Månadsarkiv: januari 2015

Det är som om en vägg av målarfärg slår emot mig. Det doftar nytt och förväntan. Fyller mig med en känsla jag gärna vill uppleva ofta. Får tillvaron och livet att kännas lite spännande. Jag synar och kommer fram till att sista lagret färg är satt. Det antikvita känns fräscht och behagligt och det lilla rullbordet, som en gång snickrades av en gänglig yngling, ska än en gång tas i bruk. Bli TV-bord med plats för förvaring. På gång att flytta in i lägenhet som ska fyllas med eget. Något nytt, men mest hopplock av gammalt och uppfräschat, det mest nödvändiga för allt praktiskt och så minnessaker. Ett eget hem att fylla med trivsel.
Stolarna blev som nya när sitsarna blev omklädda. Extra glad över att tyget jag länge tittat på reades med 70%, utan att jag visste om det, när jag väl kom till skott för att köpa. Nu behövdes det ju till något. Det måste ha varit någon meningen det, tänker jag. Jag väljer att ta en större bit än vad som behövs. Det räcker till två kuddar också och en duk att lägga på det körsbärsfärgade, lackade 50-talsbordet. Ett loppiskap som duger gott i befintligt skick.
De väl nerpackade glasen och porslinet ska också med. Kanske klokt med en lista på sådant som saknas men verkligen behövs? Jag tömmer fönstret på de två blomkrukorna och den fina trägiraffen som var en 11-årspresent som har fått hänga med sedan dess. De finns med på listan över att-flytta-med-saker. Några brädspel som får mig att minnas 15-årsdagen, när födelsedagsbarnet till slut erövrade hela världen, där vi hela familjen trängdes och trivdes runt vardagsrumsbordet över en omgång Risk. Den lilla kannan och de små, små glasen som var en 1-årspresent. Historieböckerna, det fina verket av Herman Lindqvist, packas också ner. Kuvertet med adressändring är igenklistrat och lagt på lådan. Det nymålade bordet, som du snickrade i slöjden på högstadiet och som vi hade i vår första, gemensamma lägenhet, och stolarna, så fina att jag gärna hade behållit dem, väntar på att lyftas in i flyttlasset.
Egentligen behöver jag inte vara så angelägen. Egentligen är det lite överflödigt. Men vi, du och jag, har fått förtroendet. Det är jag glad över. Jag tar det inte för givet. Äldst är handlingskraftig och fixar minsann själv de projekt han drar igång. Så det är jättekul att få frågan om att hjälpa till att fixa en del med flytten till första, egna lägenheten som står tom och väntar på liv och hemtrevnad. Vi gör det så gärna. Snart går lasset med vägen om IKEA, för att där möta upp äldst som för dagen sliter sig från studierna och livet på Campus och tar sig med tidiga morgontåget för att vara på plats. Vi har lovat köpa ny säng till honom. Så att den gamla kan stå kvar här hemma. Ditt och mitt hem kommer alltid att vara ett hem för oss alla fem. Oavsett. Det är bara så det är.
Jag ser mig runt. Det gamla pojkrummet känns nästan lite öde. Jag drar lite på det, men så släcker jag till slut jordgloben med alla franska namn på länder och städer och floder och hav. Franska, för att där vi bodde när äldst fick den i födelsedagspresent, gick det inte att få tag på en jordglob med svenska eller ens engelska namn. Jag minns att en god vän jag hade där och då, sa: "Det kommer att bli en jättefin minnessak när han blir lite äldre." Den har fått lysa i hans rum om kvällarna. Nu vill han att den flyttar med. Det känns fint. Jag släcker den, där den står på ett bord i ena hörnan av rummet. Mest är jag glad. Mest känns det bra. Lite spännande faktiskt.

DSC_4120

Ännu lite vitt på marken. Solen är generös med både strålar och värme och får den tunna isen längs med stranden att gnistra. Jag har travar med att-göra-saker, men denna soliga fredag väljer jag att lämna dessa för att gå ut. Många skulle säkert vilja göra detsamma, men saknar möjlighet. Sitter fast i jobb som de inte kan gå ifrån. Det är en dag som gjord att vara ute i. Äntligen. Fast jag använder den helt oplanerat. Ingen termos-med-varm-choklad-och-prickig-korv-macke-packning. Jag bara lämnar och går ut. Därför att jag kan. Och jag är glad för det. Skyndar mig för att hinna innan solen tar vägen någon annanstans. Den lilla eller kanske lite längre stunden jag tänker mig vara mitt i detta blir mycket längre. Vill inte gå in. De vanligtvis raska fem kilometer jag tar mig runt upplevs som milen, därför att varje steg kräver en viljeansträngning för att inte halka kull på det isiga spåret. Sätter ner varje steg försiktigt, men bestämt. Alla stora blöta pussar, som jag vadade genom här om dagen, har under nattens minusgrader blivit till isbanor i miniatyr som glittrar i solen.
Men nu har helgen förvandlat minus till plus, det vita till slask, den soliga fredagen till gråmysmåndag med takdropp. Stugsittardag. En helt perfekt dag för travar med ogjorda att-göra-saker.

