Årstider

4 Comments

Lika underbar som en riktigt tidig morgon, mitt i sommaren, när dagen börjar vakna och man kan gå ut barfota i bara linnet, lika härligt kan det vara med en krispig tisdagsmorgon i september. Vi glömmer det, yngst och jag, när vi sitter vid frukostbordet allt för tidigt och gnäller över natten som varit otillåtet kall. Vi längtar båda tillbaka till sommarvärmen.
Men ett tidigt ärende som ger mig en rask morgonpromenad, bilar som susar förbi, cyklister som rullar ikapp eller möter mig, små skolbarn på väg till dagens nya lärdomar, lite kyligt om snoken och solstänk i ögonen ...
Det är något speciellt med en krispig tisdagsmorgon i september. Något stärkande.

September är en del byggjobb och sköna promenader emellanåt. Mycket gräsklippning blir det också; septembervädret kompenserar med råge sommarens uteblivna frodighet. Några dagar finns det plats för lunch med bästa vänner och så en hel del kör-rep. Jag övar flitigt och fyller huset med min många gånger entoniga och inte allt för upphetsande altstämma. Passar på när jag har huset för mig själv. Men det är förbluffande välgörande varje gång man tar ton och det är alldeles häpnadsväckande hur otroligt fint det blir när vi alla samlas och blandar våra stämmor till en stor, härlig sång.
Så rullar bilen igen. Skam vore väl annat. Volvo. Själva namnet påtalar ju att det är just att rulla fram i den som  är själva tanken. Helst ingen mer superpunka. Nånsin. Eller hemfärd med bärgningsbil över huvudtaget. Fast allra helst förstås; fler sköna septemberdagar utan något som helst behov av bil.

8 Comments

Snön klarar inte sol och åtta grader plus. Tack och lov. Fast en liten hög har med uppnosig syn barrikaderat sig norr om den täta idegranshäcken. Där biter den sig envist och retsamt fast.
Betydligt värre var det i lördags. Påskaftons morgon låg hela trädgården inbäddad i tung blötsnö. Den "lurige jäveln" hade att göra. Rappare än brukligt och utan minsta tendens att ödsla energi på fiffiga gömmor låg de bara där, "kläckta" mitt i den vittäckta mattan som vi hellre hade velat varit vårgrön. Tålamod ...
Familjens tre juniorer, aldrig för gamla för detta uppdrag tycks det, gav sig glada i hågen ut på "skattjakt". Men till ännu större glädje för dem verkade det vara att "den lurige", som plötsligt blivit tre sammansvärjande, i år hade ombesörjt att familjens seniorer inte skulle gå lottlösa. Så det var bara till att plumsa ut i den vinterbleka påsken. Och leta ...
Den som söker - den finner. I skrivande smaskande stund ägnar jag en tanke åt hur man bäst förhåller sig till ett påskägg, i storlek och vikt som en nykläckt bebis, fyllt med allsköns godsaker som ler i mjugg åt utslaget på vågen. Som gravid på nytt. Med en skengravid make. Karaktär är ett förhållningssätt. Att bara ge sig hän är ett annat. Det lutar åt det sistnämnda. Den i all välmening konspiratoriska trion har dessutom sett till att du och jag kan sitta där hand i hand i biomörkret och prassla med godispapper.
Jag omges av en trio som värmer mitt hjärta. Jag tar en tugga på den sega kolan. Den smakar omtanke. En smak av att vara lycklig.

8 Comments

Jag brukar säga att jag inte vill längta fram i tid, eftersom den springer så rackans snabbt ändå. Men en bit in i februari, med ett helt annat ljus än för fyra, fem veckor sedan, är det nästan omöjligt att inte längta efter våren. Allra mest mot vårkvällarna. De där kylslagna som man fryser in i ett tappert försök att få vårkläderna att värma, medan koltrasten sitter synlig i trädtopparna och sjunger in våren som bara han kan. Jag kan inte sluta hänföras.

