Månadsarkiv: april 2014

Vilken vår! Vilket väder! Vilken sol! Lagom till man ska slå sig till ro för att njuta blir man varse. Varse de fönster som vintermörkret dolt så väl. Gammalt fönsterglas som bär spår av både höstens och vinterns grårusk. Oviljan att se går en hård kamp till mötes när allt mer av de ultravioletta tränger in.
Just fönsterputsning hamnar högt på listan över sådant jag inte gillar att göra. Sådant jag rent av ogillar väldigt mycket att göra. ”Gammal lakansväv”, säger mamma. ”Tidningspapper”, sa mormor. Båda med en övertygelse i rösten som leder till en övertro på resultatet. Jag använder mig av båda. För säkerhets skull. Hoppas kan man ju alltid. Jag kämpar med de gamla rutorna. ”Man ska inte putsa när solen ligger på”, fortsätter mamma, ”då blir det torkfläckar.” Den enda jag har kunnat få ut av det goda rådet, är att om man putsar när solen är någon annanstans än just i arbetsinsatsen, så syns inte torkfläckarna. Men finns där gör de fortsatt. Det råder ingen tvekan om det, konstaterar jag så snart solen har gått varvet runt och ånyo lyser in. Men, vad fanken, ”det är värdsliga saker” som var något mormor också brukade säga. Något som var bättre att ta till sig än rådet med tidningspapper.
Jag fortsätter putsa och konstaterar på en gång att jag inte kan kringgå torkfläckarna. Hur jag än bär mig åt. Det blir liksom lite enklare då att ändå vara nöjd med resultatet. Det bär verkligen emot att starta upp detta projekt. Jag envisas gärna med att fortsätta slå ett slag för oviljan att se. Men det kommer ikapp mig. Lika bra att få det gjort. Jag konstaterar glatt, torkfläckar till trots, att jag känner mig nöjd när jag äntligen kommer till skott. Jag skulle faktiskt inte vilja vara utan våra gamla fyrluftsfönster med glas som åldrats. Gamla fönster med luftbubblor och ojämnheter. Visst, de är knepiga att putsa, men de är också husets själ. Och det själsliga är värt lite extra omsorg.

DSC_3084

 

”Vad ska ni med det här stora huset till när vi har flyttat hemifrån?” frågar äldst en mörk vinterkväll när vi sitter samlade runt middagsbordet. Kan hända är frågan motiverad, men jag kommer ändå av mig lite när han ställer den. Det känns som att vi nyligen byggde till för att vi alla, föräldrar och barn och våra vänner, skulle få plats att vara samlade. Jag tycker att det kanske snarare är en fråga som vi borde ställa oss själva. Vi föräldrar. Om den nu alls bör ställas. Definitivt inte riktigt än. Men när jag lite undrande tittar upp och möter hans blick, betvivlar jag att det ens är ämnat som en fråga - mer ett konstaterande. Jag som trodde att man som barn ville att ens föräldrar ”alltid ska bor kvar i samma hus”. Så att man har något att komma hem till. Vilar fortsatt blicken på honom, men ser med andra ögon. Inte så mycket barn längre. En kille mitt i starten av ett vuxenliv. Fast förstås alltid vårt barn. Och det är inte längre så nyligen. Som vi byggde till. Åtminstone inte i hans liv. Och visst, han har ju rätt. Det är ett väl stort hus för två.

Kommer att tänka på när vi köpte huset. När vi första gången var och tittade på det. Då var vi föräldrar till en liten bebis. En liten bebis, två månader, som låg i liften och blinkade, medan stora snöflingor föll ner över hans näpna lilla ansikte, när vi gick trädgårdsgången upp mot entrén. Jag hade glömt att ta med nappen. Tre månader senare var vi utöver lyckliga, trötta föräldrar, som blivit varse vad allt för lite nattsömn för med sig, glada husägare. Ägare till ett enormt renoveringsobjekt. Att vi fann kraft kan tyckas besynnerligt, nu med lite distans.
”Finns det någon bra skola i närheten?” frågade en del av våra vänner när vi skulle flytta in. ”Skola?! Det är ju evigheter tills han ska börja skolan!! Då kanske vi inte ens bor kvar här!” Jösses, en så dum fråga.
Men det gjorde vi. Bodde kvar. Och gör fortsatt. Rum efter rum har renoverats och barn efter barn har tillkommit (tre, för att förtydliga). Precis som större och nya rum.
Och nya skolor! Så här i backspegeln konstaterar jag att den första frågan om skola kanske inte var så märklig ändå. Vi bor ju till och med kvar när äldst börjar högskolan en ansenlig tid senare.

