Advent & jul

2 Comments

Vinterglädje som töat bort ...


... så skulle jag önska att det vore grönt, men ack så grått det är. Utanför de avslöjande fönstren vill säga. Det vita som låg så fint har smält bort sedan flera dagar och termometern visar grader som gör att jag undrar om koltrastarna, som härjar i äppelträdet och sätter full rulle mellan buskarna i trädgården, får lust att börja sjunga. Sjunga in julen kanske, det vore väl nåt. Men gråvädret och allt det mörka får dem nog att spara på den fina sången till vårljuset börjar tränga fram.

Inne botar vi förstås det gråa med att tända stjärnor och ljus och en och annan brasa, och får till en härlig känsla som kompensation för det uteblivna vita. Så är det fint att veta, precis som jag tycker varje år, att det mörka är på väg att vända, så här strax före jul.

De har börjat "trilla in" nu, "de små", en åt gången och det är tydligt hur gott det gör oss att för en kort tid få rå om dem på hemmaplan. Prat och skratt och många kramar. Vi samlas med familjen. J och jag och finaste trion. I år lägger jag av oket - "hundratusen-bitar-pusslet" för att få fix på allt för alla. Men medan vi lutar oss lite tillbaka, så har vi också sedvanligt pyssel. Det vore ingen jul för mig annars. Det är de här dagarna; alla "dan-före-dan-dagarna" som är de bästa, tycker jag.

2 Comments

... men i år tycker jag ändå att vi har varit på tårna. Vi gillar ju det där med jul. Glöggen har "bubblat" färdigt och ska strax tappas upp. Men också vår alldeles egna julebrygd, någon form av IPA , ska tappas på flaska senare i dag och sedan få vara med på julbordets sillavdelning.
Jag rotar runt i skafferiet ... Nej, förresten, det gör jag ju inte alls! För jag har tömt och torkat rent och ställt tillbaka allt på någon form av ordning-och-reda-plats. Det känns härligt. Så jag hittar alltså väldigt enkelt hasselnötterna och får klart för mig att de mycket väl går att använda till en sats med härliga småkakor, fast bäst-före-datum är passerat. Det där datumet tål ofta, med förmån, att kollas upp en gång extra.

Tidigare i år, när sommaren strax var på väg in i höst, hade mellan och jag en liten sejour över sundet. Vi roade oss kungligt i huvudstaden. Strosade runt hellre på smågator än de mest välbesökta. Något gott i magen från det mångkulturella utbudet där vi, i sällskap med lunchhungriga "dannebrogare", slog oss ner en stund. Sedan en vända in med smakprov på baren, där mellan tjänat extrapengar under sin tid i det danska gemytet. Och så ett besök bland det lite förbjudna och spännande, där det plötsligt rasslar till bakom ryggen på oss, när polisen springer in och beslagtar varor som inte får finnas till försäljning. Men det här lilla besöket, med tillhörande inköp, helt inom lagens ramar, visade sig bli en formidabel investering för julbaket. Jag kom nämligen där ifrån med en våg som med precision kan väga mina små halvgrams saffransportioner. Lite festligt tycker jag, att jag har fyndat nåt så smart på just denna plats.

Medan graderna på termometern visar en bra bit under nollan och snön singlar utanför, pysslar vi med advent. Jag väger saffranstrådar och doften från det första baket letar sig ut genom ugnsluckan. Hemtrevligt. Det är så stämningsfullt när skymningen tar vid och den vita marken lyser upp. Advent är en fin tid, en tid jag tycker mycket om. Om jag får önska, och det får man ju, har jag gärna en vit jul. Fast där jag bor är den inte sällan grön. Det går bra det också, men jag önskar ...

6 Comments

... tillräckligt gräddade", säger J.
"Jo", ryter jag, "du ser väl att det är gyllenbruna längs med kanten. Förresten hade jag dem inne tre minuter längre, ännu längre så bränner jag dem."
Jag knackar med knogen på baksidan av de små formarna. Alla de fyra första går sönder. Jag slår hårdare på femman och sexan; kommer ut i delar de också. Mitt humör får J att lämna köket och när han har gjort det ställer jag in de som är kvar ett par minuter till. Jag vill ju inte att han ska märka ... ge honom rätt.
Jag tar ut plåten och börjar om. En kommer ut hel, en trasig. Knackar hårdadre. Nu blöder knogen.
Allt som allt: tolv hela, tretton mer eller mindre trasiga.

Denna mandelmussledramatik!