IMG_0335

Härliga är de torsdagar när man känner att man hunnit med veckan. De har ju en tendens att hinna springa ifrån en ibland. Men somliga torsdagar är man ifatt mentalt och kan se, men också känna, resultatet av vad man önskar att en vecka ska innehålla. Sådana torsdagar känns bra. Ger en försmak av helg därför att jag tillåter mig att gå in i en annan lunk. En behagligare än den där jag upplever att allt som bör göras är ogjort.
Det här är en torsdag att njuta av. En hel del har bockats av i veckan och flera, små, oväntade inslag har gjort mig glad. Senast idag kom jag hem från mataffären, där jag lyckades med konststycket att handla mat för hela helgen och få hem det på en mer än välpackad svajande cykel (bara det!) och bland alla varor inne i butiken sprang jag på S och M som också hade kommit på tanken att baxa hem dagens inköp på cykel. Det ledde till en ockuperad gång i butiken som fylldes med prat och skratt för att sedan bli till ett rullande sällskap på vägen hem. Och fast att dagen har varit mer än grå har jag en liten stund fått se och känna solen. Ett kort skådespel där skuggorna vandrade på murstocken bakom kaminen. Så ännu en magisk liten stund med rosafärgad solnedgång mellan mörka moln. Små oväntade, energialstrande inslag som känns goa att ha med sig när jag avrundar torsdagen. DSC_4083

I boden står en spark lutad mot en av väggarna. Väntar på vintrar som inte längre tycks finnas. I alla fall inte här, där vi bor. Den snö som, för första gång denna säsong, ymnigt faller utanför husets fönster får mig att tänka på det. Det är till och med så att trädgården blir vit. Flingorna lägger sig som ett tunt transparent täcke på gräsmatten. Fast utanför grindarna blir det snabbt till tö och slask.
Lite mysigt är det i alla fall att se dem falla och medan de håller på med det roar jag mig med att botanisera bland fjolårets fröpåsar. Det skramlar i burken med frön. Det är bönorna som trillat ur sina torkade baljor och väntar på betydligt mer värme innan de mår bra av att komma i jorden. Men kanske finns det något annat ... under tiden man sällskapar dem i väntan på vårvärmen.
Det allra mesta jag finner, faktiskt nästan allt, är alldeles för tidigt att så. Men där ... minsann ... några kronärtskocksfrö.  Inte amatörens bästa vän precis, de är rätt svårflörtade, men helt klart värda ett tappert försök. Så jag traskar ut i det vita, bort till boden intill den med sparken, för att hämta såjord och några krukor. Fröna hamnar sedan glest och ytligt i den gamla patinerade terrakottan och därefter ställs de ljust i väntan på grodd.
Årets första sådd sker därmed samma dag som vinterns första snö lägger sig vit i det jag envisas med att kalla vårt gröna rum. Stora flingor singlar sakta ner utanför det fönster där jag ställer krukorna, för att sedan ta mer fart och börja virvla kring i blåsten som yr runt. De lockar inte ut mig mer idag, men de gäckar med en längtan efter några härliga vinterdagar innan våren landar. Kanske kommer de. Kanske blir det rent av en vinterdag lite längre fram som inbjuder till att sparka. Om inte, så kanske den dagen kommer en annan vinter. Kanske ...

DSC_4085

Mina fina röda gummistövlar borde fått följa med mig på promenaden denna dag. De är alldeles extra fina därför att äldst, mellan och yngst en gång valt dem till mig som julklapp. Och röda därför att de tyckte att de var en bra färg till mig. Tror jag. I vilket fall blir jag blir glad av dem och använder dem både ofta och gärna. Fast de lämnar sällan trädgården, de är liksom en del av mitt gröna-rummet-liv. Men denna dag hade det varit klokt att låta dem göra det. Jag väljer noga vägar och omvägar där jag raskt tar mig fram på det blöta, bitvis dränkta skogsspåret, men tvingas ändå gå igenom vida, djupa pölar som den mättade marken inte  förmått låta rinna undan. Kängorna som istället tar mig runt spåret, i sällskap med vindens svepande knuffar i ryggen, håller mig turligt nog varm och torr om fötterna och promenaden gör mig gott. Fast jag blir gladare av mina röda stövlar - de får följa med en annan dag.

