... strandflundra kittlar under foten. Jag blir full i skratt när jag ser hur den tar sig loss och snabbt pilar vidare för att skunka ner i sanden en liten bit bort. Jag vänder mig mot hagen för att kolla vad som prasslar. Det är hästarna som står där, mitt i den högvuxna vassen, och nyfiket iakttar mig. Jag anar att de väntar på att jag ska komma upp ur vattnet för en ny liten kroppsvisitering som de hoppas ska ge fler morötter. Det är ljummet, hästarna får vänta. Till och med jag stannar kvar en liten stund extra, tar några fler simtag, när jag väl doppat mig.

Ljumma kaprifoldoftande julikvällar har gått över i fuktiga och allt tidigare augustiskymning. Jag börjar lite grann att runda av. Fast bara lite grann. Dagen har bjudit på sol och värme och godaste glassen på den trevliga mjölkgården en bit här ifrån. Mjölkgården med sommarens alla smaskiga glassar, ljuvliga möten med sötaste kalvarna, godaste mjölken och det alltid lika fina bemötandet från mjölkbonden Per. Bonden med det stora hjärtat och öppna famnen, dit det alltid är mysigt och välgörande att ta en liten tur. Man får ha koll bara, på deras öppettider.

Det tidigaste morgonmålet tas allt som oftast på vår nya frukostbrygga. Inte en brygga över havet, mer en brygga över nejderna. Lite på en höjd så där, med utsikt över hagen och vattnet som glittrar där bakom. Dit får boken, den jag just då läser, följa med en stund. Det gör ofta att jag blir kvar lite för länge. De senast utlästa har varit ett par ganska råa kriminalare. Mådde nästan lite dåligt, det var hög tid för byte av genre. Nu är jag som uppslukad i Jenny Colgans härliga värld på den fiktiva skotska ön Mure. Någon av karaktärerna som kommer dit för första gången utbrister: "Det är som detox bara att gå omkring här". Jag försöker tänka lite så när jag hämtar tidningen ljumma sommarmorgnar, kossorna tittar på mig och solen lyser över havet. Det gäller att finna det stora i det lilla.

Dagen efter doppet tar jag, liksom nästan var dag denna sommar, knäckebröd och morot med mig till hästarna i hagen. Inte för att bada denna gång, utan bara för att det är så himla mysigt när de kommer lunkande mot mig, nosar igenom händer och fickor i hopp om att få något de tycker är gott. Men då ser jag att deras vattenho ligger tömd uppochner och de är inte längre kvar i hagen. Det var denna sommar.

Men nej, inte är den över än inte, sommaren. Jag börjar bara förbereda mig. Lite smått.

... i hatten. Ja, jisses vad vi håller i den. Soliga blåsdagar. Tvätt på tork. En strandremsa där vågorna är beskedliga gäckar till bad. Men det stannar vid ett litet tådopp, vattnet är ännu isande kallt. Hästarna nosar oss i nacken, väntar sig att vi har med något gott. Det har vi. "Hästknäckebröd" och "hästmorötter" finns alltid redo för turen ner till stranden. Stranden i hagen som vi delar, hästarna och vi. Det är så himla mysigt på landet.

Jag strosar runt i sommaren och försöker vara vaksam för att få med mig det jag vill stoppa ner i en liten ask. Mandelblommorna som kommer och går , tofsviporna som har svingat färdigt skyn och nu ligger på vak för de luriga som vill åt deras små ungar, nykläckta kalvar som kesar i hagen, smaken av jordgubbar, glädjen i att skörda vår egna potatis och just nu rosorna som börjar prunka. Lite av allt som man vll ha med i minnesasken.

Jag har kvar stunden i hängmattan. Repändarna brast efter en vinter ute, så den är ännu inte på plats. Men än är det tid, länge än ...

Det är mysigt här på soltrappan och skönt att slå sig ner en stund. Fast jag har ändå inte riktigt ro. Tittar ut över "ägorna" och känner att de behöver mig. Odlingsbädden ropar högt efter nån som kommer och lägger en hand vid den. Min hand, anar jag. Stenläggningen runt rabatten står på tur. Först måste jag fylla stora kannor och ge en slurk vatten till alla behövande. Ja, det finns att göra. Härligt. Så stunden på soltrappan ... det får helt enkelt vara så för nu.

