Månadsarkiv: januari 2017

12 Kommentarer

Det känns som om jag vaknar med sinnlig spänst i varje del av mig denna lördag.
Veckan har, förutom gynnsam prognos inför vårens alla doftämnen, innehållit körsång och en del välbehövliga grubblerier.

Helg betyder ofta att jag gläds åt dofterna som tar sin början i köket, hittar vägen vidare ut i huset och mynnar ut i en läckerhet för gommen. Det är lite mysigt att tänka på när morgonen börjar. Och det är en fin stund att sitta ner tillsammans för att klura på kvällens matlagning och annat som man vill att helgen ska innehålla. Kanske allra bäst är det att komma fram till att man tar det som det blir. Det är härligt med dagar utan tider att förhålla sig till.

Veckans körsång fick mig att ladda med ny energi. Välbehövligt. Allt för mycket tid har i veckan gått åt till grubblerier för att få viktiga pusselbitar att falla på plats.
På något vis är jag inte alltid helt överens med det jag en gång växte upp i. Jag kan känna att det finns förväntningar jag inte kan leva upp till. Emellanåt blir detta extra påtagligt.
Grubblerier tar mycket energi, men ibland behövs de för att få bättre ordning inom sig.
För mig är tillvaron som vilsammast när jag är mitt i det som är mitt liv nu.
Extra härligt blir det förstås efter en krävande dag, att dra iväg ett par timmar och damma av vårsångerna. Det tar jag med mig in i helgen.

DSC_6709

 

12 Kommentarer

DSC_5396 Den lilla promenaden - ja, för lång är den verkligen inte - ger mig sol, fågelkvitter och årets första trädgårdsfynd; vintergäck. Underbara saker att få i januari. Allena gömmer sig uppstickaren bland de löv äppelträdet fällde i höstas.  Den lär nog få utstå några bistra vinterdagar som slår till före våren. Det klarar den galant. Liten och näpen till trots är den en verklig tuffing, en riktig överlevare.

Jag är på väg till doktorn. Jag har gått den vägen några gånger nu. Doktorn är snäll och stegen är lätta. Och jag är glad att jag ska dit.
Det är en av sönernas förtjänst. Han röt till för några år sedan: "Nu beställer du tid hos läkaren!" Hela våren hade gått. Medan jag såg andra sticka näsan i alla väldoftande skönheter, blev den årstid jag sätter mest pris på liksom perifer för mig. De sista åren hade jag gått omkring och varit snuvig mest hela tiden, nös ofta och var mer eller mindre täppt för jämnan. Smaker försvann i takt med att näsan blev allt mer täppt. På morgnarna vaknade jag som en öken i mun och hals. Och det accelererade.

Nu var syrenerna på väg att blomma över och det kändes ledsamt, jag verkligen sörjde att jag hade missat doften av syrenblom. Gå till läkaren ... med en snok som bråkar... jag vet inte ... det kändes liksom sekundärt på något sätt. Men nu när sonen röt till vågade jag nästan inte annat än att gå till doktorn.
Att det inte var allergi, det hade jag anat. Av någon outgrundlig anledning hade jag fått för mig att det inte var så mycket att göra något åt. Nästan omedelbums konstaterade doktorn att det var polyper. Inte den sort som många säger att de opererat bort som barn, upplyste han. Nej, detta var kroniskt, men behandlingsbart.

På den vägen är det. Doktorn är flink att "checka av mig" med jämna mellanrum för att nogsamt balansera medicinering. Det är bra. Känns förtroendeingivande. Han har opererat mig också. Oskönt, men annars bra det med. Lite som att "vill man vara fin får man lida pin".
Dagens besök visade inte tillstymmelse till någon polyp och stegen är glada och lätta när jag vänder hemåt.

Jag är själv förvånad över hur kolossalt mycket detta har förbättrat livskvalitén. Jag tycker att det finns så mycket som är så många gånger viktigare, men att känna smaker, uppleva dofter ... det ger livet en helt annan dimension.
När jag ser den lilla uppnosiga titta fram i rabatten känner jag våren inom mig och blir vaksam på alla tecken runt om. Jag tänker att när det är dags för narcisserna kommer näsan bli pudergul av frömjöl, för där i doftar våren mycket. Och jag tänker, precis som varje år numer, att när syrenerna blommar så vill jag ställa sängen inunder. Inte missa en smula.

Det är en härlig januaridag. Jag tänker vår och syren.DSC_5867

11 Kommentarer

Jag tittar in en stund och önskar att jag kunde stanna lite längre. Men jag känner inte att tiden räcker till det idag, fast jag ju vet att den egentligen finns.

