Advent & jul

12 Kommentarer

DSC_7676Några frostnupna morgnar talar om att vintern är på gång. De får gärna bli fler de där morgnarna. Jag tycker om att se det glittra vitt när jag tittar ut genom fönstren. Känna hur det biter i kinderna under promenaden och andas in luften som den kallan natten har gjort härligt klar och ren. Det lilla ståltrådshjärtat, nu virat med nyplockad buxbom och vita pärlor, talar om att advent är i faggorna. Och klapparna, gömda lite varstans i huset, ännu inte inslagna, säger mig att nu går tiden fort till julen bankar på.
DSC_7682

Adventstid. Av allt som hör julen till känner jag lite extra för advent. När jag klär in dörrkransen med murgröna och lurar lite på hur jag vill pynta... vad jag vill baka... medan julmusik och doft från köket fyller huset med trivsel och mys.
Jag dammar av de gamla noterna som hamnat långt ner i högen sedan förra gången. Kollar in om rösten håller. När jag tror att ingen hör tar jag ton och drämmer i med "Glooooriaa in excelsis deeeoo". Värmer mig med glögg och stunder framför brasan och med tankar på att det känns mysigt att kliva in i december och advent.

Juliga sångövningar med mycket skratt, tillsammans med vår lilla kör, blir ett härligt inslag i advent. Sångstunden vid stranden, när vi låter våra familjer ta del av vad de "repen" lett till, medan brasan sprakar och korvarna grillas, får gärna bli något återkommande. Glögg med vännerna gläder jag mig till. Men bäst, förstås, blir dagarna samlade med de som står mig närmst.

Tack för titten. Nu önskar jag dig en riktigt härlig advent och sköna helger framöver.
DSC_7680

16 Kommentarer

dsc_6557Vi är mitt upp i och jag tycker om att vara där. Det stökas. Det är kul. Ingen stress. Lustfyllt. Men det känns också fint att stanna upp en stund, fundera lite över vad julen betyder för mig. För oss. Det värmer gott att känna att vi inom familjen har bildat egna traditioner. Traditioner som våra barn på nytt gärna vill uppleva när julen klappar på dörren. Jag önskar mina barn att få vara mitt i sådana jular som jag hoppas kommer att ge dem fina minnen att bevara.

Traditioner är fint om man önskar dem. Men kanske vill man hellre vara öppen för ombytlighet, eller låta julen gå förbi utan att den ger så mycket väsen ifrån sig. Det fina ligger i möjligheten att göra så som det känns bäst.
Traditioner förändras oavsett, därför att innehållet under tid blir annorlunda. Man får släppa på somligt och välkomna annat.
dsc_6559Yngst har hunnit in på andra halvan av tonåren och jag tänker att det nog är dags för oss att släppa på sådant som han och de två äldre sannolikt vuxit förbi. Medan han verkar ha tankarna på helt annat än jul, glimtar det plötsligt till i ögonen på honom en kväll och så säger han: "Julstrumpor, det får allt tomten komma med, det tycker jag är kul." Och naturligtvis hänger de strumpor, som funnits med under barnens alla jular, snart på plats för att gillras julaftons morgon.

dsc_6561Så lutar vi oss tillbaka en stund du och jag, mitt i förberedelser. Den där stunden som gör det. Som får våra dagar före jul att kännas lustfyllda och förväntansfulla. Som får oss att känna att vi är mitt i det som vi helst vill vara i.

dsc_6553Hur man än väljer och hur man än önskar, så tänker jag att omtänksamhet och doft ändå är fint att få med sig in i jultid. Så här kommer ett härligt färgsprakande, doftande gäng i sällskap med en varm julekram.
dsc_4027

8 Kommentarer

dsc_6531Jag vill känna julen omkring mig när jag står och tummar ut mandeldeg i välsmorda musselformar. Det kräver en liten puff. Jag tänder ett ljus och ställer en nejlikoklädd apelsin intill. Tar en kopp kaffe och en pepparkaka. Kanske allra mest vill jag höra musiken fylla köket och rummen intill.
Jag väljer med omsorg. Finstämda julsånger tar plats. Det doftar smör och mandel. Det känns fint och rätt - den där känslan jag så gärna vill ska finnas med.
"Jag kan se min gamla mamma där hemma, hur hon penslar formarna med smör och tummar ut degen", kan jag ännu höra hur min pappa säger till mig. Det gör att han blir närvarande mitt i musselbaket och att jag känner anknytningen till min farmor, som jag inte har några egentliga minnen av.
Verkliga finsaker - minnen och känslan så här inför julen. Som gör att alla nära, fast förutsättningarna är annorlunda än tidigare, på sitt eget lilla vis samlas och finns med.
dsc_6532

