Advent & jul

"Tålamod, man måste ha tålamod", en gammal melodi- och textslinga som satt sig på minnet sedan den tid då barnskivorna gick varma. Jag kommer på mig med att stå och nynna medan jag rör runt i kristyren. Tillsätter mer florsocker i några omgångar för att få den rätta konsistensen. Just detta moment är förvisso inte speciellt tålamodsprövande, men jag laddar för det kommande. Utgången när det gäller byggnation av pepparkakshus, från scratch till beboligt, är alltid mycket oviss. Jag har redan lyckats få ihop alla delar, så nu håller jag på tålamodet, tar åter fram det och sätter tungan rätt i mun, lagom till kristyren ska spritsas på. Då visar det sig att byggkonstruktionen är undermålig. Tak och väggar faller som ett korthus. Tät- och fogmassa håller inte måttet. Jag tittar missmodigt på de fem huskroppsdelarna. Snett och vint, visst, må så vara, det är som traditionen bjuder. Klumpar i kristyren, som förvisso inte är helt överensstämmande med hur jag föreställer mig det färdigt, likaså, men ett fullständigt sönderfall ... det hade jag helst varit utan.
"Tålamod, man måste ha tålamod" ... Jag håller god min, bestämmer mig för att spritsa delarna och sedan göra ett nytt försök att bygga ihop det. Jag hinner inte mer än en liten kludd så brister tyllpåsen och det väller ut kristyr. "Tålamod" ...
För vems skull utsätter jag mig för detta? Min egen? Är det en kvarleva sedan barnen var små? Är det någon som frågar efter det? Jag lappar efter bästa förmåga.
Nu står det traditionsenligt på plats. Lyser inbjudande och gör att doften av pepparkaka och jul står tät. Ingen har just kommenterat skapelsen - frågat om blessyren. Men hade traditionen kring vårt lilla husbygge inte levt vidare - då hade frågor och kommentarer inte uteblivit.

DSC_3953

Mandelmusslor ...  bakade på smör och med kärlek. Jag tycker att jag är frikostig med de båda. De är ju trots allt något speciellt med mandelmusslor till jul. Legenden, trions variant, säger att de alltid bakas av far i huset. Men jag vill bestämt hävda att det är en myt, för jag kan inte komma fram till något annat än att detta har skett vid ett enda tillfälle - en advent för flera år sedan när jag hade åkt på influensa. Legenden säger också att det finns en stor tunna med vipplock, mellan matrummet och köket, som är fylld med mandelmusslor och där förser man sig med en när man går förbi. Också detta en myt, sprungen ur en dröm som någon i trion hade som liten.
Nåväl, något fallerade idag. Trots generositet med de båda huvudingredienserna. Kanske var det ett svek när flytande smör/rapsolja blev en genväg att pensla formarna med. Och kanske var det detta som orsakade att det kärleksfulla inslaget tog vägen någon annanstans. Det blev ingen tunna att fylla. Inte ens en liten burk. Det mesta blev till smulor och många grodor hoppade ur munnen.
Denna mytomspunna jul. Den mer sanningsenliga versionen innehåller fler fadäser och inte alltid allt man förställer sig. Bäst blir det att lämna lite utrymme även för detta. Vara lite mer tillåtande. Det kan också ha sin charm så här i adventstid. Och det förenklar en hel del.

DSC_3941

DSC_3940 Somliga dagar känns det extra härligt att ha ett bonuskrypin, där man kan höja mysfaktorn med brasa och ljus när regnet smattrar och vinden viner. Där man kan fixa med jularrangemang utan att behöva vara så försiktig med att jorda ner. Klampa in med leriga gummistövlar på golv av betongplattor. Använda det stora, gamla slagbordet som planteringsbord och torka av jordiga händer på ett par slitna snickarbrallor.
Här, så har vi tänkt, kommer vi att samlas till glögg på julafton. Samsas med citron och oliv, nerium o bougainvillea, rosmarin och lager. Vara samlade kring en sprakande, värmande brasa och tända ljus som vilar i bullig, mjuk mossa. En plats där vi önskar att det är grönt och fint och kommer att dofta gott av hyacinter och nejlikaapelsiner.
Men mot en av väggarna, i det annars så gröna orangeriet, finns en stackare som naken blottar sina frukter. Inte ett fikonblad som döljer och skyddar. För trött för att generas över detta. Som istället gått i vila och i tålmodig väntan på våren och nya stora, gröna, fina blad.

