Årstider

4 Comments

... ordentligt när Malik blåste upp sig. Vi hade en härlig och snackesam lördagskväll medan vi hörde hur det ven om knutarna. Mysigt, tyckte vi, att sitta inne i stugvärmen och höra ovädret, njöt god mat och fyllde på vinglasen. Mätta och nöjda makade vi på oss, slog oss ner och lutade oss tillbaka i var sin fåtölj. Lurade på om vi skulle se en bra film. Vilken då? Svaret blev: Ingen alls!!! Plötsligt tog det i nåt så gruvsamt. Allt, utom stearinljusen som behöll sitt lugn, slocknade och blev svart. Som om nån hytte med näven och sa: "Nu är det dags för er att gå till sängs!" Vi trotsade en stund, men sen gav vi upp och gick och la oss. Det tog ett tag att somna. Vi ryckte till flera gånger när det mullrade på alldeles särdeles och tyckte att huset nog borde ha varit surrat, ja, i alla fall taket. Men jag måste ha somnat, för några timmar senare vaknade jag av att TV:n stod på och lampor lyste. Jag tassade upp, stängde av och släckte. Gick och la mig igen och lyckades somna om.

När morgonljuset anlände hörde jag J kliva upp och gå ut. Rättade till takpannor och ersatte nån som blåst ner och gått sönder. Men värre än så var det faktiskt inte. Tack och lov. I vissa sammanhang är man inte så stöddig och ibland kan det kanske vara bra att få känna på.

Fredagskväll på landet. Lugnet före stormen.

En bit in i veckan blev vi åter tagna "med storm", fast nu i form av ett vitt, tjockt täcke. När jag nästan börjat räkna timmarna till våren var det dags att klä sig "stadigt" och skotta för att göra det framkomligt. Jag hade lätt kunnat vara utan detta vintriga nu när vi hunnit in i februari, men kan ändå inte låta bli att tycka att markerna runt omkring blir lite som i en saga när det vita lägger sig på grenar och kronor på mörka stammar. Ter sig nästan grafiskt. Alldeles tyst ... blekt ... och vackert.

Somliga blir glada och kreativa en snöig dag. En "snögubbe-tant" med tilltaget dekolletage ...
... och här, bland vitsippebackar och nygrönska, ska vi sjunga in våren, så småningom. Utan restriktioner, hoppas jag. Trångt, härligt och pandemifritt tänker jag mig snarare.

10 Comments

... blir det inte alltid vinter. I alla fall inte det man kallar meteorologisk vinter. När det som istället kallas vinter, bara för att det är december, januari eller februari månad, har betett sig särdeles ynkligt för tiden, ja, då är det lätt att känna längtan efter vår. Är det slutet av januari utan att Bore bemödat sig med att titta in så kan våren lika väl få komma. Men det är nu det visar sig hur det kommer att bli med den saken. För om vintern kommer hit så är det ofta i slutet av januari, eller möjligen början av nästa månad. Plötsligt slår kylan till. Isen lägger sig och bygger på. Vid detta scenario så varar plötsligt vintern länge. Ofta allt för länge. De sällsynta gånger den sista snön ligger kvar norr om trädgårdens stolta idegranshäck in i april så är jag förskräckligt trött på vintern. Men betydligt oftare är jag trött på att den inte dyker upp.
Här om morgonen hade den med bestämda kliv tagit sig in i trädgården. Jag blev fullständigt bestulen på mina tankar om vår när jag såg hur det vita, kalla belägrat omgivningen. Promenaden visade ett tunt istäcke på allt omkringliggande hav. Så tog en gult lysande sol plats på hela valvet högt där ovan. Vem kan motstå att charmas?

Får nu vintern stanna så blir vårens entré desto mer kraftfull. Det hänger på isarna. Blir havet kallt och isarna tjocka ... oj, vad jag kommer att få längta. Men den finns där, våren. Nånstans.

10 Comments

... i mitten på januari. Det är något med ljuset. Man anar våren bak krönet. Känner hopp.
Jag kan prata mig varm om soliga januaridagar. Det där magiska med ljuset som inträffar en bit in i månaden. I år är det extra välkommet och denna första dag jag får mig det till livs tas emot med öppen famn. Till skillnad från det mesta annat, då vi tillfälligt lever i kramförbudens tid.
En lång(sam) promenad, så ärar jag dagen. Det gör inget att den inte går så fort. Promenaden är varken kortare eller längre än vanligt, men stunden ute varar en stund extra. Stegen är lite trötta och flåset är inte på topp. En "gammal hederlig förkylning" har tillfälligt satt stopp för den vanliga spänsten. (Om jag nu vågar påstå att jag har en sådan.) Att det är vad det rör sig om har jag fått svart på vitt på efter att pliktskyldigt ha kollat upp det enligt konstens alla regler. Den vetskapen gör det väldigt lätt att tas med en snorig kran. Fast jag är visten och det svider lite.