... ljumma, soliga oktoberdagar märkte jag tydligt i helgen hur hösten nu har slagit sig till ro. Det sena eftermiddagsdiset drog in över maden och ekhagen där bortom hade iklätt sig höststassen. Vi har sista sittningen på terassen innan möblerna ska bäras in och få tak över huvudet för vintern. Sträcker ut våra lekamen efter dagens arbete. Vi har höstat. Du har grävt trädgårdslandet och jag har tömt krukor och plockat in andra som ska tillbaka ut när våren hittar hit på nytt. Så har vi fällt de stora cypresserna. Du har sågat och jag har dragit som en oxe för att få dem att falla åt rätt håll. Det känns i kroppen. Nu sitter vi här, med var sitt glas vin faktiskt. Fortfarande abetsklädda, med jordiga händer, tycker vi att vi har gjort oss förtjänta av ett par njutbara droppar innan vi hoppar in i duschen och sedan fixar kvällens middag. Fint att känna sig nöjd med ett hyggligt dagsverke som gjort skillnad. Vi lyfter, tar med glasen och rundar husknuten för att titta på utsikten. Plötsligt har vyn vidgats med vad vi tycker är vidunderligt, där cypresserna, som nu äntligen blivit fällda, tidigare stod. Vi läppjar på vinet, rätar på ryggarna och njuter utsikten. Vi är säkert en dråplig syn där vi står, arbetsklädda, jordiga, med små fjäderlika barr i rufsigt hår, var sitt glas rött i handen och med ett nästan löjligt nöjt leende på läpparna. Livet på en pinne. Det är fint med dagar då man får rå om sin tid.

Grävjobbet gav bonusskörd som får bli del i kvällens matlagning. Stunden i köket, efter en avklarad varm ( och lite för lång ) dusch blir som pricken över i. Man dukar och ser fram emot kvällens smaker. Magen är redo för ett rejält mål. Jag märker det när jag hör hur den börjar "snacka" med mig.
En liten hjärtformad potät får bli ett kvällsmess med hälsning till de tre fina som man ibland kan önska vore här och delade stunden med oss. Men de är där de hör hemma. Där har de det bra och trivs. Fint så.
Så i kväll är det Du och jag. Jag "smakar" på det: Du och jag ... 😊

... på norrsidan, där solen och värmen inte ligger på så hårt. Där blommar syrenen ännu som om den vore nyligen utslagen. Men mandelblommorna, som täckt hagen i vitt, sjunger på sista versen. Precis som maj. Ljuvliga maj. Några lätträknade dagar kvar. De ska tas vara på och inte tas ut i förskott. Tiden springer snabbt nog ändå. Jag gör ett försök att tänka "från andra hållet": Tänk att det ännu är maj och vi redan har känt somrig sol och värme. Samtidigt som det känns som att hela sommaren är kvar - vi har ju inte ens landat i juni än!
Ja, det är allt bra härligt.

"Jag lät alla mina maskrosor finnas, fast jag vet att de kallas ogräs och bör rotas ut."
Det är något fint över det, för de är verkligen som små solar i gräset, och jag önskar att jag hade kunnat förhålla mig till den devisen. Men där tar kossornas rogivande inverkan på mig vägs ende. Om de inte hade envisats med att bli så herrans många; ja, då hade de kunnat få lysa där i gräset.

Ungefär så har väl maj månad tett sig så här långt. Några "aggressiva angrepp" på det som är oönskat. Flugor i maten till exempel. Krig med flugsmällan (fast inte i maten). Löss på chiliplantorna. Usch och fy! "Fetspindlarna" får maken ta hand om, så försöker jag gå loss på näten. Fast, där fastnar ju flugorna förstås ... Och så; inte för många solar i gräset ... men, några får finnas ... de som ger rofylld balans ...

... av april? Ja, så här långt har det varit en oredig blandning. Det började redan den första med att mellan tyckte det satt fint att ta säsongens första dopp. Orädd dök han i och simmade lugnt till badstegen. Klev upp på piren och hoppade i makligt tempo, i den den kalla vinden, åter ner i torra kläder. Uppfriskande enligt honom. Hm ... ?! Men; inte lätt att motsätta sig när man enbart står som feg betraktare.

När jag två dagar senare, i sällskap med nämnda "blötdjur", tog en promenad i skogsområdet intill där vi bor, gick vi genom de första vitsippemarkerna ...

... när en snögubbe plötsligt kantade stigen!

Lägger jag sedan tre dagar till det möttes vi så äntligen av behaglig vårvärme på den lilla dagliga turen. Hur härligt kändes inte det! Men ack som jag bedrog mig när jag trodde att våren landat.
Jag hamnar tio dagar längre fram i tiden när vi trotsar snöoväder och nästan ångrar att vi bytt vinterdäck till sommarvarianten. Under usla förhållanden tar vi oss flera mil västerut. Girar lite söder efter ett tag, och där möter vi till stor glädje grönska och uppsprickande himmel. Ett leende hamnar minsann på läpparna.

