Medan  penseln sveper över pappret tittar jag mig över axeln. Än har de inte gått i vila, jag ser hur de kryper runt. Inte många, men en och annan. Nånstans ska de ju vara, det är klart, men inte inne hos oss, om jag får tycka. Det borde jag få, men de bryr sig inte. Kanske är det ett febrilt sökande efter vintertillhåll som pågår. Jag vill inte ha dem övervintrande hos oss. Ett "rollypollys-hus", det är ett sånt vi tillsynes bor i. Kanske tycker de som vi att det är något genuint med murade väggar, för det är vad de verkar gilla.
Jag lämnar färger och penslar för en stund och öppnar dörren ut. Där gömmer sig nästa "överraskning", klämd mellan dörr och karm men i allra högsta grad levande och rörlig - ett "honmonster"! När jag tittar efter är där fler. Jag skyndar mig att bomma igen.
Tar några drag till med penseln, sen vågar jag mig på en vända i trädgården. Synar karm och dörr noga innan jag passerar. Ute surrar det. Bålgetingarna som har sitt bo i gamla utedasset förvarnar att de närmar sig. Ett par stycken låter som en helikopterskvadron, men är fredliga och ganska trevliga att ha bland trädgårdssurret. Humlorna som ju egentligen inte kan flyga, men gör det ändå, låter också förvarnande. Det är lite bra tycker jag för de är så himla fina att titta på. Och bumblebee, det må vara på engelska, men det är nog det gulligaste ord jag vet; buummbellbeee ...
Det var just det där med engelskan. Roly-poly fick vi lära oss av vårt kanadensiska besök nu i somras, besöket som emellanåt gästar oss i sällskap med mellan, att det är vad de kallar gråsugga för i Kalifornien. ( I min google translate betyder det syltrulle - vad nu en sån är? ) Det låter lite kul tycker jag; roly-poly. ( "Sylt-rulle" - också rätt festligt. 🙂 ) Det har blivit försvenskat här hos oss, därav rollypollys-hus. Förresten hade vi ett bonusbesök i sällskap med det kaliforniska. Ett tolv veckor gammalt litet yrväder som lekfullt tog upp jakten på "syltrullorna".
Medan jag gör min lilla trädgårdsinspektion sätter jag foten på en gammal grindstolpe som fallit av ålder, låter den rulla ett par varv. Plötsligt blir det ett rackans surr och jag inser för sent att jag har fått ett gäng förargade getingar att se mig som någon som kör tombola med deras lilla bo. Vips så har jag en läpp som med en ekologisk variant av botoxeffekt.
Blir lidande sittandes på trappan medan jag gnider en alvedon mot det angripna. Tycker lite synd och mig själv, men mest är jag rädd för hur stor effekten kommer att bli av denna eko-botox. Det var charmigare med humlorna som surrade i somras och som gärna slog sig ner mitt i de solrosor som vi alla ( nästan bara jag ) vårdade med omsorg för att gå segrande ur solrostävingen. Yngst vann. Mest för att det var hans födelsedag den dagen vi avgjorde tävlingen och för att hela familjen, med kanadensisk bonusmedlem, var samlad. "The great announcement ..."
Akvarellen hinner torka. Precis som solrosorna som nu är vissnade och torkade, men  i ljust minne bevarade. Vad gäller rollypollys och mångbenta honmonster ... ja, de går nog snart i vila.

 

Med lika mycket bakom som framför oss av de heliga, lediga sommarveckorna, är vi mitt i en ljuvlig tillvaro där vi rättar dygnet efter ljuset istället för efter visarna på uret. En tillvaro utan tider att förhålla sig till. Så skönt. Rock´n´roll-listan ljuder ur högtalaren på terrassen, efter önskemål från J som står lutad över trädgårdsmöblemanget för att ge det en finslipning. Så penslar vi med nån speciell avsedd olja för ändamålet som får det att lukta som morbror Kalles fina träbåt under sommarens skvalpande utflykter till intilliggande öar. Då, för längesen, när sommarloven var långa och vi var hemma hos mormor och morfar. Sommar ....Nu när cementblandaren äntligen kan luta sig tillbaka, vår nya trappa är ju färdiggjuten, kan också vi slå oss ner med ett häligt gung i slipade och nyoljade trädgårdsstolar. Nosen mot solen, en kaffe i handen och med tankar på vad som ska packas i picknickkorgen för dagens cykelutflykt. När vi "gungat" färdigt fylls korgen med diverse smått o gott, fästs på cykeln och så går färden på lätt rullande hjul till ... ja, vart vi vill. Där stannar vi. Tar packningen och går förbi alla solande och badande på sandstranden mot klipporna där det bara är du och jag. Där sätter vi oss och dukar fram våra små "frestelser". Njuter sommar och sol och en tillvaro där dagsljus och vindar får styra.

