Månadsarkiv: december 2013

Några dagar före jul. Årets mörkaste dag. Vintersolståndet. Jag tycker det känns bra att dagarna har börjat bli längre när julen gör sin entré. Visst vet jag att det tar tid innan det alls är märkbart, men jag tycker om tanken. Tycker om att veta att det är så.
Nu när dagarna är så väldigt korta är det verkligen jättefint med alla ljus, tända stjärnor och adventsljusstakar som lyser vart man vänder sig. Och det är mysigt att julstöka i adventsmiljö. Fast det kan bli mycket med alla förberedelser, allt man har omkring sig, samtidigt som mörkret omfamnar en tidigt. Det är klart att krafterna sinar ibland.
är det jättehärligt att bli inbjuden på vinlotteri. Att bli bjuden hem till en sann konstnärssjäl, som denna gång - det kan vara spännande. Det är med viss förväntan jag tar mig dit vinvännerna är samlade. Leenden, bekanta röster och tända ljus ger ett varmt välkomnande, en kopp med glögg som sträcks emot mig, ett inbjudande dukat bord, god mat och många skratt. Med ett djupt andetag lyckas jag mirakulöst dra med mig hela upplevelsen in och när jag andas ut igen tycks slaggprodukter åka med av bara farten. Känslan att det går för fort inne i mig byts genast till ett behagligare tempo. Kropp och själ intar mer något lealöst-och-sprudlande-mineralvatten-likt.
Dags att samlas kring pysselbordet. Vi visar först en lite osäker attityd, men vår sanna konstnärsvän får minsann allas vår kreativa sida att ta fart. Armar blir strax till ett slingrande ormbo där de med liv o lust far över bordet efter papper, lim, glitter och stämplar. Vi granskar nöjt våra egna och varandras alster medan vi bjuds på kaffe och dessert. Någon till och med skyndar tillbaka till pysselbordet för att fixa med lite finlir på sina egentillverkade julkort.
Kvällen fyller verkligen min energidepå med nya krafter. Och gissa vem som upprymt klirrar hemåt denna kväll - med storslam!

DSC_2355

Mmm … ett saffransbröd med mycket smör i degen och fyllt med vaniljkräm … det känns lite spännande, nytt och jättegott, tänker jag och bestämmer mig för att sätta igång och baka på en gång. Kavla till en rektangel, skär tolv bitar, fyll med vanilj och gör knyten, fortsätter jag läsa. Verkar väl pilligt och tidsödande. Min bekväma sida tar vid. Höger halva triggar igång idérikedom som är ämnat göra saffransbaket enklare och roligare. Kransar, tänker jag, det är klart att jag ska göra kransar. Det blir ju mycket bättre och är väldigt mycket enklare. Perfekt!
Det är nu det börjar bli farligt.
Att man aldrig lär sig. Det tar inte lång stund förrän jag står med händer, väl insmorda i rikligt med vaniljkräm och försöker fånga upp vad som var tänkt skulle bli en saffranskrans. Istället tvingas jag nu hantera en hal massa som slingrar sig mellan händer och fingrar och läcker ut sitt innehåll. Humöret balanserar på ostadig vägskål. Jag har inte tid med detta! Verkligen inte krafter över för detta! Då tippar vågskålen. Kommer fram till att det jag allra minst har ork för är att tappa humöret. Rädda det som räddas kan tänker jag och snarare häller i mer än lägger ner "kransarna" i bakformar. Låter dem jäsa en stund under dryg väntan. Jobbar på ett glatt humör. Sedan: Skjuts in i ugnen! Följer gräddningen med viss förväntan. Tittar in i ugnen emellanåt. Minuterna går.
Ljuvliga jäsdeg. Efter en stund ser jag hur den börjar få färg. Hur den börjar ta form. Hur gräddningen på något sätt läker såren och helar degen. Förhoppningen tilltar att kunna finna härlig, krämig vanilj inuti. Och visst! De är ju riktigt fina när jag tar dem ur ugnen. Man tänker inte precis fotogenic, snarare mer black & white, men under rådande omständigheter så ... Nu är jag verkligen glad och nöjd med att jag inte lät detta misslyckande, som trots allt ändå blev ett ganska lyckat sådant, förta resten av min dag. Tänk vad energi som hade gått åt i onödan. Men nästa gång ska jag följa receptet! Till punkt och pricka!
Det är vad jag tror nu i alla fall.