Nu, med en vecka kvar av april hör jag en suck från J när han tar en titt på sättpotatisen, sprängfulla av groddar. Men de delar inte J:s uppfattning att det är rättan tid att sättas i jorden.
Dahlian drar i väg där den tillsammans med mängder av andra krukor tar alldeles för mycket plats i vårt inglasade lilla rum, där vi försöker förhålla oss tålmodigt till att knappt komma fram till möblemanget. Den del av terassen som är tänkt ska ge plats för dem alla att "boa in sig" i "utet" gapar tom.
Moloken stod jag och tittade ut på snöovädret som stannade till hos oss en stund i går igen.
Hallå, våren! Var är du?!
Men någonstans här emellan tog vi en rask promenad i det kylslagna. Och vad fann vi? Om inte de allra tappraste av påskliljor i den ljuvliga narcisslunden. Tackar ödmjukast för detta sagolika.

... ordentligt när Malik blåste upp sig. Vi hade en härlig och snackesam lördagskväll medan vi hörde hur det ven om knutarna. Mysigt, tyckte vi, att sitta inne i stugvärmen och höra ovädret, njöt god mat och fyllde på vinglasen. Mätta och nöjda makade vi på oss, slog oss ner och lutade oss tillbaka i var sin fåtölj. Lurade på om vi skulle se en bra film. Vilken då? Svaret blev: Ingen alls!!! Plötsligt tog det i nåt så gruvsamt. Allt, utom stearinljusen som behöll sitt lugn, slocknade och blev svart. Som om nån hytte med näven och sa: "Nu är det dags för er att gå till sängs!" Vi trotsade en stund, men sen gav vi upp och gick och la oss. Det tog ett tag att somna. Vi ryckte till flera gånger när det mullrade på alldeles särdeles och tyckte att huset nog borde ha varit surrat, ja, i alla fall taket. Men jag måste ha somnat, för några timmar senare vaknade jag av att TV:n stod på och lampor lyste. Jag tassade upp, stängde av och släckte. Gick och la mig igen och lyckades somna om.

När morgonljuset anlände hörde jag J kliva upp och gå ut. Rättade till takpannor och ersatte nån som blåst ner och gått sönder. Men värre än så var det faktiskt inte. Tack och lov. I vissa sammanhang är man inte så stöddig och ibland kan det kanske vara bra att få känna på.

En bit in i veckan blev vi åter tagna "med storm", fast nu i form av ett vitt, tjockt täcke. När jag nästan börjat räkna timmarna till våren var det dags att klä sig "stadigt" och skotta för att göra det framkomligt. Jag hade lätt kunnat vara utan detta vintriga nu när vi hunnit in i februari, men kan ändå inte låta bli att tycka att markerna runt omkring blir lite som i en saga när det vita lägger sig på grenar och kronor på mörka stammar. Ter sig nästan grafiskt. Alldeles tyst ... blekt ... och vackert.

... blir det inte alltid vinter. I alla fall inte det man kallar meteorologisk vinter. När det som istället kallas vinter, bara för att det är december, januari eller februari månad, har betett sig särdeles ynkligt för tiden, ja, då är det lätt att känna längtan efter vår. Är det slutet av januari utan att Bore bemödat sig med att titta in så kan våren lika väl få komma. Men det är nu det visar sig hur det kommer att bli med den saken. För om vintern kommer hit så är det ofta i slutet av januari, eller möjligen början av nästa månad. Plötsligt slår kylan till. Isen lägger sig och bygger på. Vid detta scenario så varar plötsligt vintern länge. Ofta allt för länge. De sällsynta gånger den sista snön ligger kvar norr om trädgårdens stolta idegranshäck in i april så är jag förskräckligt trött på vintern. Men betydligt oftare är jag trött på att den inte dyker upp.
Här om morgonen hade den med bestämda kliv tagit sig in i trädgården. Jag blev fullständigt bestulen på mina tankar om vår när jag såg hur det vita, kalla belägrat omgivningen. Promenaden visade ett tunt istäcke på allt omkringliggande hav. Så tog en gult lysande sol plats på hela valvet högt där ovan. Vem kan motstå att charmas?

Får nu vintern stanna så blir vårens entré desto mer kraftfull. Det hänger på isarna. Blir havet kallt och isarna tjocka ... oj, vad jag kommer att få längta. Men den finns där, våren. Nånstans.

