Årstider

6 Comments

När vi vaknar numer på vardagsmorgonen då är det höst. Men si så där ett par timmar senare är det sommar igen. Hösten är på "rekbesök". Alltså "rekar" läget för att sen slå till när tiden är inne. Tillbaka i en vardag som väcker oss tidigt. Innan solen riktigt hunnit över krönet. När det daggvåta ännu ligger tungt. Men lite bonus ändå att gå de där 297 stegen ... eller hur många var det nu? Jag tappar ju räkningen när jag stannar till för att fylla näven med björnbär som kantar vägen. Nåväl ...  till brevlådan där morgontidningen väntar på mig. Bonus alltså med den lilla bensträckaren till lådan med lokala nyheter.
Morgonen glittrar i hagen med alla enbuskar. De flitiga åttabenta, som jag egentligen inte gillar, de skapar magi i det arla morgonljuset. Det kan jag inte ta ifrån dem. Så ropar jag: "Hallå pollarna!" och genast hör jag dem. Denna morgon galopperandes för de vet att jag nästan alltid har nåt smaskigt med mig. Men rackans vad typiskt, just i dag glömmer jag. Snackar ändå lite med dem och viftar bort flugor som bråkar. Så himla mysigt sen att slå sig ner i den gamla pinnsoffan med tidningsprassel och läsglasen på. Lägga mogna björnbär på frukostfilen.
När den lokala uppdateringen är genomgången och fil och augustibär vilar gott i kistan, så går jag tillbaka till hagen med de fyrbenta som troget tar emot mig fast jag lurade dem tidigare. När de tömt mina händer på morötter buffar de efter fler. Jag kramar dem och lovar mer nästa gång jag kommer.
Vilken tur att jag gick tillbaka för nu dröjer det till jag kan hålla mitt löfte. På eftermiddagen är de borta. Tillbaka hemma i stallet med kringliggande hage dit jag inte hittar. Hagen hemmavid, där blir det tomt.
Jo, visst är den soliga dagen ännu sommarlik, men hösten har allt börjat "reka".

 

6 Comments

Vår Nikon har allt för länge levt ett liv i karantän på andra sidan sundet. Jag har saknat sällskapet ibland under mina promenader längs med stenmursomgärdade hagar, odlingsmarker och havet som glittrar vart jag vänder mig. Men "värdskapet" bortom bron har varit det bästa. Nikon har blivit väl omhändertagen och var till belåtenhet under en exkursion till Teneriffa i början av året. Så det har gett utdelning i form av bildvisning för oss familjemedlemmar. Det var ett härligt återseende när mellan äntligen kunde ta sig över sundet efter flera månader utan möjlighet att ses. Då fick Nikon hänga med tillbaka.
Det ena fina besöket avlöste det andra. Strax efter fick äldst möjlighet att röra sig söderut och kom på några dagars visit. Nu är de batterier som var näst intill helt urladdade något mer påfyllda vad gäller tillfredsställelsen att återse finaste trion. Yngst är mer nåbar. Sedan vi påbörjade årets tillvaro ute på landet, har han självhushåll på tvåhundra kvadrat i huset i stan, i sin "man cave" som han skämtsamt kallar det. Jo, tack, det låter det.

När årets ljusaste, eller i alla fall längsta, dag började bli kväll, lutade vi oss tillbaka på terassen som nu börjar ta form. I var sin skön stol med var sitt glas vin. Där blev vi sittande till kvällen blev mörk. Hamnar man väl där är det lätt att bli kvar. Se älvorna dansa över tjärnen. Sen tassar man in, kryper till kojs.

En slokad krans, där på den ännu oputsade muren upp till terassen, visar på att klockan passerat midsommar. Går mot högsommar. Det blev en lugn och skön midsommar på tu man hand. Här hålls i och ut till det känns bra igen att ha fest med vännerna.
Nikon som hade aktiva dagar på Teneriffa, för att sedan utstå dryg karantänsvistelse under vajande dannebrog, ligger nu bokstavligt talat i vila för att ladda batterierna. Sen tror jag det får bli en liten tur på tu man hand. Nikon o jag på nya äventyr.