DSC_5216Man tror den ska vara så länge, innehålla så mycket ... tiden under julhelg och nyårshelg, alla dagar före och mellan helgerna ... Jag har kommit till sidan 46 i boken jag öppnade för att läsa under julledigheten, vi har spelat två av alla de spel jag tänkte att vi skulle samlas kring, vi har tagit härliga promenader men långt ifrån varje dag vilket var tanken, jag har knappt läst en TV-tablå och vet därför inte vilka fantastiska filmer jag hade velat se av de som vanligtvis sänds under storhelger. Jag känner att jag har haft lite svårt att "hålla" i dagarna, att jag har låtit de passera för fort. Men allra mest har vi haft sköna, lediga dagar. Inga hotfulla signaler har väckt oss och tvingat upp oss ur den varma goa sängen okristligt tidigt, inga tider att passa. Vi har haft fin tid med varandra. Det är guld.

Så plötsligt blixtrar vardagen till som en neonskylt framför ögonen. Medan yngst och jag har ett par bonusdagar har resten av familjen lämnat boet för att inställa sig på jobb och skola. Vi blev en man kort här hemma när äldst for tillbaka till Campus mitt i den småländska vinterskogen. Visserligen har vi blivit vana vid att det är så livet ser ut numer, fyra hemma istället för fem, men det blir ruskigt tomt kring middagsbordet de första dagarna efter lång, gemensam ledighet.
Det är lätt att känna att det blivit dags för julen att städas undan. Efter trettonhelgen står granen ofta generande lättklädd med barren fällda under nakna grenar. Man vill få undan allt snabbt för att slippa ha det ogjort.
Men denna jul står granen ännu överraskande grön och välklädd. Stjärnorna lyser fint i fönstren. Julen klär hemmet med värme och ro och jag tänker att jag ska låta hemmet få vila i detta. Skaka av mig känslan av att allt helst ska vara gjort nyss och tillåta mig att må bra av det det varma, rofyllda så länge det varar. Kanske för en gångs skull ända fram till tjugondag Knut.  Jag hoppas att jag lyckas med det.

DSC_5227

2 Kommentarer

DSC_5181Termometern visar åtta grader, himlen visar sol, kaprifolen ute i trädgården visar gröna små skott och almanackan visar att det är da´n före da´n före den då det ska doppas. Märklig kombination. Man får ta det som det är.
Detta med att doppa - det har vi aldrig gjort här hemma. Här grillas istället skinkan och ljuvliga dofter sprider sig runt grannskapet när den börjar ta färg. Grillkol fylls på i omgångar för det tar sin lilla tid. Helt klart värt att vänta på. Vad är väl som en skinkmacka med ljummen nygrillad skinka på en skiva hembakat bröd? Ja, det kan man undra just när man står där och tar första tuggan, men ganska snart kommer man förstås på att det kanske står sig blygsamt i konkurrensen.
I köket står senior och äldst i trion och stoppar korv. Egen korv hade premiär på julbordet här hemma förra året och resulterade då i väl stora och oerhört välfyllda sprickbenägna korvar. Med det i bagaget står de nu som sanna charkuterister och ser med varsam hand till att det blir små, fina, lagom stoppade julkorvar.

Med hela familjen samlad så här dagarna inför jul har vi verkligen ambitionen att njuta just av det och att låta förberedelser gå i en lugn och behaglig takt. Men såklart har vi låtit julstressen krypa väl tätt inpå. Är det ens möjligt att undkomma? Listan visar ännu sådant som jag gärna vill kunna bocka av. Inte för att jag känner att det nödvändigtvis behövs utan för att jag gärna vill och tycker att det är kul. Det är heller inte så att jag stressar fram i ett oerhört tempo, men det går lite väl fort inne i mig.
Hur gärna jag än vill är tiden ändå vad den är - allt som oftast en aning otillräcklig. Jag har lite att jobba på gällande mitt förhållningssätt till det, men jag har blivit bättre på att förlika mig med att det blir bra precis som det är. Det finns fantastiskt mycket annat som är viktigare än att "hinna med". Får jag önska något, och julen är väl ändå rätt tid för det, då önskar jag att var och en får fira jul just så som var och en helst vill.
Nu tänker jag tillåta mig att bli alldeles lycklig av den där lilla stunden med första tuggan av en bit ljummen, nygrillad skinka på en skiva hembakat bröd. Och vara lycklig över att se familjen samlad runt mig under helgerna som kommer.

