Sommar

6 Comments

... i juni vajar flaggorna runt om. Själva får vi nöja oss med en liten bordsvariant. En flaggstång finns på listan men vi har inte kommit så långt ner på den än. En sak i taget. Lugnt och fint.

Vi tar med oss Flora och styr stegen dit där det ryktas att orkideerna växer i juni månad. Men det blir ett stopp på vägen. Inte ett långt, men oväntat. Ett efterlängtat möte för mig. Man kan tycka att där jag bor borde det ha skett långt tidigare. Hjälplös låg han där på rygg, mitt på gatan, sprattlandes med benen upp i luften. En bjässe. Vi hjälper honom förstås på benen och lämnar honom i trygg hamn där han hör hemma. Jag är mer än glad över mötet.

Så fortsätter vi mot dungen där narcisserna vajade under vårliga promenader. "Flora" får göra själ för namnet. Hon guidar oss så långt att vi blir klara över mötet av någon slags nyckel. Dock inte helt säkra på vilken, men den låser upp en dörr till ytterligare trevlig bekantskap och sommarlycka.

Myggen tycks lyckliga de också över att ha hittat hit. Kanske vill de ha platsen för sig själva för de går till attack. Eller kanske väljer de blodsugande små odjuren platsen just för att locka oss dit. Hur som: flyende tar vi oss där ifrån.

Härlig promenad längs med den lilla byvägen, stundvis förbi vajande åkermarker för att sedan gå längs med havet. Doft av tång och saltstänkt hav, tills de får trängas med doft av nyklippt gräs. Ja, det är lätt att stå ut, trots kliande bett från de små ettriga, och jag fortsätter gärna promenaden länge. Men så dyker något upp som får mig att önska att vi kunde få skjuts tillbaka. RR står det bak på "rumpan" på läckerheten. Se men inte röra. Vi får helt sonika knalla vidare.

Vi viker av in på vägen ner mot hamnen, vid hagen hos de betande kossorna, rundar Sörgården ...

... och väljer sedan att svänga in på Bäckahästvägen.

Når torpet med alla lupiner. Känner att det kan inte bli mer landet eller mer sommar än så här.

Så rundar vi bygdens eget byahus, och när vi sedan landar hemma räknar vi ihop alla steg som blev, eftersom vi inte fick någon skjuts hem med bilen vi önskat vore vår egen, och kommer fram till att vi kan unna oss en go´fika, denna sjätte dag i juni.

Nu har vi i sedvanlig snabb takt plötsligt hunnit så mycket längre in i juni månad att i morgon ska stång och kransar kläs. Jag har sedan länge gjort mitt val, som jag fortsatt är lika glad över, så det blir därför inga sju blomster under kudden i natt. Men det kommer att bli en bukett med de finaste sommarblomster, minsta stången och ett par små kransar.

Och så önskar jag att det dyker upp en röd och grann liten "midsommargubbe". Gärna flera faktiskt. Rent av många.

Jag hoppas att du har det riktigt fint mitt i vår sköna sommar.

4 Comments

... finaste sockerkakan på de sötaste små ägg.
Äntligen har de minsta hönor jag någonsin sett börjat värpa. Glada plockar vi in små, små ägg, ibland ännu varma, som sedan ligger och vobblar runt i på tok för stora äggkartonger. Räknar hur många det har blivit hittills. Nu har vi till och med börjat tappa räkningen. Men mer än så är det inte förrän den ena lilla hönan plötsligt blir liggsjuk.
Små kycklingar! Vi kan inte se hur vi ska kunna lösa den biten. Googlar runt som man ju alltid gör när en frågeställning dyker upp. Någon form av ispåse i redet rekommenderas. Vi känner oss som tjuvaktiga tyranner när vi kyler ner den lilla fjäderklädda rumpan och stjäl äggen, men ett par dagar senare ser hon ut att vara sitt "vanliga jag" igen. Fast "värpningen" verkar ha kommit av sig efter denna incident. Vi väntar tålmodigt. Dagens "skörderunda" har ännu inte gått av stapeln, kanske ligger där något.