6 Comments

Det blir en rask, något blåsig och gråmulen, men ändå härlig och välgörande promenad runt udden. Den blir lite extra lång i dag för blåsten har fällt ett par träd över den upptrampade stigen. Jag får helt enkelt runda. Men så väljer jag i alla fall att gå närmre strandlinjen. Med begränsad graciös rörlighet kliver och hoppar jag över stock och sten för att inte trampa emellan och bli blöt om fötterna där havet har trängt upp. Styvmorsvioler har börjat breda ut sig på hällarna, skogsstjärnor täcker stora ytor och några blyga mandelblommor har vågat titta fram. Jag blir liten för en stund, lägger min lilla hand i pappas stora, trygga. "De heter så för de doftar mandel", säger han. Jag lägger mig på knä i gräset, som då, för att få känna igen.
Det blir en lunch hemma, med rester jag hittar från nån dag tidigare. DÅ tittar solen fram. Förstås. Men det gör inget. Jag tittar inom min virtuella trappa där solen alltid lyser och börjar fylla den med vad som slinker fram och ur mig. Sen fyller jag kaffe i koppen som fått stå kvar från i morse. Öppnar dörren mot söder och sätter mig på trappan där den "riktiga" solen värmer. Så går jag i sank en stund. Längtar efter att träffa vänner och att utan betänklighet lätt kunna ta mig för det där som var tänkt. Men det får vänta lite. "Håll ut", säger de klockan två. Mest längtar jag efter de finaste barn jag kan föreställa mig. Nästan så det gör ont. Men så är det också nåt verkligt fint att längta till - nästa gång vi alla kan träffas. Och kramas! Åh, vad jag ska krama hela finaste trion!
Så blir jag glad igen. För att det är vår. Att det är långa, ljusa kvällar. Att kossorna går i hagen. Att naturen står i nygrönska. Att ute doftar gott. Att alla fåglar ägnar sig åt artens överlevnad utan att fundera på annat. Att vi har en liten kryddodling på gång. Att luktärterna har börjat titta fram. Att jag har J som får stå ut med alla de kramar jag inte kan ge till barnen just nu.
Vilken tur att det är vår!

4 Comments

Vad en timme kan göra! Jag gillar inte riktigt att eftermiddagen är så kort och att kvällen kommer så tidigt därför att mörkret gör visit innan dagen är slut. Men så ska vi ha det en stund. Å mörkare blir det. Lika bra att gilla läget. Men gillar gör jag väldigt mycket bonusveckan med ljusa morgnar. Min morgon tar oftast fart just så dags att jag myser av en veckas morgonljus som inte fanns veckan innan. "Jetlag" skrev någon om i dagstidningen för några dagar sedan. Fler än jag som tänker tankar och tampas med känslor om ljus och mörker verkar det som. Men "skarvtid", den där när man befinner sig mitt i, eller i närheten av, förändringen - det brukar ta en stund innan jag landar i den. Särskilt påtagligt denna gångna oktober och nu in i november känner jag utan att kunna göra mer åt det. Det är så det får vara.
Vi går hand i hand du och jag där hösten i stunden känns som vackrast. Där den doftar gott och prasslar härligt. Hand i hand. Tryggt och vilsamt. Å egentligen lite spännande också att vi fortsatt gör det. Fast vi nog kanske glömmer att tänka på det så. Vi borde bli bättre på att tänka på det just så.
Små svampfamiljer poppar färgglatt upp och förgyller ytterligare vår vackra höst under en härligt ockragul promenad. Å så en stolt skivling à la "fjäll gigantus". Vi låter den bli det huvudsakliga i kvällens anrättning.
Njuter något för var sinne, denna blåsiga, färgvackra höstdag.

6 Comments

Jag trär smultron på strån och tycker det är härligt att vara mitt i sommaren. Den luktar gott och nätterna är ljusa. Trädgården blir ett rum dit dörren står öppen. Barfota kliver jag in. Jag tar med mig mitt kaffe. Morgontidningen. Kanske lunchen. Njuter kvällen. Gärna musik om jag ska vara där inne en stund. Andas nytt. Rofyllt. Balsam för själen. Så vill jag gärna ha det, nu och en stund framöver. Och gärna lite längre.
Jag går barfota och sjungande genom det gröna. Känner med handen över det mjuka nyutslagna.
"Nu är det gott att leva, på en sommardag. Här står Adam o Eva, här står du o jag..."

Ha nu en riktigt härlig sommar!

 

10 Comments

Ljuvliga april!
Denna underbara vårmånad när lakansväv och frotté fladdrar fritt för vinden. Medan koltrasten sjunger i trädtopparna och jag pysslar med annat. Som att fylla år till exempel. En söndagmorgon står allra finaste familjen och sjunger vid fotänden av sängen. En tulpanbukett som man är glad av hela dagen och veckan som följer får ta plats bredvid flaggan på frukostbrickan. Äkta omtanke. Jag njuter till fullo denna söndag. Min dag.
Mellan har också sin dag i april så honom firar vi också, allt medan tvätten fortsatt fladdrar för vinden.

