Livet på landet

8 Kommentarer

DSC_7370"Lilla Empire State", säger J och syftar på att ena gaveln på bygget krävt en väl hög sockel för att komma i nivå med det övriga huset. Vi har haft en del grubblerier gällande det, men vad göra när tomten sluttar?
"Men", säger J:s kollega som kommit på "byggbesök", "vad är de där tegelstenarna mitt i väggen till för?". "Men Harrysson", säger jag med låtsad brysk röst, "det är ju den noga genomtänkta och minutiöst placerade `dekadansen´!" "Ah", säger han och tittar medlidsamt på J, "merarbete alltså." Just så är det och jag är lite stolt över att jag fått J att gå med på det.
"Lilla Empire State ...", återupptar jag, "jag kommer snarare att tänka på Flinta Flintstone." Jag tittar på de uppmurade väggarna och balkarna över fönster och dörrar som under stor vånda från min sida (de väger en hel del) nu hamnat på plats. "Akropolis", säger J. Storslaget ska det vara, tänker jag då. Fast lite stort känns det ju faktiskt på sitt vis.

Hur som; den sista av de sex fredagar som ingått i vår långa, arbetsamma, kreativa och tillfredsställande semester, är väggarna på vårt sommarhus uppmurade. Balkar visar var fönster och dörrar kommer att finnas. Gavelspetsar ska muras innan limträbalkar kan läggas på plats och möjliggöra takläggning. Det känns spännande.
De få grannar som finns runt om, bortom hagar och ängar, tittar in ibland och ger uppmuntrande ord. Berömmer oss. Det verkar rinna av J som inte tycker att det är så märkvärdigt att bygga hus. Men jag, jag kan inte låta bli att bli glad och lite stolt.

Tur ändå att vi har ett annat hus för vintern. Ett med tak på när höststormarna sätter in.
Fast nu är det augusti och fortsatt sommar.
Inte en stund på trappan under hela juli månad konstaterar jag. Kanske har det blivit hög tid att sopa av den? Små besök då och då ... under återstående härliga sensommardagar.

DSC_7360

9 Kommentarer

DSC_6883 (1)Projektet "Vårt fina liv på landet" har dragit igång för säsongen. Skyddsskor och arbetsbyxor åker på. Den varma goa tröjan åker på och av beroende på väder och hur varm man blir av det man håller på med just för stunden. Släggan tas fram och korpen används flitigt. Så hörs den i trädtopparna också. När den inte ses flygande över ängen. Både herr och fru faktiskt.
Men korpen för ändamålet, den undrade jag till en början vad det var får något. Det är en sådan, förklarade den rådige sonen då, som de sju dvärgarna använder i gruvan. Aha!
Nu används den avigt och rätt av oss. Dock utan resultat av spännande mineraler. Mest ett jättegäng förargelseväckande faktiskt. Det är ett gruvsamt jobb ;) att "plöja undan" en massa sten. Tidskrävande inte minst. "Det blir perfekt att ha till grunden", säger J som verkligen går igång på att göra jobbet själv, istället för att göra det enklare för sig genom att anlita någon. Dyrare gör man det ju också genom att beställa hjälpen. Kan det månne vara en tanke som slår en smålänning?

Men jag håller med och vi är helt överens. Det här är vårt projekt och ingen annan ska komma och pilla i det. Det är vi som ska bygga hus. Med våra egna händer. På den plats där jag tillbringat alla mina barndoms somrar. Den plats där pappa genom åren drivit alla sina små projekt. Där J och jag finner ro. Där havet busar högt. Där kossorna betar i hagen intill. Där ingen ser om vi smiter ut i mässingen en tidig sommarmorgon. Där hästarna nyfiket möter oss när vi går för att bada. Där fåren smiter in i vår trädgård och där sönerna tycker att vi bör ta betalt av alla fågelskådare som ockuperar vägen utanför vår tomt.
DSC_6872

Förra säsongen rev vi. Denna säsong ska det byggas. Nu i tiden ligger förberedande grävarbete. Med spade, grep och korp. Arbetsamt och tillfredsställande på en och samma gång. Och gäckande.
Än så länge tar det fysiska arbetet mest våra helger i anspråk. Men det är ändå i livet på landet jag nästan alltid har mina tankar. Därför tar det också nästan all min tid och energi. Därför blir det inte mycket skrivet. Inte mycket sjunget. Men jag hoppas förstås jag finner ro att slå mig ner på min soltrappa då och då, med lite funderingar på livet och tillvaron, i stort och smått. En liten stund emellanåt att ta ton. Kanske viktigast; att komma ut i det böljande nyskira gröna och vita. När skogen täcks av Anemone nemorosa, då måste man tillåta sig många stunder att "bara" vara.

