Gröna rummet

8 Comments

... faller lusten in på att fnula lite med finsaker ute. Temperatur som närmar sig behaglig och en sol som charmar. Årets första trädgårdsklipp tillägnas ligusterhäcken som omgärdar vår trädgård. I vanlig ordning låter jag sekatören göra jobbet. Lite meditativt att syna grenarna, göra ett klipp här och var och låta det ta sin tid. Mycket mysigare så än att gå över det hela med häcksaxen. Den är bra när den verkligen krävs, men inte till detta och inte i dag.

Det blir emellanåt små vändor i trädgården från det att jag misstänker att snödropparna har börjat titta upp. De brukar vara först. Lite längre fram ser man krokusarna kika fram. Men när "vårbruket" börjar blir man alltid glad över små finingar man missat. De som gömmer sig under bädden av torkade löv och höga fjolårsperenner. Små fynd att bli lycklig av.

8 Comments

Jag vet inte om jag så gärna vill tillbaka till stan. Vi har det bra på landet. Men visst, morgnarna börjar bli väl mörka. Fast sen är det ju så mysigt när morgonljuset ger sig tillkänna och dagen börjar vakna. Så vilsamt. En fin plats för frukoststund och att komma tillbaka till efter en dag nån annanstans. Vi får väl se ... Vad jag däremot vet är att trädgården har löpt amok sedan vi tog vår tillflykt till landet när coronadramatiken bröt ut. När katten är borta ... rycker de små gnagarna ut. En alldeles förvuxen idegranshäck, stora ohanterliga krukor med mer eller mindre glömda och alldeles uppgivna kryddor och medelhavsväxter. På det en tilltagande biologisk mångfald lite random.
Det finns en del att ta tag i, om man säger så. Pandemin har gått hårt åt gröna rummet. Inte på grund av numrerad covid men helt enkelt för att vi hellre har velat tillbringa våren, sommaren och nu en liten stund av hösten långt från ljus- och ljudföroreningar.
Vi klipper häcken när vi väl är tillbaka bland folk och bilar och upplysta gator. Har en liten fin ceremoni för de stackare som inte klarat sig och går med grovröj över oönskade inkräktare. Bra så.

Första taget är gjort i gröna rummet. Klematisen klipptes ner till ett intet för att under den vår som nu står och stampar få till nya frodiga blad och riklig blom, där den kommer att klänga sig hög i spaljén bredvid Madame Boll. Ja, hon heter ju så den ruskigt taggiga skönheten bland rosor. Åtminstone är tanken att de ska bli ett radarpar även i år, men vad vet man ...
Soltrappan har hunnit göra skäl för namnet vid några lätträknade tillfällen som jag önskar varit fler. Men det är ju väldigt tidigt på säsongen ännu. Desto mer uppskattat de få och korta stunder som hittills gett nunan de första D-vitamintillskotten. Och fräknarna. De är väl ganska lätträknade de också numer, men tanken är så himla mysig att man nu som då får sina första fräknar i den första vårsolen.
Så har vårens små doftvioler anlänt i skydd under den gulbladiga ligustern. När jag ligger där på knä och lutar mig långt ner mot marken, mer än vad som nästan är möjligt, så slinker den fantastiska doften av de små blå rätt in i mig. Mödan värd, helt klart.

14 Comments

Nu kan jag lägga nyckelpiga och humla till årets vårliga lista. Förmodligen också några fräknar. De brukar landa på näsan under någon av de första trädgårdsdagarna. För hur isande kall vinden än är den där första dagen i gröna rummet, när det gräs man önskar skulle ofinnas redan börjat titta upp för att våren stegat fram och tar plats, ja, då landar förstås också jag med åtminstone en kopp kaffe på soltrappan, mellan stunder av vårstädning bland kvarlämnade fjolårsperenner, höstlöv och ogenerat ogräs.