DSC_4022

4 Kommentarer

DSC_5171När jag hämtar tidningen klockan sju på morgonen är det som att gå ut mitt i natten. Jag är omringad av mörker men märker på allt som rör sig in och ut från centrum att dagen börjar vakna. Bilar och bussar rullar förbi, folk stiger på och av, kommer gåendes och cyklandes. Alla på väg till sitt.
Just den här morgonen är kall och jag klampar chippskodd kring i för stora kängor för jag stack fötterna i de som stod närmast till hands, ännu klädd i morgonrock och insvept i yllefilt. Locket på brevlådan smäller metallsikt igen när jag plockat upp bladet. Marken ligger frostvit och jag känner det kalla svepa in i mig när jag andas den isiga morgonluften. Det gnistrar i buskar och perenner som orörda står kvar i rabatten efter sommaren. Jag vet inte vad som ger denna effekt - kanske ljuset från gatlyktorna som letar sig in under träd och mellan grenar, eller om det är himlen som sakta börjar öppna upp för solen. Trots morgontrafiken vid sidan om vilar det något finstämt över den lilla stunden då jag hämtar tidningen. Eller kanske just på grund av den. Jag tycker om att känna dagen vakna och känslan blir påtaglig när jag ser och hör hur det rör sig runt omkring mig.
Under stunden vid frukostbordet, med en stor kopp varmt te och lite förstrött bläddrande bland morgonens nyheter, ser jag solen försiktigt men bestämt ta plats på himlen. Det är så bedårande vackert med allt som gnistrar utanför köksfönstret. Snabb nedräkning nu till jul och denna soliga vitgnistrande morgon skapar verkligen den känsla inombords som man vill hålla hårt i. En dag som gjord för pepparkaksdegen som ligger i kylskåpet och väntar på en dust med kaveln. Eller ett dyk i kartonger efter julpyntet som är djupt nerbäddat däri. En dag att traditionsenligt klä ljuskronan med murgröna, låta hyacinter få sin plats nerbäddade bland mossa och ställas på bordet med nymanglad julduk.
Det är allt sådant jag gärna vill använda tiden till, men det mesta av den går åt till att ligga nerbäddad under varma filtar och dricka hett honungste. Först vill vi kurera oss från halsont och hosta som huserar här hemma och bli varse hur det känns att vakna efter en god natts sömn.
DSC_5155Solen stannar över dagen. Trappan till entrén vilar i solljus och lyser upp en hostig tillvaro i rummen innanför. Jag vill så gärna behålla det så; soligt och gnistrande av frost, men vintern tycks bara göra snabbvisiter detta år. Termometern har ännu en gång gjort ett häpnadsväckande hopp högt över nollan. Men det väcker ändå en förväntan att under några få dagar få ett avbrott mitt i det gråa och blöta. Och denna gråa dag lyfter jag på filten, reser mig upp och lämnar tekoppen halvdrucken och avsvalnad. Styr kosan mot kaveln med intentionen att låta härliga kryddor fylla hemmet med doft av jul.
DSC_5160

DSC_5140Ur radion strömmar julmusik. På köksbordet väntar pyssel på att bli gjort och hyacinter på att bli planterade. Men de får ge sig till tåls för jag har händerna i kladdig köttbullssmet och lingonbröd i ugnen. Var sak har sin tid.
Vitlök och kryddpeppar sticker till i näsan men kommer till sin rätt i lammfärsen. I övrigt kryddar jag med färska örter som ännu står gröna i det lilla trädgårdslandet eller i krukor i orangeriet. Jag vet inte vad gourmanden skulle säga om salvia, rosmarin och riktigt finhackad mjukbladig lager, men strunt samma - jag gillar det. Jag tycker om känslan det ger mig att hämta julbordets kryddor bland egna odlingar. Jag springer ut flera gånger innan jag är nöjd med vad jag har fått med mig in. Trillar små fina köttbullar... ungefär nittio stycken (trettiofem om maken tar sig an detta projekt - vi har provat den modellen tidigare).
Efter mycket kladd och lite tålamod ligger de där färdigstekta för att svalna. Små, trinda och svåra att stå emot. Det tar sin tid. Doften som möter juniorerna efterhand som de kommer innanför dörren får ögonen att tindra. Givetvis måste de provsmakas.
Men... det är något mer som... osar... ? Mörkrostad lingon från bortglömda, oerhört välgräddade limpor. En ny doft bland julens kryddiga.

