Monthly Archives: September 2014

Tiden har gjort att vi inte längre följer varandra så parallellt som under inledningen och det som kom efter; barndom, tonår, den första kärleken, den stora kärleken, de första familjeåren. En tid av stor betydelse. En lång tid. Någonstans på vägen tappade vi bort varandra. Ibland gör livet så. Lockar till att ta av vid ett oanat sidospår. Ett spår där avståndet blir för stort. Det kan vara ett aktivt val och det kan vara ett bra val. Ibland bara händer det och ibland kan det vara jobbigt att hantera följderna. Ibland hittar man tillbaka. Jag funderar inte så mycket på hur det är i just detta fallet. Jag tycker inte att vägvalet är så märkligt. Men en gång om året kan jag undra. När det är dags att förnya det. När vi byter från ett gammalt år till ett nytt, för då skickar vi fortsatt grattishälsning till varandra. En liten länk som vi båda håller kvar. Kanske klarar vi inte av att släppa. Kanske den får oss att hitta nya vägar som korsar.

DSC_3651

Det lyser varmt och ljust in genom köksfönstret. På bordet ligger informationsblad och kataloger inför valet till våren och pockar på uppmärksamhet. Jag känner att jag borde lägga tid på att läsa dem och bli bättre insatt. Nu är valet i och för sig inte mitt. Men som förälder vill jag kunna bolla idéer, ge råd om det önskas och jag vill vara engagerad. Turen har nått yngst att fundera på gymnasieval och det är en hel del att tänka på. Tredje gången gillt, så jag borde redan ha bra koll. Men jag kommer inte ihåg allt, det är så mycket att tänka på. Skolan har bjudit in till informationsmöte. Jag hoppas det ska få saknade bitar att falla på plats.
Jag låter tankarna glida in i sol och trädgård. Perfekt kombination. Från det av höstsolen uppvärmda, upplysta köket tar jag mig ut i gröna rummet. Jag röjer upp en del av allt som blivit liggandes kvar alldeles för länge. Det börjar gå runt lite för fort i mig vid tanken på att vi har bjudit hit en sann trädgårdsentusiast för att få tips, idéer och inspiration, i hopp om att detta ska leda till förnyelse och förbättringar. Det är en person som jag förknippar med så många proffsiga trädgårdar att jag misstänker att självkännedomen om oss som trädgårdsmänniskor är bortom all räddning. Istället för att bara luta mig tillbaka och invänta alla goda råd som jag hoppas ska ge vidare handlingskraft, känner jag nästan att trädgården behöver vara näst intill tipp topp redan inför besöket. Men det är förstås också spännande och jättekul. Så jag roddar. Tappar räkningen på hur många säckar med trädgårdsavfall jag tar till tippen. Skulle allt läggas på komposten så blev det ett berg. Lite här och lite där. Lite nu och lite då. Det ger resultat.
Fast det tar sin tid. För rätt vad det är så blockerar kaprifolen min väg. Ett par blommor i efterblom, som sänder en doftslinga där jag ska gå förbi som inte går att motstå. Sen är det säsongens alla ringblommor och krasse som var och en tycks ropa: "Se mig!" Det är då jag, iklädd leriga gummistövlar och jordig från knä till fingertoppar, från köket tycks höra en irriterad jäsdeg hojta: "Men hallå! Du glömmer väl inte mig!?"

DSC_3650

DSC_3646

 

 

 

 

Min lilla fina lager har överlevt tre vintrar. I ett kallt och vindpinat klimat har den stått nerbäddad under ett tjockt täcke av löv och flera lager fiberduk. Stått och väntat på varmare och soligare dagar. Jag har befriat den från vinterstassen när nattfrosten varit utom räckhåll. Nästan lite stolt har jag konstaterat att den minsann klarat sig under månader av mörker och många minusgrader. Men det syns att den inte är så glad. Den tycks dra sig undan allt mer för varje år. Gömt sig väl bland en frodig salvia och inte velat växa och bli stor. Den verkar istället ta allt mindre plats för varje år. Men den är väl värd att lyftas fram. Få lov att synas. Så nu har den fått en alldeles egen plats. Och till vintern ska den inte på nytt behöva gå i ide med osäker utgång. Den ska få komma in i en ljus och frostfri miljö där jag hoppas att den kommer att må bättre. Jag har valt finaste krukan till den. Krukan som jag sydde ihop i somras med tjärad märling. Lite medelhav insvept i doft av nytjärad eka.