Jag önskar i vart fall att det fortsatt alltid kommer kännas lika självklart; att dit vi kanske en gång flyttar, dit flyttar han och hela trion i någon mening med. Att vårt hem alltid kommer att ha en öppen dörr, som med jämna mellanrum, gärna ofta, passeras av utflugna barn. Att de alltid kommer att vara trygga med att de har ”något att komma hem till”.
Fast en flytt från vårt hus och gröna rum … ja, det får nog i så fall ske någon annan tid på året än nu. När det första som sker på morgonen är att man tassar ut i morgonrock och andas tidig morgonluft. Går med barfotafötter på det kalla trädgårdsgolvet. Tittar vad som hänt i rabatter. När tvätten fladdrar på tork för vinden, ute på lina. När solen värmer. Värme som får kläder att kavlas upp och sol som får armar och ben att tappa sitt vinterbleka. Medan morgontidningen läses i gröna rummet i sällskap av en kopp kaffe, fågelsång och doft av nygrönska. Någon annan tid på året än när du och jag tar den lugna stunden på eftermiddagen lutandes mot köksväggen som våren värmt upp.

DSC_3073

 

Det är en fin dag att fira födelsedag. Fylla arton år, bli myndig. Trädgården tycks stå för buketten och fåglarna för sången. Solen tittar fram emellanåt. Flaggan är hissad. Eller … kanske inte riktigt hissad, men fasadflaggan är på plats. Det hade varit trevligt med en flaggstång, men det har inte blivit så. Å andra sidan vajar den flagga vi har trivsamt utanför köksfönstret när vi tar eftermiddagens första födelsedagsfika. Inleder dagen gör vi naturligtvis med frukost på sängen. En komponerad liten bukett på brickan, en flaggstång dimensionerad för densamma och så stämmer vi upp när vi öppnar dörren och tågar in till födelsedagsbarnet. Ett leende sprider sig i ett ansikte med ögon som inte hunnit vänja sig vid morgonljuset. Man ser att han blir glad. Så där glad som man livet igenom borde få bli av att fylla år. Få en egen dag. Frukost på sängen bland blommor och ballonger, paket och sång. Att få vara i centrum, omgiven av sina nära. Visst gör jag reflektioner kvällen innan, när jag får den där sista sjuttonårskramen - hur fort tiden har verkat gå. Jag får påminna sig om allt den har innehållit. Så på morgonen, alltså nu i morse, känner jag hur väl den första artonårskramen sitter. Och jag vet att den kommer sitta precis lika fint varenda gång. Ett helt år framöver.

DSC_3054

Arom av kaffe sprider sig medan jag fyller muggen. Håller händerna kring det varma, lutar mig tillbaka och sluter ögonen. Jag tillåter mig att sörpla in små doser av kaffe, sakta för att smakerna riktigt ska blomma ut, medan det emellanåt träder fram doft av ny bil. Det kirrar kring i magen av spänning. Tittar upp och vänder blicken mot dig. Ler av känslan det väcker. Känslan som gör mig trygg där jag ser dig sitta bakom ratten. Känslan av något nytt, outforskat, när jag ser hur du säkert för oss mot nya mål.
Trafik rusar på båda sidor om oss. Lukten av ny bil intensifieras när jag låter spänningen få ta överhand. Det är en ny upplevelse. Vi är på väg. Mot fransktalande land där vi ska bo en tid framöver. En tid som i stunden upplevs som lång. Som blir väldigt lång vid tanken på det man lämnar. Allt att ta ställning till innan man fattar beslut. Fast vi tog ett outtalat beslut direkt när frågan kom. Vi visste både att vi inte skulle tacka nej. Att det här är något vi måste göra. En chans vi måste ta.
I mittfilen på Autobahn, i 145 km i timmen, börjar flytten till ett land vars språk vi inte talar.  Vi har bestämt oss för att det ska gå bra. Vi har i alla fall definitivt bestämt oss för att ge det en rättvis chans. När kommer möjligheten åter? Om vi inte greppar den nu? Vi har absolut bestämt oss för att inte resten av livet behöva undra vad vi skulle gå miste om ifall vi inte vågar pröva. Känslan är helt fantastisk. En sådan man vill uppleva om och om igen. Fast ändå inte ... vill ju inte gå miste om mystiken …
En slumrande liten lintott, knappt tre år, till synes inbäddad i baksätet mellan båda sina syskon, börjar gny. Det blonda rufset formar lockar som ligger klistrade mot en lätt svettig panna. Denna lilla kropp … alltid lika varm. Jag spänner loss mitt bälte för att lättare kunna sträcka mig och ge honom nappen. Vänder mig bak och precis DÅ! Allt motorljud i bilen tystnar. Jag hinner inte tänka, inte förstå vad som händer, men när jag tittar mot instrumentbrädan ser jag hur den signalerar likt ett sirenljus. Allt blinkar. Hinner se att du fortsatt behåller ett ytligt lugn. Fast inom dig tänker du: Krasch! Inklämda i mittfilen på Autobahn, i 145 km i timmen, ser vi bilar och långtradare rusa förbi på båda sidor om oss, medan du vet att vi sitter i en bil som fullständigt har låst sig. Instängda i en bil där inget går att manövrera.

