Tillsammans

4 Kommentarer

Jag vaknar till en solig morgon med kalla vindar. De biter när morgontidningen ska in. Det är priset av att bo vid kusten - havet behöver en stund på sig innan våren får grepp om det. Å andra sidan får samma vindar gröna rummets alla påskliljor att vaja och doften från dem att sprida sig. Havet är genast förlåtet.
Hemmet hyser under några dagar familjens alla medlemmar. Det är härligt att campa ihop, samsas under frukost och middag och en stund i TV-soffan framåt kvällen. Men den verkliga anledningen är att vi i helgen har omnollning här i familjen. Mellan lämnar tonåren och ännu en gång står man inför faktum att åren går. Men jag ser verkligen fram emot morgondagen. Jag älskar fina överraskningar. Både de jag själv föräras och de som jag vill ge till mina nära.
Men jag ska väl inte gå händelserna i förväg, man uppmanas ju att fånga dagen, och idag ska jag på återträff med "gamla fuffensgänget". En gång kollegor, därefter spridda för vinden men ändå för alltid sanna vänner. Jag gläder mig.
DSC_5713

Jag trodde att jag sluppit undan. Att vi andra hade klarat oss. Men inte ... idag snörvlas och hostas det friskt här hemma. Stora tebaljor kommer vandrande genom huset, slår sig ner på soffbordet och bakom, halvsittandes i soffan, dyker det fram en ömklig kropp och ett par blanka ögon. Det är mellan och jag som samsas om att brygga hett te och inta soffan. Att inta viloläge, det är vad dagen duger till, det är vi rörande överens om. En film, kommer vi gemensamt fram till, det känns som en bra sysselsättning. Någon vi båda vill se. Det innebär ofta att den tar en stund att finna och ibland att jag låtsas vilja se densamma som han. För mig är stunden tillsammans av större vikt än valet av film, medan det omvända gäller för mellan, om det ska bli en filmstund tillsammans. Så jag går lättvindigt med på "Guardians of the galaxy", en filmtitel som mina ögon hade hoppat över om de inte hade haft sällskap av mellans. Mellan som hunnit med ett gediget register av sedda filmer, som gärna ser om de han gillar. Han anar min skepsis som jag själv tror är omärkbar. "Jo, jag tänkte", börjar han förklara, fast jag hade hoppats att han inte skulle känna att någon förklaring behövs, "det är en rolig film, med skön musik och mycket färg ... och det är ju så grått idag. Det är kanske vad vi behöver...?" "Visst, vad bra, den väljer vi!" säger jag och försöker låta övertygande.
Efter att ha bälgat litervis med te börjar det kännas lite blaskigt och vi byter till var sin stor kopp med varm choklad. Det ångar hett av kakao, kanel och kardemumma och skummar lätt av grädden. Vi sitter uppkrupna i mjuka, varma plädar och låtsas att det är ridån som går upp när teven sätter igång. Vi bjuds på sprakande show med bra musik, mycket färg och skön humor som får oss att skratta. Mellan vet precis vad som behövs.
Det är inte kul att vara sjuk, men om man nu ändå är sjuk, så blir jag lite gladare av att ha sjukstuga i sällskap med mellan.

DSC_3881

 

Vi skulle ha varit på väg. Ganska långt och ganska länge skulle vi ha färdats på novembervåta vägar genom ett landskap i höstskrud. Med säker hand på ratten skulle vi ha styrt norröver. Vissa sträckor under den vilsamma, talande tystnad som jag bara kan känna tillsammans med dig. Andra sträckor skulle vi ha fångats av den musik som är vår när vi åker långt. Vi skulle bitvis sitta mitt i de samtal som för oss framåt, därför att längre bilresor inbjuder till det.  Stannat längs med vägen, vid caféet i den gamla mangårdsbyggnaden klädd i flagnande blekgul panel, inklämd mellan motorväg, täta furor och en blänkande sjö, där de serverar mediokra räkmackor och motsvarande klassens kaffe, som härligt retar smaklökarna för att det är där och då.
Det som skulle ha blivit en semester i miniatyr, som vi glatt oss till och som skulle bli crème de la crème mitt i en mörk höst på väg mot vinter, hos sanna vänner, med besök på en julglittrande slottsmarknad, blir som till aska. Allt som helgen skulle innehållit rycks bryskt ifrån oss av en kropp som värker, så het att den ger frossa och av hosta som gör ont.
Helgen blir du och jag, i skenet framför brasan med rykande, honungsdoftande te. Vi öppnar upp för att låta något oväntat, oönskat också bli till något bra, i takt med att vi ställer om.  Du och jag, omgivna av trion och trygga med att sann vänskap består.
Jo ... det blir en bra helg. Vi bilar en annan gång.

