Odlarglädje

2 Comments

Våren har klampat in i rabatten och det har jag alls inget emot. Motar undan vintern som inte fått fäste utan istället varit en utdragen, lite trist och väldigt grå höst. Så kom solen! Och den lilla människan, det vill säga jag, kom i rörelse. Härlig promenad i ett återvändande ljus och man blir som pånyttfödd.
Solen och ljuset har dragit mig mot små lockande fröpåsar. Full av visioner om sommarens trädgård väljer jag. Jag tar den... och så den... kanske den också.
... å så den o den o den o den o den o...
Jag kan verkligen gå i gång på fröpåsar. Det är underbart att föreställa sig all denna blomsterprakt och örtagårdsgrönt som kan bli av innehållet, fint förpackat i små påsar där alla frön smattrar ljudligt som om de redan poppar av liv.
Resultatet brukar bli att alldeles för många av dessa små "livliga" fröpåsar mellanlandar här hemma. Oftast i köket. De ligger där en stund och pockar på uppmärksamhet. Där någonstans, under den processen, falnar ofta glöden. Jag tycker inte det är speciellt roligt att så frön. Ännu mindre att sedan plantera om dem i var sin egen och större kruka. Värst är utskolningen; in och ut tills de har vant sig vid utomhuslivet. Jisses så pilligt och tålamodsprövande. Tråkigt helt enkelt.
Om man inte verkligen har lust. Ibland händer det. Jag brukar se till att de flesta frön hamnar i jorden. Där efter är behandlingen av de små liven ganska eftersatt.
Vis av erfarenhet till trots blir jag likväl varje år lika glad när alla dessa livsbejakande små påsar hamnar på hyllorna ute i handeln. jag går i samma fälla varje gång. Och jag gör det så gärna. Lägger god tid på att välja vilka frön jag vill ha i år. Ser för mig hur fint det kommer att bli. Det räcker alldeles tillräckligt långt för mig.

 

DSC_4462J (alltså maken) och jag roade oss kungligt för några dagar sedan och var på trädgårdsmässa tillsammans med ett par kompisar. Skörden av det blev några tomatplantor som nu står med rötterna väl tajt i för små krukor och inget hellre vill än att bli omplanterade. Helst nyss. Eller faktiskt kanske ännu tidigare.
Jag rotar runt i boden med krukor, och alldeles för mycket annat bråte, i jakten på att finna något lämpligt att låta dem flytta till. Tanken på frodiga tomatplantor får mig att leta efter det jag inte hittar, så istället håller jag tillgodo med de krukor som ligustern levererades i. Av dem har vi å andra sidan några stycken - närmre bestämt 112. Dessa får överhuvudtaget inte plats i den lilla boden, som ju redan är överbelamrad, så nu får cykelskjulet tjänstgöra som förvaringsplats för trädgårdsattiraljer. Det är så man lyckas hålla sig framme i den i den mindre ärorika, men mycket ironiska tävlingen "den som har mest saker ...", om man inte emellanåt har ett och annat storröj. Röjt känner jag faktiskt att vi redan har gjort så det räcker för att tag framöver, så krukorna får ännu en stund utstå kollisioner med cyklar som obarmhärtigt tränger sig emellan.
En stevia fick också följa med hem. Det känns lite spännande. Nyfiket letar jag mig fram bland överflödet av information för att få lite koll på hur man bäst använder den. "En halv tesked motsvarar två deciliter socker", läser jag. Det är ju alldeles lysande. En nyttig ersättning till det förädlade, hälsovådliga, hårt kritiserade vita sockret - det verkar stå klart ju mer jag läser. Men till vad? Hur använder jag den? Medan jag funderar väntar den törstande på att jag ska ägna den lite omsorg.
Vinden tar hårda tag. Dörren till boden står och slår och de små plantorna har fullt sjå med att hålla sig på plats innan de är stadigt förankrade i nya krukor. Bredvid mig har syrenen börjat slå ut sina blommor. Mellan molnen som passerar och får en del regn att falla, har jag lyckats hitta en liten stund med sol. Sol, hårda vindar och blommande syren gör bestyren kring tomat och stevia till en skön syssla så här inför helgen. Är det någon gång hårda, pinande vindar kommer till sin rätt, så är det när de är fyllda med doften från syren.

