Månadsarkiv: oktober 2016

4 Kommentarer

img_0854Den välbekanta promenaden i skogen, den där varje steg har tagits så många gånger, som jag kommer hem ifrån ibland utan att veta vad jag har gått, för under tiden, längs med vägen, har en massa funderingar och känslor bearbetats och plötsligt är jag hemma efter femtio raska minuter, ja, för så lång tid tar det ganska exakt, femtio välgörande meditativa minuter som kan göra min dag - den kan bli något helt annat i sällskap med mellan.
img_0855Den studerande sonen som i dagsläget tycker att geologi kan vara framtiden visar mig deltat vid strandkanten som alla oktoberdagars regnande åstadkommit, fortsätter ut på den havsbotten som lågvattnet blottar så pass att jag tänker ebb och flod och därefter tas vida kliv över stora stenar. Allt för hala för mig som istället, så långt det är möjligt, väljer att ta försiktiga steg i mjuk mossa, högt gräs och böljande ljung.
img_0870Off-road hamnar vi på sidospår och villospår och femtio meditativa minuter blir två timmars äventyr fullt med nya upptäckter, där alla sinnen behöver vara närvarande för att inte falla från en höjd, halka på en sten, sakta kasa ner i havet från en brant. Det väcker barnet i mig. Och så där, mitt i skogen, finner vi Ugglas hus! Vi gör Tiger-hopp och känner att vi delar skogen med Christoffer Robin. Ett litet äventyr en vanlig dag och vi hamnar mitt i sagan.
img_0872

10 Kommentarer

Bland blommiga koppar, engelsk konfekt, oliver, italiensk salami, spansk paella, franska ostar, belgiskt pâtisserie och mycket annat besökte vi den gästande internationella matmarknaden i helgen. I skydd under marknadsstånden och med raska steg korsandes dem plaskade vi kring över torgets kullerstenar och bestämde oss för att regnet inte gjorde det hela mindre trevligt än vad det ju faktiskt var. Men matgästerna som slog sig ner vid borden och lät sig väl smaka av den allsköns härligheter som serverades den hungrige, de var inte många. De rent av ofanns, så mycket spelade vädret oss  spratt. Men med en kasse i varje näve dukade vi sedan istället fram av läckerheterna när vi kom hem. Löksoppan som tillagades i helgen och som fyllde varje vrå av hemmet med doft av allt vad den nu innehöll, matchade väl de ostar och oliver som serverades till.
Mörka dagar och regntunga skyar gör det helt perfekt att samlas med familj och goa vänner och duka fram sådant som får det att vattnas i munnen. I skydd för regnet, gärna framför brasan. Men snart, gärna nu, skulle jag bli väldigt glad över lite sol.dsc_6438

10 Kommentarer

dsc_6427För att stå ut med fönsterputsningen krämar jag på AC/DC i högtalarsystemet. Med en effekt ungefär detsamma som gasen i botten. Det går liksom lite lättare då. Ursprungliga fyrluftsfönster med spröjs, i ett hus som har passerat seklet i ålder, kräver sitt. Jag kan inte hjälpa, jag tycker faktiskt ... nu låter det illa om mig; att det är djävulusiskt tråkigt att putsa fönster. Men! Det blir rent av lite kul när tvätt och puts går i takt till musiken. AC/DC är perfekt! Hela min lekamen hänger på där jag svajandes balanserar på pallen för att nå högst upp. Förbipasserande lyfter på blicken, som om det vore den som uppfattar den höga volymen! Eller är det jag som drar till mig förundrade blickar?
En inre varningssignal värnar om öronen. Möjligen också om grannarna. "Så här ska AC/DC spelas", skulle mellan tycka. "SÄNK!", skulle yngst tycka. Sannolikt skulle J hålla med honom, medan äldst gissningsvis skulle finna sig. Men skit samma just idag, vad de skulle tycka, för jag är helt allena hemma och gör precis som jag vill. Det är faktiskt en klar fördel med att bo i hus - musik på hög volym. Och att ibland ha huset för sig själv.

