De låter sig inte vänta

En solig förmiddag landar drygt hundra manshöga ligustrar på vår garageuppfart. I sällskap med några klotrobinior som kommer med samma leverans. De står där i en jätteklump och låter sig inte vänta på att tas om hand. Det uppgrävda diket gapar hungrande efter dem. Jag har klätt mig för grovjobb och det är dags att kavla upp ärmarna. Dags att glömma att ett 42 meter långt uppgrävt planteringsdike ännu ger sig tillkänna i en mörbultad kropp. Fast nu har vi igen ett gediget förarbete och nu börjar det verkligt roliga. Och rackans vad vi får mycket gjort när vi väl sätter igång.
Möra i kroppen och glada i sinnet tar vi kväll i den sista eftermiddagssolen på vår lilla terrass intill köket. Den lilla träbrygga som inbjuder till stunder man mår bra av och som denna kväll alltså blir till en vinterrass. Välförtjänt tycker du och jag, där vi sträcker ut våra "sargade" kroppar och smuttar på vårt vin, med en stunds mental och kroppslig vila. Allt för att orka ta vid nästa dag ... och dagen efter det ... och ännu en ...
Så kommer den eftermiddag när allt är på plats. När vi stegar ut ur trädgården, över till andra sidan gatan för att på lite avstånd beskåda skapelsen. High five! Det här blev ju skitbra. Nu är det bara resterna som ska tas om hand. Leriga jordhögar som har blivit nertrampade i gräset. Sviterna av den gamla monstruösa tujahäcken som vi aldrig fick uppleva under dess glansdagar. Det kräver en container. Dags igen att kavla upp ärmarna. Men det får bli en annan dag. Så lovar vi varandra att "en annan dag" får bli snart.

I mina tankar är våren sol och värme, men det hjälper föga för idag är våren grå och kall. Och blöt. Regnet gör trädgårdens uppgrävda del till lite av en lervälling. Bra förstås för nyplanterad törstande grönska. Jag slirar kring i mina röda gummistövlar och tuktar ligustern. Tar ner den några decimeter på höjden för att väcka lite nu-jädrar-anamma i den och få den att vilja tjocka till sig. Låter sedan kvistarna fylla en vas och tar med lite ny trädgård in.
Några högväxta, men ungdomligt taniga klotrobinior, som i dagsläget inte ser ut som annat än kvastar parkerade på en häxborg, bland kvarblivna jordhögar och nerklippt ris, gör ett försök att skyla sin nakenhet bakom en nyplanterad, högvuxen men ännu inte så kraftfull ligusterhäck. Den gör vad den kan för att ge skydd till behövande, den behöver bara få lite mer tid. Och sen, lite längre fram i vår, när grönskan står i sin fulla prakt ... Då! Tålamod är en dygd. Alla vet vi ju vad det blev av den fula ankungen.

DSC_4378

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


två + = 9

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>