Efter många lediga dagar – nu andas nytt

Den är ju så fin, där den står och lyser. Men inför trettonhelgen är det som om jag inte längre kan se det. Inte känna det. Allt det som advent och julen förmedlar. Jag låser fast vid att tiden närmar sig då det man förberett och glatt sig åt, som har lyst upp i mörkret och i själen och som har skapat stämning, ska dansas ut. Jag har svårt att vänta in denna brutala plundring. Det liksom hänger över mig, att den snart måste tas om hand. Så istället för att vänta släcker vi ner, stoppar undan och slänger ut. Där granen stod är det nu både mörkt och tomt. Jesusbarnet vilar inte längre i en ombonad krubba, i ett varmt stall, väl synlig för alla som vill se. Han har förpassats till en ouppvärmd, mörk kartong, undanstoppad i ett skymt källarutrymme, tillsammans med hela sitt följe. Jag kan önska jag hade ro att glädjas lite längre. Det blir ju så tomt och mörkt ...
Men hur det än är - ut ska den, julen, och när det än sker tycker jag att det sorgesamma som känns när man stoppar undan den, och det tomma som blir där den haft plats, också ger glädje och energi att ta med sig och utrymme för den vår som kommer. Så småningom. Det är allt en stund till dess. Fast dagarna har börjat bli aningen längre och ljusare.

Julen har gett oss så många lediga dagar att vardagen hamnade ... ja, jag vet inte var. Långt bort var det i alla fall. Det blir som pang på rödbetan när man åter förväntas ta steget in i gängse banor. Men på något vis är det ändå enkelt att snabbt komma in i dem. Jag tillät mig en bonusdag med hemmavarande, skollediga barn innan "allvaret" drog igång. Vi gjorde den lång och skön och väldigt ledig. Till och med kylskåpet gapade tomt, upptäckte vi. Vi har inte ens gittat att ta oss till affären för att fylla på med önskade nödvändigheter. Så lediga har vi varit. Den skinkbit som återstår efter alla härliga jullovsfrukostar, håller nu mått som gör att det åter finns plats för annat. I kylskåpet vill säga. Det kroppsliga omfånget tycks dess värre, på motsvarande sätt och i samma takt som skinkans häpnadsväckande storleksförvandling, fast i omvänd riktning, ha gett en annan passform åt konfektionen. Inte lika mycket plats där inte, för fortsatta utsvävningar. Men att vara lite extra tillåtande, det hör väl julen till kan jag tycka.
Vi värmer oss fortsatt i vintertid. Förgyller vardagen så gott vi förmår, med sådant vi sätter värde på och som har betydelse för oss, mellan de övriga sysslor och göromål som behöver tas om hand och skötas. Medan vi väntar på ljusare dagar låter vi något, som ännu minner om julen, få lysa upp i mörkret en kort tid till. Så tar vi språnget in i januari. Januari ... ordet liksom andas nytt. Ett helt nytt år. Önskan om glädje och lycka. Som varar länge.

DSC_4025

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


6 + sex =

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>