Jag följer mammas råd att putsa fönster när det är mulet. Det blir torkfläckar annars säger hon, av solen. Jag vet inte, men i vilket fall blir jag gladare av att titta på nyputsade fönster när det är mulet ute. Jag tycker att det blir torkfläckar i vilket fall och skiner solen syns de så väl. All den tiden, allt det kneget och sedan titta på fläckiga fönster. Gamla glas som "runnit"  och som har sina blåsor och repor är inte lätta att få fina. Men dagar när solen gör något annat än lyser över mig, blir jag ändå lite glad över nyputsade fönster. Och fönster, de är på något vis husets själ. Jag må rya på dem när de ska putsas, men jag är i själva verket väldigt glad för dem. Å´ så mår jag rackans bra av att få mig lite AC/DC till livs.
dsc_6425

10 Kommentarer

dsc_6417Stora, tunga sammetsgardiner hänger för fönstret. Tanken är att freda morgonsömnen mot ljus och ljud. Fast vad är nyttan med det, nu i oktober, när klockan väcker oss tidiga morgnar som är helt nattsvarta? Lugn musik i radion och mysigt småprat av någon stackare som redan varit igång länge. En och annan bil susar förbi, någon buss öppnar pysande passagerardörren och det tidiga morgontåget drar iväg.
Lyssnar jag noga så kan jag höra allt det där. Men det är ganska tyst och väldigt mörkt. Jag blir kvar under det varma, goa täcket medan de första låtarna spelas på radion och stiger upp först efter morgonnyheterna, när jag hör dig börja spola vatten från kranen. Sömndrucken sätter jag fötterna i golvet, kommer på benen och drar med ett ryck undan den tunga sammeten. Jag tycker det känns lite märkligt att så i ett bli varse att världen utanför redan är ett myller av rörelse, medan det ännu är nattsvart och väldigt tidigt. Var kommer alla ifrån? Vart är de på väg? När slog de upp ögonen för att möta en ny dag? Hur kommer deras dag att se ut?
Sådant kan jag undra medan jag står där kisandes med ögonen och låter nattruset rinna av mig. Fast det går förstås inte att ägna så mycket tid åt de funderingarna. Det gäller att få fart på sin egen dag. Dränka ansiktet i kallt vatten är nästan en nödvändighet för att bli något så när alert.

Vi landar vid frukostbordet, du och jag, tillräckligt i tid för frukost i lugn och ro, med morgontidning, lite av dagens agenda och tända ljus.
När morgonen inte längre är så mörk får jag en stund i orangeriet. Där samlar jag kvistar från lärkträdet. Kvistar som jag tog med mig hem här om dagen, från trädet som pappa en gång planterade vid sommarstugan. Jag binder en liten krans och blandar med ljung. Inte idag, men en annan dag, ska jag ta med mig kransen till pappa, där han har sin minnesplats, och göra fint hos honom till allhelgona.

Det känns bra att låta dagen börja med en stund i en miljö där jag tycker om att vara, med någon jag tycker mycket om och med något jag tycker om att pyssla med. Jag hoppas att alla andra som irrade kring där utanför, tidigt i den nattsvarta morgonen, också finner en sådan stund.
dsc_6419

2 Kommentarer

Orangeriet har svidat om till vinterstass. Den ohanterliga citronen står kvar utanför och tittar trånande in. Än har den sällskap av ett litet trivsamt gäng som också börjar längta in i en mer ombonad miljö. Pelargonerna står retsamt därinne och sträcker lite extra på sig. Men så är de väl också de ynkligaste när det gäller att möta kylan som börjar dra sig närmre. Det påminner mig om att dahliorna behöver tas upp ur sina krukor för vinterförvaring. Vårens inköp av mimosa har tillbringat hela sommaren i den inglasade miljön och har nu flera långa blomstänglar som inväntar februarisolen för att bli till små gula, underbart doftande bollar. Jag håller tummarna för att de i sällskap med de övriga åtta är tillräckligt gröna för att detta ska lyckas.
Jag kan förstå om citronen blir gramse för egentligen är ju den själva orsaken till att orangeriet blev till, den blev helt enkelt för omedgörlig att bära ner i källaren. För tung och för vid och argsinta taggar har den också. Fast i hjärtat är den mitt skötebarn. Det är väl därför jag har så svårt att gå på den med sekatören, fast den verkligen skulle behöva en omgång. Den dignar av frukt som inte riktigt orkar mogna i konkurrensen. Nu förbereder sig yngst i sällskap med J för detta årliga styrkeprov, att flytta in de största och tyngsta krukorna. Både äldst och mellan är glada över att vara någon annanstans när detta ska till.
Framöver stundar vintriga picknickar uppkrupen och omsvept i goa yllefiltar och mjuka kuddar i en grön liten oas. Jag brukar säga att jag inte vill längta fram i tiden, men jag gläder mig ändå till att vara mitt i detta och dricka varm glögg under advent. Men just nu är jag mitt i idag - en oktoberdag som låter mig se solen. dsc_6391

