Månadsarkiv: februari 2016

6 Kommentarer

DSC_5472
Jag sitter i vårt lilla orangeri bland citroner, blommande rosmarin och mimosa, och en massa andra härligheter. Konstaterar att olivträden är så nöjda med sin övervintring att de lyckats både med att behålla bladen och att växa sig stadiga, och att fikonträdet, kala grenar till trots, tror att det blivit sommar och bjuder på frukt. Här är tjugogradig lite fuktig värme som gör mig uppmärksam på dofterna från kryddor, blommor och gröna blad. Det är ett härligt ställe att vistas på när solen är framme men vårvintern ännu inte ger de temperaturer som får mig att ta med lunchen eller boken ut i trägården. Lite retar det mig förstås att kamelian tvärvägrar att komma med nya blommor i år. Jag hade så gärna velat se den där skönheten i full blom. Kanske ett annat år ... Just nu väljer jag hellre att se allt det andra. Det känns ju inget vidare att lämna en skön vinterlovsvecka och störta rakt ner i irriterande vardagligheter. Nu är förvisso inte kamelian en sådan, men eftersom jag bestämde mig för att anta ännu en utmaning, med chans att stega uppåt i poängligan, genom att lyfta fram typiska saker att reta sig på, öppnade jag upp ögonen för detta. Allt för lätt, visade det sig, när jag la fokus på det.

Retliga saker kan ha så olika dignitet som väcker olika sidor hos mig. Den där kärringen i mig som ibland gnäller över allt och alla - henne är jag inte speciellt stolt över. Men kanske är det ändå bra att hon finns, de där olycksaliga stunderna när man känner att man måste få avreagera sig på trivialiteter. Som när man tycker att man ständigt snubblar över kängor och stora trunkar i hallen, att man själv är den ende i familjen som går ut med soporna, när man köar bland oförskämda människor som tränger sig, att den nya "effektiva" självbetjäningskassan i mataffären alltid hakar upp sig. Det finns en uppsjö av sådant jag oftast inte bryr mig så mycket om, men som vid somliga tillfällen fullständigt kan reta gallfeber på mig.
En annan kategori av retliga saker är när man i utsatta situationer möter människor med avsaknad av förståelse. Det finns gånger det absolut inte får lov att vara så. Hos en läkare till exempel förväntar jag mig ett bemötande som får mig att känna tilltro. Det retar mig verkligen att det finns de läkare som inte förstår vidden av det. Sådana gånger är det snarare den lilla ömtåliga flickan i mig, så utelämnad, som ledsen vandrar hemåt, fast att jag någonstans är arg. Men det kan vara bra, tror jag, att först vara ledsen färdigt.
Och så var det då den där argbiggan. Här dyker det upp en tredje sida av mig. Ibland när jag retar mig på saker kan det verkligen ta fyr. När jag uppenbart blir orättvist behandlad av de som tror sig ha makt att agera som det bäst passar dem, i tron att jag inte är benägen att kunna stå upp. Det är inte ofta, men tyvärr händer det. Sådana gånger kan ord vara vapen och jag ser till att beväpna mig. Mycket nöjd med min arsenal. Fast jag önskar att den inte hade behövts.

Lite tankar bara, kring detta med att reta sig. Nu är det nog läge på att återta positionen under korkeken ... och lukta på blommorna.

Vardagsnära irritationsmoment kan vara:

IMG_0624

 

"Slaktade" cyklar - till vilken nytta?

 

 

 

 

 

IMG_0616

 

Varför förstöra glädjen?

 

 

 

 

 

IMG_0623

 

Hur tänkte någon här?

 

 

 

 

 

 

IMG_0615

 

Varför äger kommunen vackra gamla fastigheter som får stå att förfalla, istället för att låta någon, kanske en ny, lycklig ägare, varsamt renovera?

 

 

IMG_0630

 

Varför tror somliga, när de faktiskt är skyldiga att stanna, att störst går först? Ibland gäller det att snabbt få stopp på rullande cykelhjul. Här skulle det sitta fint med en spark i baken.