Det enda riktiga hindret är rädslan för att misslyckas. I köket måste man ha en skitsamma-attityd.

Julia Child, amerikansk kock och kokboksförfattare (1912-2004)

DSC_2352

 

Vissa tider är det extra trivsamt att få vara den som hör resten av familjen komma hem. Denna är en sådan. Det är något redan med hur dörrhandtaget trycks ner. Hur man hör dörren öppnas. Hur de första stegen tas in till hallen. Att märka hur det från dessa ljud tycks pysa ut något behagfullt som intar hemmet. Som lägger sig som ett skönt töcken mellan väggarna. Innehållande förväntan … lust … glädje … Det känns som om man på något härligt paddlande, vadande sätt tar sig fram genom rummen. Kanske ut i hallen där man nyss hörde ljuden. Ofta behövs inget sägas. Man ser hur uttryck i ansiktet signalerar uteblivna ord. Blickar som möts och talar. Näsvingar som fladdrar till för att fånga de dofter dagen gett. Ögon som söker efter något nytt som tillkommit. Känslan av ett varmt nybakat bröd i händerna. Skära en skiva, lukta och smaka för att upptäcka vilka kryddor som gömmer sig däri. Nyfiket lyfta locket på en kakburk. Ta en titt efter säcken. Den som gömmer klappar några dagar före jul. Glädje och förväntan smittar och klamrar sig fast. Det är skönt att det finns en tid för detta. Att låta sig vaggas in i det den öppnar upp för.

DSC_2339

DSC_2341

Mörkt som natten. Tänker att det ska väl åtminstone hinna bli morgon innan jag stiger upp. När jag vridit mig länge nog trotsar jag min önskan om sovmorgon. Till min förvåning ser jag att klockan drar sig mot tio. Hur kan dagen vara så mörk?
Då låter vi det gärna lysa upp lite omkring oss.
 

DSC_2332

DSC_2329

Luciamorgon. Jag minns hur jag som barn brukade titta på Lucia och lyssna på all musik, uppkrupen i soffan framför tv:n. Med adventsljus tända och med lussebullar och pepparkakor framdukat som frukost. Denna mörka, tidiga morgon. Pirret i magen - snart är det jul. Så stämningsfullt att jag fortfarande kan anamma känslan.
I år har jag haft förmånen att fira Luciamorgon i kyrkan. Det är ett skönt sätt att starta dagen på, en mörk morgon i december. Härliga barndomsminnen till trots måste jag säga att detta är svårslaget. När lamporna släcks och alla tystnar. Förväntansfulla. Att se den enorma kronan mitt i taket blänka och skina med alla sina tända ljus. Se hur den sprider ett varmt sken i den stora kyrkan. Hur ljusen kastar skuggor längs med altargången. Så kommer Lucia med sitt följe. Nästan lite magiskt. Alla verkar sträcka sig så långt man kan för att se mesta möjliga av tåget. Helst vill man höra. Höra alla fina Luciasånger. Själv få sjunga med i psalmer och julsånger. Lyssna och ta in allt vad prästen har att säga. En präst som är sådan jag önskar att alla präster vore. Som säger sådant som jag inte hört någon annan präst säga. Får den stora församlingen att skratta. Får oss att känna just det behagliga som vi alla mår bra av att få en stund för. En musikkår som spelar julig storbandsmusik så att man känner håret resa sig nacken. Och så små tärnor, söta som socker, som sjunger om att det finns änglar en afton i december – änglar av guld med små trumpeter.

