ha vårt mysiga "häng" under sommarhalvåret. Vårt lilla guldställe dit vi flydde när vårkvällarna ännu var kalla, sommardagarna väl heta, myggen för envisa eller kvällarna blev kylslagna.
Det "fina livet på landet", som vi brukar kalla det oss sinsemellan, har kommit att bli en ersättare. "Baksidan" med att ha två ställen. Det ena får mer omsorg än det andra. Lätt hänt. Väl medvetna om det. Men vi visste inte då, mitt i vår härliga ambition om ett orangeri, att det fanns en plats på landet som väntade på oss. Tillvaron är föränderlig.


Mitt lilla krukodlade medelhav, som blivit kvar med orangeriet som hemvist, övervintrar tappert kämpande. De flesta ännu hoppfulla. En bra plats på vintern, men sämre under heta sommardagar när ingen riktigt ser till dem. Somligt gav upp efter fjolårets varma, soliga dagar.
För en del är det tufft.

Man kan inte stoppa förändringar. Lika bra att förenas med en gång. De där förändringarna som man inte är i stånd att rå på.
Andra skapar man själv. Det kan vara spännande att "röra om i grytan". Stunder kommer då det är helt rätt att "röra lite".
Solen lyser in i vårt lilla orangeri. Det kommer den att fortsätta med. Vem eller vad som framöver kommer att ha sin hemvist där, det vet vi inget om.
Vi kommer att ha en del att ta ställning till.
Men nu är det vi och vårt "medelhav".
Fast vi lämnar lite öppet. Det känns spännande och bra att ha "utkiksutrymme".

• 8 Comments

•

... de ska bara fungera! Absolut inte bråka!

När jag tittar till soltrappan denna morgon, efter dagen D, med påtvingad flytt från en server till en annan, så möter jag till en början en bekant syn och jag pustar lättad ut. Det har nästan varit sömnlösa nätter inför detta. Jag har ett mycket märkligt förhållande till bilar och datorer när de inte fungerar som de ska, eller kanske snarare inte funkar som jag vill. Sannolikt beroende på ett fullständigt ointresse för motorer och teknik. Pulsen går upp och rationellt tänkande avstannar. Det märkliga är att samtidigt som jag känner att jag blir handlingsförlamad, så åstadkommer jag ofta en massa saker i bara farten. Nåt jag flera gånger bittert fått erfara. Nån gång kan det också vara en momentan glädje över att lyckas, samtidigt som jag måste hantera frustrationen i att jag inte fattar hur det gick till.

När jag sedan samma morgon navigerar vidare på min "nya" trappa, ja då är det dags. Plötsligt stiger pulsen igenkännande och tänkandet avstannar. Det är när jag öppnar upp för ett nytt inlägg som jag stöter på patrull. Plötsligt har det kommit en massa "finesser" i tillägg. Många skulle säkert jubla över möjligheterna det bjuder. Jag förfasas. Känner inte igen mig. Effekten är ungefär som att jag inte hittar det jag vill ha på trappan och om jag väl finner det så vet jag inte var eller hur jag ska ställa ner det. Och när jag försöker igen så är det omöjligt att finna det på nytt.

Men här står jag nu. Ingen återvändo.
Jag behöver, mitt tillkortakommande till trots vad gäller stresshantering, gå varsamt fram. Det här kommer ta tid ...

Jag försöker mig på ett nåt så när passande foto i tillägg. Det är där, i hemsidans lilla fotogalleri, som den verkliga utmaningen ligger.