Månadsarkiv: mars 2014

Underbar helg. Massor av sol och så avrundar söndagen med en bonustimmes kvällsljus. Och koltrasten! Han envisas fortsatt med att sitta högst upp i vårt äppelträd och sjunga. Fast vi har tagit ner stegen :).  Alldeles ljuvligt.
Det är ju det där med ljuset som inte vill lämna kvällen. Vårjackan kommer fram i ren glädjeyra, fast temperaturen inte klarar av att matcha valet av kläder. Å´ så koltrasten som spelar. Det känns till och med härligt att frysa. Hör liksom till. Jag tror inte jag skulle tycka det vore vår om jag inte fick frysa in den en ljus, kall kväll med koltrastens sång bland taknockar. Eller i äppelträdens kronor. Min vår …

Gräset friserades också den gångna helgen. En fröjd att höra smattret från vår lilla handjagare. Jag känner mig verkligen nöjd med att bjuda grannarna på denna stämningshöjare istället för bullret från en motorgräsklippare. Om de bara fattade poängen … och gjorde detsamma.
Så är det ju det där med doften från nyklippt gräs. Och doften från de små violer jag hittar under vinbärsbuskarna. Samma doft som när man var liten och lättade på locket till sin viol tablettask. Dofter som ger minnen. Under vinbärsbuskarna får man gå varsamt fram även med cylinderklipparen, så man inte av bara farten röjer ljuvlig doft och minnen att bli glad av.

DSC_2810

Fredagsmorgonen släpper in en varm sol genom vardagsrummets i-öster-går-solen-upp-sida. Jag hinner slå mig ner en stund medan brödet jäser i köket. Har med mig morgontidningen, men väljer att lägga den åt sidan. Det är fler i familjen som har en stund att chilla innan dagen startar upp ordentligt. Någon har intagit en härlig relax-pose i soffan. En stund att samla energi som räcker länge. Och energi som ges av att vara samlade. Vara nära. Det tidiga morgonljuset har också slagit sig till ro. Solen samlas med oss. Värmer i nacken. Värmer inombords. Men den når också bort till den gamla kopparbyttan. Speglar sig i det redan varma röda. En viloplats för morgontrötta ögon.
"Morgonstund har guld i mun". Jag tycker om att känna dagen vakna.
  

DSC_2782

Vi börjar med att plocka lite fint. Går varsamt igenom. Men så går timmarna, ja, rent av dagarna. Vi känner att vi måste bli färdiga. Tömmer och rensar. Den sista dagen, de sista timmarna, nästan i ren frenesi. Allt tar längre tid än vad man tror. När vi kommer till tippen för andra dagen med lass nummer två, då kommer mannen som visar alla till rätta med var och hur man ska slänga allt, som man inte vet vad man annars ska göra av, traskande mot oss med barsk uppsyn. Trötta och slitna våndas vi hans närmande. Vad gör vi för fel? Vi orkar helt enkelt inte en uppsträckning; order att sortera om.  Då läggs en grov hand på en av våra axlar. Det räcker med att vi tittar upp så förstår han. En medkännande blick från honom ger oss svaret att vår sortering av ett bohag som ska dumpas duger gott. Han har sett det tidigare, varit med om det förr. Delar av ett liv som slängs på tippen. Och det paradoxala är att ju mer som tippas desto lättare faller våra egna liv på något sätt tillbaks på plats.
Så står vi där i ett tomt bo. Utfluget? En märklig känsla. Ledsamt. Men nödvändigt. Det handlar om ett liv som fick levas länge. Om ett liv som verkligen levdes. Och om liv som behöver gå vidare. Vi lutar oss trötta tillbaka.