DSC_2322

Hos en skön familj i Sörmland bor min namne. Det är just inget märkligt med att hitta Mia där. Lite mer underligt kanske och faktiskt en aning brutalt kan man tycka, att dessa trevliga människor har förpassat henne ner till källaren över vintern. Jag har träffat henne. Något ”of season” skulle man kunna säga. Inte hennes rätta jag kanske. Det skulle klä henne att vara lite mer … fruktsam faktiskt, men jag sträcker lite på mig när jag får veta att hon är döpt efter mig.
Känner att jag borde ha sagt att Mia mår bra av att duschas svalt någon gång i veckan. Och att hon borde lusbehandlas förebyggande inför vintern. Kanske vet inte familjen att citronträd har en tendens att annars få löss under vinterförvaringen.
Jag tittar stolt på mitt eget citronträd som jag går ner i källaren för att släcka törsten på någon gång i veckan. Min fina citron som är det verkliga skälet till att det finns en planta på annan plats som bär mitt namn. Ger en snabbdusch med blomsprutan och tänker att vintervistelsen just inte är festligare här än för Sörmlandsmia. Men vad gör man med medelhavsväxter i ett vintrigt Sverige?  Med lite omsorg så funkar det bra. Det är faktiskt dags att skörda när som helst. Och det har fullt med kart. Till våren kommer det med största sannolikhet, likt tidigare vårar, att blomma storslaget. En doft som är alldeles ljuvlig.
Då vill man inte gärna ha polyper i vägen. Nu har doktorn satt in det grövre artilleriet. Stridslysten tar jag till kamp mot min polypminerade nästa. Till våren vill jag känna doften av blommande citron!

DSC_2324

DSC_2127

Dofter! Underbart så här i jultid! Apelsin med nejlikor, hyacinter, gran, pepparkaka, tazetter, saffran … ja, det finns ju en uppsjö. Jag drar andetag genom näsan, så djupa att jag nästan tippar lite bakåt. Ibland funkar det. Fast det beror egentligen inte på min helhjärtade fysiska ansats, utan mer på dagsformen. Eller snarare vilken kondition snoken verkar ha just i stunden. Den är väldigt lynnig. Fasen … det retar mig … jag vill känna dofter … och smaker … obegränsat!

Jo, det var en dag i somras:
Det känns som om hon försöker göra näsan större. Trycker in … ja, vad vet jag - gissningsvis någon form av lampa och förstoringsglas. Efter en stund låter hon instrumentet falla tillbaka och säger med en nästan oförskämd klämkäck ton: ”Polyper! Du har en jättepolyp på vänster sida.” Hennes sätt att säga det får mig nästan att svara: ”Jaha, tack, vad bra.” Det är verkligen inget att tacka för. Och det är definitivt inte bra! Fler än jag vet säkert hur liten och utelämnad man kan känna sig ibland hos doktorn. Nästan lite bortkommen. Fast samtidigt, utan att vara helt klar över vad polyper är, känns det ändå bra att efter lång tid, flera år faktiskt, med tilltagande nästäppa och till slut helt obefintligt luktsinne, få höra något som man förstår är en förklaring. Självklart är jag tacksam att doktorn ställde diagnos. Så jag lämnar sjukhuset glatt, med medikamenter jag helst vill slippa ta, samtidigt som det känns fantastiskt att påbörja en behandling som förhoppningsvis ska få mig att: 1, primärt, kunna andas genom näsan och 2, som verklig bonus, få tillbaka luktsinne och smak.

Mitten på december och jag ska på återbesök till doktorn. Det har blivit bättre, fast inte helt bra. Jag går gladeligen omkring och hoppas på dagsformen. Fortsätter lika glatt att ta föreskrivna medikamenter. Ger inte upp hoppet om att det kan bli ännu bättre. Sticker näsan djupt i hyacinter och tazetter. Lättar på locket till burken med pepparkakor. Trycker ner näsan så att det nästan blir otrevligt för resten av familjen. Själv njuter jag av att sanningsenligt kunna säga: ”Jag känner doften av kanel … hm … å´ ingefära!” Ett leende sprider lyckliga rynkor i mitt ansikte och något behagligt som kilar runt inuti hela mig. Så vill jag ha min jul: dofter, leenden och ett inre välmående.