_____________________

Våren har hunnit visa sig. Fast mycket mer är det inte. Gräsmattan ligger fortsatt vit av frost när vi stiger upp på morgnarna. Just denna morgon har det inte ens hunnit ljusna när klockradion väcker mig. En stund senare har hela familjen satt sig tillrätta i bilen. Vi känner oss som inbakade bland resväskor och annan packning. Ryggsäck och kaffekorg får jag ha nere vid fötterna i passagerarsätet för att överhuvudtaget få plats. Men det gör inget. Jag trängs gärna. Det hör nästan till. Det är lite av det som skapar känslan.
Vi är på väg att möta minnen. Med oss har vi tankar som väcker känslor. En nyfikenhet att återse och en längtan som nästan går att ta på. Vi kör genom tät morgondimma som lättar när vi lämnar Sverige. Ser hur det frodiga gröna tilltar ju längre vi kör. Syrener som är på väg att slå ut. Rapsfält som blommar. Lutar mig tillbaka då och då och blundar. Som för att låta koncentrationen vila på ett sinnesintryck i taget. Tittar upp igen. Ut genom rutan på försommaren som finns runt omkring oss. Som tilltar ju längre vi kommer.

Trafiken tilltar den också. Hastigheten ökar. Mittfilen på Autobahn i hög fart. Familjen samlad i en försvarslös kaross. Vi tänker båda på samma sak. Men denna gång har vi en annan bil. Där nyckeln till tändningslåset inte sitter mellan framsätena som på bilen vid det tillfället.  Hade vi haft samma bil nu hade jag inte omedvetet, som den gången, slagit knäet i nyckeln och lyckats vrida om den så att bilen stängts av, som då … utan att förstå vad som hände. Vilket du, efter vad vi kände var de längsta mest dramatiska sekunder som går att uppleva, kom på och lyckades starta om bilen. Det som räddade oss den gången. Men nu har vi inte heller någon som gnyr i baksätet. Ingen man behöver vända sig mot för att han har tappat nappen. Nej, nu sitter där istället en trio, samma, fast denna gång med gängliga, långa ben inkörda i våra säten. Jag väljer att inte säga något när jag känner knäskålar emellanåt trycka in rejält i ryggen. De har det trångt där bak, men klagar inte.
Även om ingen längre pockar på samma uppmärksamhet som då, kan jag ändå inte låta bli att vända blicken bak för att se. Yngst sitter i mitten nu som då. Inte längre riktigt samma lintott. De blonda lockarna har hunnit mörkna med åren. Men på samma sätt omgiven av på ena sidan äldst och på andra sidan av mellan. Båda med tilltagande skäggväxt. Gängliga tonårskroppar. Unga vuxna. Men jag ser också, fortfarande - nu som då, tre näpna ansikten och kan minnas tre små gossar med ben som inte når ner till golvet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

 

 

 

 

 

 

 

Hemma igen. Hemma mitt i ett påsklov. Ett lov som ger tre studenter utrymme för långa sovmorgnar. Och tid att chilla. Efter dagar fulla med intryck, upplevelser, känslor. Dagar fulla av minnen. Det är dem väl förunnat att bara få vara. Ibland behöver man sätta av tid också för det.
Min morgon däremot startar tidigt. Jag går upp med dig. Smyger för att inte väcka de som ännu sover. Du går ut för att hämta tidningen medan jag sätter på te. Kamelian ställs på trappan. Förhoppningen att få se den blomma har tilltagit en aning, nu när det visar sig att den har klarat den ensliga vistelsen i källaren bland ännu vinterslumrande växtlighet, medan vi har varit bortresta. Ännu liv i knoppar som vuxit till sig. Genom köksfönstret uppmärksammar jag hur allt har blivit grönare på bara några dagar.
Det är en sådan där morgon när en skön känsla växer fram. En härlig känsla av att dagen kommer att bli bra. Efter vår frukost bakar jag bröd. Gillar tanken på nybakat bröd, ännu varmt, tills barnen vaknar. Det hör till sådant jag tycker om att ge dem. Som jag vill att de ska få växa upp med. Fast delar av trion har förstås hunnit bli ganska färdigväxt. Vad gör det? Det hör fortsatt till sådant jag tycker om att ge dem.
Kamelian på trappan och påskliljorna i full blom runt plommonträdet får mig att inse att det är slut på vinterslummern. Dags att låta det gröna i källaren få komma ut i dagsljuset. Det mesta fixar jag själv. Fast övriga delen av familjen kommer att kvirra en aning när det är dags att ta fram citronträdet ur sitt vinteride. Man blir glad av att se det. Glad att av skörda frukt. Fast det är inte fullt lika kul att kånka runt. Men det ska nog gå bra. I år igen. Det har det ju gjort tidigare.