Vi missar våffeldagen. Kanske för att en saknas. En som de sista åren har blivit hembjuden till oss på våfflor på Vårfrudagen - Marie bebådelsedag. En som slagit sig ner vid vårt köksbord och alltid tyckt att det smakat så gott.
Laggen kommer fram en dag för sent.  Och det blir inte samma sak i år. Smeten är densamma och visst; det är gott. Men det blir för mycket plats kring bordet. Det borde varit trängre. Så där att armarna nästan bildar ett litet ormbo när man sträcker sig efter grädde och syltburkar. Så där mysigt trångt. På ett sätt som skapar intensitet i gemenskap. En våffla får sin plats på en blommig tallrik. En tallrik som fick följa med oss hem. Som inte hamnade bland livet på tippen.
Jag kan se ansiktet. Jag kan höra rösten och skrattet. Inom mig. Funderar på om jag ska duka fram för en till. Men jag tror inte att jag behöver det. Varken för min egen skull eller för den jag kan önska hade varit med. Den jag kan tycka skulle ha suttit med oss rent fysiskt. Jag vet att vi båda är trygga med att en gammal kropp som tappat orken, men som någonstans ändå rymmer så mycket barnasinne och spring i benen - att en sådan kropp mår väl av att få frigöra själen. Kanske susar något andligt förbi där vi sitter och bäddar in våfflor under grädde och sylt. Vem vet? Å´ blir det inte lite trångt kring syltburkarna? Jag är förvissad om att själsfränder följs åt. Vart man går. Vi finns fortsatt för varandra. Det behövs inte dukas fram någon extra tallrik.

DSC_2777

Mot ett av de gamla fruktträden står stegen lutad. Nedanför ligger avklippta grenar spridda. Intill en liten hubbe med påskliljor har en hög med klipp från apel samlats ihop. Medan sekatören, frenetiskt och varsamt på en och samma gång, letat sig fram i trädkronan har ambitionen infunnit sig att använda dessa klippta grenar till rökspån. Grillsäsongen hägrar. En av flera kreativa tankar som gör att det känns härligt att ha ett grönt rum att husera i.
Fruktträden är inte ensamma om att klippas under helgen. Också pelargonerna blir av med gängliga skott som tittat fram under vintern. Till synes nakna står de nu i köksfönstret och väntar på sol och värme och näringstillskott som ska få dem att växa sig kraftfulla och ge ny blomning.

Våren bjuder in till att duka fram helgens middagar i köket. Vi flyttar ut från matrummet där vi under höstens och vinterns gastronomiska upplevelser suttit som inbäddade i ett töcken av stearin. Nu bänkar vi oss istället kring köksbordet. Där kvällsljuset stannar kvar länge.
Det är den tiden på året då man måste komma ihåg att iaktta. Noga. Så att man inte missar när det händer. Där det händer. Från min plats i köket ser jag hur kaprifolen börjar spritta av vårkänslor. Åldrade, vedartade grenar virvlar runt i ett tätt näste som avslöjar små gröna bladformade livstecken. När händer det? Blicken glider över på syrenerna intill. Längst ut på topparna ser man hur skira bladskott tittar fram även där.
Jag blir sittande kvar vid köksbordet en stund efter att övriga familjen lyft. Njuter det sista av kvällens ljus som vilar över trädgården. Hör hur någon, på väg ut, öppnar halldörren. Någon som blir stående där en stund och sedan ropar: ”Kom!” Jag följer efter och då hör jag … det som verkligen kännetecknar de första ”riktiga” vårkvällar när ljuset stannar länge men värmen ger vika; koltrasten sjunger. Han har funnit en plats i ämnet för dagen. Bland kala grenar sitter han högst upp i äppelträdet. Jag blir stående kvar och lyssnar. ”Vilken tur”, säger mellan efter en stund och plirar med ögonen: ”att vi inte tog ner stegen.”

DSC_2769

Skördetid är härligt. Så länge det inte blir en börda: ”måste tas om hand”, ”synd att den förgås”. Nej, det där har jag lagt ner. Skördetid ska njutas. Nu är det ju förvisso god marginal till denna tid på året. Om det inte dyker upp något som trotsar säsongen. Något efterlängtat. Som en mogen citron. På trädet som ännu en stund får husera nere i källaren, lyser en gul frukt som väcker skördetankar till liv. Och lust att skörda. En citron. En. Högst hanterbart. Och mycket lustfyllt.
Egna citroner ... det är en lyx. Även om det rör sig om en singel. Fast där är faktiskt två. Och fler på tillväxt. Liten touch av medelhav. Och stor lycka.