En solig februaridag räcker gott för att jag ska få lust att sätta mig på trappan med en kopp varm choklad och låta känslan av vår få ta plats inne i hela mig. Vända ansiktet mot värmen medan en trädgårdsbok får ligga intill, för syns skull.
Då! ... behagar vintern landa. Med en skräll! Snö och blixthalka intar trappan och omgivningen vida kring. Den soliga himlen täcks av något ogenomträngligt gråvitt och pannkakslika flingor yr vildsint. Istället för soltrappa med varm choklad på menyn masar jag mig ner i en gråkall, fuktig källare. Varse att den allt för länge har väntat på att vi ska inta den. Den har behov av att attackeras med samma viljestyrka som snön och blåsten ger prov på utanför. Här behöver röjas! Röjas med stort R.

Så grovröj är vad jag ägnar mig åt medan de sista januaridagarna går över i de första månaden som följer. Ja, det tar sin lilla tid att ta hand om något som varit eftersatt allt för länge. Och ännu längre tid tar det att förbereda sig för uppgiften. För mig, vill säga. Men nu har jag laddat. Och jag är skoningslös. Säck efter säck åker till tippen. Visioner växer fram om den perfekta källaren.
Vi jobbar bra ihop J och jag men ibland kan det vara väl så bra att riktigt gå loss på något av helt egen kraft. Som nu, med källarröjet. Allra bäst känns det när J, som varit borta några dagar, kommer hem. Vi står i köket och förbereder för kvällen när jag låtsas grina lite illa med ansiktet och säger med en röst som bedrar: "Du ... det är nåt jag vill visa dig i källaren." Jag ser hur han liksom stannar upp, allt för väl medveten om hur gamla hus med ett åldrat värmesystem, plötsligt kan spela en oönskade spratt. "Vad är det då?" undrar han fast det mest låter som om han inte vill veta. "Följ med", säger jag, "så får du se." Jag hör från hallen hur han suckar, full av onda aningar, när han öppnar källardörren. I trappan ner ser han sig lite om, som om han inte riktigt känner igen sig. Och väl nere i "stora rummet"  går han in i ett mörker som överraskar med tända ljus, massor av utrymme och var sitt glas vin framställt på ett litet gängligt bord. Känslan som kommer till honom då ... det är nog det bästa man kan ge. En riktigt bra överraskning är värd all ansträngning.

Så, några dagar in i februari, kommer solen tillbaka. Med ett stort lyckligt sken över hela himlen. Källaren är till oändlig förnöjsamhet rensad och jag sitter, äntligen, på trappan med en fika. Låter solen värma ansiktet och mår så rackans bra. Jag bryr mig inte om nån trädgårdsbok ens för syns skull. Jag bara latar mig medan nunan får sina första fräknar och jag tänker gladtankar.
Vi går en spännande säsong till mötes. Byggsäsong. Nummer tre närmare bestämt om man räknar första sommaren, som bestod av ett enda långt rivningsarbete, men ju också var en viktig del i vårt byggprojekt, som nummer ett. Och så nummer två som gick in i vintervila med uppmurade väggar. Fantastiskt mycket trevligare, kommer jag fram till där på trappan med solen i nosen, att nu tänka på val av kök, än förra årets huvudbry med val av murblock. Jag suckar nöjt. Och så tänker jag att det ska bli kul att samarbeta med J på nytt i projektet "Vårt fina liv på landet". Det för oss i rätt riktning.
Sen går tanken tillbaka till koltrasten, med vårsången, i trädtoppen. Jag har också tänkt sjunga in våren med lilla kören, vid stranden och med brasa, när april är på väg in i maj. Men först ska jag tålmodigt låta våren få ligga till sig i sin vintervagga. Medan jag tar solfika, helst flera stycken, på trappan.
Fast det är ändå dags att börja öva.
"Sköna maj välkommen"!
I sinom tid ...