Nu har vi ju ingen mjölkko. Inte heller nåt självhushåll i övrigt. Några övervintrade kryddor i trädgårdslandet går att finna. Aromatiska och härliga på alla vis, fast inte mycket att bli mätt på. Men! Ett hus på landet, det har vi. Dit har vi "flytt" sen ett par veckor tillbaka för att bättre landa mitt i denna märkliga tid. Men också, och kanske allra mest, för att vi kan och vill. Det är vilsamt att möta våren på landet och väldigt roligt att efter en lång resa, med uppkavlade ärmar och nariga murarhänder, nu äntligen ha vårt lilla stenhus med de bekvämligheter vi önskar för att kunna bo och leva. Nyhetens behag gäckar.
Vi tar våra promenader runt udden. Blir trädkramare bland de krattekar som genom åren formats av havets alla hårda vindar. Får lust att vila kinden mot den mjuka mossa som bildar kuddlika kullar över bumlingar och block. En gång har man brutit sten här och man kan följa små vägar där man sannolikt drog den i vagnar för att sedan forsla i båtar. När den fysiska världen, vänner och platser, plötsligt och hastigt blivit så begränsad är det härligt att få andas nära. Jag väljer romantik framför kris.
Medan J och jag känner den härligt tröttande effekten av all frisk luft, har andra ork också för erotik. Fågellivet som pågår precis utanför där vi bor, som lockar mängder av fullfjädrade ornitologer att stanna med stativ och enorma objektiv, där pågår sedvanligt det vårliga promiskuösa som inom kort kommer att ge en och annan munsbit till havsörnarna som spanande flyger över.
Vi äter middag i vårt glasade rum efter att de som skådar gett sig av, när till och med fåglarna tagit kväll, ser fyren blinka långt där borta och finner vila i solnedgången.

Många veckor sen nu som jag tittade inom här. Efter alla de känns det riktigt kul att "styra spakarna" i lilla skrivarlyan för en stund. Veckor av sommar som har passerat där somligt inte har rört på sig alls, medan det nån annanstans har glidit fram i maklig takt och på ytterligare ett annat ställe har känts rent överrörligt. Plötsligt har det rasslat. Så pass att det enda som återstår nu är bara. Och "bara", det är rackans lurigt. Man går från klokhet och tålmodighet till att alldeles förhastat och i rena villfarelsen tro att: "Snart!" Ja, faktiskt rentav: "Nu!" I värsta fall: "Nyss!"
När man har "bara" kvar; där nånstans är det lätt att plötsligt tappa tålamodet, göra riskabla bedömningar, ta risker. Tappa sansen helt enkelt. Tur då att jag lever med en man som får mig på rätt köl igen. En man som aldrig verkar förivra sig. Som, tråkigt nog kan jag tycka ibland, hela tiden verkar ha koll på läget. Han är praktikern, jag är drömmaren och tillsammans är vi mer än bäst.

Också denna sommar har livet på landet tagit det mesta av våra resurser. Det är där vi har varit.  Det är där vi är. Fysiskt och/eller i tanken. Bra, väldigt bra, får det att känna oss. "Livet på landet", det är vårt alldeles eget bygge från tå till topp; från ritning till skorsten och allt där emellan.
Ibland jagar vi får, när vi har en paus i bygget, då vi väljer att titta på den ljuvliga utsikten som i stunden störs av de raggiga får som har sin hage intill, men inte har förstånd att hålla sig inom den. Rent vansinnig kan jag bli på de fårskallarna, men förstås finns det en charm också i detta. Annat är det med kossorna som nyfiket står och glor när jag med frenesi, medan maken får sig ett gott skratt, jagar deras ulliga grannar långt bort från vår trädgård.
Kossorna är ovanligt sociala. Kommer nära i hopp om att få en smarrig grön kvist serverad. Och de har förmågan att förmedla ett lugn. Jag sätter pris på det efter den vilda jakten. Precis som jag gör när hästarna lugnt och troget möter mig i hagen i hopp om att jag har något läckert att spisa också till dem.