Lite så har vi det i advent. Mycket mys med inslag av småirritation emellanåt. Det är en del att fixa med. Inte för att vi måste utan för att vi vill. Dramatiken kring mandelmusslorna är återkommande från år till år. Tradition. Hos oss är det mycket det det handlar under veckorna före jul. Tradition och önskningar. En önskan jag haft i år är att vintern rakt genom skulle kunna få vara mild och blåsig. Det är ändå så den ofta är där jag bor och just i år skulle det komma särdeles väl till pass, tyckte jag. Det är en sak att hålla sig till traditioner, men sina önskningar ska man hålla tyst om. Jisses vad det har knarrat under fötterna. I orangeriet, som är ouppvärmt i år, står oliv och citrus och samsas tätt intill varandra, inlindade i filtar och bubbelplast. Jag tittar till dem då och då och hoppas de har gett sig fanken på att stå pall för alla bistra minus. Själva håller vi ångan uppe genom om att se till att kakelugnen inte kallnar mellan brasorna. Väldig myseffekt på det. Och så bak och pyssel förstås - det håller oss också varma. Nån gång löser vi korsord, helst tillsammans - kul tycker vi. En stund för rykande hett kaffe och naggande goda småbitar av mandelmusslor.

2 Comments

... kompakt utanför rummet där vi sitter, tänder vi ljuset här inne, dricker kaffe och tycker att saffranskakan som vi bakat och serverar till blev riktigt god.
Första advent och vi är ute på landet. Torkar till efter en blöt promenad, denna gråmulna regniga söndag. Varje steg vi tar runt udden, där doften av tång stundvis ligger tung, kräver koncentration och stabilitet för att inte slira kull i lerig sörja eller på glatta, mossklädda stenhällar. Skönt nu, här inne, med gofika, glorian runt ljuslågan och stearinet som luktar gott. Lätt förstås att tycka att första helgen i advent hade gjort sig bättre med den sol och gnistrande vita snö som söndagen en vecka tidigare bjöd på. Men också snöiga promenader kan vara luriga med fläckar av ishalka. Jag har märkt av träningsverk, i muskler jag inte visste att jag hade, efter spända stelbenta promenader. Men så har jag lyckats hålla mig på benen. Nu får samma muskler vila medan vi har gråmys inne.

Mysigt var det också på den julmarknad som fått ta plats under helgen. Småskalig men allt igenom genuin, med fint hantverk för den som önskade. Vårt besök där ledde till fler önskningar än inköp, men vi fick med oss nåt verkligt fint därifrån bara genom att strosa genom stånden och få ögonfägnad, medan doft från granris och allsköns läckerheter bland delikatesstånden följde oss där vi gick.

Nöjd så. Vår advent har startat och jag tycker det är en fin tid. Stjärnor och stakar är på plats. Ljuset behövs under dessa mörka veckor. Påminner gärna mig själv om att det vänder tillbaka innan vi når jul - ljuset alltså. Den tanken tycker jag om.

2 Comments

... kaveln i högsta hugg och inbakad i pepparkaksdoft kommer hjärtat på plats och burken gapar inte längre tom när jag lyfter på locket. Det fick bli en liten deg, bara för att. Den har vilat i kylskåpet över natten och tittade yrvaket fram när lag lade den på köksbänken. Men sedan minsann, knådade jag liv i den. Långa tag med kaveln ...

När vi lämnar denna vecka har jag fått med mig en dos Lucia. Tur det, jag behöver den för att känna var jag är i tiden. Något fattas mig om jag inte får med mig ljuset och sången denna arla, mörka morgontimma den trettonde. Helst med saffransbullar framdukade.

Tar en titt runt om i rummen. Släpper kaveln. Hoppar i varma kängor och drar en varm sjal om mig. Nu har turen istället kommit till att greppa sekatören. Det städsegröna från trädgården får bidra med gröna hjärtan i tillägg till det kryddoftande.
Sedan är det tid att slå sig till ro en stund. Nog så viktigt.

4 Comments

... dofta clementin och stearin och hyacint lite varstans. Doft av jul helt enkelt. Några nybakade småkakor bidrar också. Kanske bästa tiden, de där dagarna före, från första advent och fram till tredagarshelgen efter att alla fyra passerat. En smakbit av något som tas ur ugnen, eller av något mer matigt som trillats på stekpannan. En hyacint som hamnar i en ledig bytta av nåt slag, lite mossa omkring ... Ja, jag tror faktiskt att jag tycker att dagarna under advent är de som gör julen.

Jag ger hals med uppvärmande skalor för att sedan få den omelodiösa altstämman att sitta där den ska, tills det är dags för lilla körens framträdande i all enkelhet. Mysigt och stämningsfullt med glöggdrickande "publik" tillhörande vår villaförening. Om nu restriktioner säger att kören ska framföra sångbidragen iklädda munskydd (vilket ger mig en syn som får smilgroparna att fördjupas) ja, då blir evenemanget troligtvis inställt och jag lägger jag nog ner övningarna. Fast å andra sidan är det ganska trevligt med lite nynnande medan klappar slås in, köttbullar trillas och julbaket gräddas. Men då byts den knepiga, omelodiösa alten ut till en trevligare och mer igenkännbar melodistämma. Klädsamt, tycker jag, med julmusik i någon form mitt i "stöket".