DSC_3629

 

Skogens guld och alla dess kompisar. Det lär vara fullt av dem. Visst är tanken på en korg full med svamp av alla de slag alldeles charmerande. Så vida de är av den ätliga sorten förstås. Och tillagade är de alldeles fantastiskt goda. En skogspromenad med näsan i marken, ivrigt sökande, kan i sig framstå som ett trevligt inslag en ledig dag. För dig och mig som tycker om att vistas ute. Vi tar gärna en både lång och rask promenad runt slingan i bokskogen, längs med vattnet. Vi tycker båda att det är härligt, att det rent av kan vara meditativt. Men vi hör dessvärre inte till det svampiga skogsfolket med korgen redo. I alla fall inte jag.
Hur det nu än är med den saken, så står det i dag en liten korg med skogens guld i köket. Det vore lockande att säga att jag plockat dem under en skogspromenad. Men jag är alldeles för ärlig. Kan knappt inte ens dra en vit lögn. Med handen på hjärtat: Jag fann delar av skogen när jag botaniserade i grönsaksdisken i mataffären. Kunde inte motstå. Så det finns hopp för alla som inte är sanna bär- och svampplockare. De finns att finna även för oss.

DSC_3604

 

Idag har jag gjort ett klipp. Ett klipp som nästan får mig att tappa andan. Jag borde göra dem oftare, de där klippen, för det blir desto värre när jag väntar. Det blir svårare med läkningen. Det kan rent av döden dö om jag väntar för länge. Ändå väntar jag. Tills jag har bestämt mig.  Hur det ska klippas. Om det ska klippas. Fast jag vet att det verkligen behöver klippas.
Jag må vara glad för vår trädgård. Det gröna rum som vi öppnar upp och vistas så mycket i under halva året. Fast som trädgårdsmänniska är jag både rörig och ostrukturerad. Jag kan stå ut med det. Det är värre med det faktum att jag dessutom är bekväm. Och lite feg. Det rimmar nämligen inte alls med de visioner jag har om hur det ska se ut i vårt gröna rum. Men jag lyckas kompensera detta med råge genom sann glädje och optimism. Som till exempel när jag så himla gärna vill ha en ullungsrönn som tänker sig bli så där en 8-10 meter. I vår trädgård funkar varken höjden eller den omfångsrikedom som den i sin tur leder till. Men vad gör väl det, tycker jag, när jag drömskt står där i handelsträdgården och ser för mig hur fin den kommer att göra sig hemma hos oss. I vår trädgård. Det är ju för fanken bara att klippa! Hur svårt kan det vara?
Så idag har jag klippt. Jag stod högt upp (tyckte jag själv) vinglandes (vilket absolut inte kunde uppfattas av någon annan än mig själv) på stege. Så klippte jag! Jag tror minsann att min fina ullungsrönn nu har hittat formen. Och små späda toppskott från dagens klipp har hittat in i vårt kök.

DSC_3599

Vilken september. Inte ens när det enligt mediernas vädergudar ska regna klarar solen av att hålla sig borta. Den tycks obönhörligen och triumferande tränga undan den gråa, tjocka massa som samlats på himlen. Den som skulle låta sitt blöta innehåll falla och göra detta till en dag att kura inomhus. Men när yngst och mellan kommer hem gör de det torra om fötterna och istället tar de solen med sig in. Strålar som slänger sig på golvet och tycks hindra dörren från att gå igen. Vi vill gärna låta dem få vila färdigt där under våra blickar tills de drar sig undan av sig själva. För nu gör de det i ganska rask takt. Drar sig undan. Morgonen är inte längre ljus när jag vaknar denna måndag. Det känns hårt att startskottet nu gått för att börja vardagsmorgnarna i mörker för en ansenlig tid framöver. Höstdagjämning. Så var vi åter på den sidan. Dags att fylla vedboden. Och bunkra upp stearinförrådet. Men för all del - stearin doftar gott och lyser riktigt mysigt när mörkret lurar utanför. Och vad finns det att göra? Jag bestämmer mig för att välja att tycka om.