I bland är det så - det går för fort inne i mig. Då känns det extra bra när det beror på finsaker. Som att ett härligt gäng kommer hem till mig på vinlotteri ikväll.
Jag stökar gärna en del inför det. Gläder mig. Jag vet att den energi jag lägger i det, den har jag flerfalt igen.
Det är en sann finsak.
DSC_6701

8 Kommentarer

IMG_0926I helgen har vi strosat runt i de kvarter där jag föreställer mig att Kålle och Ada en gång flanerat. Det blev ett ganska hastigt strosande, men ändå en skön känsla att för en stund vara i något annat.
Det verkliga motivet för besöket, och anledningen till att allt annat fick hasta, var handbollen som har sitt näste här i krokarna. Och denna gång att juniorernas svenska mästerskap, som avgörs i flera steg, nu hade samlat en tropp för vidare spel.

Vi var ett tappert litet gäng som hade bilat långt för att bilda hejarklack på läktaren. Men denna gång hjälpte dessvärre varken tappra killars spel eller påhejande föräldrar. Magsjuka drabbade någon av spelarna. En annan fick med hjälp hoppa av planen på en fot, med den andra rejält stukad och tagen ur spel ett bra tag framöver.
Så var den sagan all. Vi sympatiserar så klart med våra hjältar som så gott som omedelbums tog nya tag och redan är laddade för nästa "sammandrabbning". Och förstås kändes det görbra för oss föräldrar att finnas där för att ge en klapp på axeln. Vi vill gärna tro att den gör nytta.

Idag är vi mitt i vardagen igen. En solig måndag. Den började sedvanligt med att vi väcktes av en gräll klocka till ett brutalt mörker, som ju ofta är fallet denna tid på året. Men en stund före lunch hade solen minsann lagt beslag på varenda smula av himlen. Den värmde så pass att jag, trots nattens och förmiddagens alla minusgrader, hörde vårddroppet från isen som lagt sig mot bergsväggen. Vårdropp i januarisolen. Plötsligt blir det väldigt lätt att ta nya tag.
IMG_0929

12 Kommentarer

IMG_0915Blåsdag. Så sa Puh. Och det händer inte bara i Sjumilaskogen. Blåsdagar finns runt oss ganska ofta också där jag bor. Under ett par dagar har de friserat och syresatt oss till råge, bara vi tittat ut genom dörren. I veckan trotsade jag alla sekundmeter med en cykeltur in till centrum. Kom hem rosenkindad och mör i benen med håret på ända.

Man både ser och känner havet slå upp. Piska och riva. Rätt klädd kan det vara riktigt härligt. Fast cykel är förstås inget vidare val att ta sig fram på. Om man alls kommer fram. Det är en utmaning att hålla tramporna i rullning och att hålla utstakad kurs.

IMG_0912 På sina ställen utmärker sig havet alldeles särskilt. Vi tog oss till en sådan plats en solig dag mellan nyår och trettonhelgen. Packade för korvgrillning. På en plats där vi ska bygga oss ett bo till sommaren. Just denna dag hade havet trillat ur sin vanliga form och bredde ut sig långt upp på vägen där vi promenerade fram. Och längs med strandkanten hade spännande formationer bildats där havet slagit upp och där den isande vinden tycktes ha förstenat det. Men vi tog oss till den glänta där vindarna inte fann oss. Där vi värmde frusna händer kring eld och grillade korv i glöden som blev.
DSC_6650

En lagom blåsdag kan vara mysigt. Rätt klädd och med ett krafttag om hatten.

10 Kommentarer

dsc_6698Det har varit dåligt med besök på trappan över alla helger. Den digitala trappan vill säga. Trappan i den "verkliga" världen har nötts i vanlig ordning och lite till. Men den digitala världen har funnits på behörigt avstånd från mig de senaste veckorna.
Den "verkliga" världen omsluter mig fullt några dagar före jul och fram till att trettonhelgen är över. Några stunder blir det där emellan som jag "bara" vill vara. Och så några dagar efter. Det är så mycket inför och det blir så väldigt tomt när det är över.

När jag fått den där tiden att "bara" vara så öppnar sig så mycket. Ett helt oskrivet år till exempel. Kanske, till och med sannolikt, innehållande några spännande milstolpar. Och strax efter att man hamnat här märker jag hur dagen så sakteliga är ljus en liten stund längre. Någonstans mitt i det fylls jag av nyfikenhet, lust, nyskaparanda ...
Mm ... jag gillar det. Försöker hålla mig kvar mitt i detta så länge jag kan. Här finns massor med kraft och energi och glädje. Men nu har jag ju varit med en stund och vet att: Pang! ... trillar man ner på jorden - in i vardagen. Ibland smäller det hårt. Å andra sidan har ju "stunden" jag nu varit med gjort mig tillräckligt vis för att bättre möta smällarna. Så jag tar en dag i sänder och låter den goa känslan fylla mig så länge det bara går.
Nu känns det bra att vara här igen.
dsc_6679