Månadsarkiv: december 2013

Bråda tider – jo, tack! Det behöver ju inte nödvändigtvis ha med advent att göra. Vissa dagar kör det ihop sig, så är det bara. Och just kör, det är vad jag gör mest hela dagen. Med bilen och med mig.

Logistik. I en familj på några stycken gör det sig tydligt påmint. Vissa dagar mer än andra. Denna är en sådan. Alla ska på olika aktiviteter, på olika håll, vid olika tider. Jag agerar spindeln i nätet, för idag är jag den som har mest möjlighet till det. Jag skjutsar hit, jag skjutsar dit och så hem en  stund emellan. Till stor del självpåtaget. Det vankas oväder och jag tycker att vi alla gör klokt i att lämna cyklarna hemma. Lite vardagslyx kan jag tycka, en ovädersdag som denna, att erbjuda skjuts istället för att hänvisa till bussen.
Tar mig tid för en stunds fika hos förälder som på grund av ålder och nyss hemkommen från sjukhus behöver lite extra omsorg.
Så vill jag hinna med en del på hemmaplan också. Rensar arbetsbordet och önskar verkligen att jag passade på att sortera ordentligt. Men som oftast gör jag en snabbrockad på grejerna, så att det ser lite bättre ut. Gör oredan osynlig. Så får jag plats med en stor kopp te och ett stearinljus. Känner trivseln. Det lilla dagsljus som erbjuds idag ger mig tillräcklig arbetsbelysning någon timma till. Slår mig ner och drar tio djupa. Andetag alltså. Regn och blåst förtar fullständigt lusten att låta utomhusluften stå för den förbrukningen.
Här tycker jag om att vara. Så länge det varar.

Fler transporter. Hemma igen bläddrar jag bland recept med julkakor. Vill så gärna hinna få in ett bak i dagsschemat. Hinner! När jag ytterligare lite senare landar hemma, efter att ett av barnen har hämtats från idrottsaktivitet, är vi tre istället för fyra som äter middag tillsammans.
Burkar fylls med kakor innan jag slår mig ner en stund i soffan. Med fötterna i högläge. Nöjd med dagens insats, för många har uppskattat den. Fyller på energidepåerna med en kopp kaffe och lite av dagens bak. Nu är det bara den fjärde kvar som har blivit lovad skjuts hem när kvällens evenemang avrundas.

”Schack matt” – en dag mitt i livet.
DSC_2289

Receptböcker - det finns ju en uppsjö! Hos oss står flera undangömda i ett skåp. Fast somliga av dem är sedan länge flitigt använda och på väg att helt falla sönder. De där gamla härliga som man tar fram när det är dags för genuin husmanskost eller klassiska söndagsmiddagar. Eller Sju sorters kakor när det är dags att baka småkakor. Jag passar ibland på att köpa senare utgåvor av dessa på bokrean.  Så upptäcker jag att recepten inte längre är desamma. Så vilka använder jag? Jo, de gamla fallfärdiga. Med trasig rygg och hundöron och med iturivna sidor som är tejpade. Där finns recepten med väl valda ingredienser och perfekt måttangivelse. Tycker jag.
Receptböcker kan nästan tyckas uttjänta när man numer ofta hänvisas till nätet. Där finner man allt och vi bläddrar sällan i de böcker vi har. Fast vissa sidor, med favoritrecepten - de öppnar sig själva.
Sedan finns det de receptböcker som är en fröjd att ha som sällskap en stund innan det är dags att sova. De man har med sig i sängen. Eller kan sitta en kväll framför brasan och bläddra i och bli inspirerad. De som handlar nästan lika mycket om inredning som om bak och matlagning. Där man lika gärna vill ha de blommor och burkar, arrangemang och de mest fantastiska uppläggningsfat man ser på fotona, som de kakor, tårtor, drinkar och maträtter man finner recept på.
En härlig bok, som är perfekt att ägna en stund åt när hösten smyger sig på, är Sanna Töringers Vintermat. Från den bakar jag gärna franska, skurna pepparkakor. I tider som dessa ... när det lackar…

DSC_2267

Att omges av tonåringar är ofta utmanande och alldeles ljuvligt på en och samma gång. Man får de mest sköna kommentarer, tankar och helt omöjliga uttryck serverade somliga tillfällen. Jag blir påmind om det ofta och emellanåt särskilt mycket. Som när jag står balanserandes på en stol och sträcker mig efter en bok högst upp i hyllan. Då stöter jag ihop med Bilbo och Tolkien-trilogin och tankarna hamnar på en dag när mellan i trion kommer hem:

   – Vet du mamma, nu har jag läst halva boken och den börjar faktiskt bli riktigt spännande.
   – Vad kul! Det är en bra sak att plöja igenom en hel bok.
   – Vad menar du med det? Att inte jag skulle läsa böcker?
   – Jo … men visst … jag vet väl att du har massor att läsa. Men jag tänker mer…
   – Ja, hur tänker du egentligen? undrar han en aning stött.
   – Skönlitterärt! Jag tänker att det är en himla mysig känsla att läsa en bok att koppla av till. … Finna glädjen i att läsa en bok som man själv har valt och inte för att man måste.
   – Jo … fast nu är ju inte detta direkt frivilligt. Vi ska ju redovisa boken i skolan.
   – Kan du inte istället välja att förstå hur jag menar? Att skönlitterära böcker berikar ens liv, tar en till nya miljöer, man lär känna nya människor…
   – Men nu tar du väl ändå i lite?
   – Nej, varför det?
   – Jag vet inte precis om jag tycker att jag lär känna nya människor. Det handlar om Bilbo mamma. Det är en hobbit.
   – Okej, det var inget.
   – Fast vet du en sak? Det är en jättebra bok att redovisa. Det är bilder i boken och man brukar ju säga att en bild säger mer än tusen ord. Alltså är det en väldigt innehållsrik bok.
   Jag tystnar några sekunder. Sådana här stunder känner jag verkligen hur ofantligt mycket jag älskar mina barn.
   – Det är ett underbart sätt att se det, säger jag. Kan du inte lova mig att presentera just den tanken i själva redovisningen? Hade jag varit din lärare hade jag fallit pladask.
   – Kanske … får se. … Förresten, hur går det med din bok?
   – Va, utbrister yngst som har suttit intill och hört vårt samtal, vad då din bok mamma?
   – Ja, du vet väl att mamma håller på att skriva en bok? säger mellan.
   – Va? Skriver du en bok?
   – Visst, ser du … en bok om porr och kriminalitet, säger jag som i själva verket inte alls håller på att skriva någon bok, men går på skrivarkurs.
   Yngst ger mig en undrande blick.
   – Vuxna! Om du skulle skriva en bok mamma, så hade jag trott att det skulle vara något drama.
   – Jo … men du vet, säger jag, … om man vill vara säker på framgång så ska man skriva om porr och kriminalitet.
   Det blir tyst en stund.
   – Usch!
   – Men lyssna inte på henne, säger mellan, hon bara bullcrapar dig.
   – Jag gör vad sa du?
   – Bullcrapar. Det betyder ungefär…
   – Jo, tack, vad det "betyder ungefär" förstår jag faktiskt när jag hör det i sitt sammanhang. Men vad är det för typ av uttryck?
   Äldst som också är hemma dyker upp i dörröppningen.
   – Mamma, säger han med eftertryck, du har det inte lätt.
   – Jo, säger jag, … en aning utmanade ibland bara. Men jag kan faktiskt inte just komma på någon annan som har det så bra som jag.

DSC_2278

Något varje dag har vi länge haft som motto när december har anlänt. Att göra något varje dag som bockas av från den traditionsenliga jullistan. Vi som egentligen inte håller så hårt på traditioner. Men en jul hemma, med familjen, det hör till sedan många år. Och det finns sådant som är svårt att avstå. Pepparkaksbak till exempel. Degen som kavlas lövtunn varje år, stundom under diverse väsande svordomar. Pilligt och tålamodsprövande men det doftar ju så gott.
Jag minns ett år när jag och min halva skulle mötas en kväll för att fixa julklappsinköp till barnen. Jag kände mig så nöjd när jag trampade iväg på cykeln in till butikerna där han stod utanför och väntade. Jag var sen och hade skyndat mig för att inte behöva lämna pepparkaksbaket för tidigt. En snabb puss och ett glatt leende från honom och en doft av pepparkaka som stod som ett moln runt mig. Att doften satt i kläderna var ju ganska mysigt. Men att jag hade haft så brått hemifrån att jag inte visste om att hela ansiktet var vitpudrat med mjöl, det fick mig att se mig besvärat omkring. Men för all del – ganska charmigt.

Jag har lätt för att charmas av december. Tycker att det är mysigt att baka och pyssla. Samtidigt kan jag förstå de som förfasas över kommers och hetsigt tempo.  Jag kan också känna av det, men jag försöker hitta min egen lunk. En takt som passar mig och vår familj. Jag vill att vi ska må bra i advent. Listan som vi gör, ”något varje dag”, kan lätt sväva ut och få ett väl ambitiöst innehåll. Men vi har kul när vi skriver den. Något läggs till och annat stryks. Allt blir inte gjort och det är helt okej.
Att hålla på traditionen men ändå inte, är ett sätt att hålla liv i det som betyder mycket för oss men samtidigt vara öppen för förändring. Det gillar jag.

DSC_2256

 

Första december och första advent. Precis som jag minns att jag ville det skulle vara när jag var liten. Ett önskescenario. Julkalendern drog igång den första advent.
Det är du och jag till frukost. Resten av familjen är på annat håll. Vi tänder första ljuset. Det känns lite tomt. Som att vi borde ha varit samlade. Men det är mysigt också. Yngst har sovit hos kompis i natt och när han kommer hem lite senare har han fått andlig spis - varit på adventsgudstjänst inför konfirmationen. Vi får veta att han har hört tre versioner av Hosianna och det tycker han var att ta i. Fast det var fint också berättar han med många ljus tända och mycket musik.
Vi tänder fler ljus till kvällen och äter nybakade lussebullar. Smakar på den hemmagjorda glöggen som är svår att inte smaka ännu lite mer utav. Stjärnor och ljusstakar är på plats och lyser i fönstren. Krukor med knoppig amaryllis fylls med mossa och jag lindar försiktigt upp julsaker som varit insvepta i tidningspapper. Hemmet fylls med advent och försmak av jul. Skulle gärna själv vilja höra Hosianna och lite av julmusiken som finns samlad på den spellista som fyllts på genom åren. Som på beställning hör jag musiken dra igång i högtalarna. Fast inte riktigt den jag tänkt. Eftersom jag inte var först på plats får  jag mitt i adventspysslet hålla till godo med fars och sons val av musik. Så jag håller god min, fortsätter plocka fram ljusstakar och änglar. Vägrar släppa taget om den härliga känslan som infunnit sig. Allt till tonerna av Black Sabbath, Meatloaf, Kiss och AC/DC.

DSC_2247