 

 

 

 

4 Kommentarer

Hemma hos oss har vi dagar då februarilovet får ta plats. Somliga av oss har de vanliga vardagssysslorna och tidiga morgnarna att förhålla sig till, men ändå med lättare sinne nu när gryningen håller ungefär samma tidtabell som väckarklockan. Andra snusar lugnt vidare under varma, goa täcken och tar dagen som den kommer. Man behöver få ha det så ibland.
Det räcker ofta med att delar av familjen bryter den vanliga lunken för att dagarna och tillvaron ska komma i en annan andning. Förmiddagen, efter att du och jag har ätit frukost, är tyst länge och jag tycker om att vara mitt i den tystnaden för att sedan höra huset sakta vakna.

Vill man ägna sig åt vintersport denna vecka, då får man allt ta sig någon annanstans. Vi trivs bättre med att ägna oss åt varandra och kommer fram till att hemma är en bra plats för det.
Du överraskar mig en kväll med besök på en mysig italiensk restaurang. Det blir en härlig kväll, precis rätt i tid, som gör en massa bra med oss. Så firar vi födelsedag här hemma under lovet och köket är fullt av aktivitet och förberedelser. Känslan att vilja göra något för den man bryr sig om är påtaglig och glädjen är stor och delas av alla när det blir tydligt att det uppskattas. Yngst och mellan har sköna dagar och ägnar sig helhjärtat åt att bara vara, vilket minsann inte är så bara. Någon tittar lite bedjande på en annan med en önskan om att få vedkorgen fylld. Går inte den blicken hem får man själv ta sig ut till travarna i boden och fylla korgen. Så värmer vi upp huset, oss själva och varandra med kvällar framför brasan.
Det är som om något talar om att nu är det dags att ta ett litet steg åt sidan, att med klarare ögon uppmärksamma och uppskatta varandra och tillvaron. Det är sådant som vi låter ta plats och tid under februarilovet. Och det känns som något väldigt bra. Mycket bättre faktiskt än snöklädda berg och after ski. Eller en solig playa. I alla fall för oss och just nu.
DSC_5469

2 Kommentarer

Jag är någonstans mitt i dagar som går för fort. Medan jag fixar och trixar för att få det att gå ihop, tänker jag röriga tankar om att alla har sitt som lyfter fram eller drar ner, som gör tillvaron bekväm och trivsam eller får den att kännas ohanterlig att handskas med. Ibland när den känns så där ohanterlig, jäkligt jobbig, obekväm eller till och med kanske skrämmande ... ja, då får man helt enkelt ta tio djupa för att axla den, om man ska klara det. Ofta kommer man ut på "andra sidan" och upptäcker att man gjorde det; klarade det! Man förundras över hur man får det mest oönskade att fungera.
Alla erfarenheter är bra erfarenheter, även om det finns de man helst hade velat slippa.
Väl förankrade tankar efter att livet vid tillfällen har slagit hårt.

Det här kommer ifatt mig i vardagsröran jag just nu omger mig med, när jag  blir upplyst om hur lite jag vet om livet som diabetiker. Jag tänker på hur yngst har berättat om en av sina idrottskompisar som har diabetes. Att han alltid har med sig druvsocker, ifall han skulle behöva. Hur just den kontakten har fått vår son att bekanta sig med situationen.
Jag tänker på hur det har påverkat äldst att bli nära vän med en kompis, på den utbildning han går, som sedan tidiga barnsben har tampats med insulinsprutor. Hur äldst har berättat för mig att kompisen från början varit tydlig med, inför klassen, om sin situation, ifall något skulle inträffa då han är hjälpt av att de känner till och kan agera rådigt.
Så tänker jag på min morfar som lämnade jordelivet när jag var så liten att det var fullständigt omöjligt för mig att förstå att han var "sockersjuk". Vad var det för något? Han var ju godiskung och gjorde världens största polkagrisklubbor i sin godisfabrik. "Kan han inte äta sitt eget godis?!"