Det är en plats där det som kan tynga glider av. Där man till råge fylls med tilltro och lugn. Och snart, alldeles snart, står det klart att ta i full besittning. Först ska vi "bara".

Det är väldigt sparsmakat med bekvämlighet på "bygget". Men vi reder oss fint och tycker att det är riktigt mysigt. Sommarvattnet stängdes av för drygt en månad sedan och efter det har dunken Donje - ja, den heter faktiskt så - försett oss med vatten. Tio liter i en plastdunk med tapp, fylls med färskvatten inför varje helgs avresa. Perfekt! Och så en byggfläkt i ett rum som nu får tjäna som fika- och lunchrum. Eller bara för att kroppen ska tina. Det kan bli ruskigt kallt med utomhusarbete denna tid. Fast det kanske man inte ska avslöja, risken finns ju att kroppstemperaturen hänger ihop med  arbetsinsatsen. Men hantlangarens lott kan ibland innebära att man blir lite stillastående. För närvarande har det varit på stege. Då står man stilla och håller i sig. Hårt, kan jag säga.
En hel dag på bygget, fast den förstås är ganska kort nu när dagen blir mörk långt innan den är slut, klarar man inte utan att "pudra näsan" nån gång. Det räcker oftast med en om man kniper hyfsat. "Damernas" finner man bakom det gamla dasset som numer tjänar annat syfte och dessutom är på fallrepet. Kylan biter bra i ändalykten och man är så rapp man kan, men fåren hinner ofta fram och tar sig en nyfiken titt. Det bjuder jag på.
På "Herrarnas", som man finner bakom det gamla växthuset, också det i risig kondition, har några vilsna violer tittat fram. Jag vet inte vad som göder dem ... ? Trivsamt i alla fall, för den som tituleras herre.
Så har vi, för stämningens skull, tjuvstartat stundande adventstid. En stjärna tändes i fönstret till  vårt lilla provisoriska fikarum. Det börjar arta sig ...

Man skulle vara som Karlsson, när man tar sig fram högt där uppe på taket; ha propeller. Min svindel till trots har jag krupit upp till, och längs med, nockbalken och lagt panna efter panna. Utan propeller på ryggen. Jag lyfter sakta en hand eller en fot åt gången. Håller mig hårt och rör mig försiktigt. Hela spektaklet ger mig en bild av sengångare. Som en sådan känner jag mig. Men också väldigt nöjd med att jag trotsar svindeln. "Man vänjer sig", säger J. "Nej, det gör man inte", svarar jag som upplever att jag känner mig allt mer knäsvag för varje tillfälle detta jobb ska göras. Men jag vill i alla fall. Det är något härligt med att lägga pannor i vackert rött lertegel. Och förstås oerhört roligt och tillfredsställande att se vårt bygge få en exteriör slutfinish. Nu är resterande pannor lätträknade. Inomhusjobb tar vid, rätt i tid inför vintern.
Tänk att vi har byggt ett hus ... det är knappt att jag kan ta in. Jag är så himla nöjd med att ha ritat och att vartenda lecablock i detta murade hus är satt av oss. Att vår egen mankraft har fått väggar och tak, bjälkar och balkar, fönster och dörrar ... ja, allt! på plats. Bäst av allt: projektet har från dag ett fått oss att må så rackans bra. Helt rätt tid i livet att göra något så mycket tillsammans.