DSC_3597

Det behöver verkligen inte vara mycket. Det kan istället vara det lilla. Det lilla som gör morgonen som kanske ger dagen. En daggvåt, solig morgon som denna räcker det med att jag ser mig om, så finner jag. Den tidiga morgonen ger små glittrande pärldroppar på ett skirt bladverk. Det där lilla som gör något bra med mig.
Å tur är väl det - att jag förförs av de där små dropparna som på något vis får mig att bunkra energi. För om hörnan väntar något  som gör att jag får användning för den. Ett virrvarr av villigt sprudlande ogräs. Något som kräver en viljeansträngning för att se och ta tag i. Men idag kavlar jag upp ärmarna. Kan det vara morgonens stärkande små droppar?

DSC_3592

 

DSC_3586

En solig dag i september. Så långt fram på säsongen att jag lätt får för mig att det gröna rummet enkom är till för att lapa de sista soltimmarna innan grårusket sätter in. Att det inte längre är så kul som det var i början av sommaren att gräva och plantera. Jag glömmer bort att vattna och en del av sommarens krukplantering hinner så långt i sin "vissna-ner-process" att de inte längre går att rädda.
Men idag blev jag varse: Ack så fel! Perfekt tid för trädgård i alla avseenden.  Vilket jag egentligen redan vet. Jag strosar runt och spanar. Rabatterna är ännu välbeställda på sådant som är en fröjd för både öga och näsa. Fyra rosbuskar som jag tänkt att "De ska jag plantera i morgon" i tre månader nu, ger mig så dåligt samvete att gummistövlarna åker på och spadarna fram. Kannor fylls med vatten och så börjar grävarbetet. Alla fyra kommer i jorden. Nöjd. Jag ser mig omkring och kommer fram till att det nysådda gräset ska avtäckas. Tar fram handsaxen och hyfsar till det som grott och hunnit växa till sig. Nysått gräs bör hanteras varsamt. Fyller i med nya frön där det fortsatt är glest. Vattnar. Fyller kannorna på nytt och så får äntligen alla krukor lite påfyllning för att orka lite till, innan frostnätterna tar vid.
Hm ... trädgårdslandet, tänker jag när jag ser mig om och rättar snabbt till ogräslandet när jag granskar det mer ingående. Jag drar upp lite av det jag finner minst klädsamt. En hel del. Men så får jag ögonen på något annat och snabbt är jag där och gör samma sak.
Dagens trädgårdsaktivitet blir som vanligt en ganska trevlig röra. Lite här och lite där. När solen börjar gömma sig bakom grannens taknock fyller jag rabarberfatet med vatten. Så kan någon som kanske inte är så stor fast sugen på att bada, eller behöver lite att dricka, göra det. Sedan tar jag kväll.
Det blir en sådan dag som går alldeles för fort. Men å andra sidan brukar det vara sådana dagar som jag har med mig länge.

DSC_3588

 

De har fått kånka med mig runt i helgen. För att samla det jag mår bra av. Och den gångna helgen har vi alla varit samlade. Och det har känts bra. Äldst tog sin tillflykt från studier och styrde mot hemmet. Det är inte utan att det pirrar lite i magen av glädje när jag hör ytterdörren öppnas och ser honom stå i hallen. Han är sig lik. Bakom står du och smyger fram en härlig bukett gladioler som jag får av dig. Det är något visst med blommor som så tydligt följer säsongen. Och gladioler är så fina ... Och när vi står där som en liten leende trio passar äldst på att lirka upp något ur sin packning. "När ni nu båda är här ...", säger han. Vi föräras en flaska Amarone. Han är lika glad i sina ögon när han räcker över den till oss, som jag blir varm i hjärtat av tanken bakom.
Sedan blir det tripp-, trapp-, trulleffekt för där näst ansluter yngst och sedan mellan. Eftermiddagssolen blänker på det nyoljade bordet på terassen där vi sätter oss tillsammans. Amaronen bänkad som på ett litet presentbord och vasen med gladioler står intill. Yngst får ögonen på buketten och drar genast slutsatsen att jag har fått den av dig. Han vet att jag brukar få blommor av dig. "Vilken man du har", säger han. Mm ... jag vet, tänker jag och ler åt de uttalanden yngst i familjen kan bjuda på.
Gladiolusen kånkas sedan runt från terass till kök, till matplats och vardagsrum. Jag vill att de ska vara med. Amaronen tar vi med oss till ett speciellt tillfälle framöver.

DSC_3571DSC_3569