En söndag till “rullorna”

Söndag morgon. Härligt trångt runt frukostbordet. Armar som flätas ihop när de sträcks långt och tvärs över för att nå en nyrostad rågskorpa, en skiva ost, korv eller skinka. Någon som langar juice eller mjölk, medan en annan ber att få te påfyllt. Kanske ett ägg, med kaviar... eller crabsticks? Prat, skratt och mys.
Så plötsligt är frukosten över. Allt för snabbt fast den varit lång. Precis som hela helgen. Jag vill börja om, känner jag plötsligt. Backa bandet. Vill helst inte släppa iväg mellan som ger sig av först. Tåg till studier på plats som gör att vi inte ses så ofta. En bonuskvart med äldst som sedan sätter sig i bilen för en fyra timmas tur dit han har sin vardag. Så gör sig yngst redo. Packar sin väska och halldörren öppnas. Lurarna täcker öronen och fyller dem med väl vald musik, ändamålsenlig för uppdraget; att tagga till inför eftermiddagens match. Jag ser honom promenera iväg. J åker för att fixa något angeläget. Där står jag, mitt i hallen. Huset har aldrig känts så stort , så tomt och så tyst.
Övergivet och lessesamt - så känns det. En stund. Sen liksom tinar den bedrövade känslan. Det är inte så dumt ändå att veta att var och en är på väg till platser där de har en trivsam och väl fungerande tillvaro. Precis som vi har här hemma. Det kan kännas lyxigt att överkomsumera sitt boende. Ha en massa plats. Göra vad man vill. Ha det färdigbäddat till nästa hemvändartur.

Vi möts upp en stund senare J och jag. Så tar vi oss till sporthallen och får ett par härliga handbollstimmar där vi får vara med när våra "små pojkar" fixar dagens seger. En promenad med fönstershopping under sen eftermiddagstimma. Så ringer äldst och säger att han är framme. En stund senare visslar ett SMS  till i telefonen. "Framme" skriver mellan. När vi har hunnit med en gofika runt köksbordet, med resterna av helgens smaskiga kaka och med huvudbestyr kring ett klurigt korsord som vi sitter tätt ihop för att lösa, då öppnas dörren. Det är yngst som kommer och glatt ropar hej, riktigt nöjd med dagens vinst och egen insats.
Alla på plats. Där och då och oftast, känns det riktigt, riktigt bra.

8 thoughts on “En söndag till “rullorna”

  1. En skön känsla att ha sin flock samlad. Och likaså att veta att när man skiljs åt så blir det bra det också. Men ändå väldans tomt.
    Varm kram!

    Reply
  2. Fina foton 🙂
    Flocken samlad. Du skriver som vanligt så bra. Jag känner igen mycket av det. SMS om att de kommit fram/hem o.s.v. Det är väl så livet ska vara efter vi fostrat de små fågelungarna. Det händer att vi längtar tillbaks till "småbarnsåren". Men det viktigaste är veta att de har det bra.
    Skillnaden för oss är att vi minskat ner på boyta och annat successivt.
    Helgkram Bosse

    Reply
    1. Mia

      Post author

      Tack!
      Å´ tack igen. 🙂
      Ja, ibland kan man faktiskt längta tillbaka lite till när de var små. Men det viktigaste och det som ändå oftast känns bra, är när allt är väl med barnen. Har de det bra, så har man det bra själv. Det är bara så det är.
      Kram till dig!

      Reply
  3. Åh vad mysigt när alla är samlade. Det känns varmt och gott om själen. Här hemma har vi det tyst då alla är utflugna, men när de kommer hem och slänger sig i soffan. Ja då känns allt så rätt

    Kram Kajsa

    Reply
    1. Mia

      Post author

      Ja, det är riktigt goa stunder. Det är härligt o helande att få vara samlade ibland.
      Kram

      Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


8 − = two