Vi

8 Kommentarer

dsc_6520Just när man tror att den där härliga känslan av advent ska omhulda huset, så smiter vinterns baciller in genom kransklädd dörr. Rösten tar vägen någonstans där den är helt obrukbar och halsen tar sig uttryck som ett rivjärn.
De planerade projekten blir vilande tillsammans med mig och det som redan är inbokat i almanackan avbokas. Det känns ganska okej att ställa in tandläkarbesök, men trist att ha det kvar. Tråkigare är det av avboka vinlotteriet som jag precis var i faggorna att börja styra med. Fast det är å andra sidan en väldigt trevlig sak att ha kvar. Så är det en hel del annat jobb och julbestyr som kommer av sig och bockarna på att-göra-listan blir noll.
Jag tar till de beprövade gamla huskurerna. Kokar ingefärste med citron och sötar med honung. Ligger nerbäddad i soffan och sörplar te tills det känns som att det blir sjögång i magen. Det är skönt att det finns tid för vila och skönt att någon kommer för att fråga hur jag mår.
Det kommer helt oväntat och glatt överraskande en hel familj och frågar hur jag mår. Plötsligt kliver först äldst och sedan mellan, ovetandes om varandra, in i hallen. Spontana hembesök. Min teblaskande mage och rasp till hals blir gladare och vi får en mysig andra advent hela familjen tillsammans.
Idag behöver jag inte längre dessa mängder med varmt te. Istället har jag börjat sätta bockarna. Nygräddat julbröd doftar gott från köket. Nu är vi på gång.
dsc_6524

8 Kommentarer

dsc_6495Vi har några lediga dagar J och jag. Det passar fint så här när advent har tågat in i vår tillvaro. Vi har lugna morgnar och tar härliga förmiddagspromenader. Stannar till vid en glänta dit solen hittar och där slår vi oss ner med en liten picknick. Vilar både ögonen och benen en stund. När promenaden fortsätter fyndar vi sådant från skogen som blir fint här hemma i advent.
Dagarna är soliga och lite kalla och naturligtvis måste vi ha brasa i kakelugnen när dagen blir sen. Lite som skydd för kylan utanför, men mest förstås för myset. Vi lättar på locket till kakburken när fikat dukas fram. Skriver jullistor. Tänder första adventsljuset om och om igen. Tycker att tillvaron är väldigt trivsam.
dsc_6497

8 Kommentarer

Att solen tittar fram tidig måndagförmiddag, i mörka november, är en fin sak som gör att veckan börjar bra. Helgen har också varit bra. Fast annorlunda. Yngst och jag har tillbringat den med hela huset för oss själva. Det är väl mycket hus för oss två. Vi är sällan på samma plats. Det hojtas mycket mellan våningarna. Springs mycket i trappan. Vi tycker att det känns lite tomt. Fast värre än så kan man förstås ha det. Och så är det något fint i att få längta efter någon man tycker om. Jag tror det är bra att göra det emellanåt.

Vi har tacokväll på fredagen. Det pyser nästan nostalgi. Jag dukar i matrummet, tänder alla ljusen precis så som vi brukar, fast vi sitter annorlunda. Det är lätt hänt att man har sin givna plats. Men denna kväll hamnar yngst mitt emot mig, på J:s stol. Jag blir lite full i skratt när han sitter där med sin gängliga tonårskropp och tycks försöka fylla ut rocken som "herre i huset". Han är inte speciellt bekväm med det så vi byter stolar. Han till sin vanliga och jag mitt emot. Det blir bra det också.

Vi gör saker lite olika yngst och jag under helgen. Jag tar ganska tidig och lång frukost, medan han väljer betydligt senare och mer effektiv. Han är mitt i den när jag tycker det är perfekt med en långpromenad, medan dagen är som ljusast. Han blir lite stugsittare. Men det är hans lediga helg. Och min. Och vi inkräktar inte på varandras önskan om hur vi vill använda den. Det är bra.
Middag tillsammans känns viktigt att få till, så det prioriterar vi. Och en stund innan vi sätter gång med middagsförberedelserna ser vi en sådan där solnedgång som man kan önska att man fick vila ögonen på mycket längre. Vi försöker fånga den på bild som kompensation. Den försvinner medan vi tittar.