På någon av soltrapporna blir det en stund med både lunch och fika. För jag har faktiskt tre stycken. Soltrappor alltså. Denna dag väljer jag den stökigaste men ändå kanske charmigaste. Den vid de gamla utedassen som sedan länge istället tjänar som bod för krukor, trädgårdsredskap och ved. På den plats där vi alltid säger att vi ska röja upp och rensa, vilket varje gång resulterar i något vi har kvar. Det är där den allra första vårsolen verkligen ger sig till känna. För där bakom orangeriet bland allt gammalt bråte, vid sidan om ett alldeles tokväxt persikoträd, på trappan mot söderfasaden av den gamla boden, är en plats dit vinden inte hittar. Där sitter jag med vårens första trädgårdsfika och lunch. Så klarar man lätt av att ha det, en stund. Den lilla stunden blir förstås lång. Och välgörande. Ger mer ork att se över alla trådgårdens vrår.

När jag är nöjd med dagens insats har eftermiddagen fått vinden att mojna och solen att landa på vår entrétrappa som är en annan av de tre soliga. Där sätter jag mig en stund med den sista koppen kaffe och trädgårdsböckerna staplade bredvid. Bläddrar lite, men bara för att snabbt släppa taget igen om visa råd och istället luta mig tillbaka. Mör i kroppen och glad i sinnet. På den soltrappa som gett inspiration för min tredje, virtuella variant - den som har mest utrymme för att ge orden svängrum. Hur den tar sig ut är inte min sak att bedöma. Men alla tre ger mig mental vila som för mig i rätt riktning. Just nu med lätt sinne mot våren.

 

12 Comments

Trädgårdsbestyr skulle lätt kunna lägga beslag på hela min oktober. Inom denna genre finns en hel del som skulle må bra av att tas itu med. Om man vill. Men all den tiden finns inte. Inte lusten heller. Att en trädgård är fin och välansad är ganska oviktigt. Men att en trädgård är lustfylld att vara i är oerhört viktigt. Så här läggs krut  efter lust, i den mån det är möjligt. Och därefter får trädgården lov att se ut.
Soliga oktoberdagar timar väldigt bra med lust och ork för tid i gröna rummet. Leriga gummistövlar och jordiga fingrar kan vara härligt befriande på nåt vis. Och så en termos med kaffe, som står där på trappen. Redo liksom. För den där stunden, på det mest soluppvärmda steget, med koppen i hand, medan man tittar ut över rabatter, stenpartier och gröna rummets alla vrår. Känner av vad som gjorts och mer bör göras.
Glad, nöjd och mör när solen börjar dala och det är dags att ställa in alla redskap. Ganska sliten också. Nästa dag i trädgården får bli en solig latdag. Jag mår väldigt bra av sådana också.

6 Comments

DSC_6018De bästa stunderna i trädgården är nästan de som inte är tänkta. Gärna tidigt på morgonen, innan den riktigt vaknat, när man ser och hör allt starta upp runt omkring. Fast det är förstås inte så ofta som jag är i farten redan då. Möjligen går jag för att hämta morgontidningen, vilket i och för sig är en mysig liten tur till brevlådan och så tillbaka till frukostbordet. Jag uppskattar den.

Men ibland händer det. Jag går ut med enda föresatsen att känna på morgonen. Bara en liten stund. En vända i gröna rummet innan dagen börjar. Så kommer jag på mig med att vila ögonen på något som får mig att stanna. Kanske ett ogräs som jag drar upp. Eller en planta som i stundens hängivelse blir omplacerad. Och när jag sitter där, böjd över rabatten, ser jag förstås ett till, eller rättare alldeles för många, som behöver dras, eller tycker jag, när jag ändå redan är jordig om händerna, att jag också kan plantera om annat som jag länge tänkt, eller i stunden får för mig, borde få en ny plats. Plötsligt ser jag tokmycket sådant som ... kanske inte direkt överraskar, men som nu hett pockar på min uppmärksamhet och gäckar mig. Så jag blir kvar. Länge.