6 Comments

... ja, minsann, och vem hade trott det? Det knarrar under fötterna när jag lämnar första körövningen med julens repertoar. Sista november. Om det blir något framträdande inför publik i vår lilla eminenta villaförening, det återstår att se. Kanske sätter restriktioner stopp. Luttrad och less, nu kan det väl ändå räcka?
Men just den här kvällen lyser snön upp och stjärnor, stakar och slingor lyser varmt och inbjudande runt om i alla hus jag passerar. Har fått mig lite varmt "innanför västen". Glögg med en gnutta stärkande bland körvänner, det höjer stämmorna ett snäpp.

En annan novemberdag, en mörk, regnig och slaskig en, den sista lördagen i månaden, tänder vi lyktor utanför dörrarna och tar emot go´a vänner. Också det en kväll med lite värmande och stärkande i glada vänners lag. Kvar på bordet står de läckraste tulpaner. Sådant man sällan unnar sig själv i november.

Till sist en solig novemberdag strax före första advent. Jag roar mig kungligt för en stund i orangeriet, med björkriskrans och lärkkottar, bindtråd, sekatör, diverse "råvaror" och så lite klipp av det vintergröna från trädgården. Så när vi nu har tagit klivet in i advent och julmånaden är kransen på plats sedan några dagar. För mig betyder det en del. Somligt prioriterar man före annat.

Om nu Anders braskar, så återstår att se om jul ....
Jag låter det vara osagt, men hoppas att denna skröna gör ett undantag i år. Jag har gärna en vit jul.

6 Comments

... står de sedan några dagar i jord i väntan på att den första lilla knoppen ska våga sig upp. Några dagar sent, i sedvanlig ordning, hamnade de där. Men å andra sidan vet man ju aldrig om de klarar av att hålla tiden. Sex till åtta veckor rekommenderas. Som alla vuxenår tidigare är jag mycket närmre advent i almanackan än i tanken. Var det inte ganska nyss vi bommade igen sommaren? Nu har de i alla fall, amaryllislökarna, fått var sin patinerad kruka att börja ta fart i för att sedan ståta med sin blomsterprakt. Lagom till jul ... i alla fall inte före ... hoppas jag ... men, vad vet man?

Som barn tedde sig tiden före jul som en eeeevighet. Då hade det funnits massor av tid att planera för blomsterlökar till jul. Fast juliga lökar var just inte så prioriterade då. Men jag minns fortfarande doften av hyacint hemma hos mormor och det minnet räcker långt för att också minnas känslan av de jularna. Det lär ju befinna sig i en division för sig självt, efter vad man har hört; doftminnet, och med det följer så mycket mer.
i år började jag i vart fall med att "preppa" lökarna med att låta rötterna få ett dygn i ljummet vatten. Och ser man på! När jag tittade till dem tidigare i dag hade det minsann tittat upp en liten knopp hos dem var och en. Kul! Genast fick de var sin trevligare plats att vistas på. Söderfönstret framför arbetsbordet. Ett mysigt ställe för att följa deras "resa" under advent.

16 Comments

... så den trettonde smyger jag upp lite tidigare än övriga familjen för att få mig en sån. Tänder ljus och kryper upp i soffan, insvept i den goa filten, och knäpper på Tv:n. Stämningsfull sång som gör gott, lite gnistrande vitt och vidsträckta vintriga vyer. Det tas väl emot. Lussefikan, lite  senare på dagen, den tar vi i samlad tropp. Mysigt. 

Jag ser att granen lyser hos grannen ( tänk vad det lilla n:et kan göra 🙂 ). Tidigt kan jag tycka, men året har gett andra behov och nya önskemål än tidigare. Man saknar stundom ljuset. Därav grannens ”tjuvstart” skulle jag tro. Inte mycket att säga något om.

Vår adventsrush har satt fart. Vi hoppas fortsatt att inget ska hindra oss från att få se våra ”små” över stundande helger. Vi ser över vad som behöver göras för att så mycket som möjligt kommer bli som vi önskar. Traditionsenligt. Somliga i familjen har svårare än andra för att bryta mönstret. Men man får ta det som det kommer. Just därför lämnar jag brödbaket tidigare idag, mitt i pågående jäsning - solen tittar plötsligt fram! När hände det senast? 

Det är viktigt att tillåta sig den där stunden. Att bara, i en eller annan form, luta sig tillbaka …