DSC_5124

2 Kommentarer

DSC_5115Ljuvligt att se och känna solen. Den bländar ögonen och värmer ansiktet och man kan nästan inte få nog. Tar sig in genom gamla repiga fönsterrutor som är nyputsade fast det knappt märks. Fönsterputs känns som ett otacksamt jobb fast ändå jättehärligt när det väl är gjort.
Vi lyckades med det vi föresatte oss till advent. Mässingen skiner, silvret glänser och fönstren ... ja, vad ska man tycka om dem?  Varken glänsande eller skinande, men rena är de. Gamla bubbliga, repiga, ohanterliga glasrutor till trots hör jag mellan säga, efter att jag torkat sista turen med trasa och tidningspapper: "Man tror ju inte att rutan sitter kvar. Jag måste gå fram och känna." Det säger en del om när de genomgick putsning senast. Det är roligare att låta julen ta plats i rena fönster.  Å´ det är härligt att se solen komma in.

Jag har julärenden idag och de går snabbt och lätt och känns roliga att göra när jag får sällskap av solen där jag cyklandes tar mig fram. Väl hemma kan jag bocka av allt som stod på listan. Nöjd med det  plockar jag sedan in lite kvistar av buxbom från trädgården, klär ett ståltrådshjärta som får ersätta det som blivit kvar på murstocken sedan förra julen.
Så sakteliga letar sig julen in lite i taget och precis som med solen blir jag glad av att se den ta plats här hemma och känna den runt om mig.
Dagarna fram till jul lär väl i vanlig ordning springa iväg. Jag gör tappra försök att få dem att stanna lite längre. Jag tycker om att vara mitt i advent.
DSC_5121

2 Kommentarer

DSC_5099Köket är en mysig plats att vara på och en bröddeg är något skönt att sätta händerna kring. Att vara i köket och baka bröd gör något bra med mig. Att knåda och forma och sedan lägga i jäskorgar känns extra bra. Jag blir glad av mina fina korgar, de jag blev förärad av äldst, mellan och yngst när jag fyllde år sist. Och bröden som jäser där i känns dessutom extra lyxiga när de är färdiggräddade. Så vet jag att yngst blir glad av "jäskorgsbröd". "Jag sa ju det", säger han lite triumferande till brorsorna när jag öppnar presenten, "att hon skulle bli glad!" Så nöjd med att idén var hans. Jag känner en tydlig omsorg och omtanke som värmer så gott. Nu är det förvisso en bra stund sedan jag fyllde år senast med det kom i tanken när jag stod där med händerna mitt i degen.

Saffransbak har det också blivit under veckan som gått. Och även om en del av det dukades fram till första advent så infann sig inte den rätta känslan just då. Det är lätt att ha föreställningar om hur mysigt man ska ha det när man samlas kring första ljuset, men i år kom annat emellan utan att jag riktigt vet vad. I vilket fall; vi kompenserade det med adventsmys mitt i veckan. Glögg och saffransbullar och första brasan för denna säsong tändes i kakelugnen. Det har dröjt på tok för länge, men hösten har varit väl varm för att elda. Nu bryr jag mig inte längre om att inte heller vintern vill visa sig mer än med sporadiska snabbvisiter, nu har vi startat den mysiga  eldningssäsongen. Och den "rätta" känslan mitt i advent verkar ha landat i mig.

DSC_2141

DSC_5095Vi har ätit första saffransbullen efter söndagens bak och första adventsljuset har lyst upp både frukostbordet och stunden för eftermiddagens fika. Vi har hört stormen komma och dra över och ute i trädgården finner man kvastar, kannor och små baljor på nya ställen dit Gorm har dragit iväg med dem. Fast jag hellre vill ha snö så är det regn som faller i tunga droppar ner på en grå måndagsmorgon i advent. Solen hinner också titta fram innan dagen blir mörk, men det blir den tidigt och det är mysigt att stjärnor och stakar är på plats och lyser upp. Tillvaron blir en helt annan; ljus och förväntansfull. Fast snön ... den känns långt borta.
Stormen har bedarrat och jag plockar granris för att lägga vid trappan. Det doftar gott när jag torkar av stövlarna mot det gröna. Mossa och ris får ta plats i krukor där sommarens blommor nu har gjort sitt. Men en liten cyklamen, den klarar ännu en tid att vistas ute på trappan. Ja, så får det bli ... Det är verkligen hög tid för entrétrappan att klä sig lite mer säsongsbetonat.
DSC_5090