DSC_3921

Nu har vi smakat glöggen, tänt första ljuset, lyst upp med skenet från stjärnor och med saffran gul som solen och vi har haft första adventsfikat. Efter en särdeles grå november känns det lite extra välkommet. Även om väckningen i morse bryskt påminde om att det åter var dags att landa i vardagen, är det en annan vardag som tar vid så här i adventstider och jag gillar den. Ombyte förnöjer. Mellan påminde mig om det när vi knaprade kanter och trasiga bitar efter lördagens bak av saffransskorpor. "Ja, just det", som om skolböckerna, som upptog mycket av hans tid i helgen, hade fått honom att glömma, "nu är ju den tiden då det blir en massa kakor." Aldrig annars fylls väl kakburkarna på som under advent. Det är härligt när hemmet blir som ett doftmoln av nybakat, stearin, apelsin, granris och julkryddor.
Även för oss andra i familjen har skolan tagit en del av helgen i anspråk. Men självaste solen gjorde minsann också det, vilket förstås blev ett överraskande och uppskattat inslag. Vi kände den värma ryggtavlan där vi gick i sällskap med yngst till gymnasieskolorna som höll öppet hus. Snart tid att välja och han verkar, som ofta annars, vara klar över vad han vill.
Den första julmusiken fick också sitt utrymme. Jag passade på när resten av familjen var på annat håll. De får ofta nog av den innan den ens har hunnit dra igång och får de välja blir genren istället en annan. Men jag fick mitt lystmäte i helgen, medan saffransbrödet jäste och stjärnorna sattes upp. Och de slipper inte undan. Det kommer att bli mer av den varan. Både av julmusik och saffransbak.

DSC_3916

Rockad i almanackan och haveri i köket. Envisa förkylningar tenderar göra kalendern till ett sammelsurium. Vi har bokat av och håller på att boka om och vet inte var det landar. Kökets centrala gestalt i dessa tider - ugnen - som är tänkt ska bistå med gräddade verk till helgerna och matbröd för vardagen, lägger ner verksamheten istället för att bistå med det man förväntar sig av den: värme! Ugnsluckan kollapsar och går inte längre att få på plats. Ingen ugn blir varm då. Till en början tar jag det med ro, men paniken börjar sakteliga sprida sig, för att senare tillta, när jag inser vilka konsekvenserna kan bli.
Om nu saker ska gå sönder, bör de göra det när man kan förvänta sig att det sker. Det vill säga när åldern tillåter, när tiden är inne, för att de börjar bli uttjänta och man inser att det är dags. Man förbereder sig och är redo när det händer. Eller förekommer man. Det ingår i vilket fall inte i planen att ugnen ska stå där och tyckas räcka lång näsa precis inför adventsbak.
Reparation eller ny ugn? Nu är det bråttom. Jag börjar med att ta ugnsluckan under armen och drar iväg med den till närmsta reparatör. Det visar sig vara en empatisk man som inser mitt dilemma. Han sveper med blicken över den havererade delen och strax därpå låter han sin taktfasta tumme ta ett stadigt, nästan magiskt grepp. Som i ett trollslag är luckan återställd.
Så kom ungen att åter bli fit for fight och det fick mig att trilla in i en mer behaglig och rofylld adventsstämning. Så nöjd och lättad över detta att också innehållet i kalendern verkade falla bättre på plats. Nu ligger franska pepparkaksrullar i kall vila över natten, i väntan på att bli skurna och gräddade, för att då ersätta de hjärtan som fått rycka in under tiden.