Att vara busy i byggbranchen är något annat som jag pysslar mycket med i april. Just nu känns det som om det får alla mina tankar. En del pengar har också  landat där och än är det inte färdigt. Sådant kan uppta en del tankeverksamhet. I övrigt mycket av diverse resurser, så som ork, engagemang och tid. Kanske speciellt som alla i vår familj vanligtvis pysslar med helt andra saker. Men det får oss fortsatt att må inget annat än bra och det är sant att det är kul nästan hela tiden.
Alla spridda tankar kring bygget får till följd att lingonbrödet ges en ny tappning. Jag blandar degen i bara farten och undrar varför lingonsylten simmar omkring i stora klumpar i degvätskan. Det är då jag kommer på att det är jordgubbar i brödet i stället för lingon. Koncentration!
Snart är det färdigt också, lilla huset, sett i ett större perspektiv. Någon gång i veckan har vi el indragen. Midsommarveckan landar köket. Allt medan april får lakan och frotté att fortsatt fladdra rofyllt. Tills vinden plötsligt virvlar till och får lakanen att blåsa in och fastna i kaprifolen, som hunnit bli frodigt grön och reslig där den slingrar sig bak torklinan. Då måste jag förstås hjälpa till att reda ut trasslet.

Efter det pysslar jag en stund med min altstämma. Jag vill verkligen att den sitter där den ska till Valborg. När brasan tänds. Eller kanske inte tänds. Gärna lite väta och inget eldningsförbud. Men vårtalet denna sista dag i april, det kommer att ljuda för samlad skara vid stranden och det årliga firandet. Och lilla kören kommer att ta vid där talet når sitt slut.

Jag vill gärna att ännu lite mer lakansväv och frotté får fladdra härligt fritt på torklinan, medan det ännu är april och jag pysslar med annat. Och så, när kvällen är på tok för sen, kommer jag plötsligt på att jag måste hämta in den, tvätten. Det gör inget att kvällen är sen för våren är ung och det dröjer bra länge, hoppas jag, till sensommarkvällar slår fukt i det som dagen fått att torka.
Så innan kvällen är slut viker jag mina lakan och min frotté och staplar i mangelkorgen. Det sista jag får med mig är vårens alla dofter som följt med in där korgen står vid mina fötter.

4 Comments

Lika underbar som en riktigt tidig morgon, mitt i sommaren, när dagen börjar vakna och man kan gå ut barfota i bara linnet, lika härligt kan det vara med en krispig tisdagsmorgon i september. Vi glömmer det, yngst och jag, när vi sitter vid frukostbordet allt för tidigt och gnäller över natten som varit otillåtet kall. Vi längtar båda tillbaka till sommarvärmen.
Men ett tidigt ärende som ger mig en rask morgonpromenad, bilar som susar förbi, cyklister som rullar ikapp eller möter mig, små skolbarn på väg till dagens nya lärdomar, lite kyligt om snoken och solstänk i ögonen ...
Det är något speciellt med en krispig tisdagsmorgon i september. Något stärkande.

September är en del byggjobb och sköna promenader emellanåt. Mycket gräsklippning blir det också; septembervädret kompenserar med råge sommarens uteblivna frodighet. Några dagar finns det plats för lunch med bästa vänner och så en hel del kör-rep. Jag övar flitigt och fyller huset med min många gånger entoniga och inte allt för upphetsande altstämma. Passar på när jag har huset för mig själv. Men det är förbluffande välgörande varje gång man tar ton och det är alldeles häpnadsväckande hur otroligt fint det blir när vi alla samlas och blandar våra stämmor till en stor, härlig sång.
Så rullar bilen igen. Skam vore väl annat. Volvo. Själva namnet påtalar ju att det är just att rulla fram i den som  är själva tanken. Helst ingen mer superpunka. Nånsin. Eller hemfärd med bärgningsbil över huvudtaget. Fast allra helst förstås; fler sköna septemberdagar utan något som helst behov av bil.

8 Comments

Snön klarar inte sol och åtta grader plus. Tack och lov. Fast en liten hög har med uppnosig syn barrikaderat sig norr om den täta idegranshäcken. Där biter den sig envist och retsamt fast.
Betydligt värre var det i lördags. Påskaftons morgon låg hela trädgården inbäddad i tung blötsnö. Den "lurige jäveln" hade att göra. Rappare än brukligt och utan minsta tendens att ödsla energi på fiffiga gömmor låg de bara där, "kläckta" mitt i den vittäckta mattan som vi hellre hade velat varit vårgrön. Tålamod ...
Familjens tre juniorer, aldrig för gamla för detta uppdrag tycks det, gav sig glada i hågen ut på "skattjakt". Men till ännu större glädje för dem verkade det vara att "den lurige", som plötsligt blivit tre sammansvärjande, i år hade ombesörjt att familjens seniorer inte skulle gå lottlösa. Så det var bara till att plumsa ut i den vinterbleka påsken. Och leta ...
Den som söker - den finner. I skrivande smaskande stund ägnar jag en tanke åt hur man bäst förhåller sig till ett påskägg, i storlek och vikt som en nykläckt bebis, fyllt med allsköns godsaker som ler i mjugg åt utslaget på vågen. Som gravid på nytt. Med en skengravid make. Karaktär är ett förhållningssätt. Att bara ge sig hän är ett annat. Det lutar åt det sistnämnda. Den i all välmening konspiratoriska trion har dessutom sett till att du och jag kan sitta där hand i hand i biomörkret och prassla med godispapper.
Jag omges av en trio som värmer mitt hjärta. Jag tar en tugga på den sega kolan. Den smakar omtanke. En smak av att vara lycklig.