Vi lämnar maj med två härligt soliga, sköna dagar innan juni tar vid. Som den stoltaste av alla mammor, ja, så känner jag, visas jag omtanke av "alla mina små" under maj månads sista söndag. Det blir fika med nybakat mitt ute i välgörande solsken. "En termos!", utbrister jag glatt när jag öppnar det paket jag blir förärad. Någon gång har någon i trion snappat upp att jag gnällt över att den gamla börjat bete sig som den vill, men att jag ännu inte kostat på oss en ny. Så har finaste trion snackat ihop sig. Nu står där en termos, matchande med (hur de nu lyckades med just det?!) salig moster Emelis gamla träsoffa, runt vårt mat- och fikabord. Som vore det en liten installation, alltid redo för en stunds java-avkoppling. Man blir verkligen glad på riktigt över "de finaste små".

Jag roddar med krukor. Lyfter tungt och planterar om. Konstaterar att mycket tagit stryk under maj månad med en medeltemperatur som levererat fattigt. Hoppas att en del har kraft att komma igen. Stökar "lite random" i trädgården i ett försök att skapa reda. Så får jag syn på något som får mig att känna att allt minsann inte behöver vara så mycket reda med. Sådant som bara vill finnas, helt av sig självt och som finns där om man bara låter det vara. Kanske bäst så.

Jag vet inte (om nu någon alls gör det?) om det var just kylan under ottan vid Kristi himmelsfärd som gjorde att man inte hörde något. Ingenting alls faktiskt. Men i dag har jag hört! Den kom med juni - göken! Nu är det äntligen full rulle på både näktergal och hoho-andet. Det hör till för att starta upp sommaren.

Förresten är det förstås så att jag vet att vi är många som delar känslan av att vara den stoltaste och lyckligaste till de allra finaste barn. Det är så det ska vara. Det är varje förälders rätt att öppet få känna så, och alla barn, i alla "storlekar", borde få vara trygga med att ha det just så.

6 Comments

... från viken där jag helst tar dagens dopp. Barfota fötter, blöta badkläder i handen och insvept i ett stort badlakan. Hängmattan har äntligen hamnat på en plats där jag gärna vill vara och nu finner jag en stund. Gungar sakta fraaam ... och ... tillbaaaka ... medan blicken vilar på fjäderlätta moln som i sakta mak rör sig över en blå himmel. En himmel alldeles proppfull av sol. Doft av nytvättad lakansväv vajar i vinden nära intill. Det är så mycket sommar så det nästan knakar i fogarna. Och jag är mitt i den.

12 Comments

... som brukligt är, fast jag gör vad jag kan för att hålla dem kvar. Jag tittar ut över det solgula, mitt i sommarens gröna, ser havet glittra där bakom och önskar att det ska vara länge, länge ...


Morgonens möte på väg till brevlådan. Vi hälsar och fortsätter sedan åt var sitt håll.


Vad jag lärt är idisslande kossor inte glada för dessa gula, likväl finner jag dem där, mitt i. Kanske bara för att man blir så somrigt glad. För somliga, som knappt ännu fått mjölktänder, är det förstås lättare.


Så rackans nyfikna.
Bäst ändå, om grannar sköter sitt.


Med barfota fötter, med tidningen under armen, på väg tillbaka från brevlådesamlingen denna arla morgontimma, ser jag havsvattnet dra sig tillbaka från ängen där det bildar "sjöar" för vattenälskande väsen. "Det susar i säven", stunderna med barnen, tränger fram ur minnesbanken. Stunden tillsammans på kvällen innan läggdags. Stora nu. Låt tiden få lugna sig en aning.

"De stora små" har varit, är och kommer att vara samlade med oss till och från under stora delar av sommaren. "Samlade". Det bästa. Lycka. Livet på en pinne.


De allra fluffigaste dunbollar ...

Medan någon har sett sina bästa dagar, står en annan i full blom ...

... medan en tredje är på väg ut, lämna boet, pröva vingarna. Varför, undrar jag, där tittar upp i björkens lilla bo, måste taket skugga så att det ska vara så svårt att se den lilla starungen som tittar ut. Snarare hänger ut. Blir rädd att han, eller kanske hon ( vad vet jag ) ska falla ner.


"Hen-problematiken" håller oss undrande också vad gäller våra bevingade äggproducenter. Det sista hänger helt på genusfördelningen. Vem kommer att gala, vem kommer att värpa? Ingen av oss är ännu man att se vilket, men allt mer dun blir snabbt till fjädrar.
Ett visst mått av spänning och förväntan, mitt i det lilla.

Sommar ...