DSC_3899

Dagen har gått i skytteltrafik. Lämna - hämta, lämna - hämta ... jag har tappat hur många gånger, men en hämtning återstår. Har parerat stunderna emellan med brödbak som välkomnar med doft av nybakat. Så har jag berett plats för det som komma skall. Tömt, torkat rent, rensat, ställt tillbaka. Nu finns utrymme för det nya - plats för advent i skåpen. Fast den trillar ju inte in av sig självt bara för att man är i städtagen.
Lurar på hur listorna ska se ut. Vad de ska innehålla. Vad de ska åstadkomma. Gärna fint papper ... snirklig text ... att göra ... att inhandla ... smått & gott till klapparna. Det som ska göras är att få veckan att dofta jul. Jag tänker pepparkakor och saffransbröd. För hyllorna och för njutningen. Innehållet har just nu julkryddor i centrum. Och inspiration och lust, det är vad jag vill att de ger mig. Dags för julbak och adventspyssel.

DSC_3888

"Föradvent", så hörde jag någon säga. Jag börjar bli lite otålig nu, så jag gillar det; "föradvent" ... Att redan nu börja förbereda. Litegrann. Lite lagom. Lägga fram favorittidningshögen med flera årgångars julnummer. Få inspiration. Hinna känna efter vad man gärna vill pyssla med inför advent och under de veckor som följer fram till jul. Helst och mest ägna tid framför brasan med en stor, härlig kopp varm choklad, fin julmusik och bläddra i alla julinspirerade magasin - inte just göra så mycket.
Yngst vill mena att jag jämt pratar om hur lång tid det är kvar till advent. Vilket jag naturligtvis inte gör. Det finns ju en hel del annat att pyssla med och ägna tid åt. Men jag hör onekligen till dem som gillar advent, så visst, till yngsts försvar, jag nämner det väl ibland. Och inför den gångna helgen hade jag faktiskt tappat bort mig i tiden och låg en vecka före. Hade fått för mig att det var två veckor kvar till första ljuset ska tändas. Det fick mig att skynda. Glögg! Jag vill hinna med att sätta glögg färdig till advent! Så jag tog fram receptet från förra året, en verklig höjdare vi gärna vill ha i repris. Indränkt kryddblanding som vi frestas att lätta på locket till för att låta ångorna smita ut. Det är inte jag som ska ta äran åt mig för denna eminenta blandning. Nej, den får vi tillägna en för mig helt anonym Kurt och det liv som går att ta del av på en gård, som bjuder på receptet.
Min tidsförvirring ledde till att glöggen nu står upptappad på flaskor. I god tid inför första ljusets söndag.

DSC_3824

Några dagar före jul. Årets mörkaste dag. Vintersolståndet. Jag tycker det känns bra att dagarna har börjat bli längre när julen gör sin entré. Visst vet jag att det tar tid innan det alls är märkbart, men jag tycker om tanken. Tycker om att veta att det är så.
Nu när dagarna är så väldigt korta är det verkligen jättefint med alla ljus, tända stjärnor och adventsljusstakar som lyser vart man vänder sig. Och det är mysigt att julstöka i adventsmiljö. Fast det kan bli mycket med alla förberedelser, allt man har omkring sig, samtidigt som mörkret omfamnar en tidigt. Det är klart att krafterna sinar ibland.
är det jättehärligt att bli inbjuden på vinlotteri. Att bli bjuden hem till en sann konstnärssjäl, som denna gång - det kan vara spännande. Det är med viss förväntan jag tar mig dit vinvännerna är samlade. Leenden, bekanta röster och tända ljus ger ett varmt välkomnande, en kopp med glögg som sträcks emot mig, ett inbjudande dukat bord, god mat och många skratt. Med ett djupt andetag lyckas jag mirakulöst dra med mig hela upplevelsen in och när jag andas ut igen tycks slaggprodukter åka med av bara farten. Känslan att det går för fort inne i mig byts genast till ett behagligare tempo. Kropp och själ intar mer något lealöst-och-sprudlande-mineralvatten-likt.
Dags att samlas kring pysselbordet. Vi visar först en lite osäker attityd, men vår sanna konstnärsvän får minsann allas vår kreativa sida att ta fart. Armar blir strax till ett slingrande ormbo där de med liv o lust far över bordet efter papper, lim, glitter och stämplar. Vi granskar nöjt våra egna och varandras alster medan vi bjuds på kaffe och dessert. Någon till och med skyndar tillbaka till pysselbordet för att fixa med lite finlir på sina egentillverkade julkort.
Kvällen fyller verkligen min energidepå med nya krafter. Och gissa vem som upprymt klirrar hemåt denna kväll - med storslam!