Vi hade lyckan att få träffa hela finaste trion under helger som vi nu har bakom oss. Och vi kramades! Så underbart härligt. Syndare där, kanske någon tänker. Det skiter jag i! De där kramarna satt som en smäck. Välbehövliga och välgörande.
Dagarna då vi var samlade gick sedvanligt, som helgerna i övrigt, allt för fort. Julen ligger nerpackad i sina lådor, förutom granen som ligger utanför i väntan på bortforsling. Arma stackare. I kylskåpet ligger några små förskrämda sillbitar som får oss att undra i vilket skick de är. Kylskåpsrensning, fast det gör ack så ont att inte hinna ta vara på all mat, är vad som återstår av julens plundring.
Där granen stod finns nu åter plats för solen att lysa in på morfars gamla koppargryta som han en gång rörde karamellsmeten i. Jag brukar vara snabb med att säga att man inte ska längta fram i tiden, men likt förbaskat längtar jag efter våren. Att få sjunga in den. I år när jag en förhoppning om att få höra Lundasångarna göra just det. Live, på plats. Det är faktiskt en liten dröm jag har. Futtigt, kanske någon dristar sig till att tänka nu, att inte ha större drömmar än så. Men då svarar jag rappt: Just det min vän, är många gånger nyckeln till lycka.

6 Comments

Vi packar en rygga med termos och go´fika. Så styr vi stegen i skydd för den kalla nordvästan. Hittar en plats där till och med små försommar-sötingar charmas av solen som värmer. De kan inte låta bli att titta upp fast de kanske borde.Vi kan inte heller låta bli. Slår oss ner och stoppar i oss härliga kalorier och nybryggt kaffe. Denna soliga, krispiga, vackra höstdag glider den sista lilla saknaden av sommar helt av mig. Så vilsamt och skönt.

6 Comments

När vi vaknar numer på vardagsmorgonen då är det höst. Men si så där ett par timmar senare är det sommar igen. Hösten är på "rekbesök". Alltså "rekar" läget för att sen slå till när tiden är inne. Tillbaka i en vardag som väcker oss tidigt. Innan solen riktigt hunnit över krönet. När det daggvåta ännu ligger tungt. Men lite bonus ändå att gå de där 297 stegen ... eller hur många var det nu? Jag tappar ju räkningen när jag stannar till för att fylla näven med björnbär som kantar vägen. Nåväl ...  till brevlådan där morgontidningen väntar på mig. Bonus alltså med den lilla bensträckaren till lådan med lokala nyheter.
Morgonen glittrar i hagen med alla enbuskar. De flitiga åttabenta, som jag egentligen inte gillar, de skapar magi i det arla morgonljuset. Det kan jag inte ta ifrån dem. Så ropar jag: "Hallå pollarna!" och genast hör jag dem. Denna morgon galopperandes för de vet att jag nästan alltid har nåt smaskigt med mig. Men rackans vad typiskt, just i dag glömmer jag. Snackar ändå lite med dem och viftar bort flugor som bråkar. Så himla mysigt sen att slå sig ner i den gamla pinnsoffan med tidningsprassel och läsglasen på. Lägga mogna björnbär på frukostfilen.
När den lokala uppdateringen är genomgången och fil och augustibär vilar gott i kistan, så går jag tillbaka till hagen med de fyrbenta som troget tar emot mig fast jag lurade dem tidigare. När de tömt mina händer på morötter buffar de efter fler. Jag kramar dem och lovar mer nästa gång jag kommer.
Vilken tur att jag gick tillbaka för nu dröjer det till jag kan hålla mitt löfte. På eftermiddagen är de borta. Tillbaka hemma i stallet med kringliggande hage dit jag inte hittar. Hagen hemmavid, där blir det tomt.
Jo, visst är den soliga dagen ännu sommarlik, men hösten har allt börjat "reka".