Jag vet bara lite, men idag vet jag i alla fall bättre. Samma dag som jag kan läsa om att det nu finns hjälpmedel som underlättar för personer med diabetes, hör och ser jag mer på kvällens nyhetssändning om hur dessa förenklar tillvaron för barn. Bra!
Jag vet hur livet är med mediciner, andra är en diabetikers men lika nödvändiga, som jag önskar att vi inte hade behövt, men som jag är så oerhört glad för finns. Hur tryggt det känns med tillgång till medicin, som jag är tacksam över att vi ännu inte har behövt använda. Men tänk om ... ut i fall att ...
Jag vet att jag dagligen möter människor som alla "har sitt". Att alla inte vill berätta. Att man heller inte kan veta allt om alla. Att det är jättebra att det finns symboliska kännetecken som kan få mig att förstå och kunna hjälpa i en oväntad situation. Mitt i mina röriga vardagstankar har något fått mig att se poängen med att bekanta mig med dessa. Tankar komna ur en blandning av lek och allvar.
IMG_0611IMG_0609

 

 

 

 

 

DSC_5406DSC_5447

 

 

 

 

 

 

DSC_5445

8 Kommentarer

Vi slår armarna både om oss själva och varandra bara vi tittar på termometern i köket. Natt- och morgontemperaturen visar överraskande många minus och får oss att huttra redan där vi står. Ska man ut idag gäller mössa, vantar och goa, varma kängor. Och det är klart att man måste ut idag, för det dröjer inte länge, så stiger solen och bjuder med råge på helande ljus och värme. Precis vad jag behöver. Speciellt efter en måndag som nästan inte kan lyckas med annat än att bjuda på något bättre, och det gör den verkligen storstilat. "Vanlig sketen tisdag", sa Findus till Pettson. Han skulle ha varit med idag. Vår gamla baka-matbröds-bok har lagts fram på köksbänken och manar till att ta sig an någon av innehållets utmaningar, men det får vänta, först måste jag ut.
DSC_5437 DSC_5435 DSC_5434DSC_5431DSC_5430DSC_5414Tillbaka hemma gör en go yllefilt om rygg och axlar det möjligt att ta kaffet ute. Sådana här dagar vill man inte in. Brödbak! Det får bli sent i kväll i så fall.

IMG_0587

Det är en typiskt tråkig måndag och motivationen har tagit vägen någonstans där jag omöjligt kan hitta den. Egentligen är jag inte helt klar över vad som är typiskt för en sådan måndag. Det mest karaktäristiska är väl att det är så den känns, utan att jag kan sätta fingret på varför. Ibland bara händer det. Och det har man ju blivit lärd, att "ibland händer det", innebär storvinsten på triss. Ack så bedragen! En tråkmåndag syns minsann inte röken av storkovan. Inte ens ett styng av lust att pröva lyckan infinner sig.
Först ut av de sju är det man med säkerhet kan säga att den alltid är, måndagen, och oftast tycker jag att just det skapar en känsla av något nytt och spännande. Tankar över vad veckan kan komma att innehålla. I dag funderar jag inte på det.
Men tråkmåndagen brukar lura på ett ess någonstans där i ärmen. Den gör ofta tisdagen till en bättre dag, och det i sig känns jämförelsevis fantastiskt bra. Det får mig att i någon mån kunna se att den har ett ändamål, och att det inte är så dumt att den infaller någon gång emellanåt.
Medan jag väntar ut en dag som inte blev som jag hade önskat den, finns vi för varandra. Stöttar ... kramar ...  sådant gör en tråkmåndag till något bra. Eller i alla fall bra mycket bättre.