12 Kommentarer

Det är lite märkligt hur man kan uppleva att det går från behaglig sommar till mörkaste höst på noll och ingenting. Jag tänder ett ljus på arbetsbordet för att få en aning ombonad känsla. Plockar in en av höstens sista små pinocciorosor och ställer intill. Hoppas att det ska få mig att hitta inspiration. Vara kreativ. Men jag vet inte ... det är så himla mörkt och ruggigt utanför fönstren. Kanske fler ljus? Definitivt en stor, härlig kopp varm choklad med massor av vispgrädde. Alla goda ting är tre? Hmm ... i alla fall känns dessa tre lite undergörande just idag.
dsc_6381

2 Kommentarer

Tidig lördag förmiddag, när vi precis har dukat in frukosten och satt oss ner igen kring köksbordet för att lösa melodikrysset, hör vi ytterdörren öppnas. Det är mellan som tittar hem om en kortis i helgen. Det är så mysigt att få rå om. Han slår sig ner vid oss och givetvis fixar vi fram lite frukost på nytt. Och kanelbullar. Förstås också en kanna nybryggt kaffe. Och så hans verkliga favorit, "karla-kakor".
Så vaknar yngst. Vi hör hur han hårt sätter fötterna i golvet och kliver ner för trappan. Han överraskas inte nämnvärt av att mellan sitter kring bordet tillsammans med oss. Allt är liksom som vanligt. "Tysta" hyschar vi, du och jag, för att höra nästa fråga i krysset innan musiken drar igång. Men mellan och yngst tystnar nästan med automatik när frågorna ställs, just därför att "allt är som vanligt". Precis som äldst också skulle gjort om han varit med. "Den här kan jag", säger plötsligt mellan glatt. "Jag säger ju det", replikerar jag, "att detta är familjelördag."

Det blir söndagkväll för fort. Vi följer mellan till tåget, kramar om honom och vinkar när det börjar ta fart. Det känns som om jag inte riktigt hunnit med. "Jag tycker det känns lite jobbigt att han åker", säger jag till dig. "Jag tycker det känns kul att han kom", svarar du. "Pappa", säger yngst, "lova att du finns nära mamma när jag flyttar hemifrån, så någon är där för alla hennes kramar".
dsc_6376

8 Kommentarer

Idag brallar det i i vårt sydöstra hörn, så man nästan tippar när man går om knuten. Blåsdag, så kallar Puh det. Låter lite fint, tycker jag. Den stora oliven ligger platt på marken, omkullblåst. Jag tror den har det bäst där den ligger tills vindarna blir mer medgörliga, då ska jag hjälpa den på fötter igen.
Förresten börjar det bli dags att låta sommarkrukorna ta plats i orangeriet. Äldst sa i går att de småländska skogarna bjudit på frostnatt. Dit känns det som att det fortfarande är en stund för oss som bor vid kusten. Men man vet ju aldrig när det överraskar. Och mitt lilla Medelhav vill nog ha det lite mer ombonat då.
dsc_2462

4 Kommentarer

Idag gapar faten tomma. De nybakade kanelbullar som fyllde farmors fina gamla kakfat slank raskt ner i våra magar i går kväll. Det kändes bra då men ledde förstås till en funderare lite senare. Är det sunt med kanelbullar till kvällsmat en tisdag?
Vi hade nog glömt att hylla den lilla snäckan J och jag, om inte yngst hade påmint kvällen innan. Så givetvis blev det bak igår. Jag tänker att det måste vara härligt att vara tonåring och att efter en fullspäckad dag komma hem till en olåst dörr och där innanför doftar det nybakat. Det är något jag gärna vill ge.  Förstås hade jag helst också velat ge äldst och mellan. Men att sända med post  - det hade nog inte blivit bra. Så jag blir glad när jag får veta att en påse med kanelbullar från konditoriet slunkit med hem till studentlyan.
Svaret är: Ja! Jag tror det är bra för hela själen att äta kanelbullar till kvällsmat en tisdag och i tanken vara samlad med de sina. Då kan väl knappast omfånget ta skada.
dsc_6361