DSC_6037
I morse när jag öppnade terassdörren, bara för att andas en snabb dos morgonluft, drogs blicken till det lilla trädgårdslandet där gurkört, ringblommor, johannesört och krasse växer huller om oreda med arter som jag helst hade sluppit stifta bekantskap med. På den plats där det var tänkt att vi skulle skörda bönor, ärtor, rädisor och annat av sommarens härliga primörer.
Så blir den lilla dosen morgonluft, helt oplanerat, till en korg full med allt som inte var tänkt skulle växa så frodigt. Då hör jag hur det strax intill surrar i honungsrosen av gästande humlor. Där är jag tvungen att stanna till en stund, när blicken vandrar vidare till blyblomman som efter en lång vinter, som den tyckte var väldigt trist, nu äntligen visar tecken på välmående. Och i närheten av den sprids doften av kakao från den ljuvliga lilla chokladblomma jag förärades på mors dag. Den kan jag inte gå förbi utan att först sticka näsan i, när jag ser hur fikonet hänger mot rutan i orangeriet och påminner mig om att den rackan tar hiskeligt lång tid på sig för att få alla färdigväxta frukter mogna att skördas. Tur att jag får syn på den för intill står tomat, physalis och gurka som jag nu märker är väldigt törstiga. Så ser jag till att de mest behövande får släcka törsten innan jag fyller kannorna på nytt. Vilket förstås kräver sina stopp på vägen. Åtminstone ett vid vårt lilla smultronställe, där dagliljan nu blommar i kapp med nemesian.
DSC_6042

Morgonens händelseförlopp blir som en rörig kompott. Det känns väldigt bekant, men det är också en hel del nytta med det. Det är klokt att ta tillvara stunderna, för i ärlighetens namn är jag oftast mer som Ferdinand. Jag är väldigt glad för, och nöjd med, att sitta under min korkek och lukta på blommorna.
DSC_6033

2 Comments

Man undrar varje år vart våren tar vägen. Åtminstone gör jag det. När jag tycker att den äntligen har kommit och jag gärna vill att den ska stanna länge, invaderar plötsligt sommaren och jag kapitulerar direkt. Helgen, den långa, soliga, varma och härliga, har vi ägnat åt att kombinera ledighet med sådant jobb man gör just när man är ledig. Vi har haft ett rejält trädgårdsröj. Kavlat upp ärmar, bländat grannar med vintervita ben klädda i shorts, hyrt släp och kört till tippen med en massa trädgårdsavfall. Annat som vi tyckte hade passerat bäst före datum fick hänga på. Det sved i mellan när den gamla, sedan flera år nedmonterade, studsmattan följde med ekipaget som for iväg. Och visst, det kan vara lätt att tycka att man röjer undan en epok, men det är ju inte i sakerna man vill att minnena ska finnas.
En hög bråte med ris, som hamnat på toppen av komposten och som krävt massor av tid att förmultna, hivades upp på lass nummer två. Där höll vår lilla kopparödla på att åka oönskad snålskjuts. Jag vet inte om kopparödlor hittar ett ställe där de troget övervintrar, men varje år, någon gång under tidig sommarsäsong, dyker den upp när vi gräver i komposten. Måtte vi inte sätta spaden i den. Med varsamma händer hjälpte vi den tillbaka dit vi tror att den helst vill vara.
Trädgårdsröj kräver mycket fika. Det är de där små stunderna man stannar upp som fulländar dagar med trädgårdsarbete. Att ha en trädgård, det tycker jag är att vara rik. Att ha en mysig plats för en kopp kaffe och för all del även, när den lediga dagen nått kvällen, ett glas vin, se sig runt och välja att se det fina, fast där finns massor av bråte, stök och ogjorda projekt, skräpiga hörn och ogräs. Trädgård för mig, det är en plats att vara för att må bra. Ett grönt rum man går in i och bara är. Åh, vad jag tycker om när sommaren tillåter att dörrarna in till gröna rummet får stå vidöppna. Det gör att det känns helt okej, om än lite sorgesamt, att ta klivet ut ur våren.