DSC_4080

 

Lite av det vintergröna, som påminner om att vi för en månad sedan var i full färd med att förbereda julen, står ännu kvar på matrumsbordet. Murgrönan som dekorativt fått klänga i ljuskronan ovanför har däremot fått lämna interiören och toppar istället den genomblöta komposthögen i en enslig hörna av trädgården. Kanske blir den lucker bädd till annan grönska framöver. Ljusen, i den nu för övrigt nakna kronan, tänds tillsammans med de som står i de gamla ärvda mässingsstakarna på bordet. De gör en grå, ruggig och kall januaridag lite varmare. Så tänder jag en brasa i kakelugnen och dukar för två. Tänker att om det hade varit jag som blivit hembjuden till en kompis på lunch, så hade jag uppskattat att få komma in i det varma sken som ljusen ger och den värme och goa känsla som den knastrande brasan skapar, i sällskap med lunchen som redan står framdukad på matrumsbordet tillsammans med nybakat bröd.
Luncha tillsammans är ett mysigt sätt att träffas. Att luncha enkelt med omsorg. När brasan hunnit ta fart har F trotsat den våta, vindpinade januaridagen, står utanför min dörr och knackar på. Blöt tar hon klivet in i hallen och räcker över ett fång tulpaner. Vi har båda en ledig eftermiddag och blir glada av att använda den tillsammans. Hon blir snart torr och varm framför brasan, tulpanerna blir satta i vas och vi blir båda välmående av en lång lunch. Aromen av javabönor ger sig till känna från köket och lockar oss att flytta in med var sin kopp i rummet intill, invid brasan.
En lunch då och då, tillsammans med en sann vän, kan göra dagen. Liksom ett fång tulpaner kan släppa in våren. Så klär sig en grå januaridag i helt nya toner, med ett skimmer som ger härliga efterdyningar.

DSC_4042

DSC_4044

DSC_4065

Fällan har gått igen. Sorgliga, röda, små pölar på golvet runt om. "Jag tycker möss är söta", säger yngst. Jag är benägen att hålla med. Jag tycker också att möss är söta. Tanken på att en liten mus tittar fram under badkarskanten när jag kommer, som springer undan och gömmer sig när jag tänder lampan - den är ganska gullig. Men, vad gäller somligt, har jag blivit så förtvivlat tråkigt förnuftig under åren som har gått sedan jag helt och hållet tyckte som yngst. Har till exempel fått ett annat förhållningssätt till dessa små gnagare, när de intar huset istället för att hålla sig till trädgården och bodarna. En mus, tänker jag, kan snabbt bli fler och den tanken gillar jag inte. Att jag sedan inte vet riktigt var i huset de håller till, gör det hela värre.
Det känns bra att kunna öppna badrumsdörren igen, utan att  fundera på om det ska smita ut en grå liten gestalt, som snabbt tar vägen någon annanstans och gör det knepigt för en att lista ut vart.
Så var mysteriet med den gnagda tvålen, som varje natt sedan ett par veckor tillbaka envisats med att glida ner från badkarskanten, löst. Badrummet är åter musfritt. Och sanerat.

DSC_4036

Måndagmorgonen startar allt för tidigt. Medan det fortfarande är allt för mörkt. Klockradion sätter igång allt för tyst. Så tyst att man knappt vaknar till den. Men också så tyst att när man vaknar, gör man det behagligt. Så tidigt att man kan tillåta sig att ligga kvar en liten stund. Lyssna färdigt på låten som spelas, innan man stiger upp. Eller vänta in den musik som ännu inte har börjat spelas.
Morgonslummer, där jag sakta tillåts vakna, i en varm och go säng, svår att ta sig ur. Väntar in ännu en låt, efter de oförskämt morgonpigga programledarnas morgonprat, som är så tyst att jag knappt kan höra dem. Men ändå tillräckligt röststarkt för att höra när de slutar prata och låten börjar spelas. Innan också den tar slut, hör jag dig stiga upp. Bara en liten stund till, tänker jag. Tills jag hör dig öppna badrumsdörren, börja spola vatten i kranen.
Men jag hör dig inte öppna dörren. Stegen tystnar precis framför den. Där utbrister du: "Vad är detta?!" Lite skrämd över ditt burdusa utrop, efter den morgontystnad som rått fram till nu, studsar jag yrvaket upp ur sängen, i det kalla sovrummet, i bara mässingen. Blir, precis som du, stående framför lyktad dörr och läser pappret som blivit uppsatt. Förundrad. Frusen.
Mer blir inte sagt. Du går in på badrummet, stänger noga om dig. Jag går tillbaka in i sovrummet. Klär mig för jakt medan jag funderar på införskaffande av lämpligt vapen. Synar ytterligare en gång varningstexten, som larmar om en ovälkommen gäst på vårt territorium. Ruskar av mig det morgontrötta. Nu är jag på krigsstigen.