DSC_4463

DSC_3918 Eftersom hösten har varit så mild där vi bor, har trädgårdens krukor med medelhav campat ovanligt länge i gröna rummet i år. Runt omkring har grådiset stått så tätt att vi just inte haft så mycket glädje av det. Men någonstans i bakhuvudet har jag med mig att oliver vill ha en köldknäpp för att sätta frukt till nästa säsong. Så vi har väntat ... å´ väntat .... Nu  har den lilla oliven slutligen fått flytta in i orangeriet, efter en helg som bjöd på de två första graderna under nollstrecket. Jag är tveksam till att detta grepp kommer bjuda på det stora nöjet att få skörda oliver nästa år, men kanske ändå turen att få se lite fruktämnen. Att få oliver att hinna mogna i vårt klimat - går det ens? Nå väl, den större av de båda står i alla fall ännu ute i hopp om att bättra på oddsen för nästa sommar.
Orangeriet, som var vårt sommarprojekt och som fortfarande väntar på finputsning, står så pass färdigt att det fullt ut kan nyttjas för sitt ändamålNöjet blir ett helt annat att ordna med vinterförvaring till de som annars tappar livslusten när kylan sätter in. I ett mörkt utrymme i källaren har de tidigare inte bidragit till mer än ett hårt slit när de ska kånkas. Men nu kan vi fortsatt sitta som i en grön liten oas när vi tar sen frukost eller fika under lediga dagar. Ännu håller det så många plusgrader att växterna fortsatt är gröna. Den som lyckas charma mig mest är nog ändå Limone. Grönska, blomning och frukt på samma gång och kanske hela vintern. Det får mig att vilja ta många fikastunder i orangeriet. Nu ser vi dessutom fram emot skörd. Det gör mig lite extra glad.

DSC_3905

Kanske är det lite sent, samtidigt som det känns väl tidigt. Jorden på vår lilla odlingslott utsätts obarmhärtigt för spade och grep, medan solen värmer ryggtavlan. Ringblommor, krasse och gurkört, som fortsatt blommar, faller offer för redskapens framfart. I mitten av november. Vanligtvis brukar landet vara grävt och jorden förberedd för en kommande vår en månad tidigare. Fast detta år står graderna förvånansvärt ljumma på termometern, när köket, under tidiga, mörka morgnar, samlar oss till frukost. Örtagården svarar med blomning och verkar vägra att ge sig. Det känns som ett övergrepp när grepen drar upp den ena blomman efter den andra. När jag låter rista jorden och blotta skyddslösa rötter. Men detta till trots - det är en fin dag för trädgårdsbestyr.
Ett gäng med små potatisar som sprätter upp avslöjar den odlingsentusiasm som ofta inleder säsongen, men också att vi inte är fullt så ihärdiga som önskat när vi väl når skördetid. En paus som inte alls harmonierar med de få timmar solen står som högst, bekänner mitt jag som drömmare. Grannens fullvuxna hassel, precis intill tomtgränsen, har i år igen ynglat av sig bland våra salladsblad och inte så välmående rödbetor. Det blir en lång lunch ute, på träbryggan intill köket och kaffe på det, medan jag funderar på om jag ska föda upp ännu en hassel i kruka och medan solen mister höjd.

DSC_3833 DSC_3836 DSC_3845

DSC_3843

Här ligger de i väntan på att bli nerbäddade. Ner i en bädd av mull och jord. Vilandes under vintern för att slå ut i sin fulla prakt till våren. Förutom amaryllisen som jag hoppas ska lysa härligt, juligt röd när den tiden kommer. Det var inte riktigt meningen att det skulle bli så många att stoppa om. Men det är lätt hänt, där de ligger som lockbete när jag kommer till plantskolan. Som godis för barn. Det har blivit dags för för spade och jordiga fingrar.

DSC_3696

 

DSC_3700

Min lilla fina lager har överlevt tre vintrar. I ett kallt och vindpinat klimat har den stått nerbäddad under ett tjockt täcke av löv och flera lager fiberduk. Stått och väntat på varmare och soligare dagar. Jag har befriat den från vinterstassen när nattfrosten varit utom räckhåll. Nästan lite stolt har jag konstaterat att den minsann klarat sig under månader av mörker och många minusgrader. Men det syns att den inte är så glad. Den tycks dra sig undan allt mer för varje år. Gömt sig väl bland en frodig salvia och inte velat växa och bli stor. Den verkar istället ta allt mindre plats för varje år. Men den är väl värd att lyftas fram. Få lov att synas. Så nu har den fått en alldeles egen plats. Och till vintern ska den inte på nytt behöva gå i ide med osäker utgång. Den ska få komma in i en ljus och frostfri miljö där jag hoppas att den kommer att må bättre. Jag har valt finaste krukan till den. Krukan som jag sydde ihop i somras med tjärad märling. Lite medelhav insvept i doft av nytjärad eka.

DSC_3629

 

Idag har jag gjort ett klipp. Ett klipp som nästan får mig att tappa andan. Jag borde göra dem oftare, de där klippen, för det blir desto värre när jag väntar. Det blir svårare med läkningen. Det kan rent av döden dö om jag väntar för länge. Ändå väntar jag. Tills jag har bestämt mig.  Hur det ska klippas. Om det ska klippas. Fast jag vet att det verkligen behöver klippas.
Jag må vara glad för vår trädgård. Det gröna rum som vi öppnar upp och vistas så mycket i under halva året. Fast som trädgårdsmänniska är jag både rörig och ostrukturerad. Jag kan stå ut med det. Det är värre med det faktum att jag dessutom är bekväm. Och lite feg. Det rimmar nämligen inte alls med de visioner jag har om hur det ska se ut i vårt gröna rum. Men jag lyckas kompensera detta med råge genom sann glädje och optimism. Som till exempel när jag så himla gärna vill ha en ullungsrönn som tänker sig bli så där en 8-10 meter. I vår trädgård funkar varken höjden eller den omfångsrikedom som den i sin tur leder till. Men vad gör väl det, tycker jag, när jag drömskt står där i handelsträdgården och ser för mig hur fin den kommer att göra sig hemma hos oss. I vår trädgård. Det är ju för fanken bara att klippa! Hur svårt kan det vara?
Så idag har jag klippt. Jag stod högt upp (tyckte jag själv) vinglandes (vilket absolut inte kunde uppfattas av någon annan än mig själv) på stege. Så klippte jag! Jag tror minsann att min fina ullungsrönn nu har hittat formen. Och små späda toppskott från dagens klipp har hittat in i vårt kök.