Små solar i gräset ...
DSC_5789

2 Comments

DSC_4990Nu var det bra länge sedan kaffekoppen togs med ut i trädgården. Det må vara varmt för årstiden men det lockar ändå inte. De små vändorna i gröna rummet blir färre och kortare. Någon kruka återstår att bära in för vintern men annars är höstträdgården tillräckligt redo för de återstående mörka månaderna.
Något ger fortsatt ögongodis eller värmer inombords. Särskilt gillar jag hortensiorna som nu står nedgrävda i trädgårdslandet där de får övervintra i sina krukor - lika fina nu som mitt i blomningstid.
När jag går in genom grinden påminns jag ännu om en dag på stranden, eller om doften från ringlande honung, från strandkrassen som ännu blommar i urnorna på grindstolparna.
DSC_4996 (1)

Jag blir glad av att kunna plocka färska kryddor till matlagningen eller bara för att de är fina att ta med in. Rosmarin, dragon och lagerblad i orangeriet, citrondoftande timjan och sammetslena salviablad i landet direkt utanför kökets terassdörrar.

DSC_5001Till advent och jul sätter skattar jag högt att jag kan gå ut i trädgården för att ta kvistar av murgrönan. Med åren har den blivit lite av ett monster som jag ser skönheten i, men det krävs att man tuktar hårt för att den inte ska ta sig genom den murade väggen in till orangeriet.
DSC_5011Jag blir uppmärksam på knoppar i en New Dawn och i den purpurfärgade rosen som klänger precis intill men som jag inte vet namnet på. Båda nu åldrade gamla damer. De ger mig var sin ros att ta med in som får ta plats på arbetsbordet. Där hänger de nu vilsamt lutade mot varandra i din morfars gamla grogglas. Det är en fin sak mitt i november.
DSC_5019

2 Comments

DSC_4898Någon dag senare än planerat ger sig äldst iväg med halsont som inte velat ge med sig. Jag vinkar av vid tåget som tar honom tillbaka till studentlya, plugg, kompisar, fester, duggor och styrelsemöte i en av alla nationer. Jag vill gärna tro att jag har vant mig vid att vår vardag består av att vara fyra istället för fem runt fruktost- och middagsbord, att vi nu är en kvartett som samlas en stund på kvällen för att avrunda dagen.
Men det blir tomt.
Härligt då att ta sig an trädgården. De sista höstbestyren. Tar en liten runda i gröna rummet och blir uppmärksam på några små eftersläntrare. Några lysande blå kronblad tittar fram, mitt i en hortensia, omringad av stora klasar som blommade överdådigt när sommaren var här. Drar handen över ett par resliga lavendelblommor som spirar i blålila. Fast ändå lite blygsamt, som om de känner sig skamsna för att de är sena. Tänk om de visste att de just därför betyder så mycket. Blundar, doftar och känner sommaren som gått.
Den fuktiga lite kalla luften jag andas in säger annat. Jag sätter igång att gräva trädgårdslandet. Det har dröjt i år, precis som hösten. Vänder jorden i hopp om att den ska vara lättare att ha att göra med till våren. Den vår som kommer väcka lusten att odla sådant som jag sedan är sämre att hålla ordning på. Men det stör mig inte. Det blir alltid något litet att skörda och det lilla är alltid guld. Jag förstår inte, när jag står där mitt i landet med leriga stövlar och jordiga händer, varför det ofta känns så tungrott att komma igång med höstarbetet i trädgården - det får mig ju alltid att  känna mig glad och rofylld.

En dag i trädgården, efter att ha vinkat av äldst. Det känns inte så tomt längre. Det är kul att ha vuxna barn. Jag har vant mig vid det. Det är just bara den där lilla hejdå-stunden. När man kramas och vet att det dröjer ett tag till nästa gång. Och så ibland när jag känner att jag behöver gå in för att tända lamporna i det tomma, tysta pojkrummet. Men rummet finns där ännu ett tag. Redo att ta emot.
Jag är glad över att ha vuxna barn. Som kommer hem ibland. Men som också vill mer.

DSC_4897