Mörkret tar mycket plats i november. Lite i sinnet, det hör nästan till, men allra mest utanför fönstren. Solen går ner medan det ännu är eftermiddag. Då känns det extra bra att tänka att vi hamnar i advent till helgen. Det kommer bli fint att lysa upp det mörka.
dsc_6486

6 Kommentarer

Vi lämnar södra kustens solsken under lördag förmiddag. Sitter skönt tillrätta i sätet bredvid dig som styr oss in bland Smålands mörka skogar, där diset ligger tätt och träden är klädda i rimfrost. Det är som en sagovärld att färdas på vägar med tät isgnistrande skog vid sidan om. Vackert. Vintrigt. Härligt. Du är nervös och har inte sovit ordentligt inatt, medan jag, som inte ens kommit på tanken att vara nervös, enbart är glad och tycker att det ska bli jättespännande. Så kul att vara med. Men hur det är; din nervositet smittar en aning och anspänningen tilltar. Men mest är det kul.
Du som är van att coacha ska i dag istället sitta på åskådarläktaren tillsammans med mig och äldst och se yngst spela handboll, som vi är många som hoppas ska ta dem vidare i junior-SM. Klart att det känns lite pirrigt. Men jag som är en mamma som allra mest hoppas, lite till sonens förtret, att de framför allt ska ha kul, tar det lilla lugna. Tills jag plötsligt överraskas av andan på planen som näst intill är fientlig bland det mötande hemmalaget. Varför ska idrott behöva bli blodigt allvar så tidigt? Jag vill så gärna att de ska ha kul. Men också gärna, så klart,  att "våra små pojkar" ska vinna.
Ungefär en kvart in i matchen är alla föräldrar varma i kläderna och ömma i händerna av hejaramsor och applåder. Och hemmalaget är inte längre så sturska eftersom de tappat mot "oss".
Helgens fortsatta matcher var så framgångsrika att de klarade av att ta sig vidare och det var alldeles ljuvligt att välkomna hem en glad kille. Så det är med en extra puff i energidepån som vi går in i en ny vecka. Och nu sover vi gott.
img_0881

10 Kommentarer

Bland blommiga koppar, engelsk konfekt, oliver, italiensk salami, spansk paella, franska ostar, belgiskt pâtisserie och mycket annat besökte vi den gästande internationella matmarknaden i helgen. I skydd under marknadsstånden och med raska steg korsandes dem plaskade vi kring över torgets kullerstenar och bestämde oss för att regnet inte gjorde det hela mindre trevligt än vad det ju faktiskt var. Men matgästerna som slog sig ner vid borden och lät sig väl smaka av den allsköns härligheter som serverades den hungrige, de var inte många. De rent av ofanns, så mycket spelade vädret oss  spratt. Men med en kasse i varje näve dukade vi sedan istället fram av läckerheterna när vi kom hem. Löksoppan som tillagades i helgen och som fyllde varje vrå av hemmet med doft av allt vad den nu innehöll, matchade väl de ostar och oliver som serverades till.
Mörka dagar och regntunga skyar gör det helt perfekt att samlas med familj och goa vänner och duka fram sådant som får det att vattnas i munnen. I skydd för regnet, gärna framför brasan. Men snart, gärna nu, skulle jag bli väldigt glad över lite sol.dsc_6438

2 Kommentarer

Tidig lördag förmiddag, när vi precis har dukat in frukosten och satt oss ner igen kring köksbordet för att lösa melodikrysset, hör vi ytterdörren öppnas. Det är mellan som tittar hem om en kortis i helgen. Det är så mysigt att få rå om. Han slår sig ner vid oss och givetvis fixar vi fram lite frukost på nytt. Och kanelbullar. Förstås också en kanna nybryggt kaffe. Och så hans verkliga favorit, "karla-kakor".
Så vaknar yngst. Vi hör hur han hårt sätter fötterna i golvet och kliver ner för trappan. Han överraskas inte nämnvärt av att mellan sitter kring bordet tillsammans med oss. Allt är liksom som vanligt. "Tysta" hyschar vi, du och jag, för att höra nästa fråga i krysset innan musiken drar igång. Men mellan och yngst tystnar nästan med automatik när frågorna ställs, just därför att "allt är som vanligt". Precis som äldst också skulle gjort om han varit med. "Den här kan jag", säger plötsligt mellan glatt. "Jag säger ju det", replikerar jag, "att detta är familjelördag."