IMG_0588

4 Kommentarer

Morgonen är någon grad varm och ännu mörk, när jag med ögon som inte är redo för omvärlden masar mig in i badrummet. Blaskar en rejäl portion iskallt vatten i nunan, vilket får J, som precis intill kapar stubben på hakan, att oönskat ta emot en släng av sleven och hojta till. För mig möjliggör det isande kalla att bli medveten; slå upp de blå, bli någorlunda vaken och vara redo för en ny dag.
En torsdag. Jag gillar torsdagar. Då har en del av veckans tråkiga måsten blivit avklarade och mer tid finns för sådant jag hellre använder den till. Och under förmiddagstimmarna tar känslan vid allt mer av att vi går mot fredag och helg. Inte så att jag längtar, det går tillräckligt snabbt ändå. Nej, jag skulle snarare vilja vara mitt i torsdagen längre. Den där känslan av naggande nära ... mmm, den gillar jag. Lite som adventstid före jul ... eller skolavslutningen i kyrkan precis innan man springer ut till sommarlovet ... Sprang! menar jag förstås, det ska självklart vara sprang. Numer är det bara yngst i familjen som ett litet tag till springer ut till sommarlovet. Äldst och mellan har båda höjt mössan till skyarna och sjungit om den lyckliga Dagen. Därefter blir livet på sitt sätt ett annat. Fast vi väljer nog ändå lite till mans att med fortsatt barnasinne springa in i sommaren.
Nåväl, den är ju ännu en bit bort, men idag blir jag glad över mötet när vi går ner till frukost. Gryningen tittar in genom köksfönstret. Det är första gången, sedan den var oförskämd nog att ge sig av i november, som den sällskapar oss redan till morgonens framdukning. Känslan det ger får gärna bubbla runt i mig en stund.
När vi en knapp timme senare öppnar dörren för att ta oss dit vi nu ska, hör vi glada vårfåglar medan vi tar klivet ut i en morgon som hunnit bli ljus. Vad ger man inte för det? En ljus morgon som får mig att bli nyfiken på om trädgården vågat vakna, fastän vintern ännu inte riktigt lämnat. Och visst har den det! Vintergäck! Bara namnet, hur de liksom gäckar våren. De är inte många, men de finns. Små hubbar under äppelträdet i skydd bland vinterbruna löv. Jag ser långsmala, vita hättor titta fram, bland fjolårets vissna perenner, på väg att bli fulländade snödroppar. Lite varstans sticker det upp spjutlika blad, med en vit rand mitt i, som någonstans gömmer en krokusblomma. Och gröna bladtoppar från narcisser.
Var sak har sin tid, men det är lätt att tycka, just mitt i stunden när man står där, att det är nu tiden är som bäst. Hela våren är naggande nära. Och det känns bra inne i hela mig.

DSC_5401

12 Kommentarer

Orange! Det känns som om jag är omgiven av och inbakad i den. Överallt omkring mig. Jag ser den varstans den går att finna. Den finns runt om mig,  gör något bra med mig. En färg att tycka om och bli glad av. Mätt av. Varm av. Säg vad inte orange gör ...
Lätta poäng - ?! - hos Bosse denna gång.

Orange klättrar bokstavligen på väggarna i vårt matrum med både tapet och en liten flink gipsfigur som fick följa med mig hem från en kul butik i utkanten av Bryssel för några år sedan. Allt sedan dess gör den strävsamma försök att nå toppen. Blir glad av.
DSC_5381Fönstret och världen utanför är inbäddat i en orangefärgad linnegardin som jag absolut ville ha för att ackompanjera tapeten i matrummet. Och på en av väggarna hänger tavlan i brända orangea toner som jag tycker så mycket om men som J är lite mer tveksam till. I unga år satt han modell för denna och något gör att det känns lite jobbigt. Synd kan jag tycka, som har svårt att se anledning till varför. Själv mår jag bra av.

DSC_5384

DSC_5385

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den orangefärgade löparen som en jul hamnade på den gamla apoteksinredningen har allt sedan dess fått ligga kvar. Den ger en varm, härlig ton tillsammans med åldrad ek och fur och alla ljus som ofta tänds i rummet. Uppe på möbeln (som idag rymmer allsköns andra grejer än de pillerburkar den en gång var avsedd för) står en reproduktion av en målning som yngst en gång har skapat (ursprunglig konstnär för mig dessvärre okänd). Tänk att bli förärad något sådant - det värmer. Blev pangförälskad i motivet med de skarpa kontrastfärger där det orangea skapar verklig effekt. Varm blir jag också av den orangefärgade brasan i kakelugnen. Ah ... livet kan vara härligt!

DSC_5389
DSC_5383
DSC_3766

Hälsosam känner jag mig av en en färgstark c-vitaminpyramid, glad blir jag av lite piff till frukostmackan och en dukning i samma färgskala så är det fest!
DSC_5379
DSC_3535
DSC_3638
DSC_3764

DSC_4934

Gott också till fikat!

Och kul till Halloween!

DSC_5391

 

 

 

Så gillar jag att klä mig i de fräcka Converse jag  blivit förärad av J. Färgen sätter stilen! Som synes väl använda. En kille som vet vad han ska ge sin tjej! ;)

 

Å´ vad är väl en sommar i gröna rummet - trädgården alltså - utan en krasse som lyser upp tillvaron.