DSC_3854

Djupa, mörka, småländska skogar. Mellan är chaufför och jag sitter bredvid. Det är bara han och jag idag. Inte "bara" förstås. Tvärtom. Det är stort att vara två. Att vara två med ett av barnen är särdeles stort. Att han är chaufför och jag är passagerare känns omvänt och nästan lite fånigt. Det får min roll som förälder att vilja kompensera.
Djupa skogar i älgjaktstider. Vi har väntat ut gryningen som sägs vara tiden då skogen är som mest i rörelse. Låter blicken glida in i utkanten av tallar längs med vägen. Inga älgar, knappt några möten. På väg till glasriket. Skogsvägarna känns som våra denna morgon. Vi får ha dem nästan alldeles för oss själva tills vi når "KulTuren"; en vägledande skylt som antyder att vi är på rätt spår.
Vi har en bra dag tillsammans. Bland allt det som inte längre är vad det var. Glasbruk som inte längre finns och glasbruk som har blivit centrum för outlet. Vi fyndar av det mer okulturella slaget. Men vi väljer också att titta på konstglas och bruksglas som fortfarande har en plats i glasriket och vi tar en liten vända in i hyttan. Där arbetarna fortsatt blåser sitt glas precis som de alltid har gjort. Och där mellan för första gången får se dem göra det. Hoppas de blir fler.

DSC_3775

De har fått kånka med mig runt i helgen. För att samla det jag mår bra av. Och den gångna helgen har vi alla varit samlade. Och det har känts bra. Äldst tog sin tillflykt från studier och styrde mot hemmet. Det är inte utan att det pirrar lite i magen av glädje när jag hör ytterdörren öppnas och ser honom stå i hallen. Han är sig lik. Bakom står du och smyger fram en härlig bukett gladioler som jag får av dig. Det är något visst med blommor som så tydligt följer säsongen. Och gladioler är så fina ... Och när vi står där som en liten leende trio passar äldst på att lirka upp något ur sin packning. "När ni nu båda är här ...", säger han. Vi föräras en flaska Amarone. Han är lika glad i sina ögon när han räcker över den till oss, som jag blir varm i hjärtat av tanken bakom.
Sedan blir det tripp-, trapp-, trulleffekt för där näst ansluter yngst och sedan mellan. Eftermiddagssolen blänker på det nyoljade bordet på terassen där vi sätter oss tillsammans. Amaronen bänkad som på ett litet presentbord och vasen med gladioler står intill. Yngst får ögonen på buketten och drar genast slutsatsen att jag har fått den av dig. Han vet att jag brukar få blommor av dig. "Vilken man du har", säger han. Mm ... jag vet, tänker jag och ler åt de uttalanden yngst i familjen kan bjuda på.
Gladiolusen kånkas sedan runt från terass till kök, till matplats och vardagsrum. Jag vill att de ska vara med. Amaronen tar vi med oss till ett speciellt tillfälle framöver.

DSC_3571DSC_3569

Ny månad. September. Den andas väldigt mycket nytt. September är väldigt mycket nytt för mig. Ja, mitt nya år börjar faktiskt nu. Det är i september jag känner att jag är tillbaka på banan igen. Efter en sommar som är som ett enda stort fyrverkeri. Mycket mer än det som är vid tolvslaget när december tar klivet in i januari. Sommar är som crème de la crème. Den maffiga avslutningen på något oerhört efterlängtat.
Fast sommar är förstås mer än en dans på rosor. Även om rosorna blommat flitigt denna sommar och friska vindar under soliga, varma dagar fått dem att virvla runt. Nej, enbart en dans är det inte ... det finns en del retliga taggar. Somliga gör ont. Men jag plockar små buketter och tar bort de taggar som gör mig mest illa. Jag kanske inte kommer åt alla, men det är bara på sommaren buketten finns att plocka.
Även om rosorna fortsatt blommar så är det ändå floxens tid att ha sin renässans. Jag formar händerna kring de vidlyftiga klasarna, sätter näsan intill och drar in. För denna sommar finns det, efter lååååång tid, äntligen plats för alla underbara dofter att tränga djupt in när jag sätter ner snoken i alla härligheter. Polyper som dragit sig tillbaka har gett livet en ny dimension. Jag njuter till fullo sensommarens alla dofter. Fast när floxen vilar i mina händer och jag borrar in näsan i dem, då går jag tiden lite i förväg och säger högt: "Det doftar höst, så jag tycker." För precis så pappa, vet jag att du skulle ha sagt.