DSC_4033

I orangeriet är det som parfymerat. Man blir nästan hög på doft av hyacint. Det är alldeles ljuvligt att stoppa näsan i blomhavet och låta sig berusas. Så jag smiter ut där ibland för denna upplevelses skull. Äntligen, efter år med polyper som blockerat doftsinnet, får jag  vara med om detta. Därför blev det många hyacinter i år, nu när de ger både fägring och väldoft. I mitten av december fanns de i varje fönster, runt om i huset och slog ut i full prakt lagom till jul. Denna för mig sinnliga upplevelse, så efterlängtad och välkommen, visade sig inte ha samma effekt på alla i familjen. Blanka, röda och irriterande ögon gjorde att vi fick rumstera om i vårt prunkande decemberhem. Nu står där en gedigen samling i ett svalt utrymme, bland övervintrande citrus, oliv och blommande bougainvillea, där de klarar sig länge. Så dit går jag och låter mig berusas.

DSC_4029

Den är ju så fin, där den står och lyser. Men inför trettonhelgen är det som om jag inte längre kan se det. Inte känna det. Allt det som advent och julen förmedlar. Jag låser fast vid att tiden närmar sig då det man förberett och glatt sig åt, som har lyst upp i mörkret och i själen och som har skapat stämning, ska dansas ut. Jag har svårt att vänta in denna brutala plundring. Det liksom hänger över mig, att den snart måste tas om hand. Så istället för att vänta släcker vi ner, stoppar undan och slänger ut. Där granen stod är det nu både mörkt och tomt. Jesusbarnet vilar inte längre i en ombonad krubba, i ett varmt stall, väl synlig för alla som vill se. Han har förpassats till en ouppvärmd, mörk kartong, undanstoppad i ett skymt källarutrymme, tillsammans med hela sitt följe. Jag kan önska jag hade ro att glädjas lite längre. Det blir ju så tomt och mörkt ...
Men hur det än är - ut ska den, julen, och när det än sker tycker jag att det sorgesamma som känns när man stoppar undan den, och det tomma som blir där den haft plats, också ger glädje och energi att ta med sig och utrymme för den vår som kommer. Så småningom. Det är allt en stund till dess. Fast dagarna har börjat bli aningen längre och ljusare.

Julen har gett oss så många lediga dagar att vardagen hamnade ... ja, jag vet inte var. Långt bort var det i alla fall. Det blir som pang på rödbetan när man åter förväntas ta steget in i gängse banor. Men på något vis är det ändå enkelt att snabbt komma in i dem. Jag tillät mig en bonusdag med hemmavarande, skollediga barn innan "allvaret" drog igång. Vi gjorde den lång och skön och väldigt ledig. Till och med kylskåpet gapade tomt, upptäckte vi. Vi har inte ens gittat att ta oss till affären för att fylla på med önskade nödvändigheter. Så lediga har vi varit. Den skinkbit som återstår efter alla härliga jullovsfrukostar, håller nu mått som gör att det åter finns plats för annat. I kylskåpet vill säga. Det kroppsliga omfånget tycks dess värre, på motsvarande sätt och i samma takt som skinkans häpnadsväckande storleksförvandling, fast i omvänd riktning, ha gett en annan passform åt konfektionen. Inte lika mycket plats där inte, för fortsatta utsvävningar. Men att vara lite extra tillåtande, det hör väl julen till kan jag tycka.
Vi värmer oss fortsatt i vintertid. Förgyller vardagen så gott vi förmår, med sådant vi sätter värde på och som har betydelse för oss, mellan de övriga sysslor och göromål som behöver tas om hand och skötas. Medan vi väntar på ljusare dagar låter vi något, som ännu minner om julen, få lysa upp i mörkret en kort tid till. Så tar vi språnget in i januari. Januari ... ordet liksom andas nytt. Ett helt nytt år. Önskan om glädje och lycka. Som varar länge.

DSC_4025