16 Comments

Jag dansar sjungande, omväxlande till "Jag såg mamma kyssa tomten" och "Nu är glada julen slut", medan jag fångar dem en och en när jag sveper förbi. Lindar i silke eller tidningspapper och lägger de varsamt i den stora kassen, den som en gång kommit med hem efter ett stövelköp i Rom. Alla julsaker. Räknar in figurerna till krubban. De tre vise männen som hade en underlig förmåga att ta sig de mest långväga promenader när barnen var små och julkrubban var spännande. Jesusbarnet som ligger balanserandes på en halmbädd med tre ben. Tidens tand har tagit det fjärde till en plats där det inte återfunnits.

Julklappssäcken ligger tom kvar på golvet. Snögubben tycks lika glad för det. Tar plats fast den är hopvikt på både längden och bredden. "Jag sydde den rejäl för att leksakerna ni fick när ni var små var så stora och skulle få plats." "Va!", säger trion, "Har du sytt den?" Det får mig att känna att det kanske är dags att föra historien vidare. Vidden av att inte glömma berätta, medan någon finns som kan berätta. Jag tänker att en julklappssäck som ens mamma sydde när man var liten är en historia som har ett värde så länge säcken finns kvar. Och jag tänker att det kan vara kul att veta att ens mamma fick den där krubban en gång, när hon inte var äldre än att hon inte kan minnas riktigt när. Att hon fick den för att hon också tyckte det var spännande med Jesusbarnet, med Maria och åsnan och kul att ta med herden och de tre vise på sightseeing runt stallet.

Julen. Traditioner och minnen. "Kanske ska vi ha lite musik medan vi plundrar", föreslår jag. Äldst agerar snabbt. Plötsligt dånar AC/DC ut ur högtalarsystemet (att det råkar bli "Highway to Hell" känns nästan hedniskt, så det låter jag bli att berätta) och så dansar vi ut resten av julen i en annan takt än vi inledde den och tar ett glatt och fartfyllt steg in i ett nytt år.

IMG_1463

8 Comments

Det finns dagar då det är lätt att tycka att det inte borde få vara tillåtet att vistas inomhus. En dag i oktober kan vara en sådan. När solen skiner. Havet glittrar. När naturen är som en bädd av guldgult mitt i en färgkavalkad. Vem kan motstå en sådan invit? Följa stigen. Bjudas in till att vistas ute.
IMG_1335IMG_1332IMG_1336IMG_1317IMG_1323IMG_1313

10 Comments

DSC_7568Jag ser hösten från köksfönstret. Och ute doftar den gott från den fuktiga marken. Lönnarna har klätt sig i underbara färger, men i år har de fått konkurrens. Kan inte minnas att jag nån gång tidigare sett rönnarna så härligt fyllda av röda bär. Surt, må han ha sagt, räven, men enligt sägen lär ett enda litet bär vara sprängfullt av C-vitamin. Lite tillskott av nyttigheter inför det kommande mörka och kalla. Kanske är det värt det sura. På det en bister vinter, för visst är det väl så man spår när rönnarna står stinna av bär?
IMG_1244

Det är tid att kura skymning. På soffbordet samsas inspiration för dagar och kvällar inne. Skapa, piffa, mysa, laga gott, ha det bra. Sanna Töringes Vintermat kan verkligen få mig att se fram emot att flytta inomhus under en mörk och kall höst och vinter. Rent av så pass att vi redan igår kväll värmde på säsongens första glögg. Den som väntat på att få komma fram, för den glömdes bort under vintern som var.

En ruggig höst kan minsann värma gott.

DSC_7571

8 Comments

IMG_1243Om jag får önska så hade jag velat ha mer sommar med mig in i hösten. En grå höst kan bli så väldigt lång om man inte får med sig sommaren in i den. Sommar som innehåller dagar då man helst vill sitta i skuggan, för det är där det är som skönast. Och ljumma kvällar som man inte vill ska ta slut. Lite av det vill jag gärna ha med mig in i hösten, kunna falla tillbaka på när höstrugget tätnar.