Ha det gott i vår vackra vår!
DSC_5748

4 Kommentarer

dsc_6352Jag njuter med gott samvete av att ta en lat söndag uppkrupen i sköna soffan. Gofika, fler än en, och Maeve Binchys "Firefly Summer" inom räckhåll. Med Maeve tar jag mig till platser och miljöer där jag mår gott av att vara. Sköna soffan är också en sådan plats denna dag, när himlen och allt regn gör den grå och mörk där utanför. Inne lyser vi upp med ledslingor och stearinljus.
Det känns rofyllt att tillåta sig. Nu var det rätt länge sedan sist. Jag lägger ifrån mig boken en stund, lutar mig tillbaka, blundar och känner doften av stearin. Nästan så man förnimmer lite jul. Men det är ju ett tag till. Så tar jag fram ritningarna på sommarens projekt, det som är anledningen till sjuttio liter spikrens, hanterbart ont i höger armbåge och massor av roliga tankar på alla möjligheter. Alltihop är fina göragrejer en grå oktobersöndag.
dsc_6354

Det fina livet på landet, som vi har börjat kalla det, är efter denna sommar inte mer än ett stort rivningsobjekt. Lördagen inkluderade ett arbetspass. J högg ner de mesta av murstocken, det enda som nu är kvar av den gamla sommarstugan. Yngst och jag skövlade allt förvuxet, samlade ris, grenar och bråte i en stor hög och täckte marken med stora takplåtar från det gamla huset, i ett försök att ogräsbekämpa.
"Oh, vad fint det blir", säger jag glatt, nöjd med vår gemensamma insats. Yngst tittar frågande på mig. "Tycker du?", säger han, "Var då?" Jag förstår honom. i själva verket ser det förfärligt ut. Just nu. Men det kommer ju att bli jättefint och det är det jag ser för varje steg vi närmar oss målet. Det är ett jättekul projekt att driva tillsammans. Och det är balsam för själen, åtminstone för min, att tillbringa tid mitt i detta kaos som omger sig med hav, hagar och ängar. Höra naturen, inte höra trafiken, höra fåren bräka och prasslande buskar som avslöjar att de är precis intill, se kossorna i hagen mitt emot där de går och betar, hur de nyfiket stannar till och spanar in oss när de går förbi. Se den sötaste av alla små kalvar ta ystra glädjeskutt så som bara en sådan liten söting kan. Det är en plats att må bra på och till våren drar bygget igång. Spännande. Och jättekul.

Men denna dag har vi lat söndag med gråmys inpå knuten. Jag får nästan lite lust att tända en brasa i kakelugnen. Fast det är  fortfarande väl varmt för att börja elda. Sommaren har följt med oss ända fram till oktober och vi får vänta in mer kylslagna dagar innan brasan tänds. Känns lite konstigt att tänka att det är advent nästa månad.
dsc_6333

3 Kommentarer

DSC_6065"Spikdjävul!" far det plötsligt ur munnen på yngst. Jag tittar upp. Ser hans uppgivenhet samtidigt som jag känner blicken från nyfikna grannar. Sjuttio liter spikrens är vi uppe i. Man kan tycka att grannarna borde vara lite mer förstående när det trilskas med oss och tålamodet tryter. Men där står de och fullständigt vrålglor, till synes helt oförstående. Nu är jag förvisso rätt så glad för våra nya grannar. Tycker att det är trivsamt att ha dem intill, så jag går för att prata med dem, få dem på andra tankar och för att bekanta oss lite bättre med varandra. Men när jag närmar mig får de plötsligt fart på benen och flyr därifrån. Långt ifrån redo för konfrontation.

Sjuttio liter spikrens. På en sommar. Åtminstone fem liter återstår. Och massor av hårt arbete som är långt ifrån färdigt. Inte alls så många parti krocket som jag tänkte att det skulle bli. Eller sommarprat heller för den delen. Trötta kvällar. Men det har också satt mängder med angenäma griller i huv´et. Och längesedan är det hela familjen var så mycket tillsammans. Inte just hur många sommardagar som vi har tillbringat tillsammans, utan mer hur vi har tillbringat dem. "Spikdjävlarna" har lett till mer skratt än svordomar. Tröttheten har fått oss att ha små sköna pauser tillsammans. Det hela har fått oss att känna tillfredsställelse, gett idéer och dela drömmar.

Vi driver sommarstugeprojekt! På den plats där jag tillbringat alla min barndoms somrar, tonårssomrar ( varav några förstås var mer enligt föräldrarnas önskemål än mina :) ) och sedan lika många somrar till. Bland hagar, ängar, får, hästar, kossor och hav. En plats som gör så mycket bra med mig. Som jag tror blir jättebra för oss alla. En plats som jag hoppas kommer att bli en samlingsplats för vår familj.
Vi kavlar upp ärmarna. Det här har vi tänkt klara själva så långt det är möjligt. Först riva en gammal stuga, i för dåligt skick för en makeover. Sedan bygga upp en ny, som är tänkt ska bli lättare och bekvämare att bo i. Men fortsatt en sommarstuga. Jag känner mig trygg med J. Det här har han koll på och han får mig och hela trion att känna att vi tagit oss an ett projekt som vi kommer att ro iland.
Jag slår ut en spik till. Torkar svetten ur pannan. Föreslår sedan att vi ska pausa för en kopp kaffe och färdigbredda mackor. Trion i familjen har redan bekantat sig med de nya fyrbenta grannar som inte kan släppa oss med blicken. Jag har tänkt att jag också ska bli kompis med dem snart. Måste först bara hitta ett sätt att närma mig dem.

DSC_6134