DSC_2761

Inför helgen fyllde vi vedkorgen och laddade för ett par dagar med brasa, god mat och bra bok. Det väntade regniga blåsvädret skulle inte släppas närmre inpå än att tillåtas glutta in genom rutan och få vina utanför. Men så visade det sig att helgen satte nosen i vädret och valde att trotsa prognosen. Minsann om inte den vinterbleka nunan tenderade bli något mer kulört. Boken fick vänta och ur vedkorgen lyftes inte en klabbe. Istället bjöd lördagen på långpromenad. Vinden fångade oss mellan träden medan solen värmde. Tillbaka på hemmaplan kompenserade vi snabbt förlorade kalorier och njöt av doft och smak av nymalda javabönor och semla.
Söndagen fick sedan ut oss på ett hyfsat trädgårdsröj. Några timmar med sekatör, spade, räfsa och skottkärra fick trädgården att se mer vårlik ut. Lite paus också för en kaffe på soltrappan. För att fullända nöjet med att ha trädgård. Tillsammans förstås med de årliga fynd som görs när räfsan svingas in under hubbar av gamla växttuvor eller vissna löv under träd och buskar som beskärs. Små fynd som man blir varm i hjärtat av.

DSC_2747

 

Att de första marsdagarna har bjudit gråväder gör just inte så mycket. Man har känt våren runt husknuten lik väl. Härligt. På trappan har de första penséerna fått ta permanent plats i betongkrukan, i sällskap av några vårlökar; narciss och pärlhyacint. En kamelia kånkas upp från källaren varje morgon och tillbaka ner på kvällen. Jag fjäskar lite i hopp om att få den att trivas hos oss – vi är inte riktigt bekanta ännu.
De begynnande dagarnas gråa färgskala har under veckan kompenserats med råga av ett härlig solsken, som gett lite värman om man hittat den rätta lähörnan. Den kan man hitta om man letar en bit från det öppna hav som fortsatt sveper in kalla vindar. Krokusarna i arbeten genomgår en mycellik invasion och an blir glad av det färgspel de bjuder. Men det bästa - det jag mest ser fram emot när våren knackar på: Jag får vakna efter att ljuset nått morgonen.

IMG_0036

När jag öppnar dörren för mars månad möts jag av något grått och disigt. På väg ner för trädgårdsgången, inte kommen längre än morgonrocken runt mig, med brevlådan och dagstidningen i sikte, trilskas denna efterlängtade gäst med att fälla fina, täta droppar. Jag kan ju inte hasta för lite vårligt regn. Innan jag går tillbaka in måste jag först sakta passera gången, längs rabatten, för att se vad som lurar under vissna, färglösa men fortsatt resliga fjolårsperenner. Å´ visst … där, under den täta hubben av höstanemon, lyser gula krokusar. Jag fäster tidningen stadigt mellan arm och bål, sätter mig ner på huk och börjar bryta av de långa blomskaften från den sommar som gick. För att ge årets nya grönska utrymme att exponera sig. Sträcker kroppen en aning för att nå och fortsätter bryta av det gamla spretiga strax intill. Nu när jag ändå sitter där kan jag lika väl ta lite mer av det omkringliggande. Behöver lägga ifrån mig tidningen för att göra armarna fria.
Vänder upp ansiktet mot en ljusgrå himmel. Några hål i molntäcket inger hopp. De fint strilande dropparna verkar avta. Sittande på huk förflyttar jag mig i sidled, likt en groda, för att nå lite till ... och så lite till ... Så hör jag hur någon knackar inifrån på köksrutan. Tittar upp och ser familjens leende ansikten lutade mot rutan och de förmar munnarna till vad jag kan gissa mig till är: Frukost!
Sträcker mig efter tidningen, som inte längre är på nåbart avstånd. Den ligger blöt i gräset en bra bit ifrån. Ännu en gång får trädgårdsutstyrseln - de ändamålsenliga kläderna och redskapen - känna sig förbigångna. Jag hinner sällan ta fram dem. Glömmer att jag har dem. Det är våren som fångar mig i stunden. Och stunden gäckar mig.

DSC_2714