8 Comments

Jag brukar säga att jag inte vill längta fram i tid, eftersom den springer så rackans snabbt ändå. Men en bit in i februari, med ett helt annat ljus än för fyra, fem veckor sedan, är det nästan omöjligt att inte längta efter våren. Allra mest mot vårkvällarna. De där kylslagna som man fryser in i ett tappert försök att få vårkläderna att värma, medan koltrasten sitter synlig i trädtopparna och sjunger in våren som bara han kan. Jag kan inte sluta hänföras.

En solig februaridag räcker gott för att jag ska få lust att sätta mig på trappan med en kopp varm choklad och låta känslan av vår få ta plats inne i hela mig. Vända ansiktet mot värmen medan en trädgårdsbok får ligga intill, för syns skull.
Då! ... behagar vintern landa. Med en skräll! Snö och blixthalka intar trappan och omgivningen vida kring. Den soliga himlen täcks av något ogenomträngligt gråvitt och pannkakslika flingor yr vildsint. Istället för soltrappa med varm choklad på menyn masar jag mig ner i en gråkall, fuktig källare. Varse att den allt för länge har väntat på att vi ska inta den. Den har behov av att attackeras med samma viljestyrka som snön och blåsten ger prov på utanför. Här behöver röjas! Röjas med stort R.

Så grovröj är vad jag ägnar mig åt medan de sista januaridagarna går över i de första månaden som följer. Ja, det tar sin lilla tid att ta hand om något som varit eftersatt allt för länge. Och ännu längre tid tar det att förbereda sig för uppgiften. För mig, vill säga. Men nu har jag laddat. Och jag är skoningslös. Säck efter säck åker till tippen. Visioner växer fram om den perfekta källaren.
Vi jobbar bra ihop J och jag men ibland kan det vara väl så bra att riktigt gå loss på något av helt egen kraft. Som nu, med källarröjet. Allra bäst känns det när J, som varit borta några dagar, kommer hem. Vi står i köket och förbereder för kvällen när jag låtsas grina lite illa med ansiktet och säger med en röst som bedrar: "Du ... det är nåt jag vill visa dig i källaren." Jag ser hur han liksom stannar upp, allt för väl medveten om hur gamla hus med ett åldrat värmesystem, plötsligt kan spela en oönskade spratt. "Vad är det då?" undrar han fast det mest låter som om han inte vill veta. "Följ med", säger jag, "så får du se." Jag hör från hallen hur han suckar, full av onda aningar, när han öppnar källardörren. I trappan ner ser han sig lite om, som om han inte riktigt känner igen sig. Och väl nere i "stora rummet"  går han in i ett mörker som överraskar med tända ljus, massor av utrymme och var sitt glas vin framställt på ett litet gängligt bord. Känslan som kommer till honom då ... det är nog det bästa man kan ge. En riktigt bra överraskning är värd all ansträngning.

Så, några dagar in i februari, kommer solen tillbaka. Med ett stort lyckligt sken över hela himlen. Källaren är till oändlig förnöjsamhet rensad och jag sitter, äntligen, på trappan med en fika. Låter solen värma ansiktet och mår så rackans bra. Jag bryr mig inte om nån trädgårdsbok ens för syns skull. Jag bara latar mig medan nunan får sina första fräknar och jag tänker gladtankar.
Vi går en spännande säsong till mötes. Byggsäsong. Nummer tre närmare bestämt om man räknar första sommaren, som bestod av ett enda långt rivningsarbete, men ju också var en viktig del i vårt byggprojekt, som nummer ett. Och så nummer två som gick in i vintervila med uppmurade väggar. Fantastiskt mycket trevligare, kommer jag fram till där på trappan med solen i nosen, att nu tänka på val av kök, än förra årets huvudbry med val av murblock. Jag suckar nöjt. Och så tänker jag att det ska bli kul att samarbeta med J på nytt i projektet "Vårt fina liv på landet". Det för oss i rätt riktning.
Sen går tanken tillbaka till koltrasten, med vårsången, i trädtoppen. Jag har också tänkt sjunga in våren med lilla kören, vid stranden och med brasa, när april är på väg in i maj. Men först ska jag tålmodigt låta våren få ligga till sig i sin vintervagga. Medan jag tar solfika, helst flera stycken, på trappan.
Fast det är ändå dags att börja öva.
"Sköna maj välkommen"!
I sinom tid ...