... i mitten på januari. Det är något med ljuset. Man anar våren bak krönet. Känner hopp.
Jag kan prata mig varm om soliga januaridagar. Det där magiska med ljuset som inträffar en bit in i månaden. I år är det extra välkommet och denna första dag jag får mig det till livs tas emot med öppen famn. Till skillnad från det mesta annat, då vi tillfälligt lever i kramförbudens tid.
En lång(sam) promenad, så ärar jag dagen. Det gör inget att den inte går så fort. Promenaden är varken kortare eller längre än vanligt, men stunden ute varar en stund extra. Stegen är lite trötta och flåset är inte på topp. En "gammal hederlig förkylning" har tillfälligt satt stopp för den vanliga spänsten. (Om jag nu vågar påstå att jag har en sådan.) Att det är vad det rör sig om har jag fått svart på vitt på efter att pliktskyldigt ha kollat upp det enligt konstens alla regler. Den vetskapen gör det väldigt lätt att tas med en snorig kran. Fast jag är visten och det svider lite.

Vi hade lyckan att få träffa hela finaste trion under helger som vi nu har bakom oss. Och vi kramades! Så underbart härligt. Syndare där, kanske någon tänker. Det skiter jag i! De där kramarna satt som en smäck. Välbehövliga och välgörande.
Dagarna då vi var samlade gick sedvanligt, som helgerna i övrigt, allt för fort. Julen ligger nerpackad i sina lådor, förutom granen som ligger utanför i väntan på bortforsling. Arma stackare. I kylskåpet ligger några små förskrämda sillbitar som får oss att undra i vilket skick de är. Kylskåpsrensning, fast det gör ack så ont att inte hinna ta vara på all mat, är vad som återstår av julens plundring.
Där granen stod finns nu åter plats för solen att lysa in på morfars gamla koppargryta som han en gång rörde karamellsmeten i. Jag brukar vara snabb med att säga att man inte ska längta fram i tiden, men likt förbaskat längtar jag efter våren. Att få sjunga in den. I år när jag en förhoppning om att få höra Lundasångarna göra just det. Live, på plats. Det är faktiskt en liten dröm jag har. Futtigt, kanske någon dristar sig till att tänka nu, att inte ha större drömmar än så. Men då svarar jag rappt: Just det min vän, är många gånger nyckeln till lycka.

Vi packar en rygga med termos och go´fika. Så styr vi stegen i skydd för den kalla nordvästan. Hittar en plats där till och med små försommar-sötingar charmas av solen som värmer. De kan inte låta bli att titta upp fast de kanske borde.Vi kan inte heller låta bli. Slår oss ner och stoppar i oss härliga kalorier och nybryggt kaffe. Denna soliga, krispiga, vackra höstdag glider den sista lilla saknaden av sommar helt av mig. Så vilsamt och skönt.

När vi vaknar numer på vardagsmorgonen då är det höst. Men si så där ett par timmar senare är det sommar igen. Hösten är på "rekbesök". Alltså "rekar" läget för att sen slå till när tiden är inne. Tillbaka i en vardag som väcker oss tidigt. Innan solen riktigt hunnit över krönet. När det daggvåta ännu ligger tungt. Men lite bonus ändå att gå de där 297 stegen ... eller hur många var det nu? Jag tappar ju räkningen när jag stannar till för att fylla näven med björnbär som kantar vägen. Nåväl ...  till brevlådan där morgontidningen väntar på mig. Bonus alltså med den lilla bensträckaren till lådan med lokala nyheter.
Morgonen glittrar i hagen med alla enbuskar. De flitiga åttabenta, som jag egentligen inte gillar, de skapar magi i det arla morgonljuset. Det kan jag inte ta ifrån dem. Så ropar jag: "Hallå pollarna!" och genast hör jag dem. Denna morgon galopperandes för de vet att jag nästan alltid har nåt smaskigt med mig. Men rackans vad typiskt, just i dag glömmer jag. Snackar ändå lite med dem och viftar bort flugor som bråkar. Så himla mysigt sen att slå sig ner i den gamla pinnsoffan med tidningsprassel och läsglasen på. Lägga mogna björnbär på frukostfilen.
När den lokala uppdateringen är genomgången och fil och augustibär vilar gott i kistan, så går jag tillbaka till hagen med de fyrbenta som troget tar emot mig fast jag lurade dem tidigare. När de tömt mina händer på morötter buffar de efter fler. Jag kramar dem och lovar mer nästa gång jag kommer.
Vilken tur att jag gick tillbaka för nu dröjer det till jag kan hålla mitt löfte. På eftermiddagen är de borta. Tillbaka hemma i stallet med kringliggande hage dit jag inte hittar. Hagen hemmavid, där blir det tomt.
Jo, visst är den soliga dagen ännu sommarlik, men hösten har allt börjat "reka".