DSC_2317 DSC_2319

 

För närvarande känns det som om kropp, tanke och handling finns och utförs på helt olika platser vid samma tillfällen. Känner inte just att det är stundande tider som splittrar mig, utan mer att det är livet som drabbar mig. Ibland slår det hårt. Gör ett försök att samla spridda delar och lyckas ganska bra.
Är bjuden på lutfisklunch idag. Gissningsvis ett bra inslag i en oredig tillvaro. Tänker att cellofaninslagna knäckebröd är lite kul att ha med och lättare kirrat än ett knippe blommor. Så det får bli lite snabbt bakat majsknäcke innan jag ger mig iväg.

DSC_2315

DSC_2302 En glasburk med jul, som vi skulle haft med till vänner på glöggfest, firat andra advent tillsammans med, står retfullt och blänger på mig här hemma. Vi kom aldrig fram. Väglaget satte stopp. Gumman Tö har, dessvärre precis som jag trodde, förirrat sig in i december och ställt till med modd och isiga vägar. En liten kvarleva av första snön ligger som en klump i trädgården. Det är helgens snögubbe som inte helt vill släppa taget, men som definitivt inte mår bra.

Vi har föräldrar runt om oss som inte heller mår så bra. Vi är där i livet att vi vet hur det känns när föräldrar åldras och det tillstöter komplikationer. Det är märkligt att förhålla sig till sina föräldrar nästan som man gör till sina barn. Att märka hur de är i behov av omsorg och känna en rädsla för att något ska hända dem. Att behöva ta hand om dem. Sörja för att de har det bra. Så bra de kan. Men många gånger är det också en brottningsmatch; gamla, envisa, svåra att rå på, vill inte vara till besvär. Man vill så innerligt behålla bilden av och respekten för den som en gång varit den starka och beskyddande, som tagit hand om en och som för alltid vill en väl. Så tycks förhållandet i relationen bli det omvända. Man kämpar med att hantera dessa båda sidor – de känslor de väcker. Och stundom tycker jag verkligen att det är en kamp. ”Alla blir vi gamla om vi får leva”, brukar min pappa säga och det är man ju beredd på att ens föräldrar så småningom blir. Fast det har varit svårt, för att inte säga omöjligt, att vara beredd på allt vad det kan innebära.
Så helgen innehöll, förutom oönskade isiga vägar, också sjukhusbesök som man förstås helst hade velat inte behövts, samtidigt som det känns bra att de blev gjorda. Men det blev också utrymme med stunder för oss i familjen att få vara och att få må bra. Man gör klokt i att håva in dem. Man behöver dem. 

Det finns de gånger i livet då det blir tydligt vad som är viktigt. Man blir bättre på att lära sig inse det. Man blir bättre på att hålla distans. Bättre på att hantera. Att fortsätta må bra över allt man fortsatt har att må bra av.

DSC_2305

Jaha, nu är det Sven som har ställt till det. Och det finns ingen hejd på allt vad den stackar´n ställer till. Fast något han gjort rackans bra, det är att han har passat på att fixa till snö hos oss nere i söder. Yngst jublade i morse när han satte sig upp i sängen och upptäckte att vintern parkerat utanför fönstret. Jag tror den sätter fart på barnet i oss alla. För visst är det härligt att se det vita och sedan höra hur det knarrar under kängorna. Tänk ändå, vad han kan - Sven. Fast nu menar jag ju förstås inte vår granne Sven. Nej, fullt så talangfull är nog inte han. Ovädret. Jag menar förstås ovädret Sven. Det kan onekligen tendera att bli fånigt när dessa namnges. Utanför knutarna tjuter det fortfarande emellanåt och även om snön lockar är det nog skönast inne. Jag vågar inte hoppas för mycket. Att snön ska ligga kvar menar jag. Fast somliga av klanens övriga medlemmar har stora visioner om det. Det finns heta önskningar om att kung Bore nu har kommit för att stanna. Kul så länge det varar är det i alla fall.
I stället för att plumsa i snön, vilket ändå knappast är möjligt med ett djup av ett par ynka centimeter, ägnar jag mig åt att förbereda något att ha med till värdparen på helgens glöggmingel. Nu känns det verkligen skönt med fredag.

DSC_2296

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

DSC_2300