DSC_2355

Mmm … ett saffransbröd med mycket smör i degen och fyllt med vaniljkräm … det känns lite spännande, nytt och jättegott, tänker jag och bestämmer mig för att sätta igång och baka på en gång. Kavla till en rektangel, skär tolv bitar, fyll med vanilj och gör knyten, fortsätter jag läsa. Verkar väl pilligt och tidsödande. Min bekväma sida tar vid. Höger halva triggar igång idérikedom som är ämnat göra saffransbaket enklare och roligare. Kransar, tänker jag, det är klart att jag ska göra kransar. Det blir ju mycket bättre och är väldigt mycket enklare. Perfekt!
Det är nu det börjar bli farligt.
Att man aldrig lär sig. Det tar inte lång stund förrän jag står med händer, väl insmorda i rikligt med vaniljkräm och försöker fånga upp vad som var tänkt skulle bli en saffranskrans. Istället tvingas jag nu hantera en hal massa som slingrar sig mellan händer och fingrar och läcker ut sitt innehåll. Humöret balanserar på ostadig vägskål. Jag har inte tid med detta! Verkligen inte krafter över för detta! Då tippar vågskålen. Kommer fram till att det jag allra minst har ork för är att tappa humöret. Rädda det som räddas kan tänker jag och snarare häller i mer än lägger ner "kransarna" i bakformar. Låter dem jäsa en stund under dryg väntan. Jobbar på ett glatt humör. Sedan: Skjuts in i ugnen! Följer gräddningen med viss förväntan. Tittar in i ugnen emellanåt. Minuterna går.
Ljuvliga jäsdeg. Efter en stund ser jag hur den börjar få färg. Hur den börjar ta form. Hur gräddningen på något sätt läker såren och helar degen. Förhoppningen tilltar att kunna finna härlig, krämig vanilj inuti. Och visst! De är ju riktigt fina när jag tar dem ur ugnen. Man tänker inte precis fotogenic, snarare mer black & white, men under rådande omständigheter så ... Nu är jag verkligen glad och nöjd med att jag inte lät detta misslyckande, som trots allt ändå blev ett ganska lyckat sådant, förta resten av min dag. Tänk vad energi som hade gått åt i onödan. Men nästa gång ska jag följa receptet! Till punkt och pricka!
Det är vad jag tror nu i alla fall.

Det enda riktiga hindret är rädslan för att misslyckas. I köket måste man ha en skitsamma-attityd.

Julia Child, amerikansk kock och kokboksförfattare (1912-2004)

DSC_2352

 

Vissa tider är det extra trivsamt att få vara den som hör resten av familjen komma hem. Denna är en sådan. Det är något redan med hur dörrhandtaget trycks ner. Hur man hör dörren öppnas. Hur de första stegen tas in till hallen. Att märka hur det från dessa ljud tycks pysa ut något behagfullt som intar hemmet. Som lägger sig som ett skönt töcken mellan väggarna. Innehållande förväntan … lust … glädje … Det känns som om man på något härligt paddlande, vadande sätt tar sig fram genom rummen. Kanske ut i hallen där man nyss hörde ljuden. Ofta behövs inget sägas. Man ser hur uttryck i ansiktet signalerar uteblivna ord. Blickar som möts och talar. Näsvingar som fladdrar till för att fånga de dofter dagen gett. Ögon som söker efter något nytt som tillkommit. Känslan av ett varmt nybakat bröd i händerna. Skära en skiva, lukta och smaka för att upptäcka vilka kryddor som gömmer sig däri. Nyfiket lyfta locket på en kakburk. Ta en titt efter säcken. Den som gömmer klappar några dagar före jul. Glädje och förväntan smittar och klamrar sig fast. Det är skönt att det finns en tid för detta. Att låta sig vaggas in i det den öppnar upp för.

DSC_2339

DSC_2341