Det blir söndagkväll för fort. Vi följer mellan till tåget, kramar om honom och vinkar när det börjar ta fart. Det känns som om jag inte riktigt hunnit med. "Jag tycker det känns lite jobbigt att han åker", säger jag till dig. "Jag tycker det känns kul att han kom", svarar du. "Pappa", säger yngst, "lova att du finns nära mamma när jag flyttar hemifrån, så någon är där för alla hennes kramar".
dsc_6376

4 Kommentarer

Idag gapar faten tomma. De nybakade kanelbullar som fyllde farmors fina gamla kakfat slank raskt ner i våra magar i går kväll. Det kändes bra då men ledde förstås till en funderare lite senare. Är det sunt med kanelbullar till kvällsmat en tisdag?
Vi hade nog glömt att hylla den lilla snäckan J och jag, om inte yngst hade påmint kvällen innan. Så givetvis blev det bak igår. Jag tänker att det måste vara härligt att vara tonåring och att efter en fullspäckad dag komma hem till en olåst dörr och där innanför doftar det nybakat. Det är något jag gärna vill ge.  Förstås hade jag helst också velat ge äldst och mellan. Men att sända med post  - det hade nog inte blivit bra. Så jag blir glad när jag får veta att en påse med kanelbullar från konditoriet slunkit med hem till studentlyan.
Svaret är: Ja! Jag tror det är bra för hela själen att äta kanelbullar till kvällsmat en tisdag och i tanken vara samlad med de sina. Då kan väl knappast omfånget ta skada.
dsc_6361

4 Kommentarer

Så var det fredag. Igen! Måndag och fredag. Dagar som sticker ut bland de andra. Även om jag oftast tycker om tanken på att börja en ny vecka, kan måndagen ibland vara lite seg och dröja sig kvar. Fredagen får gärna dra ut på tiden och får ofta sådant fokus att den, kanske just därför, lyfter fram sig själv. När de övriga drar förbi känns det som om det brinner i knutarna.

Varken vardag eller helg är riktigt desamma nu när familjelivet upplevs som rejält reducerat. "Bara" tre av fem på hemmaplan, de övriga två med ena foten i ett annat liv - universitetslivet. Det i sig verkar vara ett liv som tar upp det mesta av deras tid. Bra, antar jag.
Handboll kan också ta väldigt mycket tid. Helgen som gick tog det rent av all tid. För yngst vill säga, som spelade junior-SM och var långt hemifrån med laget hela helgen. Kvar här hemma blev två som inte visste riktigt vad de skulle göra av tiden. "Vad pratade vi om innan vi fick barn och skaffade hus?" undrar jag ibland. Kommer svaret någonsin att infinna sig? Var sak har sin tid. I vart fall konstaterade vi att det var drygt två decennier sedan som vi firade helg på tu man hand på hemmaplan.

Vi blev helt klart varse att nya tider är i faggorna. Det är bara att gilla läget. Utan att ta livet för givet har jag bestämt mig för att vi ska ha det så jäkla bra. Det är liksom åt det hållet jag vill styra stegen. Och denna första prövohelg fick oss att bli trygga med att det är något vi har förutsättningar att lyckas med. Vi satte minsann guldkant på tillvaron J och jag, när vi hade huset för oss själva.