DSC_2960

DSC_2975

Att sluta fylla år, som somliga tycks vilja, därför att de anses ha blivit för många, det tycker jag är ett dumt påfund. Jag tycker det är värt att fira dem, vara glad över att man får uppleva dem och jag tycker det är härligt att få en egen dag. Gärna flera. Här hemma har vi snart en dag att fira. Och vi har börjat lite i förskott. Det har hunnit bli ett par bonusdagar. En liten födelsedagsfika med någon som inte kommer vara med när vår familj firar tillsammans en bit hemifrån. På en plats dit vi ska göra en nostalgitripp.  En härlig kombination; födelsedag tillsammans med återbesök av en plats som betytt mycket för oss, omgiven av familjen. Jag gläder mig.

Att få besök av en kompis som tar en heldag i anspråk för att köra de tjugo mil som besöket kräver, det är också riktigt härligt. Något att bli glad över. Något man känner förgyller vardagen. Vi sitter länge kring en sallad med nybakat bröd och nybryggt kaffe och pratar … och pratar … och pratar … Det blir ju så när man inte setts på länge och blir så himla glad över att äntligen få träffas. En promenad i den varma solen och med den isande kalla vårvinden runt om. Premiär för årets första bamseglass på glassbaren med uteservering. En enorm strut som vi slickar i oss intill läväggen i solen medan vi blir allt stelare om kinderna, kring munnen och händerna allt eftersom vi lyckas sätta i oss den. Kalla in i märgen lämnar vi och konstaterar att det var både gott och mysigt. Erkänner motvilligt att det blev lite kallt.

Och nu är det fredag igen. Kvällssolen lyser ännu en stund på vår lilla stenlagda uteplats och strax ska jag tända grillen för att lägga på karrékotletter. Lagom färdiga till den handbollsaktiva delen av familjen kommer hem, förhoppningsvis glada, kanske med en vinst i bagaget. Stå där ute i röken som tätnar kring köttstyckena och tycka att det luktar lite sommar. Fast nu ska jag ju inte gå händelserna i förväg. Först ska jag njuta april. Och april har inlett med en vecka som satt guldkant på tillvaron. Bådar gott …

DSC_2827

Jag häller lite vår i din morfars gamla grogglas. Inte för att jag tror att det särskilt ofta hälldes groggar i glaset för att dränka sorger, men det känns i alla fall väl så bra att hälla ner lite vår för att fylla sinnen. Å´ så häller jag ner lite ”moster Boj-skorpor” i den stora glasburken. Lägger några i en skål bredvid till fikat.
Moster Boj - de där namnen som blir till innan små barn kan forma de verkliga, namn som följer en genom livet - det var min mormors snälla syster Ingeborg. Hon var en hejare på småskorpor. Bakade med kärlek - mycket smör och grädde. Åts med glupande aptit på alla fikastunder som man blev inbjuden till. Speciellt minns jag när hon smickrad (vilket nog var hennes mening att dölja fast det inte lyckades särskilt väl) och med sann glädje sa: ”Jag förstår inte, alla karlar är som tokiga i dem”. Så här hemma går de under namnet ”karla-kakor” och de slukas av de fyra fina killar jag delar mitt familjeliv med. Nosas reda på medan de ännu gräddas, långt innan de är färdiga i ”torken”. Så kanske är det sant som hon sa. I vilket fall är det mysigt att ha en historia att berätta när de dukas fram. En historia som håller liv i någon som gjort avtryck. En historia som låter våra barn få bekanta sig med någon de aldrig hann träffa.

Ett gammalt recept värt att dela med sig av:

Moster Bojs småskorpor
cirka 150 st

2 hg smör
2 hg socker
2 kaffekoppar grädde
6 hg vetemjöl
4 tsk bakpulver

Allt blandas, delas i fyra delar som rullas, skärs i bitar och trillas till små bollar. Gräddas genast i ugnen, 200 grader i cirka 10 minuter.
Delas därefter nästan genast med gaffel. Lägg dem med snittytan upp på plåt och låt dem få fin färg i 175 grader med ventilen öppen (5-7 minuter).
Tippa alla skorporna i långpanna och sätt in dem i ugnen, 100-125 grader med ugnsluckan öppen, tills de är torra (några timmar).

Jag förenklar det gärna: När jag blandat degen delar jag den i 6 bitar som jag rullar till längder, 30 cm långa och skär i bitar så tunna att de sedan inte behöver delas. Gräddas och ”torkas” enligt receptet (men behöver inte ”snittytegräddas”). Att slippa trilla bollar som sedan ska delas, får mig att baka dem oftare. Några här hemma är glada för det.

DSC_2816