DSC_3845... eller en höst utan färgerna i ullungrönnen eller från korgen med nyskördade äpplen ...

DSC_2135

DSC_4894

 

 

 

 

Ja, vad vore väl hösten utan orange ... ?

IMG_0068Måste nog hia mig här ... :)

10 Kommentarer

DSC_5369"Hemma på våran gata i stan" har vi det oftast rofyllt även om vi har ett förvisso litet men ändå mycket levande centrum runt oss. Det är inte som gatorna i Ystad där bylingen har "Wallander-koll". Det kan hända, ytterst sällan men det kan, att de drar ögonen till sig för att de stannar och på sin höjd kollar att de som cyklar förbi har fungerande lysen, eller möjligen stannar den som ligger väl tungt med foten på gaspedalen. Men ofta är det inte som polisen är här.
Där emot har vi en granne som har koll på vad som händer runt omkring. Inte riktigt som mannan som heter Ove, men lite för bra koll har han. Samtidigt är han den som skulle infinna sig hos oss mitt i natten om så vore. Det är gott att ha sådana grannar. Fast ibland tar jag skydd bakom häcken.
Ove gjorde annars intryck på mig när jag nyligen såg filmen. Och det kändes bra att se Rolf Lassgård i en annan roll än i någon av de som jag oftast förknippar honom med. Som Wallander är han inte min favorit. Nej, jag gillar honom bättre som Ove.
Så hamnade jag åter i "poäng-hetsen" hos Lidén och tänkte att jag kanske kan smussla till mig ett och annat bland de som utlovas om man sköter sina kort rätt: Poäng för foton på var och en av de som spelat rollen som Wallander, men ogiltigt om de hämtas på nätet. Kanske kan bokomslaget där Ove figurerar generera i ett ... ?! ... eftersom Ove ju faktiskt spelas av Rolf Lassgård; forne Wallander. Ja, så tänkte jag. Men det var också allt jag kunde förmå mig att uppbringa bland de fem (visade det sig till min stora förvåning) som gestaltat denne operaälskande poliskommissarie.

Sedan var det detta med poäng för övrigt polismaterial ...

DSC_5371

... så som kvinnlig polis i tjänstekläder. Jag har inte sprungit benen av mig för att finna någon ute  på gatorna, men jag tog några kliv till bokskåpet och hämtade material från ett gammalt hederligt uppslagsverk. Notera bildtext uppe till höger. Med lite fantasi kan man också se blinkande sirener på polisbilen i bild, och finna dem nästan öronbedövande faktiskt. ;)

DSC_5370Å´ så polishunden ...
Som polisdotter känns det som att jag under hela min uppväxt varit omgiven av all tänkbar rekvisita med en pappa som var hundförare inom polisen.
På fotot intill har jag gjort pappa huvudlös, stackar´n - det kommer mig lite för nära att låta honom få fullt utrymme här. Men det är min pappa när han var ung och jag var liten. Här flankerad av en av alla sina fantastiska polishundar som tillika har varit de mest älskade familjemedlemmar.
Två ständiga följeslagare som funnits för varandra under flera kniviga insatser i jobbet. Just denna hund gick från polisdramatiken till vardagen där jag delade både matskål och sovplats med honom. Det var nämligen något jag fick för mig att jag ville göra när jag var fem år gammal. Han försvarade hela familjen från allt som kunde tänkas göra oss illa och skrämde vid ett tillfälle slaget på min stackars morbror. Han var barnvakt för mig en kväll och skulle bära mig från hundkorgen, där jag somnat intill min fyrfota vän, till min säng. Han möttes av väl synliga hörntänder och ett dovt morrande och blev i ett nafs klok nog att lugnt och tryggt låta mig sova vidare hos min goa kompis till pappa kom hem. Han fick lov att bära mig till min säng.

Än en gång; lek och fina minnen ...

Så var det fredag på nytt. Veckans klara favoritdag. Jag känner hur den vaggar mig. Härligt!