 

6 Comments

Vår Nikon har allt för länge levt ett liv i karantän på andra sidan sundet. Jag har saknat sällskapet ibland under mina promenader längs med stenmursomgärdade hagar, odlingsmarker och havet som glittrar vart jag vänder mig. Men "värdskapet" bortom bron har varit det bästa. Nikon har blivit väl omhändertagen och var till belåtenhet under en exkursion till Teneriffa i början av året. Så det har gett utdelning i form av bildvisning för oss familjemedlemmar. Det var ett härligt återseende när mellan äntligen kunde ta sig över sundet efter flera månader utan möjlighet att ses. Då fick Nikon hänga med tillbaka.
Det ena fina besöket avlöste det andra. Strax efter fick äldst möjlighet att röra sig söderut och kom på några dagars visit. Nu är de batterier som var näst intill helt urladdade något mer påfyllda vad gäller tillfredsställelsen att återse finaste trion. Yngst är mer nåbar. Sedan vi påbörjade årets tillvaro ute på landet, har han självhushåll på tvåhundra kvadrat i huset i stan, i sin "man cave" som han skämtsamt kallar det. Jo, tack, det låter det.

När årets ljusaste, eller i alla fall längsta, dag började bli kväll, lutade vi oss tillbaka på terassen som nu börjar ta form. I var sin skön stol med var sitt glas vin. Där blev vi sittande till kvällen blev mörk. Hamnar man väl där är det lätt att bli kvar. Se älvorna dansa över tjärnen. Sen tassar man in, kryper till kojs.

En slokad krans, där på den ännu oputsade muren upp till terassen, visar på att klockan passerat midsommar. Går mot högsommar. Det blev en lugn och skön midsommar på tu man hand. Här hålls i och ut till det känns bra igen att ha fest med vännerna.
Nikon som hade aktiva dagar på Teneriffa, för att sedan utstå dryg karantänsvistelse under vajande dannebrog, ligger nu bokstavligt talat i vila för att ladda batterierna. Sen tror jag det får bli en liten tur på tu man hand. Nikon o jag på nya äventyr.

6 Comments

Det blir en rask, något blåsig och gråmulen, men ändå härlig och välgörande promenad runt udden. Den blir lite extra lång i dag för blåsten har fällt ett par träd över den upptrampade stigen. Jag får helt enkelt runda. Men så väljer jag i alla fall att gå närmre strandlinjen. Med begränsad graciös rörlighet kliver och hoppar jag över stock och sten för att inte trampa emellan och bli blöt om fötterna där havet har trängt upp. Styvmorsvioler har börjat breda ut sig på hällarna, skogsstjärnor täcker stora ytor och några blyga mandelblommor har vågat titta fram. Jag blir liten för en stund, lägger min lilla hand i pappas stora, trygga. "De heter så för de doftar mandel", säger han. Jag lägger mig på knä i gräset, som då, för att få känna igen.
Det blir en lunch hemma, med rester jag hittar från nån dag tidigare. DÅ tittar solen fram. Förstås. Men det gör inget. Jag tittar inom min virtuella trappa där solen alltid lyser och börjar fylla den med vad som slinker fram och ur mig. Sen fyller jag kaffe i koppen som fått stå kvar från i morse. Öppnar dörren mot söder och sätter mig på trappan där den "riktiga" solen värmer. Så går jag i sank en stund. Längtar efter att träffa vänner och att utan betänklighet lätt kunna ta mig för det där som var tänkt. Men det får vänta lite. "Håll ut", säger de klockan två. Mest längtar jag efter de finaste barn jag kan föreställa mig. Nästan så det gör ont. Men så är det också nåt verkligt fint att längta till - nästa gång vi alla kan träffas. Och kramas! Åh, vad jag ska krama hela finaste trion!
Så blir jag glad igen. För att det är vår. Att det är långa, ljusa kvällar. Att kossorna går i hagen. Att naturen står i nygrönska. Att ute doftar gott. Att alla fåglar ägnar sig åt artens överlevnad utan att fundera på annat. Att vi har en liten kryddodling på gång. Att luktärterna har börjat titta fram. Att jag har J som får stå ut med alla de kramar jag inte kan ge till barnen just nu.
Vilken tur att det är vår!