"Lilla Empire State", säger J och syftar på att ena gaveln på bygget krävt en väl hög sockel för att komma i nivå med det övriga huset. Vi har haft en del grubblerier gällande det, men vad göra när tomten sluttar?
"Men", säger J:s kollega som kommit på "byggbesök", "vad är de där tegelstenarna mitt i väggen till för?". "Men Harrysson", säger jag med låtsad brysk röst, "det är ju den noga genomtänkta och minutiöst placerade `dekadansen´!" "Ah", säger han och tittar medlidsamt på J, "merarbete alltså." Just så är det och jag är lite stolt över att jag fått J att gå med på det.
"Lilla Empire State ...", återupptar jag, "jag kommer snarare att tänka på Flinta Flintstone." Jag tittar på de uppmurade väggarna och balkarna över fönster och dörrar som under stor vånda från min sida (de väger en hel del) nu hamnat på plats. "Akropolis", säger J. Storslaget ska det vara, tänker jag då. Fast lite stort känns det ju faktiskt på sitt vis.

Hur som; den sista av de sex fredagar som ingått i vår långa, arbetsamma, kreativa och tillfredsställande semester, är väggarna på vårt sommarhus uppmurade. Balkar visar var fönster och dörrar kommer att finnas. Gavelspetsar ska muras innan limträbalkar kan läggas på plats och möjliggöra takläggning. Det känns spännande.
De få grannar som finns runt om, bortom hagar och ängar, tittar in ibland och ger uppmuntrande ord. Berömmer oss. Det verkar rinna av J som inte tycker att det är så märkvärdigt att bygga hus. Men jag, jag kan inte låta bli att bli glad och lite stolt.

Tur ändå att vi har ett annat hus för vintern. Ett med tak på när höststormarna sätter in.
Fast nu är det augusti och fortsatt sommar.
Inte en stund på trappan under hela juli månad konstaterar jag. Kanske har det blivit hög tid att sopa av den? Små besök då och då ... under återstående härliga sensommardagar.

Projektet "Vårt fina liv på landet" har dragit igång för säsongen. Skyddsskor och arbetsbyxor åker på. Den varma goa tröjan åker på och av beroende på väder och hur varm man blir av det man håller på med just för stunden. Släggan tas fram och korpen används flitigt. Så hörs den i trädtopparna också. När den inte ses flygande över ängen. Både herr och fru faktiskt.
Men korpen för ändamålet, den undrade jag till en början vad det var får något. Det är en sådan, förklarade den rådige sonen då, som de sju dvärgarna använder i gruvan. Aha!
Nu används den avigt och rätt av oss. Dock utan resultat av spännande mineraler. Mest ett jättegäng förargelseväckande faktiskt. Det är ett gruvsamt jobb 😉 att "plöja undan" en massa sten. Tidskrävande inte minst. "Det blir perfekt att ha till grunden", säger J som verkligen går igång på att göra jobbet själv, istället för att göra det enklare för sig genom att anlita någon. Dyrare gör man det ju också genom att beställa hjälpen. Kan det månne vara en tanke som slår en smålänning?

Men jag håller med och vi är helt överens. Det här är vårt projekt och ingen annan ska komma och pilla i det. Det är vi som ska bygga hus. Med våra egna händer. På den plats där jag tillbringat alla mina barndoms somrar. Den plats där pappa genom åren drivit alla sina små projekt. Där J och jag finner ro. Där havet busar högt. Där kossorna betar i hagen intill. Där ingen ser om vi smiter ut i mässingen en tidig sommarmorgon. Där hästarna nyfiket möter oss när vi går för att bada. Där fåren smiter in i vår trädgård och där sönerna tycker att vi bör ta betalt av alla fågelskådare som ockuperar vägen utanför vår tomt.

Förra säsongen rev vi. Denna säsong ska det byggas. Nu i tiden ligger förberedande grävarbete. Med spade, grep och korp. Arbetsamt och tillfredsställande på en och samma gång. Och gäckande.
Än så länge tar det fysiska arbetet mest våra helger i anspråk. Men det är ändå i livet på landet jag nästan alltid har mina tankar. Därför tar det också nästan all min tid och energi. Därför blir det inte mycket skrivet. Inte mycket sjunget. Men jag hoppas förstås jag finner ro att slå mig ner på min soltrappa då och då, med lite funderingar på livet och tillvaron, i stort och smått. En liten stund emellanåt att ta ton. Kanske viktigast; att komma ut i det böljande nyskira gröna och vita. När skogen täcks av Anemone nemorosa, då måste man tillåta sig många stunder att "bara" vara.

Ha det gott i vår vackra vår!