DSC_3599

När jag kommer hem med tunnare plånbok, än vad jag från början har tänkt mig, från plantskolan - då känner jag mig rik. Rik på glädje och kreativ anda. Plantor triggar igång. Spade och krukor kommer fram ur gömmorna och säckar med jord släpas upp på planteringsbordet.
Så var det det där med frön och alla fröpåsar. Att botanisera bland fröpåsar är i och för sig lika kul som att lägga timmar på att ta sig flera varv runt plantskolan för att vara helt säker på att inte ha missat något. Där går verkligen tiden fort. Fast förkultivering, delning, omplantering och utskolning är inte riktigt min grej. Lite för tidskrävande och pilligt kan jag tycka. Helst direktsår jag med lite varierande resultat. Det är en kompromiss mellan hur jag skulle vilja ha det och tålamod, men det duger gott för mig.
Önskar jag bättre utdelning på antal frön som gror och sedan inte direkt faller offer för glupska sniglar, kan jag tycka att det är både mysigt och praktiskt med en liten "krukmakare". Då kan jag själv göra små såkrukor av tidningspapper. Jag väljer att så sent. Sedan får de stå ute i skyddat läge och gro. En liten planta i varje. Dessa är lätta att senare gräva ner precis som de är där man önskar plantera dem. Passar mig perfekt. Med något extra fint eller kul papper blir de dessutom en utmärkt liten "ge-bort-grej". Men i år föll jag till föga för att använda askarna som man ofta köper cocktailtomat eller vindruvor i. Inte dumma alls faktiskt att så frön i, med färdiga dräneringshål i botten och lätta att senare  lyfta plantorna ur. Sönderklippta mjölkkartonger blir perfekta namnskyltar. Kan hända en aning bekväm, må så vara, men lite ordning och reda är det ändå med mig.

DSC_3148DSC_3159

 

 

Sitter vid bordet i vårt uterum och försöker skapa någon form av ordning i ett par lådor överfulla med frön. Lastgamla frön och fjolårsgamla, märkta fröpåsar och omärkta påsar och så några helt nyinköpta  - allt i en fullständig huller om oreda. Sorterar, slänger, tar till vara ... upptäcker att jag inte hade behövt köpa några nya fröer. Jo, basilika, annars finns redan det mesta. Det mesta betyder ofta lite av varje. Vi får inte plats med mycket i vårt lilla trädgårdsland och jag har svårt att välja vad jag helst vill ha. Ibland vill vi ha lite olika du och jag, fast oftast detsamma. Det blir gärna en trevlig röra. Det vill säga trevlig om man inte har så hög ambition. Några morötter till ett par middagar, några rädisor i början av säsongen innan de hinner bli förvuxna och träiga, lite späd spenat till några sallader och så lite till. Faktiskt också, å´ här sträcker vi gärna lite på oss; sparris. Minsann! Där har vi hunnit imponera på några kompisar som bjöds på färsk sparris från vårt lilla trädgårdsland. Vi snackar kanske fem sparrisar, men ingen av våra vänner, vad jag vet, odlar sparris, så det är tillräckligt för att impa en aning. Och så är det fantastiskt gott.
Det bor en liten eldsjäl i mig som får idéer att spira men som inte är fullt så energisk när det väl kommer till praktiskt arbete. En eldsjäl som skapar denna trivsamma röra; lite av varje och bra att ha. Men jag är ganska överens med mig själv här. Ibland kan det vara härligt att bygga luftslott. Att ha något eget där ingen annan kommer och talar om hur det ska vara. I trädgården gör jag bara saker när jag har lust och den lusten är långt ifrån alltid överens med den takt som får röran och ogräset att frodas.

DSC_3133

DSC_3144

Visst, det är väl sent för chiliodling, jag vet att de ska sås tidigt på året. Fast när det gäller sådd och odling i den lilla skala som vi bedriver följer vi sällan "ordination", vi går mer på lust och känn. Det gäller för övrigt det mesta här i vårt gröna rum och det kan bli bra det också.  Fyra små chiliplantor har i vilket fall vuxit till sig något och fått större plats i var sin kruka. Om nu bara värmen vill ge sig tillkänna så att de får bo in sig på en solig plats i skydd för vinden, då hinner de kanske bli riktigt präktiga under kommande säsong. Och kanske hinner det bli mycket frukt, vem vet? Det är alltid lite spännande. DSC_3089