IMG_1232

Nu blev det inte så. Denna sommaren gav mig mycket, men inga varma dagar i skuggan eller sena ljumma kvällar ute. Men visst, det är skönt i alla fall att traska in i hösten. Den är vilsam och behöver inte alls bli lång och grå. De där dagarna med hög, klar luft som sticker i näsan och som på något förunderligt välgörande vis susar genom kroppen - de ser jag fram emot.
De allt mörkare och kylslagna kvällarna, även om jag har lite svårt just för de, är också på något vis skönt tillåtande. Krypa in och krypa upp, i stugvärme och i goa soffan.
Det finns många brasaker med hösten. Här om dagen kom jag på mig med att till och med se fram emot kulna novemberdagar. Men innan hösten klär sig spritt språngande, vill jag först se den i alla sina sprakande färger. För om jag får önska, vill jag ha de dagarna med mig in i vintern.

IMG_1236

 

12 Comments

"Flox, det luktar höst, så jag tycker", hör jag min salig pappa säga och ser honom luta sig fram och insupa doften.  Nu är de i sitt esse i vår rabatt här hemma och sätter fin färg på tillvaron. Själv sätter jag näsan långt ner i och förnimmer sensommar och väldigt mycket pappa.
Första september. "Skarvtid".  Med tanke på mina små egenformulerade "citat", utifrån hur jag själv känner, får jag väl önska alla ett "Gott Nytt!" Men till att börja med; en riktigt härlig helg!

DSC_7433

 

12 Comments

DSC_5770Sköna maj!
?
Oberäknelig! Har minsann en räv bak örat. Vintern rasar. Kall, snöig, temperaturfall under nollan.
Men ändå ...
"Insjungen" och SÅ välkommen! Solen kan inte låta bli att värma. Bara man finner platsen dit den kalla vinden inte hittar. Och när kvällen börjar bli sen är den ännu ljus. Ingen minusgrad i världen kan ändra på det.

På trappan trotsar penséer kylan. De är bra på det. Det gör mig glad att de håller stånd mot en envis vinter och trotsig vår. Och så blir jag glad av doften när solen lyckas värma dem. Härligt att sitta där en stund när tid ges.
Persikan som djärvt slog ut sina små blommor, utan att en enda insekt vågade sig på att titta fram för att göra arbetet som krävs för sommarfrukt, är nu överblommad.
Jag engagerade hemmavarande familjemedlemmar i flytten av vårt lilla medelhav för en tid sedan. Tunga krukor bars ut från vinteridet till sin sommarvistelse i trädgården. Olyckligt nog ett par dagar innan många nätter med minusgrader. De virades in i dubbel fiberduk, sedan höll jag tummarna. Tror väl knappast att det var deras förtjänst, men alla plantor lyckades överleva denna prövning.

Jag har ägnat dagen åt gröna rummet. Klippt gräs, lukat det mest oönskade och tagit några tag med sekatören. "Små solar i gräset" har lite sorgesamt fått lämna trädgården. Varför ska de envisas med att bli så många?
"Rosor kan man hantera som sin värsta fiende", minns jag att J:s pappa en gång sa till mig, "fast inte före nattfrosten är över."  Jag passade på att hantera dem när solen kom på besök under eftermiddagstimmarna. Fast inte som min värsta fiende. Jag friserade dem istället ganska lätt och med stor varsamhet. Sönderriven har jag blivit tidigare - jag undvek det idag. Nu håller jag tummarna för att jag inte ännu en gång ska bli bedragen av luriga, alltför kalla nätter.

Härligt omtöcknad av många timmars frisk luft och välgörande arbete för kropp och själ, ser jag fram emot att lägga fötterna högt i soffan till kvällen. Nu behöver jag en stunds vila för att  snart återgå till arbetet med "det fina livet på landet". Det trivsamma projektet som kräver tid och kraft både i tanke och handling. Och som gärna får ta plats i mina drömmar.
DSC_5840