4 Comments

Vad en timme kan göra! Jag gillar inte riktigt att eftermiddagen är så kort och att kvällen kommer så tidigt därför att mörkret gör visit innan dagen är slut. Men så ska vi ha det en stund. Å mörkare blir det. Lika bra att gilla läget. Men gillar gör jag väldigt mycket bonusveckan med ljusa morgnar. Min morgon tar oftast fart just så dags att jag myser av en veckas morgonljus som inte fanns veckan innan. "Jetlag" skrev någon om i dagstidningen för några dagar sedan. Fler än jag som tänker tankar och tampas med känslor om ljus och mörker verkar det som. Men "skarvtid", den där när man befinner sig mitt i, eller i närheten av, förändringen - det brukar ta en stund innan jag landar i den. Särskilt påtagligt denna gångna oktober och nu in i november känner jag utan att kunna göra mer åt det. Det är så det får vara.
Vi går hand i hand du och jag där hösten i stunden känns som vackrast. Där den doftar gott och prasslar härligt. Hand i hand. Tryggt och vilsamt. Å egentligen lite spännande också att vi fortsatt gör det. Fast vi nog kanske glömmer att tänka på det så. Vi borde bli bättre på att tänka på det just så.
Små svampfamiljer poppar färgglatt upp och förgyller ytterligare vår vackra höst under en härligt ockragul promenad. Å så en stolt skivling à la "fjäll gigantus". Vi låter den bli det huvudsakliga i kvällens anrättning.
Njuter något för var sinne, denna blåsiga, färgvackra höstdag.

6 Comments

Jag trär smultron på strån och tycker det är härligt att vara mitt i sommaren. Den luktar gott och nätterna är ljusa. Trädgården blir ett rum dit dörren står öppen. Barfota kliver jag in. Jag tar med mig mitt kaffe. Morgontidningen. Kanske lunchen. Njuter kvällen. Gärna musik om jag ska vara där inne en stund. Andas nytt. Rofyllt. Balsam för själen. Så vill jag gärna ha det, nu och en stund framöver. Och gärna lite längre.
Jag går barfota och sjungande genom det gröna. Känner med handen över det mjuka nyutslagna.
"Nu är det gott att leva, på en sommardag. Här står Adam o Eva, här står du o jag..."

Ha nu en riktigt härlig sommar!

 

10 Comments

Ljuvliga april!
Denna underbara vårmånad när lakansväv och frotté fladdrar fritt för vinden. Medan koltrasten sjunger i trädtopparna och jag pysslar med annat. Som att fylla år till exempel. En söndagmorgon står allra finaste familjen och sjunger vid fotänden av sängen. En tulpanbukett som man är glad av hela dagen och veckan som följer får ta plats bredvid flaggan på frukostbrickan. Äkta omtanke. Jag njuter till fullo denna söndag. Min dag.
Mellan har också sin dag i april så honom firar vi också, allt medan tvätten fortsatt fladdrar för vinden.

Att vara busy i byggbranchen är något annat som jag pysslar mycket med i april. Just nu känns det som om det får alla mina tankar. En del pengar har också  landat där och än är det inte färdigt. Sådant kan uppta en del tankeverksamhet. I övrigt mycket av diverse resurser, så som ork, engagemang och tid. Kanske speciellt som alla i vår familj vanligtvis pysslar med helt andra saker. Men det får oss fortsatt att må inget annat än bra och det är sant att det är kul nästan hela tiden.
Alla spridda tankar kring bygget får till följd att lingonbrödet ges en ny tappning. Jag blandar degen i bara farten och undrar varför lingonsylten simmar omkring i stora klumpar i degvätskan. Det är då jag kommer på att det är jordgubbar i brödet i stället för lingon. Koncentration!
Snart är det färdigt också, lilla huset, sett i ett större perspektiv. Någon gång i veckan har vi el indragen. Midsommarveckan landar köket. Allt medan april får lakan och frotté att fortsatt fladdra rofyllt. Tills vinden plötsligt virvlar till och får lakanen att blåsa in och fastna i kaprifolen, som hunnit bli frodigt grön och reslig där den slingrar sig bak torklinan. Då måste jag förstås hjälpa till att reda ut trasslet.

Efter det pysslar jag en stund med min altstämma. Jag vill verkligen att den sitter där den ska till Valborg. När brasan tänds. Eller kanske inte tänds. Gärna lite väta och inget eldningsförbud. Men vårtalet denna sista dag i april, det kommer att ljuda för samlad skara vid stranden och det årliga firandet. Och lilla kören kommer att ta vid där talet når sitt slut.

Jag vill gärna att ännu lite mer lakansväv och frotté får fladdra härligt fritt på torklinan, medan det ännu är april och jag pysslar med annat. Och så, när kvällen är på tok för sen, kommer jag plötsligt på att jag måste hämta in den, tvätten. Det gör inget att kvällen är sen för våren är ung och det dröjer bra länge, hoppas jag, till sensommarkvällar slår fukt i det som dagen fått att torka.
Så innan kvällen är slut viker jag mina lakan och min frotté och staplar i mangelkorgen. Det sista jag får med mig är vårens alla dofter som följt med in där korgen står vid mina fötter.