2 Kommentarer

"Jaha, är du frisk nu då? säger min mamma mer som ett konstaterande än en fråga och utan att först ta reda på hur det egentligen är med den saken. Hon som sedan länge lämnat ungdomen borde väl begripa vidden av tid för återhämtning. "Jo ... jag är ju inte direkt sjuk längre", ger jag ändå till svar, "men du vet hur det är ...", fortsätter jag som inte heller längre betraktar mig som tillhörande nämnda klientel, " ... det tar sin tid innan man helt är tillbaka i vanlig form." Hennes bemötande på det är helt obefintligt. Kanske därför att hon i egenskap av mamma ser mig som ständig ungdom. Kan hända finns en viss charm i det. Och kanske är det så jag som mamma alltid kommer att se på mina barn; unga och oförstörda och helt utan behov av återhämtning efter flera dagar med influensa. "Du är ju stark, du som är ung." Det är bara dumt att ödsla tid på annat än att buga och tacka.
Det skvalpar kring lite i magen efter lång tid med ensidiga stora baljor te, många glas vatten och värk- och febernedsättande medikamenter som tilltugg. Försiktigt ger man sig åter på en utökad meny. Hederlig husmanskost står det för dagen på den. Kålpudding. När gjorde jag senast en sådan? Det blir kålpudding med gräddsås, kokt potatis och lingon. Det är så gott att jag nästan blir hungrigare ju mer jag äter. Jag lämnar middagsbordet tung i magen och konstaterar att jag måste ha varit mätt en bra stund innan jag begrep bättre. Känner en viss oro över att jag med kålfylld mage nu ska dra vidare på bio.
"En man som heter Ove" hoppas vi ska underhålla oss ett par timmar. Och det lyckas han sannerligen med. Han berör; får både skratt och tårar att bli märkbara bland biopubliken. Jag brer ledigt ut min för tillfället mörbultade lekamen i stolen, sträcker ut benen långt framför mig i gången. Bara för att jag kan, nu när jag lagt en extra slant på salongens "lyxfåtöljer". För att sitta bredvid sitter J väldigt långt ifrån mig, så mycket plats är det. Och mellan oss landar en choklad och lite dricka. Popcorn, så hade det varit "bio på riktigt". Men jag har det bra där jag sitter i en rymlig fåtölj med kålfylld mage, som tack och lov håller sig i skick, och rejält med plats för utsträckta ben. Sträcker jag armen lika långt når jag att hålla dig i handen. Vi brukar ju göra det du och jag när vi är på bio. Eller rättare; vi håller allt som oftast varandra i handen.
Jag lämnar bion nästan mer nöjd än när jag lade ifrån mig boken.
DSC_5377

4 Kommentarer

Så ja, då var man hyfsat på hugget igen, fast det tar sin lilla tid. Kroppen säger fortfarande ifrån, det känns att den behöver lite rundsmörjning efter att ha varit stilla länge. Värst är att sitta och ligga och bäst är att röra på sig. Har man hört det förut? I vilket fall har det blivit promenader i helgen och för mig är det ett alldeles ypperligt sätt att bli "igångsmord". Anpassa tempo och terräng efter dagsformen, stunden det ger för eftertanke medan man tar sig fram - välgörande för kropp och meditativt för sinne.

Att ha trillat in i februari har jag lätt för att ta till mig. Ljuset är ett annat och dagar med klar himmel blir vårliga. Jag tittar djupt ner i rabatterna i hopp om att finna tecken på de första vårlökarna, men av någon förunderlig anledning är de alltid sena hos oss de där första vårtecknen i trädgården. Det gör egentligen inte så mycket, de är väl värda att vänta på. Och medan jag väntar har jag roat mig kungligt  och slagit till på en mimosa. Lycklig kommer jag hem och förtäljer för mellan. "Mimosa", säger han och ser undrande ut, "är inte det en drink?" Varpå mamman i mig blir minst lika förundrad över våra olika referensramar. I min värld är mimosan ett alldeles ljuvligt nytillskott för orangeriet. Gula underbart doftande små boll-lika blommor, sirligt bladverk och alldeles charmerande. Men visst visar det sig, när jag googlar för att kolla fakta och skötsel, att det finns betydligt fler tips för en framgångsrik kväll i baren än hur man bäst far fram med sina gröna fingrar. Så har både mellan och jag blivit uppdaterade. Nu står den i alla fall mitt i vårt lilla medelhav i orangeriet och jag hoppas innerligt att den ska trivas och frodas. Men det tar en stund från nu innan jag vet hur det står till med det. Tålamod.
DSC_5366