DSC_3463

Det ångar hett i trädgården. Dels av solen som med råge serverar det många värmeälskande törstat efter; en allt mer stigande celsiusskala. Densamma får andra att söka sig till skuggan. Många är sannolikt vid stranden. Men inte vi. Här hemma råder det febril aktivitet - den andra värmealstrande källan. "Ingen vila, ingen ro, bara jobba, bara gno." Svetten lackar så verktygen nästan glider ur händerna. Nu ryker det gamla läckande taket till vårt uterum och ger plats för det nya. Gamla träväggar rivs, planka för planka. Yngst gör med stadig hand och hjälp av kofot en liten stackars musfamilj hemlös. Det har varit ett skönt krypin, där mellan de gamla träväggarna, under de kalla vintermånaderna. Nästan som en liten silo, där familjen mus arbetat upp ett gediget förråd av solrosfrön som varit ämnat för hungrande fåglar. Men det finns många magar att mätta och de små gnagarna har lagt en beundransvärd möda på att sörja för varandra inför den kalla tiden. Det forna gamla drivhuset är nu i vart fall tänkt att bli ett orangeri. En trivsam plats för både oss och övervintrande växter. Utan övriga spannmålssamlande gäster. Hoppas vi.

Ja, det är så här vi lever vårt semesterliv. Eller i alla fall delar av det. Kanske rent av det mesta. Vi drivs ofta av att sätta händerna i något. Att förändra boendet, se något nytt ta form, klura tillsammans och att svettas varma sommardagar för att förverkliga de idéer som vuxit fram med tiden. Vi tycker att det är kul. Det ger oss tillfredsställelse och mental vila. Självklart finns det också plats för lata stunder. Man måste ju njuta av vad man åstadkommit. Slå sig till ro och begrunda och betrakta. Dessa stunder blir både många och långa.
Möjligen är det i dessa båda sysslor som fördelningen mellan oss båda kan te sig något obalanserad. Du drivs väldigt av det förstnämnda medan jag har en fallenhet att med god marginal uppfylla förutsättningarna för det senare. Medan vägen dit, den som fylls av mängder med idéer, kantas av en oerhörd kreativitet från min sida. Å´det är så himla bra, för här har vi verkligen funnit ut hur väl vi kompletterar varandra, du och jag.
Självklart är jag delaktig i mer än idékläckandet. Till exempel förser jag familjens hantverkare med en del av de verktyg som jag är bättre på att leta fram än att använda. Det rör sig i stor utsträckning  om de eldrivna. De som ibland, helt förståligt, kan vara plågoandar för närliggande grannar.  Jag kan också ha en hjälpande hand för att räcka eller hålla. Emellanåt fyller jag en kanna med något kallt för att vätskebalansen ska jämnas ut hos de som gör av med mest. Nog så viktigt varma dagar.

En sommardag som denna flyttas en hel del av kökets göromål till gröna rummet. Jag sitter med benen slängda över terrasskanten och skalar potatis i en stor vattenfylld bytta. Det ger lite känsla av sommarstugeliv. Transistorn har förstås burits ut och där ur ljuder signaturen till "Sommar i P1 och dagens sommarvärd är ..." Det är spännande att få ta del av och ibland bli så välkomnande inbjuden till andras livsöden. Jag upptäcker att jag sitter och sjunger med i musik som spelas, till låtar som jag inte visste att jag kunde texten på. Musik som funnits länge.

Kvällarna blir sena. Middagen avslutas så sent att vi har kommit till "kaffe-på-maten" först vid midnatt. Vi serverar rabarberpaj med jordgubbar, vispad grädde och hemmagjord vaniljsås till. "Det här är nyttigt", säger du med skämtsam ironi och syftar på kombinationen av kaloriintag och tid på dygnet. Våra kloka barn som sitter intill upplyser om att det nog faktiskt är precis vad det är. Nyttigt att tillåta sig falla utanför ramarna. De som man förhåller sig så tight till de övriga veckorna under året.

Nu har vi semester. Nu lägger vi vardagen åt sidan för några ljuvliga sommarveckor som vi ska göra vårt allra bästa för att njuta.
Vi är inte alltid bra på samma saker du och jag. Men det blir nästan alltid mer än bra när vi lägger ihop det vi är bra på. Kombinationen fungerar också alldeles ypperligt vad gäller mindre kvalitativa egenskaper. Lite som att minus och minus är lika med plus.