Jag ser mig inte som någon curlingförälder. Äldst har till och med någon gång helt spontant utbrustit: "Ni är minsann inga curlingföräldrar!" Jag visste vid det tillfället inte riktigt hur jag skulle tackla det. J tyckte det kändes superbra. Lite märker jag i alla fall att jag blivit mer tillåtande över de där små sakerna som man lätt kunde reta sig på, när det kändes som att man skulle leva ett helt liv med barn i alla åldrar. Nu ler jag oftast och säger inget. Tiden går så fort till de packar väskan och man är kvar här hemma och saknar alla deras små egenheter. Då känns det gott att veta att jag delar livet med någon jag har det fint tillsammans med.
DSC_2180

2 Kommentarer

DSC_6285 Det känns lite som att vandra i ett eko här hemma. Verkar inte länge sedan äldst frågade vid middagen en kväll: "Vad ska ni med detta stora huset till när vi har flyttat hemifrån?" Jag minns inte vad vi svarade, men jag kommer ihåg att frågan tycktes ertappa mig. Framför allt minns jag känslan av att det verkade vara en evighet tills så var fallet.
Tjoff! Så snabbt gick den evigheten. Det blir viktigt för mig att påminna mig om allt den innehåller. Jag har hunnit fundera mer på frågan, men har ändå inte svaren. Tiden får utvisa.

Denna vecka gör yngst och jag så gott vi kan att "fylla ut rocken". Resten av familjen är spridda för vinden. Man kan lugnt säga att vi inte direkt är i vägen för varandra. Springer mellan våningarna för att se och höra den andra. Frukosten blir helig och en stund tillsammans att summera dagen, gärna under middagen. Vardagen som kommit efter en lång sommar gör det inte alltid lätt att hitta tillfällen att sitta ner ihop.
Jag motar bort, så gott jag kan, tankar på vad som nu ofinns i min närhet. Sådana där enkla grejer som "Godmorgon" när alla samlas vid frukost eller "Hej mamma!" när någon av de två äldsta kommer hem på eftermiddagen, eller den där kramen som jag med jämna mellanrum inte kan låta bli att ge. Det går förvånansvärt bra. I stället känner jag efter hur mysigt vi har det yngst och jag, när vi får de här dagarna tillsammans på tu man hand. Han låter mig ge honom alla de kramar jag nu inte kan fördela lika lätt.
Till helgen kommer J tillbaka och vår lilla duo blir den trio som vi nu ska vänja oss vid att oftast vara. Det må vara onödigt mycket utrymme för oss tre här hemma, men jag känner tydligt att än är jag inte redo att göra avkall på det. Jag vill att sängar välkomnande ska stå färdigbäddade för tillfälliga hemvändare, att pojkrummen ett tag till förblir orörda. Inte minst vill jag fortsatt kunna gå in i vårt gröna rum. Och plocka in buketter med luktärt som klänger upp i spaljén när augusti går över i september och en ny vardag tar vid.
DSC_6286

7 Kommentarer

DSC_4628Tidigt i morse, när vi gluttade mellan morgonens första solstrålar, kände vi hur den låg där framför oss. Den där stigen som charmigt slingrar sig och för en fram utan att man riktigt vet vart. Precis så som vi tycker om den. Inte särskilt utstakad. Huvudinnehållet är ganska klart, men man kan ju inte ha en aning vilka små villospår som väntar. De som gör det extra spännande.
Det känns härligt att du och jag nu tar första steget in i några veckor då vi slipper passa tider och istället kan ta dagen som den kommer. Om jag tjuvkikar lite kan jag skönja ett och annat bad, långa frukostar, mysiga utflykter, P1:s sommarvärdar i repris sena kvällar som sakta, sakta blir lite mörkare. Vi lyser upp dem med ljus medan vi önskar att de ska vara länge. Både kvällarna och sommaren. Att det blir med lätta, lustfyllda steg som stigen med den lilla vägvisaren "semester" nu kommer ta oss fram i vår vackra sommar. Sedvanligt har vi förstås också något projekt som gäckar. Som manar till att kavla upp ärmarna. Så vet jag att det kommer bli många kvällar i orangeriet. Där vi någon gång kommer att sitta tills natten blir gryning. Bara för att det är så himla skönt att känna att man kan.
Nu packar jag för semester några veckor. Slå dig gärna ner en liten stund på min soltrapp nu när du tittat inom. Eller ta en titt in i orangeriet. Det gör mig glad om du finner dig till rätta. Jag önskar dig en fortsatt riktigt fin sommar.
DSC_6048