DSC_3410

Så var vi igång. Regnet faller runt oss, får luften att kännas kylig och mig att dra jackan lite tätare om, medan du knackar bort och fyller igen. Vi ser hålet växa fram och lämna plats för något som kommer att byggas upp på nytt. Hålet som ger plats för ny skorsten. Vi hugger ner och murar upp. Eller rättare; du hugger och murar. Jag agerar hantlangare.
"Huggmejsel", rättar du mig när jag räcker verktygen, "du menar huggmejsel". Du ler när du vänder dig mot mig för att ta emot när jag räcker. I regnet, under ett trasigt gammalt tak och en hålig vägg, försöker jag hålla jämn takt med någon som får mycket ur händerna, som vet vad som behöver användas och hur man får funktionalitet och hållbarhet. Jag får jämka en aning när det gäller design och estetik. Det viktigaste är ju faktiskt funktion och hållbarhet. Men bara lite. Jämkning alltså. "Det är himla viktigt också att det blir snyggt", gör jag tydligt. Försiktigt - men ändå tydligt.  Jag känner mig, så gott som, helt lugn också inför det. Jag tror på dig. "Är det verkligen inte ett stämjärn?" frågar jag helt i onödan eftersom jag vet att jag inte slår dig på fingrarna  i dessa sammanhang. "Det ser ju precis ut som ett stämjärn", tillägger jag. Men en huggmejsel är inte lika vass får jag veta och bättre att använda för detta ändamål; att slå bort betong och gammalt bruk.
Efter ett tag är hinken med murbruk slut och vi bestämmer oss för att vi har satt sista stenen för dagen. Vi betraktar vad vi åstadkommit. Nöjda, känner vi oss. Mycket nöjda till och med. Och glada. Nu är vi verkligen på G med vårt sommarprojekt - orangeriet som ska bli vårt lilla "medelhavshotell". Där jag bokat in glöggen på julafton. Det är härligt att känna sådan entusiasm. Jag önskar att den aldrig svek.
Vi hinner inte mycket mer, så blir det platt fall. Bokstavligt. Rena turen i oturen att det inte är fullt så illa som jag först befarar när jag ser dig falla framstupa ner på stenterassen. Ett ynka litet snedsteg och en stund senare, en mycket kort sådan, tornar en blå, svullnad upp sig och en variant av högerfot som inte är igenkänningsbar. Den får dig att tillbringa delar av kvällen och en stund in på natten på sjukhus. "Svårt stukad", säger doktorn när han lindar efter att du har varit tur och retur på röntgen och sedan kommer hem framåt småtimmarna, orutinerat och lite taffligt hoppande på kryckor.
Entusiasmen. Den härliga. Den falnar en aning. Det närmar sig semester. För att komma vidare i projektet krävs nog mer kännedom för min del än om enbart huggmejslar, misstänker jag. Men å andra sidan; inget ont som inte har något gott med sig. Kanske lär jag mig allt om orangeribygge. Och jag kommer att ha en väldigt bra ... inte hantlangare kanske ... det funkar nog inte med kryckor. Men arbetsledare! Och snart, låt oss hoppas mycket snart, är det väl ändå kryckornas tur att falla. DSC_3356

Vi får sovmorgon. En liten. En oväntad. Men välkommen. Det bästa är att vi inte använder den. Solen väcker oss tidigt och jag hör dig stiga upp. Själv ligger jag sömndrucken kvar en stund. Strax är också jag på benen. Lokalradion drar igång musik, vägrapport och dagens väder. Når köket och öppnar terrassdörrarna för att känna på morgonen. Den är varm. Använder den gör vi så klart. Fast till en lång frukost. Med solen som tittar in genom vidöppna dörrar. Så tar vi tillvara på en oväntad, välkommen extra stund. En stund som förbereder oss för att ge oss ut i dagen. Dagen som likt morgonen är varm. Då temperaturen hittar sin mest välbalanserade mix i skuggan. När till och med vinden är som mest ljum och behaglig dit solen inte hittar. Men du och jag hittar dit. När kvällen kommer. Vi rundar av dagen på en filt i skuggan, med en stund som får oss att känna att vi tar den tillvara. Morgonen, kvällen och allt där emellan. En dag att ta med.

DSC_3298

 

Söndag och sol - härligt! Vi dukar fram frukosten ute du och jag. En bukett med liljekonvalj står mitt på bordet och påminner om att det är en söndag som betraktas som alla mammors. Buketten doftar härligt kring oss där vi sitter och gungar behagligt i var sin trädgårdsstol. Då överraskas jag av att vår trio dyker upp och gratulerar. Lite vilsna, det är så jag föreställer mig dem, har de på egen hand tagit sig till plantskolan för att leta efter något som de så gärna vill att jag ska tycka om. De vet att det är rätt ställe att leta på. Självklart tycker jag om. Väldigt mycket tycker jag om. Allra mest förstås den omtanke de visar, men också mycket om trädgårdens nya tillskott, som får bli en symbol just för den. Min fina "Blue Eyes" klematis, vald med omsorg, ska få en solig plats som sin alldeles egen. Jag tror att den ska få göra klängrosorna sällskap i sommar.

DSC_3235

DSC_3241